Trettonde krönikan för Sofis Mode finns ute från och med idag. Har skrivit om en av de svåraste känslorna jag haft, den när jag slutade vara kär i min expojkvän. Jag ville inte att det skulle vara så, jag mådde så dåligt över det, skämdes. Och jag hade ingen att prata om det med, alla tyckte ju vi var ”så bra” och skulle ”vara ihop för alltid”. Jag vet att det är många därute som sitter i sina hem med sina pojk&flickvänner och inte gör slut gör att ”man aldrig kommer hitta en sån fin person”. Tro mig, de kan vara hur fina som helst, men känns det inte bra längre spelar det ju verkligen ingen roll. Jag säger inte att man inte ska kämpa för sitt förhållande, för det är klart man ska. Men det ska banne mig kännas som en Disneyfilm då och då också. Var inte kvar i något som gör dig ledsen. Då förtjänar ni båda att bli sönderhånglade av någon som är så jävla kär i en.
I sin helhet:
Vi sitter på en indisk restaurang på Bondegatan. Det var fyra dagar sedan som du sa att vi kanske borde äta ute någon gång. Vi är studenter och hundrafemtio kronor för en tikka masala kommer kännas resten av veckan. Vad som känns ännu mer att att jag sitter mittemot och tänker på att jag inte tycker om dig.
Jag delar naanbrod och doppar i en gräddig sås och dricker en starköl ur ett stort glas med en avskavd logotyp på. Det är sommar och de har fönstren på vid gavel och utanför ramlar det förbi alkoholister som varit på baren nere vid hörnet sedan i förmiddags. Du sitter bredvid i en vit t-shirt och suger på en grönsak. Jag funderar på hur lång tid det har gått sedan du sa något senast. Du rör om med en sked i en rykande gryta, äter lugnt och koncentrerat. Vi tittar ut genom fönstret, ser hur tre indietjejer i femtonårsaldern rullar en cigarett som de sedan delar på, bredvid står en stadsduva och sliter sönder ett kvarglömt hamburgarlock. Någon som hänger upp tvätt i ett fönster på tredje våningen, en katt som pressar sig mot en grön kruka med pelargonier i. Jag hinner registrera varje atom och kaksmula för att vi inte har något att säga till varandra. Jag vet inte ens hur jag ska påbörja en mening.
Vi bor ihop, sover ihop, ser samma tv-program, lagar linssoppor och det där joxet med bulgur som du gillar, men vi pratar inte med varandra. Vi borstar tänderna ihop framför spegeln och du kysser mig hejdå när du springer till ditt extrajobb om morgnarna men i mellanrummen ekar väggarna och jag har datorn i knäet och du zappar mellan kanalerna. Och nu sitter vi mittemot varandra på en indisk restaurang på Södermalm. Det är tidigt 2000-tal, tiden innan internet på mobiltelefonerna så vi kan inte ens gömma oss bakom dem, visa någon rolig video med en katt som jagar en fågel. Det är bara du och jag, ett naanbrod och två portioner tikka masala. Jag tittar på klockan och ser att vi har varit tysta i precis fyra minuter. Och det vrider sig någonstans i kroppen och jag lägger ner besticken och säger,
– Vi har ju ingenting gemensamt egentligen.
Och du slutar tugga, tittar upp, tittar mig rakt i ögonen och svarar,
– Men sluta, så är det väl inte.
Och sedan är det inte mer med det. Vi betalar, jag tar med halva min portion i en brun papplåda och vi tar tunnelbanan hem till vår lägenhet med en 120-säng och ett inramat fotografi på oss i hallen. Och jag ligger vaken på natten och tänker att jag är tjugo år och hundratjugo på samma gång. Och du andas tungt och stilla, sover drömlöst med armarna runt omkring mig och jag har aldrig har känt mig mera ensam.
.
This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my 13th column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about loosing feelings for someone and how hard it is to deal with that.
Vad fint skrivet! Tack för att du skriver om sådant här!
Tycker den här meningen var så fin för att den speglar vår samtid på ett bra sätt:”Det är tidigt 2000-tal, tiden innan internet på mobiltelefonerna så vi kan inte ens gömma oss bakom dem, visa någon rolig video med en katt som jagar en fågel.”
