Om du skrev en bok tror jag att jag skulle sträckläsa den. Du är skitduktig!

Håren i nacken reste sig när jag läste den här krönikan. Ådern i pannan pulserade och jag såg mig med rök strömmandes ur öronen. Okej. Alla gör dumma saker i tonåren. Jag behandlade människor på sätt som jag själv skulle vilja ge mig en örfil för.
Alla gör misstag. Och jag vet att du är en god människa, men sättet du beskriver händelseförloppet, hur du hoppar över ”fan va dum i huvudet jag var på den tiden, hur kunde jag behandla den stackars flickan så som jag gjorde” gjorde mig arg. Arg.
Hoppas alla förstår att detta är något du verkligen ångrar, speciellt den yngre publiken som är mitt upp i virvelvinden vi kallar högstadiet.
För det framgick inte i texten. Inte alls.

@ Julia:
Jag bad om förlåtelse, i vuxen ålder, till den personen jag varit elak mot under grundskolan. Det var något jag gått och grämt mig över i flera år, och sedan träffade jag henne på stan en dag och sa förlåt. För jag vet själv hur det var att bli mobbad, vilket jag blev under många år. Hon log och sa ”Tack, men du behöver inte be om förlåtelse. De fanns de som var mycket värre”. Att hon blev glad var för mig konstigt, eftersom jag själv aldrig skulle kunna förlåta mina egna mobbare. En annan sak som jag märkte var att ångesten över att ha varit elak mot en annan människa inte lättades trots att jag bad om ursäkt. Det är sådana där misstag man gör som man lär sig av under resten av sitt liv.

Vidrigt.

Satan, du skriver bra!

När jag läser det här känner jag mig så himla glad, eller lättad, jag vet inte, över att jag var en genomtöntig men snäll hela grundskoleperioden. Att jag valde samvetet före potentiella inbjudningar till hemmafester. Faktiskt.

Det måste göra ont att ha minnen av att gjort sådant, även om det var många år sedan. Fantastiskt fint skrivet (fast hemskt, jag får ont i magen), som vanligt. Jag antar att faktumet att du fortfarande tänker på det och ägnar en krönika åt det såhär vad, 13? 14? år i efterhand säger en hel del.

The opening ceremony in the article picture:)

linnea – fundera ut en början och en mitten och ett slut! början och slutet får gärna bindas ihop med varandra. strukturer i krönikor är ganska viktiga har jag förstått. i och med att man har så lite ord man får skriva.

lili – what shoes?

a – ska genast kolla in 🙂

pamela – tack fina du <3

J – bra att du blev arg! det var meningen, det är viktigt att ta upp saker som känns så man aldrig glömmer att de händer varje dag. självklart kan nog sådana saker hända även i vuxna sammanhang, men jag tror de är vanliga hos tonåringar just för att man är så livrädd för att inte passa in. alla vill bli älskade och populära och skräcken för att själv vara den som är utanför är överväldigande varje dag.
jag var själv mobbad i högstadiet och vet hur det känns och jag tror inte ens de som var elaka mot mig minns det idag. (här kan du läsa den texten: http://rodeo.net/niotillfem/2011/07/en-text-om-hogstadiet/) därför att det så viktigt att skriva om det. för att påminnas, för att det aldrig tar slut utan händer i varje skolkorridor varje minut runt om i världen.

Such good writing!

Sparade ner bilder för att kunna zooma in och läsa. Hihi busig. Men på riktigt. Skriv en bok, jag kommer köpa den samma dag som den kommer ut i butik. Du är bäst.

Alla ni som skriver att ni får ångest över att ni var elaka som små – VARFÖR var ni elaka då? Kan man inte vara snäll och vara med dom coola? Hur mår dom ni var elaka mot idag? Någon som ens orkat bry sig om att säga förlåt?

Uh vad bra. Och vilken ångest man får över alla taskiga saker man har gjort. Och vad väl man minns hur det själv var att vara den någon var taskig mot. Skönt att den tiden är över.

Heja dig! Ibland blir man lite nervös när man läser krönikor av människor man gillar så mkt, man vill ju så himla gärna att det ska vara bra skrivet nu även då du skriver för en tidning.
Och stycken som: ”… men jag har ändå aldrig räddat någon” är så DU och det gör en så glad. Jättefint skrivet, verkligen.

