Den här tidningen köpte jag på Tokyos flygplats.
Popteen heter den och innehåller ungefär femtusen sidor med söta japanskor.
Efter två och en halv timme hade jag kommit till hälften ungefär. Modellerna var så övernaturligt docksöta att jag liksom fastnade i varje bild. Retuscheringen är så annorlunda från västerländska magasin också. De förstorar deras ögon och bilderna har det där hela-ansiktet-i-en-enda-färg-så-alla-drag-försvinner som fotoautomaterna gjorde med mig och Michelle. Dessutom hade varenda modell hjärtformat rouge på kinderna, som om de borstat genom en pepparkaksform.
Efter ett tag insåg jag att alla modellerna i tidningen var de här 6 tjejerna. De var tydligen de som var hela Popteens. Varje modereportage följdes av en behind-the-scenes och en sminktutorial så att man precis skulle kunna bli den tjej man gillade mest. En av lite sportig, en var lite barnslig, en var lite rolig och så vidare. Ungefär som en serietidning eller ett popband där man kunde välja vilken tjej man tyckte bäst om. Det mest knäppa var den rosa vikt-hello kitty-kalendern som medföljde. Där stod Hello Kitty på en våg och såg pepp ut och slog man upp den fanns mått, längd och vikt på de här tjejerna. Sedan kunde man skriva sina egna mått, vad man åt i kalorier och vad man vägde, dag efter dag. Så fruktansvärt märkligt och obehagligt. Allihopa vägde ungefär halva min vikt.
Ungefär tjugo sidor innehöll olika hårtutorials, och varje uppslag kanske tio stycken med små, små bilder så att det aldrig tog slut. Vissa frisyrer var så fina att man nästan dog, ingen just på bilden kanske, men jag gjorde taxöron på säkert hälften av sidorna. Nästan alla japanskor, både i tidningen och på gatorna, har tjocka, raka luggar och jag älskar ju sånt.
Mycket sånt här också, nagelbyggning fast med rosetter och minihamburage. Inte speciellt fint, men knasigt.
Och lösögonfrans-tutorials. Före och efter, öppna ögon, stängda ögon, smink som passar, frisyrer som passar, cirkellinser som passar och tillhörande naglar.
Jag fick känslan när jag var där att i Japan är de väldigt öppna med att allt är på låtsas och påbyggt. Naturligt känns inte allt som ett ideal som eftersträvas utan den som orkar mest vinner. De flesta modereportage avslutades med modellerna helt osminkade och sedan fick man se vilka linser hon använt för att få de där mangaögonen, hur mycket löshår, vilket smink och vilka lösögonfransar som användes just den gången.
och manga i slutet såklart.
Ville bara visa, tycker japanskor är så ofattbart får-hål-i-tänderna-söta och älskar att de bara bränner på med de där stora rosetterna och superposerar för allt i världen. Som deras egna värld där borta som man inte riktigt förstår.
.
I bought the magazine Popteen in Tokyo and I love that it’s so weird and the models look like life size dolls. To read my full post click here.
Okej, först av allt, japaner väger mycket mindre än vi i sverige, just pågrund av att dom är japaner. Dom väger mindre än oss och är kortare än oss för att dom föddes så. Dom flesta japanerna väger ungefär lika mycket som tjejerna i tidningen, ska ni klaga på dom för nåt dom inte kan rå för?! Och för det andra, ni verkar tro att alla japaner klär och sminkar sig så här, men så är det INTE. Den här tidningen är för en speciell stil som heter gyaru, där man använder lösögonfransar, cirkellinser och färgar håret ljusare. Ni tror att dom färgar håret blont och använder linser för att se vita ut? Så om en vit person färgar håret svart, försöker dom vara asiater då? Nej, precis. Kan ni inte bara låta dom vara ifred och klä sig som dom vill? Jag vet att jag överreagerar, men jag är så jävla trött på att alla ska ha massa fördomar så fort dom ser nåt anorlunda, jag måste stå ut med det varje dag.
oo love it… (forutom smal-hets-kalendern)
tycker om tanken att se ut som en seriefigur! 🙂
”Livet är mycket trevligare om man väljer och se de fina sakerna.”
