as usual, click images for source.
My name is Sandra Beijer and i’m from Stockholm. I like Fridays, pasta carbonara, scrabble and young handsome men. i have one of Sweden’s biggest blogs with over 150 000 visits a week. Besides blogging I work as a writer, you can find my portfolio here. E-mail love letters and other things to [email protected]
Jag hade en kull med tre vita albino kaniner när jag var tolv. Sötaste nonisarna ever!
Fina bilder!
Sicka fina bilder, ge mig en utav de där kaninerna att gosa med så blir allt bra.
Nu kommer jag avvika från ämnet rätt rejält känner jag, men det här är ett sånt tillfälle då jag måste. Inom loppet av två veckor har två av mina närmsta vänner, såna som har blivit syskon för att de varit med en så länge, gått och blivit av med sina killar. Jag står där helt handfallen när bådas hjärtan är alldeles krossade. Jag har ingen aning vad jag ska göra när de bara står där och är ledsna. Hjärnan säger att det blir bra vad jag än gör, och hjärtat vill krama sönder dessa två helt underbara flickor samtidigt som det vill bara slå in huvudet på dem som kan göra att de inte längre är lyckliga. Jag får fnatt av att inte göra något, men vad kan jag egentligen göra?
Lovely images !
The second one is cool haha
den nästsista bilden var grymt fin!
vill andas luften på sista.
Älskar svampbilden!
playboybilden <3
Jag vet att din frågestund är över, och kanske är inte det här en fråga som lämpar sig på en frågestund ändå…men. Hur mycket ska man lyssna på andra och bry sig om vad de säger? Jag är så förvirrad och min magkänsla hörs inte ens genom bruset av vad alla andra säger. Och om jag nån gång hör den så litar jag inte på den, för varför skulle jag ha rätt? Men vad gör jag när vänner, bekanta, randoms säger att jag förlovat mig för tidigt, att jag kanske kontrollerar min pojkvän, att de aldrig skulle låta mig åka till Usa själv om de var honom, att jag är för glad och trevlig och att det är därför mitt fel om killar raggar på mig? Jag tror inte att jag håller med dem (men som sagt, magkänslan hörs knappt), men tänk om de har rätt? Och vad gör man när vänner säger sånt, och det verkligen sårar och gör att jag mår dåligt? Betyder de att de inte är riktiga vänner (för isåfall har jag ju inga…) eller att jag är vek och bara vill att de ska säga sånt jag håller med om? Eller ska jag helt enkelt sluta be om råd? Fast jag får de här kommentarerna även när jag inte ber om råd. Åh. Jag skulle kunna skriva spaltmetrar och allra helst skulle jag vilja sitt mitt emot dig så att jag kan få förklara ordentligt och ösa ur mig hur jobbigt allting är och att jag inte förstår hur jag ska kunna leva i den här världen. Du får hemskt gärna svara. Här eller på mail ([email protected]) Stor kram