[…] skrivit förut min favoritblogg. Sandra skriver krönikor i Sofis Mode och den senaste med rubriken Vi har varit tysta i precis fyra minuter är riktigt bra. Hade funkat som Veckans […]
Ville bara säga att jag köper alltid Sofies mode när de kommer och har märkt att jag alltid bläddrar snabbt igenom tidningen och sen lusläser din krönika! Älskar den, har nästan lite läskigt stor känna-igen-sig-effekt. Sitter just nu och funderar på när nästa kommer, tack för en grym blogg och krönika! 🙂
Åh, Sandra det här känner jag igen mig i så mycket! Det är vi säkert många som gör. Själv vet jag inte hur länge jag kämpade och slet för mitt förhållande. Låtsades, lurade mig själv och andra. Och alla morgnar jag vaknade bredvid honom i sängen och tänkte ”nu säger jag det. nununu.”. Men jag sa det inte. Förrän en kväll alldeles för långt fram i tiden och vi satt på sängkanten en stormig göteborgskväll med regnet mot rutan. Då sa jag till sist ”du, det här funkar inte.” och då var jag så avtrubbad att jag inte fällde en tår. Bara helt lugnt packade en resväska och väntade på mina föräldrar som körde 240 mil mitt i natten för att hämta mig. Och så var jag själv. Fy vad bra det blev ändå, tänker jag nu i efterhand.
Väldigt fin krönika, blev lite för känslosam av det. Kikade över på min pojkvän som satt och vek strumpor på golvet och kände hur förbannatjävladisney-mycket jag faktiskt älskar honom och började gråta. Han stannade upp och frågade varför, förklarade vad jag läst och hur jag kände och han svarade allt jag behövde höra och kittlade mig sedan med skägget på halsen.
Känslostormar behövs väl ibland antar jag.
Du är helt jävla fantastisk.
Så fint skrevet! Jeg har dog vondt inni meg nå, jeg kunne kjenne både deg og han i historien.
Så träffande! Precis sådär kände jag så många gånger i mitt gamla förhållande. Ändå grät jag floder när han ville göra slut. Fastän att jag själv flera gånger tidigare tänkt tanken, och jag tänkte att ”Vi skulle aldrig ha blivit ett vi. Vi skulle bara ha varit vänner.”… det var så himla mycket som hände inuti mig som han aldrig fick veta. Och när mina tidigare tankar, som jag skjutit undan, plötsligt kom från honom blev jag så himla rädd, för vad skulle jag bli sen… för det var så jävla mycket vi hela tiden (fastän att det egentligen inte fanns något vi). Men det var det absolut bästa som hänt mig, någonsin. Asbra iaf!!!
det här var din näst bästa krönika hittills! får ont i magen av att läsa den och det är en komplimang (hur konstigt det än låter). min värsta mardröm är att jag ska sluta tycka om min kille, det är fan ännu värre än om han slutar tycka om mig.
alla ni som skriver att ni ar i forhallanden ni inte vill vara i. HERREGUD. gor slut. det ar svinlaskigt men alltsa man har bara ett himla liv, man maste ta hand om det livet pa basta basta satt! puss.
Precis så. Vi var ihop i fyra år. Dom två sista åren var inte särskilt bra, och jag visste att jag behövde ut. Att han också behövde ut. Men jag klarade det inte. Istället var jag krånglig, sur, okärleksfull. Tills han gjorde slut. Då grät jag i en månad. Och sen kunde jag äntligen andas igen. Det är så sånt slöseri med kärlek, sånt slöseri med DIG SJÄLV att vara tillsammans med någon det inte känns rätt med. Man är faktiskt värd bättre. BÅDA är värda bättre!
Så himla fint skrivet Sandra!
Så där har jag känt i två år.
Jag vet vad som borde göras, men vi är gifta.
Makes it a little bit rougher..
jag tror tyvärr att du har helt rätt.