LOL. Om suffragetterna hade resonerat sådär hade vi knappast haft kvinnlig rösträtt idag, så nej, jag föredrar att ha kontakt med verkligheten.
Usch och fy på er! Varför ska ni klaga på något som inte är på allvar? Om fröken Beijer väljer att se det fina istället för att koncentrera sig på det negativa kanske ni skulle ta och följa hennes exempel och göra detsamma? Livet är mycket trevligare om man väljer och se de fina sakerna. Kanske är det galet med ideal och kvinnosyn och saker som är på låtsas men varför provocerar det er? Om man är sig själv räcker det mycket längre och det borde ni läsare veta.
Jag tycker du är toppen iaf och jag hoppas verkligen att du inte läser kommentarerna som är av det otrevliga slaget!
En stor kram till dig!
Jag tycker det är ganska perverst att många i Japan lever hela sitt liv för att vara ”kawaii”. Har lite svårt att förstå grejen med en subkultur so m bara handlar om att vara gullig och helst lite pantad. Tycker det är kvinnoförnedrande.
sockersött!
Helt sjukt!!!!!
M: Jag har ätstörningar och jag har fått vård för dem men är inte helt frisk. Det är därför jag är så ”lättpåverkad”. Trodde att det framgick av mitt inlägg faktiskt. Och det jag ville komma fram till var att det säkerligen finns fler som jag, som har haft eller ligger på gränsen till ätstörningar och som faller dit pga av sådana här tidningar.
ååh, undrar om det går att få tag på såna tidningar i sverige, hmm… kanske om man går in i en asiatisk mataffär? värt att kolla, vilken inspirationschock!
Supersöt blogg du har och jag håller verkligen med dig angående japanska tjejer. Supersöta i sina stora rosetter och färgglada kläder. Det är hur fint som helst!
De ser ju ut som skeva barn 🙁
Jag vill också ha manga ögon och den där Rosa stråhatten. Super söt! ♥
sandra, om du inte redan har tittat på det här:http://finabrevtillfinamanniskor.blogspot.com/ måste du göra det! sjukt fint!
Håller med Jessica, sorgligt att det västerländska idealet är så dominerande även där. Alla tjejerna har blekt hår, väldigt ljus hy och väldigt västerländsk ögonform. Jag har svårt att tänka på det gulliga, det är för mycket tragik i det, plus den enorma utseendehetsen som finns där (och här förstås, men det är hårdare där) och hur ojämställt det är, tjejer ska ju i princip bara vara söta och till prydnad på något kontor tills de gifter sig och blir hemmafruar. Trist att du bidrar genom att visa sådant här utan att kommentera det eller antyda att det kan vara något annat är gulligt.
Förresten, hittade en bild som påminde om dig här ;p:
http://www.wetbehindthears.com/2010/04/artists-jennifer-davis.html
(flickan med det ljusa håret vid det rödrandiga trädet)
hej sandra! jag fyller femtom år den tjugotredje, och ville bara fråga om en möjlig present.
jag vill önska mig en prenumeration på en tidning. Jag vill hitta en tidning med roliga, smarta repotage, fina bilder och inte så mycket alls om kändisar och sextips och hur man blir smal på tre veckor. vet du någon tidning alls som liknar detta?
älskar dina texter, och skulle bli så otroligt otroligt otroligt tacksam och glad om du svarade!
kramkramkram
Hej!
Din kompis har blivit streetstyle-fotad här:
http://stilinberlin.blogspot.com/2010/04/boxhagener-platz-livia.html#comments
Jag håller med dig till tusen, japanskor är så fruktansvärt söta! Min bästa kompis och jag, vi använder beteckningen japan för korta, nätta (petite) flickor som passar i allt, oavsett vilket etniskt ursprung de har. Mer än en gång har det uppstått förvirring hos omgivningen när vi pratar om någon som japan och de bara ”hallå, jag har väl träffat henne, hon är väl blond och har blå ögon?”. Beteckningen japan är nåt annat, en stilförebild!
