Idag har jag rensat mina skrivbordslådor. Inuti dem ligger alla mina gamla dagböcker, så jag tänkte att vi skulle ta oss en liten titt.
Min allra första dagbok var rosa och innehöll mycket viktiga saker om man var 6, 7 år.
Fast de flesta är blödande och hjärtklappande från när jag var 15, 16, 17, 18 och så.
Fulla med olika låtcitat.
Och utklipp från tidningar.
Och stycken om klassrumsorättvisor.
Ett tag hade jag världens ångest över att jag inte kunde tillräckligt många ord, så då gav jag mig själv ett nytt ord varje vecka att lära mig och använda i meningar. Har inte haft så stor användning av ordet cyklotym i och för sig.
Korta dikter när jag kände mig lite extra tonårstung.
Modiga framsteg.
En bild på mig själv med min mini-polaroidkamera en fredagskväll.
Ett trolleritrix med koppar helt plötsligt.
Lite 16årig uppgivenhet.
Lite vänskapsäventyr som man får piffa till så de slutar lite bättre.
Fast mest sånt här. Om ungefär tusen olika pojkar och alla gjorde lika ont. Såklart.
.
I’m cleaning out my apartment and found my old diarys.
Fan vad fint att se att någon vågar ge ut något så personligt. Lidda redig blogging, som man säger där jag kommer ifrån. Dessutom är det en röst till alla de tjejer som har det svårt under tonåren – ja, för vem har inte känt sådär?
”Pojken är så envis” <3
Tack för att du delade med dig av alltihop.
Himla jävla fint!
Vad mysigt med gamla dagböcker, såg ut som mina gamla 😀
Och det där med att du var ful: Det första jag tänkte när jag såg skolfotot var hur vacker du var redan när du var sexton. Men så är det väl när man är ung, jag vet…
<3
åhr vad du skriver otroligt! önskar att mina ord kunde berätta lika mycket på samma sätt som du. dina dagböcker känns inte bara som dagböcker. de känns som konst.
Hahaha I love how you wrote ”ÅKSÅ”, så sött!!! :–)))
åh. jag älskar när du skriver om hur du kände när du var 16-17, för det beskriver ganska exakt hur jag känner precis just nu.
vad fint Sandra. Så vackert. min mamma hittade mina dagbøcker nu när dom skulle flytta till ett nytt hus. Jag hoppas bara att jag också kan läsa i dom med nostalgi och kärlek till barndomen/tonåren.
Älskar att du visar det du skrev som tonåring när det var som värst <3 så underbart.
Underbart! Thanks for sharing..
Jag gillar verkligen det sista urklippet. Det hade inte heller varit helt fel om du gav ut en bok med vad du har skrivit i dina dagböcker.
oj så fint! jag har alla mina gamla dagböcker i lådor under sängen. Ibland plockar jag fram dem och helt förlorar mig i gamla minnen, förälskelser och sånt fint.
Ååååååh vad fint! Önskar att jag hade skrivit dagbok!
vill vara den där fina flickan i allas ögon.jag ska börja våga sandra, så sant som det är sagt!
Jag älskar,älskar,älskar och avgudar din blogg:D Den är så otroligt inspirerande!
Det känns lite tragiskt att mina dagböcker endast handlade om pojkar. (i fåtal fall Tvillingarna i Sweet Valley)
So delicate.
So sweet.
So soft.
So… I LOVE!
Have a nice day!
Jag älskar dina inlägg, sättet du skriver på är så otroligt fint. Precis som du är, otroligt fin. Ha en bra dag
Fint som snus! Undrar hur många sådana där dagböcker det finns i vårt avlånga land? GULDGRUVOR!
det finaste på länge; det här inlägget. nu blev jag dagboksinspirerad.
Vad roligt 😀 Tänk om man hade kvar någon sånt 🙂
Det blev kärlek vid första ögonkastet….. mellan vem undrar Du? Mellan Din blogg och mig såklart!
Agneta, Österlen
Cute post
vad krumelurig och söt handstil du har! puss
kjære sandra!
Jeg tror ikke du vet hvor mye bloggen din betyr for redde og forskremte sjeler som ikke helt vet hva de gjør her på jorden!
