Idag är en ny krönika för Sofis Mode ute. Jag har skrivit några texter om att vara hjärtekrossad, men inte om när det är tvärtom, när man hjärtekrossar någon annan. Så det handlar denna om. Finns att köpa från och med idag och några dagar framåt.
I sin helhet:
Vi sitter på en bänk på en nattklubb och jag vet att han är kär i mig. Varje fredag känner jag hans ögon i ryggen, hur han olyckligt cirkulerar omkring i de rum jag är i.
Han sitter nära mig och hans panna är blöt. Fastän basen dunkar tungt mellan väggarna hör jag hans jämna andetag. Jag lutar mig mot honom och drar långfingret längs med hans näsa. Jag gör sådana saker ofta, tränger mig in i hans personliga utrymme, gör honom liten och svag för att jag kan.
– Du smakar salt, säger jag och han för tungan mot överläppen och känner efter.
– Det är för att vi dansade så mycket, svarar han. Jag nickar. Vi tittar ut över dansgolvet och jag tar en klunk av ölen och vänder mig mot honom. Han hukar sig med sin tunga lugg, krymper på plats och fingrarna snuddar en hundradels sekund vid mina. Hans ögon är mörkt blå och imorgon när vi träffas för att äta lunch kommer vi att låtsas som ingenting. Jag leder honom ut på golvet och kysser honom i takt till love will tears us apart för vi är sjutton år och då finns det inget inget som är sentimentalt eller klyschigt. Allt är för första gången. Jag känner hans hårda hjärta genom kläderna när han pressar sig mot mig. Hans tunga smakar cigaretter och tuggummi. Vi står mitt på dansgolvet och han har händerna försiktigt vid kanten av min tröja, lirkar sig in mot tonårshud och kanske lite mer. Jag tappar fästet några gånger och han fångar upp mig, skrattar för att vi är tillsammans i några korta minuter på ett dansgolv.
Sedan frågar han om jag vill ha en öl och jag säger ja tack och då försvinner han bort till baren. Jag ställer mig mot väggen och tänder en cigarett. Röker två på raken och när jag tänder den andra lutar sig en lång person i grön militärjacka mot min axel. Jag vet inte vad han heter men han är äldre och luktar gott av tung parfym och universitetskorridorer. Utan ett ord tar han mig åt sidan, kysser mig mot en toalettdörr, drar upp min t-shirt och lägger händerna någonstans långt in under, mellan bh-band och jag andas fort och låter honom. När jag tittar upp ser jag hur han står bakom och tittar. Med två öl i handen och glasartad blick, orörlig och ensam. Och jag vänder huvudet bort och raderar honom ur kvällen.
Dagen efter sitter vi på ett café, pratar som om ingenting hade hänt, upprepar historier och gör allt för att inte hamna i gårdagen, under blinkande lampor och kyssar som klipps av när det inte längre passar. Och hans lugg faller ner i pannan när jag tittar på honom för länge och jag tänker att han är så jävla kär i mig. Han är så jävla kär i mig och jag behandlar honom som ingenting bara för att jag kan. Och när jag tänker på det värker det överallt för jag vet att jag inte kan sluta. Att bli älskad är som knark och starka piller och jag önskar att någon kunde bakbinda mina händer och skriva om lagboken för en sista gång. Alla vet ju att det är dödsstraff på att ta sönder hjärtan.
.
This post is for my Swedish readers. It’s just a reminder that my 10th column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about breaking someone’s heart.
Jag avskyr att jag känner igen mig i det här. Att det pågår just nu och att jag är som en ostoppbar lavaström av bekräftelsebehov.
Väldigt bra skrivet.
åh så himla fint skrivet. Det gjorde ont i hjärtat att läsa, men du skriver ju så fint.
Jag kunde inte låta bli att tänka på ett utav dina ”best of”-inlägg, det som heter ”sexton år och förälskad”. Så som du beskriver dina känslor där, det var nog precis så den här pojken kände. <3
det där är mitt liv, och jag är han.
vi är bara vänner men ibland ligger vi och sist tänkte jag att nä, nu har det här hänt alldeles för många gånger, nu måste vi ju faktiskt förstå att det ÄR något. men han ligger med andra och jag beter mig som att det är okej. vill ju inte att det lilla, för honom obetydliga, vi har ska ta slut för då kommer vi aldrig mer sova tätt, och det är ju enda gången jag mår riktigt jävla bra.
POff så var jag tillbaka på gymnasiet, med allt vad det innebar. Två års längtande, ett uppvaknande likt hans med ölen, och fem års återhämtning… Suck, kärlek alltså.
