Jag har varit i skärgården i helgen. På vårt landställe strax utan Vaxholm. Satt på trappen och åt upp isglassarna som var kvar i frysen från juli, kände på vattnet med yttersta spetsen av stortån och bäddade i mjuka täcken bredvid hundar och fin Ludvig. Sista sommarandetagen så att säga. Eller sista allt egentligen. För nästa helg flyttar de nya in, en familj från Täby jag aldrig träffat men som skrivit på kontrakt med min mamma och styvpappa. Som såg Till Salu-skylten och sa att här ska vi bo.
Och det är deras nu. Huset som fått varje sommarlov sedan jag var tio. Det är så ibland.
Och jag skulle kunna lägga mig i fosterställning i gräset, rycka tag i äppelträd och säga att nej, jag går nog inte, ni får ta mig samtidigt det ingår förstår ni?
Fast så gör jag inte förstås. Istället äter jag den sista frukosten på verandan, yoghurt med valnötter och honung, kokt ägg och grönt te, släcker huset, låser dörren och åker hem.
.
.

I’ve spent my last weekend at our summerhouse in the archipelago. My parents sold it and the new family is moving in next week.