Du har den finaste bloggen ever! 🙂 xx Emma
shebook.blogg.se
från min dagbok som 6årig liten tjej:
”TOSDAG – JAG HAR ETiT MAT PÅ MAKDÅNALS”
vilket bekymmerslöst liv man hade 😀 <3
Vad gör man om man vill hångla med en kille som många tydligen vill hångla med, så det blir så jävla psykiskt påfrestande… För jag vill inte att folk ska hata på mig mer, endast av min existens. Så fort något bra händer mellan oss så är det alltid någon där och river upp hela stämningen med sitt hat…
bubblande värme nu!
/M
Hittade en hattparad. Tänkte lite på dig!
http://zinatra.blogspot.com/2010/10/hattparad.html
Love it, just love it!
åh. nu blir jag tjej 2 som ber om kärlekshjälp av någon som inte alls åtagit sig rollen som psykolog egentligen. men det känns som att du skulle förstå så himla väl sandra.
jag har älskat honom sen vi sågs första gången. på sommaren för fyra långa år sen. jag var bara tolv och han var fjorton men skulle fylla femton i september. vi blev vänner vid jul och jag fylls så lätt av nostalgi, att bara vara ett litet barn men stå där på hans trappa i nysnön dagen före dopparedagen och lämna presenter, känna värmen från hans fingrar vid gitarrhalsen men aldrig våga drömma om någon direktkontakt, hans blå ögon under svartfärgad lugg. och jag behandlade världens finaste person som en idiot ibland. när otillräckligheten slog mig som hårdast skällde jag ut honom i långa och utförliga ramsor. för någonstans inombords hade jag redan förstått att han inte skulle bli kär i mig. att jag var en lillasyster i hans ögon.
”iris, jag har anat det”, sa han. ”men det är smickrande. vi syns ikväll, puss”, sa han.
och det blev sommar igen och han försvann, bitvis. han började gymnasiet i en annan stad och jag vågade knappt andas. ja, jag var faktiskt helt förkrossad. jag fick panikattacker och tvångstankar och hatade mig själv något så fruktansvärt. jag stod lutad över kravallstaket och grät, låg hopkurad i sängen och lyssnade på my chemical romances förstående ord, försökte se på nya. men jag var bara tretton år och det var längesen men ibland känner jag precis så igen. att jag bara vill gråta ihjäl mig för jag vet att det var medkursivttypsnitt han. han, den som är meant to be, den som är den rätte, min själsfrände. visste att det var han jag delat bänkar med, han jag skrikit åt, gråtit efter, väntat på varenda måndagskväll, bubblat bredvid. att det var han men jag kunde inte få honom. jag har gått igenom tusen förälskelser och mängder av kyssar, men ingen är som han.
de senaste två åren träffas vi bara då och då. och varje gång påminns jag om hur stolt han gör mig. hur fin han är. att jag inte kan leva utan honom. och varje gång tvingas jag inse att han har växt och förändrats mellan varje möte, att vi ses alltför sällan. att vi inte känner varandra längre men jag önskar att jag gjorde. jag vill inget hellre, men jag vet inte hur.
jag ringer honom dolt när jag är full och lyssnar till hans röst, hans namn, hans andetag. när han lägger på skrattar jag hjärtlöst.
jag hjälpte en annan tjej som gillade honom att våga. ”han sa att ni två hade något”, grät hon på en dålig fest mitt i skogen. och hon var lite brunhårigare och hennes läppar var lite fylligare men det var jag. det var jag som satt och lipade bland träden, vi hade gråtit samma tårar över samma pojke och jag överlämnade rättigheterna till henne. jag ljög och sa att hans tid i mitt liv var förbi. att jag bara ville att han skulle vara lycklig och att jag älskade honom och därför släppte taget. inom ett par veckor var de tillsammans. jag minns en gång när jag var rädd och sprang hela vägen hem och stötte på honom. han höll mig nära och det värkte i varenda nerv, och medan vi pratade kände jag något som var så bekant. jag kände ikursivttypsnitt honom. efter all denna tystnad, frånvaro, detta avstånd. men så pekade han mot sin mobil och sa ”förlåt, jag har ett litet hangup här.” ”jaha”, sa jag. det var hon. jag sprang hela vägen hem ändå.
men det var väl ett sidospår antar jag.