Vad sorgligt dock, med hela bantningsgrejen, den verkar till och med mer utpräglad än i Sverige. Suck.
Vet du om det är vanligt att färga håret blont/ljusare och använda linser för att liksom, se mer västerländska ut? Alltså om det är ett rådande ideal bland unga japanskor. Ser lite ut så på bilderna.
Vilken kul och annorlunda tidning! Jag har aldrig varit i Japan, skulle jättegärna åka dit nån gång! Det verkar som att de flesta japanska tjejer har väldigt snygg stil!
Väldans gulligt! 🙂
A: Om du mår så dåligt och är så lättpåverkad behöver du nog vård. Det du skriver är inte friskt.
Detta är Japan i ett nötskal. Japan är som en värld för sig. Det finns många japaner som aldrig varit utomlands och detta inte pga att dom inte har råd utan de är nöjda med det dom har i sitt hemland. Jag är själv från Japan och har varit där flera gånger. Givetvis är inte alla tjejer som tjejerna i tidningen och det finns så många andra stilar, liksom i Sverige. Men jag tycker att man inspireras nåt så enormt av japanska tidningar och det är kul. Jag håller med om att det är mycket utseende fixerat i Japan, men för att synas i i det landet krävs det ganska mycket. Tyvärr… Annars försvinner man i mängden. Om man åker till Japan så förstår man att det är som en annan värld där borta. Mycket som funkar i Japan hade aldrig sålt i Sverige…
Japan liksom Kina är inte direkt kända för sin jämställda syn på kvinnan. Snarare tvärtom, ideal är att se ut som puttenuttiga skolflickor även fast man inte går i skolan och är en vuxen kvinna. Det tycker jag personligen är läskigt med allt som hör till…
Jag vet inte riktigt vad jag skall säga, skrev och suddade den här texten flera gånger om.
Den där Hello Kitty-delen fick mig verkligen att gapa, hade liksom ingen aning om att det kunde vara så i Japan.
Sedan fick den mig att vilja spy.
Inte bildligt talat då utan jag reste mig och var faktiskt halvvägs iväg för att hämta min tandborste, fästa den i byxlinningen under tröjan och låtsas att jag skulle gå och duscha när jag insåg hur väldigt dum jag är.
Det är inte så att jag är så värst lättpåverkad i vanliga fall men jag har liksom spolat ner rostbröd i toaletten och hällt halva soppan i vasken innan jag äter den ända sedan jag var fjorton. Det är liksom ett så inrutat beteende och det räckte med att skolsköterskan i högstadiet ansåg att jag inte längre behövde näringsdrycker för att jag skulle börja mäta min lycka med måttband igen. Hatar förresten att jag erkänner att jag är såhär.
Jag vill liksom slå personen som hittade på den där helvetes jävla idiotkalendern, hårt i huvudet så att han eller hon fattar vilken nedrans idiotisk idé det var. Jag var halvvägs in i badrummet alltså, för det är så lätt att falla tillbaka när man väl är där.
Idiotisk värld vi lever i tycker jag. Den är fin på många sätt och vis, men inte alltid.
That must be the weirdest mag I ever so in my life. It feels like the pages want to burst from all the pink, bows, nails, make up, and posing. And I still love it.
jag förstår inte alls det här inlägget. är det inte obehagligt att du tycker om det sjuka? i japan och kina är ätstörningar otroligt vanligt. är man inte ”söt” är man ingen. så nu blir det konstigt, att du tycker de är så söta men säger samtidigt att det är hemskt med idealen. lurar du dig inte själv nu? jag vet inte. jag tycker det här känns obehagligt, både bilderna och din text.