Dina krönikor träffar verkligen på pricken. För ett tag sedan kände jag hopplöst igen mig i tjejen som var lite udda och pratade om delfiner till sin oförstående klass, och nu detta! Han är världens snällaste, men är jag runt honom känner jag ingenting blandat med ilska mot mig själv. Varför kan jag inte uppskatta hans tystnad, hans ihärdighet, hans charmiga men ack så tråkiga skämt? Jag märker att jag blir bitter av vårt förhållande. Jag var mycket lyckligare singel. Jag vill inte vara 20 år och bitter men inte 17 hat jag hjärta att krossa hans i en sådär tjugotusen bitar. Ska läsa den här krönikan femtio gånger till och ’att göra slut’ och sen kanske, kanske. Tack för en fin blogg!
Väldigt fint skrivet. Har precis gjort slut med min pojkvän (eller ex?) av den anledningen.. Det var kanske världens bästa förhållande och vi hade förvisso allt att prata om och gjorde det. Men någonstans var bara alla känslor försvunna.
Tror det är viktigt att våga i en sån situation.
Åh, jag började nästan gråta när jag läste detta. För precis så var det för mig och mitt ex. Precis så, fast vi satt på en grekisk restaurang på folkungagatan. Och yttrade orden ”varför är vi tillsammans egentligen, vi har ju ingenting gemensamt” ”Men vi älskar ju varandra”
Sen en vecka senare var det helt och hållet slut.
er det en mulighet for at krønikene dine kommer til å samles et sted og eventuelt bli gitt ut? for jeg har så lyst til å lese dem, men bor i norge, og abbonerer ikke på bladet…
Jag måste göra slut… Men kan verkligen inte.
SÅ träffande. Och det känns liksom som att man alltid kommer komma till den där jävla punkten någon gång, en dag spricker det eller så går man bara runt och låtsas vara lycklig resten av livet. Jag fattar inte hur jag någonsin ska hitta någon som jag kan stå ut med. Vill bara vara kär för det är den bästa känslan av alla. Riktigt jäkla stormförälskad, annars får det vara. Annars kan jag skaffa mig en kompis.
du är helt magisk med ord, sandra.
Det här var nog det bästa på länge, du är heeeeelt otrolig!
Jag är kanske inte din målgrupp, 32 år gammal och med två barn. Och som precis börjar plocka upp bitarna efter samma känslor. Efter tio år tillsammans varav åtta som gifta insåg jag samma sak. Och det är precis lika jävligt då, fast man kanske ska vara ”vuxen” och ”veta bättre”. Men till slut vågade jag steget. Det är nästan ett år sedan och vissa dagar mår jag så jävligt att jag önskar att jag bara kunde försvinna. Men jag har två barn att ta ansvar för och det gör jag. Nästan lika hemsk är känslan av att vara hatad av någon som känner att man förstört hela hans liv. För det har jag ju. Men det var det eller nästan dö. Men jag valde att leva.
Det måste vara nåt speciellt med just den resturangen på bondegatan. Jag satt nämligen där förra veckan med min sambo, och kände exakt samma sak. Faktum är jag lika gärna skulle kunnat skrivit den här krönikan. Minus det om datorer och mobiltelefoner.
jag känner igen känslan, jag levde med den och min expojkvän i över ett år. när allt kändes som det gick i repeat. som att varje dag var den samme. Vi gick till våra jobb på morgonen pussade varandra hejdå vid vagnen, var på våra jobb, kom hem, pussade varandra hej. sen så var det inget mer. jag kände inget, men ändå gjorde jag det. känslan av att istället vara ensam tog över och jag stannade. i 1 år till stannade jag, bråkade var och varannan dag och till slut tröttnade han, gjorde slut och nu är det jag som sitter här med känslor av saknad och en sidig kärlek? hur kan det bli så? helt själv och utan en enda ledtråd till vägen ut ur mitt elände.
jag liksom tänker hur fan har jag kunnat ens tänka mig att ligga med den mannen som idag bara äcklar mig. och jag ser verkligen noll attraktion.. bara allt som är galet och fult..
Att vara sluta vara kär, känns som att det är något för att läsa som endast känner hat för personen ifråga. Noll attraktion.