nu har vi inte setts sen nyårsafton. elva långa dödstysta månader. igår berättade han att han ska flytta. till australien. andra sidan jorden. på obestämd framtid. och jag vet inte vad jag ska ta mig till. för jag vill att han ska vara lycklig. jag vill att han ska lära sig surfa och prata engelska dagarna i ända och uppleva sydney och njuta av värmen och titta på alla aussie girls. men. jag vill hålla honom kvar, hålla honom tillbaks, försumma hans alla chanser att lämna mig igen, förneka honom frihet, använda honom för min personliga medicinering, veta. jag hatar ovissheten.
får man göra så? får man kräva ensamrätt på någon man gett bort innan? får man påstå att man fortfarande älskar någon man skrikit åt av rädsla för att inte vara nog och inte ens känner längre? får man klamra sig fast vid minnen halva tonårstiden? får man ta upp tråden där man slutade efter tre år? får man besvära när någon just ska fly halva världen iväg?
sandra, det känns som du skulle förstå. vad ska jag göra?
jag vill bara att han ska vara min, och jag vill vara hans. jag vill bli återupptäckt. jag vet att vi är rätt. jag vet vet vet vet vet vet.
åh ♥
Åhh, så fint!! tänker på dej när ja ser hennes bilder:
http://www.flickr.com/photos/pangbomcrash/
Hittade mina förra veckan, var härligt att läsa. Total hjärtesorg ena dagen och total lycka nästa. 🙂
old diares are preciuos…….inside we find things can help to understand the present better
Vad mysigt. 🙂 Gick också igenom gamla minnen förra gången jag var uppe hos föräldrarna.
[…] here to read the rest: dagböcker. Posted in FrontPage, Mode Tags: alla-mina, dem-ligger, fem, gamla-dagb, har-jag, mode, […]
Det är så fint att du faktiskt har skrivit så mycket i dina dagböcker. Själv har jag aldrig orkat fortsätta. Aldrig riktigt känt något behov av det heller…. Du verkar vara en så glad person. Det är intressant att få veta att det kanske inte alltid har varit så. Och just nu då kanske… Men du ska se att du snart snart snart får rusa iväg till amerikat. Kramar
jag hittade alla mina gamla dagböcker i somras. jag visste att jag sparat dem, men inte var någonstans. jag läste många sidor högt för en bästa vän, några fotograferade jag likt dig (det har dock ännu inte blivit något inlägg ännu) och några behöll jag för mig själv. kärlek kärlek kärlek och bekymmer fyllde sidorna. och fotboll. fotboll fotboll. laguppställningar, matchresultat, analyser, kommentarer och tips. vilket liv man haft, och så långt det är från livet idag.
Hej!
Ny Hello Kitty Webshop med väldigt bra priser!
Sveriges bästa online Hello Kitty shop
Sandra, hjälp mig! Jag har gått och blivit kär i världens finaste pojke, han är 3 år äldre och han är så fin. Och han gillar sånt jag gillar. Han har läst allt som finns att läsa, han har sett allt man kan se i filmväg och i hans hörlurar pumpar the knifes musik. Och han är så rolig och trevlig. Men varenda gång han närmar sig blir jag still, knäpptyst. Vågar inte säga något alls, jag är rädd för att göra bort mig. Det har gått så långt att jag mår illa när han är närheten, jag får panik! Vad ska jag göra? Det gör så ont…
åh. jag känner verkligen igen mig i allt du skriver. tack för att du lyser upp mina tråkiga oktoberdagar. puss
åh, jag hade också en sån där minipolaroid-kamera. vilka minnen… jag har kvar en dagbok från högstadiet. jag minns så väl varenda ord jag skrev…
Så rysligt vackert på något sätt. Ska ta upp mitt dagboksskrivande!
Åh så många dagböcker och papperslappar jag hittat på mitt rum som jag inte ens kommer ihåg, från när jag var ca 7 eller 8 år där det står felstavat hur ledsen jag var och att jag undrade varför jag inte hade några vänner..men det är fint att hitta, man känner liksom att det blir bättre med tiden. Oftast.<3
så fint och så hjärtslitande!