Du väjer inte. Jag gillar det.
Tack Sandra, nu fick jag en förklaring varför han inte låter mig komma över honom. <3
tack for alla fina kommentarer!! PUSS
Jäklar vad jag känner igen mig! Varför är det så beroende? Även när man vet att man inte kommer bli kär tillbaks?
Åh, jag har också varit där. Verkligen, lekt med någon.
Han tyckte så fruktansvärt mycket om mig och jag ville bara hångla. Träffade honom ett par gånger under en kort tid och smsade konstant. Sista kvällen, innan jag sms-dumpade honom, sa han väldigt många saker, som ”jag gillar dig jättemycket, verkligen.”. Jag hånglade upp honom i flera timmar innan jag hittade på en löjlig ursäkt varför jag var tvungen att åka hem till mig, själv.
Vet du var det värsta är? Jag hade redan bestämt mig att jag skulle dumpa honom och ändå hånglade jag upp honom. Jag lät honom säga alla de sakerna utan att säga något tillbaka och sedan krossa honom så dagen därpå.
Men något som är ännu värre; Jag har inte dåligt samvete för det. Jag vet att jag borde och jag hör ju hur illa det låter men jag mår inte det minsta dåligt.
åh, den sista raden är ju helt genialisk ”alla vet ju att det är dödsstraff på att ta sönder hjärtan” gud så bra! precis så känns det ju för dom som får hjärtat krossat.
ska skriva det som ett litet quote på min tumblr direkt!
Hej Sandra. Du och jag är lika gamla (önsketänkande, jag är nog faktiskt ännu lite mer urgammal än du), och även om jag inte riktigt vurmar för tonårsestetiken på samma sätt som du så kan jag ändå inte sluta tänka: Fan vilka gulliga läsare du har! Som verkligen, verkligen ser upp till dig. Tänk, vad satans fint det hade varit om det hade funnits någon klok bloggare när du och jag var tonåringar. Du vet, inte bara en krönikör som spottade ut en text i månaden att läsa sönder, utan någon som skrev nåt varje, varje dag. Varje dag när man kom hem från skolan olyckligt kär/hopplös/lycklig/arg så skulle det finnas ett nytt inlägg där. Ett niotillfem för oss med hårmascara, Nokia 5110, platåskor, Fruit of the Loom-tröjor, läppenna och rätt taskigt självförtroende. Det hade varit fint det.
du skriver så himla fint!
Din bästa so far <3
Ska köpa tidningen och rama in krönikan.
Nu låter det som något jag bara säger men jag tänker faktiskt göra det.
Fy 17 vad elakt. Var det första jag tänkte. Sen när man tänker efter kommer man dock på lite likartade händelser. Jag undrar vad som är lättast, att bli hjärtekrossad eller att hjärtekrossa?
jag hatar mig själv för att jag gör detta alltid. vanligtvis är de snälla killar som jag borde bli kär i. tyvärr ser jag dem bara som vänner men vill vara säker att de inte glömmer mig. jag låter dem bli jättekär i mig och sen går jag och hånglar med nån andra… jag vet hur hemskt det känner men kan inte sluta…
herregud så bra. slutet, så fantastiskt fint skrivet.
å, super krønika! virkelig. innmari.
Som vanligt sprang jag in till fikarummet på jobbet och fann tidningen på bordet. Bläddrade bakifrån- tre uppslag- och läste dina ord! Så sant; det borde vara dödsstraff på att krossa hjärtan.
heregud. man kan ju verkligen inte låta bli att kommentera allt du skriver för det är så himlans bra!
Du är så sjukt bra på att skriva! Jag älskar att du vågar dela med dig av dig själv!♥♥xx
Så himla himla bra och så hemskt sant tyvärr. Jag måste sluta med det här nu känner jag. Han är för fin för det.
bästa hittills! eller så är det bara för att jag känner igen mig så hemskt mycket…
Hjälp vad bra den var!
Varit så nere i en pojke i över 2 år nu. Samma gymnasieklass och allt. Alla har vetat om det. och det har han med. Alla fina komplimanger och tecken och sms och de gånger då han gått ut genom klassrummet och klappat mig på ryggen då han gått förbi. Blickarna. Kan inte räkna på händerna och fötterna tillsammans över hur många nätter jag gråtit. Hur många gånger jag gått med en klump i magen och dom gånger jag blivit huggen i ryggen. Det ska väl ändå inte vara så? Förstår ändå inte hur han har kunnat hållt på med mig på det här sättet, när han vetat att jag varit så kär i honom? Och hur har jag kunnat varit så dum att gå med på allt? Men klart man blivit glad.