Åh Sandra! Så fint skrivet och så träffande. Jag är själv mitt uppe i det och tog tag i saken och gjorde slut men sitter fortfarande och undrar om jag tog fel beslut och att man kanske har sabbat allt och att vi kunde ha fått allt det där..
ensam vid 25.. men det ska bli bra det här..nån gång
vackert skrivet!
Åh, den där känslan. Men jag tror att när man orkar göra slut fastän det liksom inte… spelar någon roll, då är man som starkast!
Alltid när jag läser texter som den här börjar jag hitta fel i mitt eget förhållande. Där ligger din begåvning som skribent. Inte i att du får mig att må dåligt alltså, för du får mig att må bra mycket oftare, men att du ALLTID får mig att må som du gör när du beskriver något.
Ibland tror jag att jag hittar på fel för att inte behöva vänta på att de riktiga felen ”ska dyka upp”. Som när folk dumpar någon bara för att slippa bli dumpad själv.
Fast jag är ju jättekär egentligen hahahaa
Precis så!!
Tack Sandra! Jag är mitt uppe i en liknande situation nu. Jag ska bara läsa det här inlägget 12 gånger till och sen ska jag ta tag i saken. Jag hoppas att du förstår hur viktigt det här inlägget och den här krönikan är för många.
Många kramar!
TACK. verkligen spot on! tror många där ute känner detsamma, är så glad att jag vågade ta klivet ut i den tuffa singelmarknaden efter sex år i förhållande. som visserligen var tryggt och trevligt på många vis, men som inte riktigt gav mig den där passionen och energin att utvecklas som människa. viktigt ämne! kram!
Det är nog den fulaste känslan, att vara den som inte vill längre. Det hände mellan mig och min pojkvän och även fast jag visste så drog jag ut på det för att jag bara inte kunde. Och man har ingen att prata med, för det är den fulaste känslan.
ett syrligt skratt bubblade fram när jag läste det du skrivit! det här är ju inte nåt som bara hör till tjugoårsåldern såklart, det följer ju med varje gång det sluta kännas Disney och inte gör det igen. Själv är jag 29 och ligger och guppar i dessa kölvatten sen ett tag tillbaka. Jag har gjort slag i saken, men det är en jävla kamp att hålla fast vid detta då 1. man har varit ihop så länge och man känner ju varandra så bra och det lurar en ibland att dröja kvar en dag till. en vecka till, två månader, och 2. folk runtomkring förväntar sig att man ska ”lösa detta för det har ju varit ni så länge och ska väl vara forever?” samt nummer 3. DET GÖR ONT ATT VARA DEN SOM INTE VILL LÄNGRE!!!
men du har rätt, speciellt om Disney. Ingen kunde sagt det bättre. Tack Sandra, always a pleasure 😉
åh sandra vad fint.
Det där kan vara det jobbigaste jag läst på länge. Det gjorde ont. Jag kanske borde fundera på saker.
Så väldigt bra skrivet. som alltid.
Men åh. Alltid när jag inte vet vad jag ska göra (eller oftast när jag har en lite halvensam hemmakväll) så brukar jag gå in och läsa ditt ’best of’ eller textarkiv och det + dina krönikor träffar oftast så himla himla mitt-i-prick men oftast känns det lite fint/iaf tonårsmisärromantiserat. Den här träffade också riktigt ordentligt, kanske mer än nånsin, men det känns mest bara hemskt för det är liksom inget jag lagt bakom mig utan nåt jag är mitt uppe i. Har väl vetat länge att jag borde göra något åt det men slog mig nu med full kraft att jag faktiskt MÅSTE det, om inte annat för hans skull, också. För att ”Då förtjänar ni båda att bli sönderhånglade av någon som är så jävla kär i en.”. Tack.
Utrolig fint skrevet, og jeg kjenner meg så igjen!!
Får du noen reaksjoner fra ekskjæresten din når du skriver ting som dette? 🙂
Det är sådär min pojkvän känner om mig. Det är hemskaste hemskt att vara den som blir lämnad efter fyra år…. och han kämpade inte en sekund. Han bara sa att nu är det slut. Jag är inte kär längre. ”Jaha. Okej….” det enda jag kunde säga. 🙁
Såg på Ninas blogg att ni har gjort reklam. GRATTIS!