Åh vilket fint inlägg! Man kanske ska prova hjärtan på kinderna!
Åh, men nej så bedårande! Lite tokigt, men så jäkla sött samtidigt att det nästan inte är riktigt vettigt. ^^
Jag gillar också att de är maximalister där & inte tråkiga minimalister som i många andra länder. Och sjuka ideal, ja det finns fan överallt…tyvärr..
kawaiiiiiiiiii
Vilken knasig och helt underbar tidning!
Jag har länge tänkt skickade dig denhär länken, och nu känndes som ett bra tillfälle
Det är en koreansk artist som sjunger denhär vackra låten Cotton Candy,
jag tänker alltid på dig när jag lyssnar på den, så nu tänkte jag att du måste få höra på den också!
även om du tycker den låter lite ”konstigt” ge den gärna ett försök, den är helt magisk <3
filippa – fast såna är det ju i alla alla tidningar här också, och i amerikanska och brittiska tidningar också.
<3
jag förstår vad du menar, men ibland blir det för mycket liksom, men sött är det, det håller jag med om 🙂
När jag var i Japan så köpte jag också popteen. Det sorgligaste som finns måste ju vara annonserna i slutet som visar massa olika bantnings-piller och bröstförstorings-piller och sånt.
hanna – jag fick också den känslan. att det för många unga tjejer bara var så det liksom var. sorgligt.
erica- den här jag läst, den är himla bra.
Det finns en bok som heter kawaii. Den handlar egentligen inte så mycket om hello kitty, decora eller annat som vi i sverige tänker på när vi hör ordet kawaii. Utan istället handlar den om pojkband. Japanska pojkband och pojkbandsföretag som alla är helt tokiga i. Det är en intressant bok. Och så är omslaget sött också. Jag har några japanska tidningar med lolita-kläder var besatt utav den subkulturen för några år sedan). De påminner lite om din tidning. Fast det är mer kläder då. Och inte smink- och frisyr-turtorials på varenda sida utan bara på några. Men ändå.
Så läskigt. Väldigt gulligt och hemskt på samma gång.
I adore this magazine, and I also read the Kera Magazine and Gothic & Lolita Bible!
If you like these kind of magazines, I’ll send you a page where you an download them for your computer, Sandra! I look the from there because here in Spain you can find sometimes some of these magazines, but they’re so expensive!
och ja, visst är deras ideal hemska. har själv sett bantningsreklamer med ”före”-bilder där flickorna väger feta 55kg, för att sedan ha gått ner till tjusiga 43 eller 45. visst är japaner mindre än oss, men någon hejd får det ju vara… det värsta är att det är så normaliserat. att bara äta en halv portion, att skippa måltider etc., det är inte ett skadligt beteende eller en diet, det är NORMALT. jag tror inte ens tjejerna går runt och straffar sig själva med svält, de är helt enkelt övertygade om att det är så mycket man ska äta, punkt.
hanna – så himla spännande!
Underbart sött fastän man inte förstår ett skit 🙂
kan berätta, som kuriosa, att i japan så funkar det i princip så att alla tidningar har anställda modeller. och modellerna jobbar bara för den tidningen som de är anställda av. och så förekommer de i varje nummer i flera år tills de byts ut. så visst är det som ett tjejband. tidningen bygger liksom sin image med hjälp av de här flickorna, om man gillar tjejen så köper man tidningen helt enkelt. precis osm man köper skivan/affichen/tröjan för att man gillar det där bandet.
vad läskigt med vissa delar men söt med hjärt-rouges!
Vidrigt!
sött
Helknasigt men inspirerande. Om vi bortser från den där hemska kalorikalendern.
Jag tycker det är hemskt med det västerländska idealet i Japan, ljushåriga med stora ögon. Den enorma plastikindustri där man öppnar upp ögonen osv.. ja, vi är ju inte bättre här, men det är synd. Japaner är hemskt söta, som dom är på riktigt.
den där kalendern verkade ju lite… sådärva. uh.