Jag har haft en olidlig hemlängtan de senaste två veckorna. Så att det gör ont i kroppen och man får svårt att andas när man ska sova. Det är dumt, för det har precis blivit vårsommar här och man kan sitta i parken och på uteserveringar och gå i t-shirt fastän klockan är midnatt.
Men Sverige är så väldigt fint just nu. Det skarpa vårljuset, vitsippor och tussilago, solen som bränner genom fönstren tio på kvällen och körsbärsblommorna i Kungsträdgården. Och jag saknar min cykel, saknar när träden knoppar på norrtullsgatan, saknar nyckelpigor och färska räkor. Och alla mina vänner i tunna vårkläder och nya solglasögon, Tranans uteservering, långpromenad på Gärdet med Milla och Vera, isen som smälter bort och försvinner till november och nyborstade trottoarer. Någon skrev när jag precis flyttat hit att saknaden blir som allra värst precis när ett halvår har gått. Och sedan värker det i ett par veckor tills den avtar försiktigt och allt blir som vanligt igen. Som olycklig kärlek ungefär. De får väl vara så nu.

I miss Sweden today.