Gud så fint!
haha fölåt men jag ser inte vad det står på vissa bilder. Kanske bara är jag hehe.
jag tycker om dig.
jag älskar dagböcker. inte bara är de fruktansvärt bra att skriva allt det där man aldrig vågar säga till någon, utan de är underbara att läsa sen. även om det man skrev om var sorgligt, så är det fint att tänka att det blev bättre liksom (för det är ju ingen vits i att läsa sin egen dagbok om det inte har gått minst ett år innan man skrev det!)
jag älskar det här inlägget förresten. speciellt sista bilden, det där lilla tidningsutklippet var hur fint som helst ju.
så otroligt fint jag blir alldeles varm. Gud vad synd det är om alla som aldrig skrev dagbok tänker jag. Där gömmer det sig ju så otroligt många tankar.
så personligt och hjärtskärande… fint.
Det är så himla skönt att du också har skrivit om hur dåligt du mår med spretiga bokstäver. Ger på något vis lite hopp att en sådan cool/intelligent/öppen/snygg/fin människa också har mått dåligt, och ändå lyckats bli som hon har blivit.
Tack för att du delar med dig om det, tack för att du ger mig lite hopp om att allt kan bli bra igen.
boomboom! cutie!
Åh vad fint du skrev. Fast en sak är lite läskig, du har nästan exakt samma handstil som en kompis till mig hade när hon var liten…
Jag har skrivit dagbok i fem år nu. Varenda, varenda kväll. Det är ganska fint faktiskt.
Åh! Det är så fint med gamla dagböcker! Jag minns ett litet inlägg från min tid som 6-åring ”Hej kära dagbok, i dag har jag en konstig känsla i magen, hej då”. Kan innehålla mycket tänkvärda upplevelser att plocka fram de där gamla böckerna, det är så fint att man fortfarande på något plan kan kika in i sig själv och ens tankar man hade som liten. Jag tror att jag skrivit dagbok i så många år nu att jag på senare dagar utvecklat något slags beroende av det för att bringa ordning i allt kaos! Det händer inte precis sällan att jag sitter och skriver till och med innan jag springer iväg till skolan. Tack för en fin blogg!
/Josefine
Den 26 september 2003 skrev jag en dagboksanteckning, och jag har skrivit v.a.r.j.e dag sedan dess! Idag, faktiskt, börjar jag på den trettionde. Jag har alltså skrivit dagbok varje dag sedan jag var elva och ett halvt. Det är ju lite coolt.
(Sen är mitt pa100, projektarbete, för trean i gymnasiet att samla in dagboksanteckningar från hela Umeå, den 26 oktober. Nervöst.)
is it possible to translate the texts of your diaries in english? i’d LOVE to read them, but i don’t understand a single word in swedish 🙁
jag längtar tills jag är lika gammal som du ungefär så att jag också kan få kolla i gamla dagböcker från nu.
Åh åh åh.
Mer såna här grejer!
Gud så fint <3
åh orden! jag hade sån ångest över att alla använde så mångalångasvåra ord hela tiden fast vi bara var sexton. kände mig så osmart. så jag började också lära mig, hade en gloslista i ett datadokument. vet inte hur många jag orkade, men tio år senare har jag glömt bort att jag tyckte att svår-orden var så himla superviktiga. fram till nu, och nu känns det där gamla ångestframkallande som nostalgi. konstigt.
Vilket himla vackert inlägg !
åååååååh finaste inlägget på länge! älskar gamla dagböcker! har skrivit varje dag sedan jag var typ sju och det har gått från hästar och blommor till olycklig kärlek till lycklig kärlek och nu till nästan helt vuxna tankar (finns det sådana?).
Men gud så fint. Alltså din blogg är nog en av de hemtrevligaste som finns, du är så himla öppen och det känns lite som att ha en som skulle lyssna även om man aldrig träffat dig men det är bra att ha din blogg.
Åh, teen angst, sitater og døde fugler. Essensen i god litteratur.
Ett fint inlägg. Jag vet inte om jag skulle våga öppna mina gamla dagböcker, de skulle nog se ut på liknande sätt. Hjärtesorg hjärtesnörp hjärteskutt. Eller jo, jag ska nog kika lite i dem redan nu.
Oh vad jag kommer ihåg den dagen. Nu blev jag helt yvig.
Åh. Gamla dagböcker är så fint att hitta. När man förlorar sig i dem och de minnen som flyger fram ur sidorna. Och mammans kommentar till konstnärstjälen, det lilla urklippet ur en tidning du gjort, var ju så himla fin.