Asfint. Puss

om du gör i photoshop så kan du ta ”lassot” och markera de delar du vill ändra, då är det bara att ”ringa in” allt utom himlen och sen ta filter på!

sofia – men hur 17 gör man det?

himla fina bilder som vanligt, men ett litet redigeringstips: när du lägger på ”värme” eller filter, eller vad du nu gör för att få bilderna så där lite drömaktiga, glöm inte att utesluta himlen då. Den blir så attans orange-gul annars! x

så mysigt med promenad!

jeanette – vi kollade på kill bill-filmerna (älskar’om) och Away We Go. Den var superfin, tips!

Linda – jag är inne i en dålig bokperiod och läser nästan ingenting! men absolut, det är helt klart dags för boktips snart!

malin – jag har visat bilder på koppartälten förut! tror du hittar de om du söker på ”hagaparken” i bloggen. 🙂 Ang filmer så kollade vi på kill bill-filmerna och Away We Go. Den var superfin!

Lisa Marie – Du är så himla fin. Jag känner så igen mig i att tappa vänner, speciellt pojk-vännerna, de är inte lika enkla att hålla fast i har jag märkt. Och det är så jobbigt när någonting tar slut. Vad den än är. Tur att det kommer nya saker hela tiden i alla fall, som man känner så mycket för att man tänker precis samma sak om och om igen: låt det aldrig ta slut.

elina – gulliga du! cyklar och pojkar och stickade tröjor är verkligen det finaste som finns!

Åh så fint.
Du borde bara veta,
Jo, det är så att jag alltid försökt vara som alla andra. När jag läst din blogg för första gången förnedrades det. Nu är jag den jag vill vara och är, en flicka som älskar klänningar och stickade tröjor och cyklar och pojkar och fina texter och ja allt fint.
Tack ska du ha för att du fick mig att våga. ♥

ser supermysigt ut.

åh, va fint Lisa Marie!

åå hagaparken är så vacker.

wonderful!

🙂

väldigt fint. en av dom finaste parkena i sthlm, eller förresten, det kanske är det finaste.
Jo det är det nog!

Åh Sandra! Jag blev så himla rädd när jag läste rubriken till ditt ’göra-slut’ inlägg. Jag tänkte att det handlade om dig och Ludvig och jag kände hur det bultade i mitt hjärta av stor ledsamhet. Jag tänkte igenom alla scenarior om dig och Ludvig och jag tyckte inte alls att någonting stämde överens. Varför skulle världens finaste Sandra få mista sin fina pojkvän och bli alldeles ensam? Det gjorde mig så tårögd. Men sedan blev jag så himla lättad när jag läste att det inte alls handlade om dig och Ludvig. Utan det handlade om sommarstugan. Men åh, jag blev så ledsen över det också. Bara för att du blev ledsen blev jag också så himla ledsen och jag vet hur ont det gör och hur ledsen och arg man blir när man mister något man har haft så länge och som har varit så fint.

När jag var en liten flicka spenderade jag och mina föräldrar och min allra bästa barndomskompis våra somrar i två veckor i ett hus i Strömstad vi alltid hyrde. Det var i vit plåt med gröna husknutar och en gräsmatta så stor att vår hund kunde varva den om och om igen. Vi hade klipporna och det fina havet utanför dörren och vi kunde se soluppgången från den inglasade verandan när vi åt frukost på morgonen. Jag älskade att vara där. Åh, jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv och vi var där varje sommar i många många många år. I så många år att jag hade hunnit att bli tonåring. Men så en dag bestämde sig ägarna till huset att det faktiskt var på tiden att göra det så dyrt att ingen skulle ha råd att hyra det i två stackars veckor ens och vi var tvungna att snopet säga ’tack och adjö’ och lämna vårt fina Strömstad. Det var så jobbigt och jag grät så länge. Vart skulle vi nu vara under sommaren? Men jag tänkte att ’äsch jag har min bästa vän och min familj och så länge som jag har dem klarar jag allt.’ Och det var det jag trodde. Jag trodde så himla väl på att så länge som jag hade de behövde jag inget sommarhus i Strömstad.

Min familj har jag alltid haft och vi tog oss förbi den hemska dagen då vi var tvungna att åka därifrån och aldrig åka tillbaka igen. Men jag miste samtidigt min barndomsvän. Min finaste barndomsvän som jag hade känt sedan jag var ett och ett halvt år. Som jag gjorde allt tillsammans med. Vi snickrade tillsammans och han lärde mig att åka inlines. Vi satt och spelade tv-spel långt efter midnatt tills vi var alldeles fyrkantiga och han kom och knackade på min dörr tidigt på morgonen och sade ’Kan jag få sova över?’ Och vi låg bredvid varandra i våra randiga pyjamas och tittade på film. Men sedan blev även han en tonåring och då var det inte så roligt att umgås med en flicka längre och sedan flyttade de ifrån vårt område. De som hade bott grannar med oss! De som hade sitt gemensamma staket genom vår trädgård. Och min bästaste barndomsvän som bara försvann och jag blev alldeles ensam. Och ingen kunde någonsin ersätta honom.

Åh Sandra, det är så jobbigt när någonting tar slut. När någonting bara säger ’hejdå’ och det inte finns där längre. Nu blev inlägget lite långt men jag tyckte att du faktiskt skulle få ta del utav mina berättelser när du lämnar ut så mycket till mig och alla andra. För du är så fin! Och du är aldrig ensam med någonting. Det får du aldrig glömma.

puss.

mysigt!

Fint, Hagaparken måste jag alltså gå till nästa gång jag är i Stockholm! Visst har du visat bild på koppartälten förut? Har ett svagt minne av det. Vilka filmer ingick i filmmaratonet?
Ha en fin tisdag!

Hej!

Jag råkade på ett av dina gamla inlägg där du beskrev en bok genom att först recensera och sedan beskriva känslan av boken genom bilder. Fantastiskt!!! MERA!!!!!
Jag är i behov av boktips 🙂

lite som en saga varje gång man går in på din blogg. och hunden, jag dör sån söt

Oh, vilka filmer?

dette er så vakkert! livet ditt er en drøm og du er fantastisk! <3