Jag har varit i skärgården i helgen. På vårt landställe strax utan Vaxholm. Satt på trappen och åt upp isglassarna som var kvar i frysen från juli, kände på vattnet med yttersta spetsen av stortån och bäddade i mjuka täcken bredvid hundar och fin Ludvig. Sista sommarandetagen så att säga. Eller sista allt egentligen. För nästa helg flyttar de nya in, en familj från Täby jag aldrig träffat men som skrivit på kontrakt med min mamma och styvpappa. Som såg Till Salu-skylten och sa att här ska vi bo.
Och det är deras nu. Huset som fått varje sommarlov sedan jag var tio. Det är så ibland.
Och jag skulle kunna lägga mig i fosterställning i gräset, rycka tag i äppelträd och säga att nej, jag går nog inte, ni får ta mig samtidigt det ingår förstår ni?
Fast så gör jag inte förstås. Istället äter jag den sista frukosten på verandan, yoghurt med valnötter och honung, kokt ägg och grönt te, släcker huset, låser dörren och åker hem.
.
.
I’ve spent my last weekend at our summerhouse in the archipelago. My parents sold it and the new family is moving in next week.
Jag tillbringade alla mina somrar hos min moster på Rindö. Men för fem år sedan sålde dom sitt hus. Jag grät i en vecka.
oh, this makes my heart ache a little. It’s hard to let go of places you have gone to for so long. but memories remain! I think my parents may sell their vacation home in the next year or so and it makes me sad.
allihopa – puss!
Oj, så sorgligt men fint.
Det var fryktelig trist, Sandra. De tar så stor plass i hodet, sånne steder som man har tilbrakt sommerferier på. De blir en del av møblementet der inne.
Men nå kan du skrive historier satt i nydelige skjærgårdshus i lyseblå sommernetter, og alle tekstene dine kommer til å være ekstra bittervakre nettopp på grunn av dette. Jeg tror at alle som skriver må skrape sammen alle sorger, små og store, til en mørk, men levende komposthaug. Før man vet ordet av det, så spirer det.
For du vet jo at du skal det, Sandra? Skrive historier? Det må du. Det ser man.
fy vad sorgligt.
Å vad det skär i hjärtat på mig när jag läser detta, det är precis som när jag var tolv och mamma och hennes syskon sålde vårt gemensamma sommarhus på Fiskebäckskil. Jag grät och grät och trodde aldrig att hjärtat skulle bli helt igen. Det blev det men jag känner fortfarane stinget i hjärtat när jag tänker på det.
indiebrat
jag rös när jag läste det här.
usch jag får ont i magen av sånt här. jag fäster mig alltid vid saker så lätt; bilar, hus och platser. för mig kan det göra nästan lika ont att förlora något sådant som att förlora något levande. men bara nästan.
Åh, så tråkigt med det fina huset… Men å andra sidan har ni ju nu ett jättefint hus i Frankrike i stället! Det får bli ditt sommarhus i denna nästa fas av livet. Så skulle jag tänka. Kram!
åh så sorgligt. det var en mycket vacker sommarstuga. eller inte var, är. vilken sorglig känsla bara, att veta att andra kommer sitta på dess vackra altan och äta av trädgårdens äpplen.
I år såldes min sommar stuga. Minimal gul stuga där jag spenderat varje sommar i mitt liv. Inget rinnande vatten, men där bodde vi. Finaste stranden med genomskinligt vatten och ljus sand. Så sålde de min fasta punkt i livet och inget vart kvar. Det ska rivas och byggas en stor stuga som mer är som en villa. Min lilla gula försvinner och jag får aldrig se det mer. Jag är bara 17 så vem lyssnar på mig? Vem bryr sig om jag går sönder?