Men så oerhört fint skrivet! Fick tårar i ögonen. Och jag vet inte. Kanske man varit hans knark ett tag?
åh så bra bra bra bra sandra. så jäkla sant vartenda ord. känner tyvärr igen mig alltför väl.
Du skriver så himla fint, Sandra. Man blir verkligen berörd av dina texter. <3
Åh, måste köpa! 🙂
Usch vad fint skrivet.
Åh. Så klockrent och fint skrivet. Stackars alla olyckliga hjärtan i världen.
GUD SÅ FINT. Jag orkar inte, jag älskar din blogg och dina texter så otroligt mycket jag kan inte ens säga, pusshej.
Tips om bra och viktig artikel i DN! Tror du skulle finna den intressant!
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hatet-som-gor-mig-politiskt-deprimerad
Dette er min favoritt.
Så jävla bra skrivet. Din bästa krönika hitintills tycker jag. Vet inte om jag krossat någons hjärta men jag börjar fan undra nu eftersom jag känner igen mig så mycket. Himla bra och fint
Sista meningen, heliga makaroner vad fint.
Jag kisade igenom texten och åh vad bra du skriver. Precis sådär kan det ju bli… och sista meningen så fantastisk.
Så mycket kände jag igen mig. Och jag tror att min stackars pojkvän var han med luggen i den åldern. Det är nig en av de få saker jag inte gärna skulle berätta för honom i onödan, att jag krossat hjärtans som hans.
Du borde skriva en ungdomsbok.
Så himla fint och så himla sant. Älskar ditt sätt att skriva på. Du bara måste ju skriva en bok någon gång, alla skulle älska den.
dina inlägg har alltid sån fantastisk timeing i livet. sådär som med alla håkans texter, som man vet handlar om just mig.
otroligt fint skrivet!
så vackert som alltid. Varför är man sådär egentligen, det är ju inte fint alls.
ja, varför är den där makten så fruktansvärt berusande, och bekräftelsen att man är älskvärd (man kan välja) förblindande? bra skrivet som vanligt, sandra dee.
Åh vad bra. Verkligen fantastiskt.
Sandra! Du är bäst bäst bäst! Känner vid varje inlägg att jag vill skriva det så nu gör jag det. Väldigt bra krönika, är skönt när folk vågar skriva ärligt och ”osminkat” om sig själv och se det visar ju sig att jättemånga känner igen sig (moi aussi)
xoxo
Jag bodde hos min bästa killkompis, vi brukade hångla när vi va fulla och sov alltid i samma säng, i sked för att vi tyckte det va så himla mysigt båda två men kom överens om att det var ju inte mer än så. Vi skulle aldrig bli ihop eller så för vi va ju inte kära i varandra liksom.
Sen träffade jag en kille som jag föll handlöst för, flyttade ut på soffan och tog med honom dit för att aldrig sluta hångla. Och killen som var min bästa vän var (enligt mig) oresonligt sur mest hela tiden och över ingenting.
Det blev ohållbart att bo kvar och när jag flyttat tappade vi kontakten. Nu, flera år senare när vi råkat setts har han berättat att han ju faktiskt var jättekär i mig. Egentligen visste jag om det hela tiden men låtsades bara som ingenting eftersom vi ju bestämt att vi bara skulle vara vänner.
Men rätt åt mig så krossade den andra killen mitt hjärta så jävla hårt och jag vet fortfarande inte om jag kommit över det helt.
Åh så bra.. Du skriver så på pricken!
precis så känns det. och han är min bästa kompis. och jag kan inte skylla på att jag är tonåring längre. jag har pojkvän och vi har aldrig pussats än. men att krossa någon utav sina egna kärlekshandlingar. för att man tycker om någon som jävla jävla mycket. men inte på det sättet. än. hur fortsätter man vara bästa vänner?
Fantastisk krönika. Kanske för att jag känner igen mig väldigt mycket. Vet inte hur många hjärtan jag krossade under mina tonår, utan att riktigt ens tänka över det då eller åtminstone så ville jag inte tänka på det. Nu i efterhand skäms jag mest för hur jag lekt runt med människors känslor.
så himla himla fint och så himla himla sant!
Väldigt bra text men jag måste erkänna att jag blev lite arg på ditt sjuttonåriga jag. Sen slog det mig att jag antagligen gjort liknande saker men lyckats förtränga dem riktigt bra. Heja Sandra, du är grym!
Tokbra skrivet!
Att trampa på någon annans hjärta är nog bland det sorgligaste jag varit med om. Så himla fin text!
ÅH, fantastisk krönika!
Har aldrig krossat bara krossats. Fin text som alltid.<3