Hej igen.
Det är jobbigt att inte få åka iväg, att vara kvar här. Jag har levt i den här mellanzonen i fem veckor nu. Fem veckor där jag inte har jobbat, där tiden står stilla och jag går planlöst runt på gatorna. Jag och pensionärerna. Jag åker bussar och de är alltid tomma och jag äter lunch ensam.
Jag skulle egentligen kunna få så mycket gjort under den här tiden. Jag skulle kunna svara på alla de hundra mailen i min inkorg som bara ligger där. Jag skulle kunna sy fast knappar i jackor, röja på vinden, träffa kompisar jag inte hunnit med. Och jag skulle kunna skriva, skriva allt jag tänkt skriva och vill få ner på papper. Men jag gör inte det.
I lördags åkte min pojkvän till New York i fem veckor och jag är inte där. Om två veckor åker mina syskon och min mamma dit över höstlovet. Jag är inte där och det gör så himla ont och jag är så fruktansvärt trött på Stockholm nu. I förrgår gick jag på utställning och stod framför bilderna på fotografiska med uppsvullna ögonlock och tänkte bara varför är jag här det skulle ju inte bli så, och på kvällen blev det minusgrader fastän det bara är oktober.

Men idag har jag bestämt mig för att inte vara ledsen mer. Nu tänker jag börja låtsas att jag åker om ungefär en vecka. De här dagarna tänker jag därför packa ihop min lägenhet oavsett om visumet dröjer ännu lite mer. Allt ska ner i flyttlådor, bort och hejdå. Så ska det bli. Nu ska allt bli glatt och bra igen och snart snart snart är Manhattan under fötterna. Snart.
.

i new york oktober 2006.
.

Basically I’m really anxious about my visa. It’s so frustrating and lonely to still be in Stockholm. Cross your fingers that it will arrive soon!