Vad fint du skriver, Sandra. Som vanligt. ÅH
For en trist men samtdig vakker tekst. Beste du har skrevet på lenge. Puss.
oh, darling, i’m so sorry
but enjoy! (;
usch, jag gjorde samma sak med min älskade lägenhet för några veckor sedan. hjärtat brister, ganska mycket egentligen, men man ska ju vara vuxen och så. så man sväljer klumpen i halsen och går där ifrån, och det är okej, för man har sagt hejdå.
sorgligt..
åh, det är så hemskt sorgligt att behöva lämna saker sådär. jag kom ihåg när vi flyttade från huset där jag hade bott i nästan tolv år, det var jättesvårt. usch.
mums och trist värre du 🙁
Nej vad sorgligt! Men det är sådana saker som är delar av livet. Utan att det där hade hänt kanske du inte hade tänkt på ditt land, tagit det för givet. Nu kan du iofs inte använda det men du kan ju tänka tillbaka på allt fint som varit sitället för allt fint du missar. För du kanske inte missar minsta lilla fina sak!
Åh.. Men du får tänka på alla minnen som du har där! Saker tar slut men minnen har man föralltid. Glöm aldrig det, fina du!
sorgligt =( hade samma sommarställe från att jag var 3 till ca 20. Fast vi hyrde stuga, och fick alltid samma stuga, brevid min mammas väninnor som hade barn i min ålder. Och sedan så fick vi inte hyra där längre. (Fast nu får vi det för nån konstig orsak. Såna saker har tendens att alltid lösa sig för mig, som när mina föräldrar blev tillsammans igen ett år efter att ha separerat. Mitt liv utgörs av andra chanser. Lucky me I guess.)
Men snart är du vuxen och då kan du och Ludde nog köpa ett lika fint hus någonstans på landet! xxxxx
Neeej! Vad tråkigt! Usch, jag förstår verkligen den där känslan av at lämna något. Jag är så oerhört fäst vid gamla prylar och platser. Gråter varje gång jag ska lämna hemmet för att vara borta på semester i tio dagar.
Och sådana ställen man spenderat alla sina sommrar på sedan barnsben, som på något sätt betyder lite extra.
Varför köpte inte du det?
det är något alldeles alldeles speciellt med sommarhus. Speciellt såna som man har varit i vareviga sommar, varesig man ville åka dit eller inte. och så gråter jag floder floder floder när det inte finns mer. helvete.
hoppas de har/får en liten flicka som får vara med om lika finna minnen i det där huset som du har fått 🙂
Jag vet precis hur det känns. Har varit där själv och vet att du förmodligen alltid kommer bära med dig platsen som rymmer fina minnen, och längta tillbaka. Men det kommer nya platser som kommer fyllas med massor av nya minnen och kärlek. Det vet jag också.
jag förstår precis den känslan. ligger och gnager i bröstkorgen.
oh fy vad hemskt. Låter inte roligt någonstans det där ju. Men då får du försöka tänka extra mycket på det där sommarstället i Frankrike istället. Tänka på att macarons och croissanter är det finaste som finns och att alla ord är finare och längre på franska.
Oh no! I shall expect you will miss it dearly !
åå. <3
Jag kan inte tänka mig att någon annan skulle få det där att låta så fint , och så sorgligt. Allt på samma gång. Vackert.
det är alltid sorgligt när saker tar slut och förändringar är läskiga men leder också till en massa braiga nya saker.
how sad… i’ve never gone through something like this although my grandparents are thinking of selling the appartment they’ve got at a beach village, even though i don’t like the village i know i’d feel so sad knowing that it wouldn’t be ”mine” anymore.
that breakfast looks delicious though, aww i’m hungry!
ganska intressant att överhuvudtaget ha haft ett enormt sommarhus på rindö. jag har ju alltid bott där, så det känns så overkligt att någon kan behandla skitön som en tillflykt om sommaren.
Så sorgligt…
Usch vad tråkigt =(
men vilken tur att du ändå har massa fina minnen därifrån som du kan plocka fram ur huvvet när du vill, på så sätt tar ju aldrig de där perfekta sommarloven slut.
http://www.wimp.com/coupleromance/
Sandra! This video is so sweet, I thought you’d enjoy it.