Uppriktigt sagt är jag arg efter att ha läst den, känner mig väldigt upprörd. Jag tycker inte din ålder är en ursäkt, för det där var jävligt elakt.

Oh how I wish I could read these… now if only I knew Swedish!

ska köpa den på vägen hem från jobbet!

Du skriver himla bra, oavsett ämne. Alltid kul att läsa dina krönikor!

jag har läst varenda krönika sen du börjar skriva, de är min höjdpunkt i tidningen! Jag imponeras verkligen av ditt sätt att skriva, speciellt när du skriver om skoltiden. Jag tror vi andra glömmer, de åren blir diffusa när man växer upp, kanske som en slags försvarsmekanism, men när du skriver så känner jag högstadiet i hela ryggraden och får gåshud. Du är fantastisk på att skriva.
puss + pop

Har inte med din krönika att göra men du efterlyste ju instagramanvändare som postar bilder med söta kaniner för ett tag sen, och jag tänkte vara så pass fräck och ”rekommendera” mig själv! adwinkissecat heter jag och jag köpte en liten baby bunny igår (!) som kommer dyka upp rätt mycket på min/mitt (?) instagram. Har bara ett fåtal bilder än så länge men det kommer det kommer!
Puss

du är så duktig på att skriva sandra, jag gillar verkligen dina krönikor 🙂

Hello! i’m sorry for asking this silly questian. but i’m planning to buy that shoes but im not sure if i get them in 37 (my size) or 38 (one size up). Many thanks Lili

Bra skrivet! Stackars Fanny! Hoppas hon är runt snällare människor nu 🙁

hoppas hoppas hon läser.

Kom på en sak som hände mig när jag var typ 7 som fortfarande gör mig ledsen… Jag och min bästis (klarade mig inte utan henne förrän kanske nian…) hade bråkat och båda satt på varsin kant av en lång bänk och grät. Eftersom hennes storebror gick på vår skola hade hon mer tillhörighet till de äldre barnen än vad jag hade. Så alla kom och tröstade henne, kanske fem sex stycken, men ingen tröstade mig. Det gör faktiskt fortfarande ont i mitt lilla hjärta idag! Barnen var faktiskt himla elaka på min pyttelilla lantskola…

det var en rörande och jättefin krönika. välskriven och med hög igenkänningsfaktor.

Skönt att veta att det finns fler som varit elaka. Vad dum man har varit och vad dumma folk har varit mot en själv.

vad mkt du kommer ihåg från dina tonår, känns som att den tiden känns rätt långt borta. men ibland tycker jag allt att det var roligare då! hade tur och hade fina vänner och vi brukade ha likadana klänningar och simmade alltid tillsammans varje vecka! 🙂

fint att du skriver detta…

sorgligt nog blir inte alla snällare när de blir äldre… (K)

Kram!

Det är nästan så att jag skulle köpa tidningen bara för det här. Ditt sätt att skriva är…. mysigt på något vis. Himla bra helt enkelt!

så jävla bra! men sandra, när ska du skriva en bok? Jag längtar så jag går sönder!

Skönt att man äntligen kan läsa hela, annars brukar väl texten vara bortsuddad efter halva typ? Men riktigt bra, även om det hugger lite i en när man läser den.

Så kul! tyvärr har jag missat dem.

Sandra, imorgon har jag nationellt prov i svenska. Och då ska vi skriva typ en krönika. Har du några experttips till mig? Vad man ska tänka på och så? Hur man börjar? Ja, experttips helt enkelt.

Jag har också gjort massor av elaka saker när jag var mindre. Min dåvarande bästis och jag började i en ny större skola i sexan och då såg en utfryst tjej sin chans att få nya vänner. Hon var en sån som aldrig duschade och alltid hade fula kläder. Hon var med oss varje rast. En gång sa de andra i klassen till min kompis att vi måste sluta vara med hon tjejen, ”vi tycker ni är dumma i huvudet som är med henne”. Så sa vi till henne att vi ville vara ensamma från och med nu. Usch vad jobbigt det var. Men som sagt, man ville ju inte vara dum i huvudet…

Blir så ledsen när jag tänker på allt dumt man gjort förr. Nu är jag så snäll som jag bara kan, när jag inte har pms. Puss.

Idag ska jag köpa den så jag äntligen får läsa en av dina fina krönikor! 😀