Nu är det dags för den andra delen om mina vänner. Den första hittar ni här.

Nina
Nina är min andra hälft i New York och har blivit en av de människorna som vet mest om mig. Eftersom vi sitter och ideear hela dagarna hinner vi också gå igenom alla andra områden i livet och så fort något känns jobbigt eller tungt pratar vi om det och vi vet i princip om allt som händer i varandras liv. Nina är den intelligentaste personen jag känner och hon vet allt om alla nyheter hela tiden. Hon forklarar komplicerade politiska kriser för mig på ett sätt så att det känns vipsenkelt och hon har en åsikt om allt. Nina är en av de människorna som tycker att ta det lugnt hemma en söndag liksom kan innebära att starta ett politiskt parti och skriva debattartiklar till höger och vänster. Hon inspirerar mig något oerhört med all sin klokhet och har jag ett problem har hon alltid ett smart svar som gör att det svåra går att ordna minuten efteråt. Hon ger mig genomtänkta komplimanger och hon liksom tror på mig, på ett väldigt fint sätt, med respekt och ärlighet som gör att jag känner mig viktig. Hon är den bästa personen jag har jobbat med och vi kommer alltid på nya ideer oavsett hur mycket vi måste tänka. Förutom reklamideer har vi också kommit på hur vi ska rädda världen mot undergång samt bli bli stenrika miljardärer. Hon är helt enkelt en ypperlig person att ha vid sin sida. Jag har aldrig levt så nära inpå en annan människa tidigare som inte varit min pojkvän, och det känns fint på något sätt att upptäcka så många nya lager av en person. även om jag och Nina umgicks i Sverige så känns det inte som att jag har lärt känna henne på riktigt forrän nu, det har fått mig att tänka att mina andra vänner måste ha så många viktiga lager som jag missat. Nina gör mina måndagsmorgnar lite bättre.

Elsa
Elsa och jag lärde känna varandra ungefär runt 2004. Våra pojkvänner var bästa, bästa kompisar vilket gjorde att vi möttes lite här och var ungefär hela tiden. Vi hamnade på samma fester, samma klubbar, åt middagar ihop och hade videokvällar. Trots det hade vi aldrig riktigt pratat med varandra själva. Elsa var ju Oskars flickvän och inte min kompis, så kändes det. Första gången jag umgicks på riktigt med Elsa var under Ellegalan 2008. Vi hade en så himla rolig kväll där vi sprang mellan Grand Hotells enorma salar och sedan gick ut och dansade oss trasiga. Vi måste hänga mer mer, bestämde vi, fast sen gjorde vi inte det ändå. Andra gången vi träffades ”på riktigt” var nog när Elsa gjort slut med Oskar och vi satt på en sten utanfor Berns och jag kände att det var som Elsa gjort slut med min expojkvän för de satt ju nästan ihop och var så himla lika. Och jag sa att ring mig om det är något, jag kan trösta, jag kan krama, jag vet hur det känns och att det går över till slut. Och så hörde Elsa av sig och sa att det var fint att jag sa så och frågade om vi skulle gå ut och dricka öl och inte prata om killar utan ha roligt istället och så gjorde vi det och sedan dess har vi varit vänner. Jag tycker om Elsa för att hon är så lugn och trygg i sig själv. Hon pratar med mörk jämn röst, ser ut som en filmstjärna och är så noggrann och fin med sina vänner. Hon tycker lika mycket som jag om att stanna hemma hela kvällen och bli full på bubbelvin och spela Galenpanna och Maffia och vi tar lika stor plats i karaokerum och delar samma fäbless för goda maträtter och vackra miljöer. Dessutom är hon en himla ärlig människa och jag tror hon kommer bli världens bästa mamma den dagen det händer.

Michelle
Michelle och jag lärde känna varandra sommaren 2007. Jag åkte till New York i tre månader tillsammans med min kompis Julia för att praktisera på en reklambyrå och vi skulle bo hos hennes kompis Michelle. Det tog en månad ungefär och sedan hade vi cirka en miljon interna skämt och tillbringade minst varannan minut av vår lediga tid tillsammans. Michelle tyckte om precis samma saker som mig. Vi låg i parker och var trötta och åt ostmackor, vi följde alla dokusåpor som gick på TV och vi hittade på de mest knäppa sakerna ute på stan. Det kändes som att vara på läger mest hela tiden den sommaren. När vi flyttade tillbaka till Sverige (av en slump på samma dag) fortsatte vi att hänga och det känns fortfarande lite som att vara på läger när man är med Michelle. Ofta kan jag känna att jag inte orkar träffa en enda person och vill bara vara ifred, men jag vill alltid alltid träffa Michelle. Jag tycker om Michelle för att hon säger exakt vad hon vill och har lust med i alla sammanhang, för att hon är så trevlig mot tunnelbanestämplare och busschaufförer, för att hon är halvchilenska och pratar spanska med alla som ser ut att kunna spanska (hon prickar alltid rätt), för att hon behandlar sin hund Pinto som en människa, för att hon har typ det bästa skrattet i världen, det är som kolsyra och fruktansvart smittande, för att hon är misstänksam mot alla människor innan de bevisar motsatsen (hon var oerhört misstänksam mot Ludde i början exempelvis), det gör att hon väljer sina vänner mycket noggrant.  Jag tycker om henne för att hon tycker att det här är jag, för att vi kan gå ut och låtsas inför okända människor att vi är insektsforskare som extrajobbar som salsadansare, för att vi kan skriksjunga längs med hela odengatan, för att hon verkligen bryr sig om mig och vill att jag ska må bra och köper varje krönika jag skriver och sätter upp på kylskåpet, för att alla som träffar henne vill vara hennes vän.  Jag saknar henne lika mycket som jag saknar min mamma.
.

I asked a week ago which of my friends you wanted to know more about. The list got quite long and here are the second round of people. Read it by clicking “in english” below FAQ. You can find the first post here.