Idag är en ny krönika för Sofis Mode ute. Jag har skrivit några texter om att vara hjärtekrossad, men inte om när det är tvärtom, när man hjärtekrossar någon annan. Så det handlar denna om. Finns att köpa från och med idag och några dagar framåt.
I sin helhet:

Vi sitter på en bänk på en nattklubb och jag vet att han är kär i mig. Varje fredag känner jag hans ögon i ryggen, hur han olyckligt cirkulerar omkring i de rum jag är i.
Han sitter nära mig och hans panna är blöt. Fastän basen dunkar tungt mellan väggarna hör jag hans jämna andetag. Jag lutar mig mot honom och drar långfingret längs med hans näsa. Jag gör sådana saker ofta, tränger mig in i hans personliga utrymme, gör honom liten och svag för att jag kan.
– Du smakar salt, säger jag och han för tungan mot överläppen och känner efter.
– Det är för att vi dansade så mycket, svarar han. Jag nickar. Vi tittar ut över dansgolvet och jag tar en klunk av ölen och vänder mig mot honom. Han hukar sig med sin tunga lugg, krymper på plats och fingrarna snuddar en hundradels sekund vid mina. Hans ögon är mörkt blå och imorgon när vi träffas för att äta lunch kommer vi att låtsas som ingenting. Jag leder honom ut på golvet och kysser honom i takt till love will tears us apart för vi är sjutton år och då finns det inget inget som är sentimentalt eller klyschigt. Allt är för första gången. Jag känner hans hårda hjärta genom kläderna när han pressar sig mot mig. Hans tunga smakar cigaretter och tuggummi. Vi står mitt på dansgolvet och han har händerna försiktigt vid kanten av min tröja, lirkar sig in mot tonårshud och kanske lite mer. Jag tappar fästet några gånger och han fångar upp mig, skrattar för att vi är tillsammans i några korta minuter på ett dansgolv.

Sedan frågar han om jag vill ha en öl och jag säger ja tack och då försvinner han bort till baren. Jag ställer mig mot väggen och tänder en cigarett. Röker två på raken och när jag tänder den andra lutar sig en lång person i grön militärjacka mot min axel. Jag vet inte vad han heter men han är äldre och luktar gott av tung parfym och universitetskorridorer. Utan ett ord tar han mig åt sidan, kysser mig mot en toalettdörr, drar upp min t-shirt och lägger händerna någonstans långt in under, mellan bh-band och jag andas fort och låter honom. När jag tittar upp ser jag hur han står bakom och tittar. Med två öl i handen och glasartad blick, orörlig och ensam. Och jag vänder huvudet bort och raderar honom ur kvällen.

Dagen efter sitter vi på ett café, pratar som om ingenting hade hänt, upprepar historier och gör allt för att inte hamna i gårdagen, under blinkande lampor och  kyssar som klipps av när det inte längre passar. Och hans lugg faller ner i pannan när jag tittar på honom för länge och jag tänker att han är så jävla kär i mig. Han är så jävla kär i mig och jag behandlar honom som ingenting bara för att jag kan. Och när jag tänker på det värker det överallt för jag vet att jag inte kan sluta. Att bli älskad är som knark och starka piller och jag önskar att någon kunde bakbinda mina händer och skriva om lagboken för en sista gång. Alla vet ju att det är dödsstraff på att ta sönder hjärtan.

.

This post is for my Swedish readers. It’s just a reminder that my 10th column in the magazine Sofis Mode is out today.  It’s about breaking someone’s heart.