Jag kan nog vara världens sämsta kaninpassare.
Det är inte så att jag inte är snäll. Jag matar med morötter och persilja, städar buren varje dag, fyller på med vatten, bäddar mjukt med hö och låter den hoppa runt minst fem timmar om dagen i lägenheten.
Men. Efter att hon bet mig rätt hårt två gånger förra veckan är jag helt plötsligt rädd för de där vassa tänderna. Kaninen känner ju såklart i hela kroppen att mina händer är helt osäkra så hon fäller öronen bakåt och hugger ut i luften. Ludvig däremot får klappa, bära, pussa, krama. Hon hoppar upp i hans knä, somnar bredvid honom i sängen och trycker in nosen i hans hand.
Jag är så fruktansvärt besviken på mig själv som behandlar kaninen som en spindel. Hur kan man vara rädd för en sådan där liten mjuk hårtuss (med mördartänder). Jag måste verkligen öva öva öva. I slutet av veckan ska vi vara bästisar, så här kan det ju inte fortsätta.
.
.

The bunny bit me quite hard last week and now I’m terrified that it will bite me again so I hardly never touch her. The rabbit and my boyfriend are on the other hand best of friends. I feel so silly, I need bunny practise.