Dette burde alle jenter og gutter lese! <3
detta var precisprecis allt jag behövde nu. efter att gått från ett förhållande där det inte var så där fint som det är meningen, där vi tog varandra för givet och inte såg varandra längre, till något nytt som får mig att förstå varför två personer kan stänga in sig i en säng en hel helg om de skulle vilja. eller åka iväg på egna äventyr, bara de två. för är det på riktigt så räcker det med det. att bara få sitta bredvid henne, hon är lyckan.
Men det är så svårt sådant här. Ibland tänker jag på andra killar och ibland är jag störtkär i min pojkvän som är precis lika störtkär i mig tillbaka. Jag förstår inte och jag orkar inte. Det kanske löser sig någon gång.
Efter ha läst din text så känner jag hur kär och lycklig jag är med den kille jag har. Vi har varit tillsammans i snart tre år och efter ett tag så känner man varandra väldigt väl, det finns fortfarande delar av varandra man vill veta mer av men det mesta vet man och det är då det gäller att man har kul tillsammans och hittar på grejer och känner: vilken tur jag har som får vara tillsammans med den här fina underbara människan!
Jag är en sån himla osäker person och ibland har jag stunder där jag bara tänker för mycket på hur jag känner, vad jag känner osv än att bara känna att jag är lycklig i nuet. Men efter att ha läst din text så tror jag att jag förstår hur det ska kännas när man faktiskt inte vill vara med den andra personen längre. Ibland finns det nämligen dagar då vi inte pratar världsamycket för att de flesta dagar senare kunna prata om allt och inget och bara ligga och mysa en hel dag. och jag tror att jag har blivit rädd att de andra dagarna, att de ”tråkiga” dagarna gör att vårt förhållande inte är bra men tack Sandra, nu slipper jag fundera så himla mycket på det för när jag läste så kände jag hur mycjet jag är kär och hur myckjet jag älskar honom!! Tack för en bra blogg! puss & kram
sjukt fint och hemskt sandra. exakt sådär kände jag för två år sen när jag bodde ihop med min föredetta pojkvän. hatade mig själv för att jag inte tyckte om honom mer, tänkte att han älskar mig helt gränslöst och inte ens det duger för mig, att jag aldrig skulle träffa någon som tyckte om mig så mycket. så reste han bort och jag läste ditt göraslutinlägg tvåhundra gånger och sen gjorde jag det.
och här två år senare vet jag att det är det bästa jag någonsin gjort i mitt liv.
Måste påminna mig själv att inte läsa dina krönikor när jag nyss lagt smink. Det är så orättvist och taskigt att något som kärlek ska få en att känna sådär. Det känns tröstande att veta att du verkar ha ett bra förhållande nu, och inte sådär. Kram. <3
Jag vet hur det här, det var väldigt svårt men man måste vara ärlig mot sig själv och sin partner. Det var nog första gången jag sett dig använda ett svärord föresten
@mrs_advocat
Åh, vad sorgligt. Vad ledsen jag blir…
Oj. Igenkänning. Fint skrivet!
åh det är den värsta värsta värsta och på något sätt fulaste känslan av alla. inget man kan säga till någon för det är bara så fel. men så rätt det känns när man erkänner för sig själv och gör slag i saken. du får nog någon att våga idag.
Åhh, jag vet inte om jag ska säga hemskt…men litet tragiskt, vill ju inte att det ska hända mig/oss. Har nån slags tanke att när man varit ihop ett bra tag så tar det bara inte slut. Men det är klart att man inte ska vara kvar i en relation där man inte känner något. Som sagt inte bra för någon av parterna. Men ändå…så trist att bara falla ut kärleken, bara sådär liksom…
åååååh, precis precis så här var det när jag och min kille gjorde slut. vi var tillsammans i fyra år, och nu efteråt tror jag att vi fattar båda två att det var två år för mycket. jättebra skrivet som vanligt.
Så sant! Jag känner igen ungefär exakt samma känsla från när jag var typ 20 och bara ville göra slut men inte kom för mig. Till slut fick jag ändan ur som tur var!
Flott skrevet!