Idag fyller min blogg 6 år. Kan ni tänka er? Det är så himla länge. Jag tänkte att jag skulle försöka mig på en liten sammanfattning. Om det nu går att sammanfatta sex år av bloggande.
Här är det allra första inlägget. Den 30 juni 2005. Då visste knappt folk vad ordet blogg var. Jag och min fina vän Ea jobbade på varsitt tråkigt sommarjobb och startade niotillfem-bloggen för att ha någonting att göra om dagarna. Därav namnet ”niotillfem” förövrigt, för det var då vi bloggade om dagarna.
Vi använde mest bloggen som en slags chatt sinsemellan. Om man tittar bak i arkivet vid den tiden är det väldigt hafsigt och internt skrivet.
Dag två fick vi vår första kommentar! Vi blev extremt pepp som ni kan se.
Sedan tog sommaren slut och Eas bloggande blev alltmer sällsynt tills det avtog helt. Jag däremot började skriva som tusan om lite allt möjligt. Mest bilder på klänningar och en och annan bild från någon fest. Här är jag och Ea då det begav sig.
Inte forrän i juli 2006 började bloggen ta en någorlunda liknande form av vad den är idag. Då postade jag bilder från en Tokyo-resa jag och Tobias åkte på. Kul! Mer sånt! sa ni i kommentarerna.
Så då fick ni följa med mig.
När Milla kom till familjen.
När jag fixade och trixade i lägenheten jag då bodde i.
När jag och Tobias gjorde slut. Jag var så ledsen och trodde att jag aldrig skulle komma över honom.
.
Nej aldrig.
.
När mina vänner tog hand om mig.
.
När jag mådde lite bättre igen.
.
Recepttips när jag levde på CSN.
Och så gick jag ut Berghs.
Tröttnade på allt och åkte till New York.
Jag och Julia bodde hos Michelle som numera är en av mina bästa vänner. Här är första inlägget från när vi precis flyttat in.
Ni fick följa med på knäppa fester och de bästa lördagarna.
I oktober flyttade jag tillbaka till Sverige och började på Garbergs. Där träffade jag alla mina favoritmänniskor.
Här är från den första Garbergs-festen jag var på. Vi dansade i 6 timmar i sträck. Bara en sån sak.
Ni fick se min lägenhet i Vasastan förvandlas till något beboeligt.
Vintern 2007 började plötsligt Ludde dyka upp i bloggen.
Det var ganska många av er som anade att det var något på gång.
.
I februari 2008 blev vi ihop och då skrev jag såhär. Han fick heta ”Vinden” i bloggen ganska så länge. Säkert ett och ett halvt år. Det smeknamnet hittade Sebastian på och sedan låg det kvar tills han tyckte att vi kunde börja kalla honom för Ludde igen. Vi gick motvilligt med på det.
Min blogg började bli rätt stor och jag lärde känna ett helt gäng med fina bloggläsare.
Kingsley var Luddes katt tills han fick flytta någonstans där han kunde jaga möss och ha gräs under fötterna. Jag tog cirka en miljon bilder på honom under tiden han var med i vårt gäng. Han ville jämt sitta i knän och vara med. Och riva sönder mina ben förstås, gärna så fort jag satt bredvid Ludvig.
Bloggen fick följa med på alla resorna.
.
Och alla fantastiska fredagar och lördagar.
Och alldeles vanliga tisdagar för den delen med.
Den här får bara var med för att jag hittade den när jag bläddrade i arkivet och tyckte det var fint : )
.
Det har blivit megamycket bilder på mat genom åren. Vissa tycker det är dötrist och andra toppen. Jag älskar matbilder så de får stanna.
Har säkert lika många pussbilder med Ludde som jag har frukostbilder tagna ovanifrån. Men han är så god att pussa så det blev så bara. Och de är så väldigt fina att titta tillbaka på nu när han inte är här hos mig.
Och alla fantastiska maskerader! Marie Antoinette-maskerader, havsteman, Kalle Ankas Jul, G-maskerad, Harry Potter-maskerad, peruk-middagen och massor av annat. Det här är nog det jag saknar mest med Sverige. Att mina vänner därborta är så himla fantasifulla och tycker lika mycket som jag om att förvandla kvällen till något annat.
Alla hundratals dagens outfit. Det tog minst två år innan jag kände mig bekväm med klädposeringen framför kameran. Nu gör jag det utan att tänka på det. Som att koka ägg ungefär.
Alla fina dagar på vårt landställe som vi sedan sålde. Och jag skrev att ledsamt blogginlägg om det och fick ett mail från de nya ägarnas dotter som av en slump läste min blogg. Oroa dig inte, skrev hon. Vi ska ta hand om huset och älska det lika mycket som ni gjorde. Började gråta.
Och så slutade jag på Garbergs men hade inte riktigt berätta än var jag skulle härnäst.
.
Fast två veckor senare gjorde jag det. Det var så skönt att äntligen få det sagt, hade hållit det inne så fruktansvärt länge.’
Och så packade jag ihop min lägenhet och sålde mer än hälften av mina kläder till gulliga bloggläsare på min bloppis.
Och så en dag gick mitt visum igenom och nu bor jag och bloggen i New York.
Tack så himla mycket underbara ni som följer niotillfem. Ni som läser och kommenterar och mailar och skickar brev och presenter och kramar mig på stan. Ni gör mig till en gladare, snällare och lyckligare människa. Utan er hade jag varit så mycket tråkigare och fegare. Det är jag alldeles säker på.
.
My blog turns 6 years old today. Here’s a resume of those 6 years. Please read in Google Translator.