Det är så sorgligt att så mycket känslor kan etsa sig fast i ett stycke hopspikat trä…
Det är så sorgligt! Jag hoppas du hittar tröst ändå. Skickar en liten kram
I can’t believe that they sold it! It was one of the most beautiful houses I have ever seen!
Åh gud, när jag läste rubriken trodde jag att du och Ludde hade gjort slut! Snacka om hjärtattack… Lova att ni aldrig gör det för ni är alldeles för fina för det!
När jag var liten och bodde i Bosnien hade mina farföräldrar ett jättevackert gammalt hus i gamla delen av vår stad. Med en stor gård och ett aprikosträd och granatäpplen och jordgubbar och min gamla gunga. jag växte upp där, tillbringade dagarna med min farfar och min farmor och njöt. sen kom kriget och vi lämnade allt, för vi var tvugna. Jag gick förbi mitt gamla hus, nu är det mitt hus (en del av det), för någon dag sen. efter alla granater och kulor så finns knappt fasaden kvar men tittar man in genom dörren så ser man in i gården. Och varje gång jag går förbi mitt hus så måste jag behärska mig för att inte falla ihop. Min barndom är en del av en fasad som troligen aldrig kommer att bli renoverad på grund av ett hemskt krig och senare löjliga familjekonflikter… men aldrig visste jag att ett enda hus med en trädgård kan betyda så hemskt mycket…
kram
Ååååh så sorgligt att det är sålt, men du har fina minnen iaf!
Well, that’s sad, when you have to say goodbye to a place where you had so good memories; but you still would have that, locked on a box; and you’ll smile when you remember this place, i’m sure about that. Now it looks sad, but maybe it’s the time for some changes; I always think that the end of the summer is time for that.
And it’s not the end of the summer yet, and you’ll find the way for keeping the smile and the good memories of that wonderful place; I’m sure about it.
Puss!
åh, jag kommer ihåg när mina föräldrar sålde våran segelbåt, jag var nio och det finaste jag visste var att segla. att alltid se havet och vinden i ansiktet och doften från gasspisen, att somna till ljudet av vågorna . men mina föräldrar skilde sig, och min pappas nya flickvän tycker det är obehagligt att vara på havet(hur kan man tycka det?). det var det värsta med att mamma och pappa separerade, vi skulle aldrig segla tillsammans igen, och jag skulle inte få några flera somrar på havet med mina föräldrar. (varje gång jag känner doften från en gasspis gör det ont i hjärtat)
åhhh vad fin du är. och såna saker kan kännas så mycket i hela kroppen, fast man inte tror det. det känns så självklart att det alltid är där liksom. som… en liten trygghet kanske. fint. sorgligt.
åh gråter nästan. min pappa funderar på att sälja vårt sommarhus och bara tanken på det får hela kroppen att bara bli alldeles svag.
Jag blir tårögd när jag tänker på hur det skulle vara att lämna min familjs landställe bakom mig och aldrig komma dit igen. Vårt landställe är en sån stor del av mig att jag aldrig skulle kunna släppa det huset och allt som har med det att göra. Det ligger minsann också strax utanför Vaxholm. Finns många fina stugor på de närmaste öarna. Men ert sommarhus kommer säkert att ge massa fina stunder till nästa familj nu!
å vad sorgligt det var att läsa det där 🙁 och att lämna ngt som varit ens hem. tråkigt 🙁
Så tråkigt att behöva lämna bort något som ”alltid” har funnits där.. 🙁
åh. nå fikk jeg tårer i øynene. så trist.. da vi solgte vår hytte vi hadde hatt i ti år, klarte jeg ikke si ordentlig farvel. så de nye eierne fikk beskjed om at jeg kom til å kjøpe hytta tilbake når jeg ble stor. og det tenker jeg gjøre 🙂
oh, sad. 🙁