Med en mycket dramatisk rubrik kommer här den femtonde krönikan för Sofis Mode. Den handlar om en av mina största ångestar (nytt ord), att bli äldre. Och det får man ju tycka vad man vill om men jag vill DÖ för att jag inte kan stanna tiden och vara precis såhär gammal i alla fall tio år till. Jag får ibland bloggkommentarer som undrar om det inte börjar bli dags att skaffa barn och foträta skor nu. NEJ säger jag. Jag ska vara vaken alla fredagsnätter tills det inte går mer. Jag vill inte växa upp på sättet det förväntas, inte på ett bra tag i alla fall. Tack och hej så var det med det! Finns i butiken från och med idag!
.
This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my 15th column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about how I never want to grow up.
tack for alla fantastiska kommentarer!
jag har haft ålderskris sen jag var 10. Det är helt sant. Grät varje natt för att jag inte ville bli tonåring. Nu är jag 19 och vill aldrig sluta vara tonåring.
Jag är 37, tjänar bra, har en finfin utbildning och fin lägenhet osv. men har varken förlovningsring, hus, barn… Kombi har jag men det är enbart för att mina hundar ska åka bekvämt.:) Jag gör fortfarande de där sakerna du pratar om, när jag vill. Inte så ofta som förr, men det är självvalt – inte pga att det ”ska vara så”. Jobbar utomlands m folk från hela Europa, trivs bra obunden och fri. Jag slösar mina pengar på vad jag vill utan ånger och har inga som helst planer på att göra det som man ska i min ålder. Om någon skulle finna det patetiskt eller fel på något sätt säger det mer om dem än om mig! 🙂 Lev som du vill, inte som det förväntas av dig fina Sandra. Kram
Jag tycker att det är så sorgligt att så många känner att de förväntas leva ett visst sorts liv, ett liv de inte har någon som helst önskan all leva. Lika många människor som finns i världen, lika många ”perfekta liv” finns det, ingenting är mer rätt än precis det liv vi önskar oss! Det enda vi egentligen borde sträva efter är ju att komma så nära det liv vi vill leva som det bara är möjligt. Att våga vara sanna mot oss själva. Att inte låta oss begränsas av andra människors förväntningar eller av begränsningar vi sätter upp för oss själva.
Själv har jag aldrig trivts på svettiga dansgolv, men jag hoppas att alla som älskar att virvla omkring på dem ska fortsätta göra det precis så länge de vill.
Håller med om ångesten, är själv 26 och inte alls redo för barn eller villa.
Det som flera skriver i kommentarerna ovan att man kan leva som man vill, fortsätta dansa på hustak fast man blir äldre är ibland inte så lätt som det verkar.
Jag har själv många kompisar som är ett par år äldre och alla har skaffat barn och flyttat ut i förorten på bara ett par år. I vintras märkte plötsligt jag och min man att vi inte hade så stort umgänge kvar som ville hänga med oss på allt vi ville göra, aw:s, krogbesök, resor och dans på hustak.
Det var en otroligt skrämmande känsla, för trots att vi själva struntade i att skaffa barn och bli vuxen, så krympte världen omkring oss som vi kunde dela det livet med. Hur kul är det att dansa på ett hustak ensam liksom?
Så fantastiskt! Du har på pricken sagt vad jag känner. Jag vill ha minst 5år till som 20-nånting. Vill inte bli vuxen riktigt än.
Jag förstår precis hur du känner. Skillnaden är bara att jag aldrig riktigt har upplevt den där underbara ”innan vuxen tiden” Skulle ge allt för att hitta min plats bland kreativa härliga människor, som du, det vore fantastiskt att uppleva ett liknande tak-lyckorus, men så har det aldrig riktigt blivit. Jag säger inte detta för att få dig att må dåligt, bara som en tröst. Tänk att du upplever detta, som kanske inte är alla förunnat. Bättre att älska och förlora än aldrig älska alls? Stor kram
Word.
Åh vad jag känner igen mig. Problemet är ju att jag gärna vill vara en ung mamma men samtidigt ha min frihet kvar. Stora val. Men man borde väl bara vara glad för det man har. Tack för en väldigt träffande och fin krönika.
Alltså, den där tiden är värst. Folk frågade mig också, när jag skulle fylla 30, och jag sa nej, och nästa år fyller jag 40 och vägrar sluta ha ölrusiga fötter och kladdig kajal och röka för mycket och sitta på tak mitt i nätterna, och nu har folk liksom gett upp. Så don’t worry, det går över (och nej, man blir inte automatiskt patetisk för att man fortfarande festar och är ung i sinnet vid 40…) 😉
Ta det lugnt, livet tar inte slut för att du passerar 30..:) E man dessutom utomlanssvensk så e det mer socialt accepterat att va ungdom längre, hehehe..
Fattar precis hur du känner. Om det är någon tröst så kan jag avslöja att det som händer när man fyller 30 är absolut ingenting. Man är ju densamma och man får faktiskt vara densamma. Även om det känns som ungdomen är slut på ett sätt tänker inte jag lämna ifrån mig den för än vi är klara med varandra. Och liksom du har jag många knasiga nätter kvar att uppleva innan det är dags för småbarn och annat trots att jag snart fyller 32.
Lugn. Jag är 34 och jag lovar dig att inget av det där härliga livet ändras om man inte vill. Lever själv efter devisen att livet inte är en generalrepetition utan nu, idag. Det som ger mig ångest är dom vid min sida som inte lever så utan som ramlar av livståget rätt in i en villa med bil och barn och allt. Men då får man vara öppen för nya likasinnade och levnadssugna. Frågar någon efter din ålder så kontra med att fråga om dom menar din biologiska ålder eller din mentala? Två olika saker 😉
En av de bästa sakerna med dig är att ibland känns det som att du är 28, ibland 16, ibland 21 och ibland alla samtidigt.
Till och med jag, som bara är 16, känner mig stressad över sånt där. Det finns så jävla mycket jag vill göra i mitt liv. Bo i olika länder, lära mig massa olika språk, träffa nya människor, utbilda mig och säkert 1729422637 andra saker.
Känner mig stressad över att jag inte ska hinna allt jag vill, för att man ”ska skaffa barn och familj när man är runt 30” och innan dess ska man gärna ha hunnit plugga till läkare eller något i fem år.
Jag är även rädd att jag ska bli jättekär innan jag hunnit gjort allt det här, utifall personen jag blir kär i inte vill bo i England och Spanien och jag är för kär för att kunna flytta ifrån.
Mina klasskompisar tittar konstigt på mig när jag säger att jag vill flytta utomlands och bara ha kul efter gymnasiet, de vill alla bli advokater eller läkare eller liknande.
Men jag vill ha utbildning, bra jobb, barn, hus, man och uppleva allt det där. Bara inte så jävla snart (ja, inom 14 år känns faktiskt så himla snart).
Anyways, det jag ville säga var egentligen: tack för en himla bra krönika.
Fin krönika som vanligt! Och så många kloka kommentarer. För visst är det komplicerat det där med att bli äldre, fast så himla, himla bra samtidigt. För även om jag tror att du redan vet det så vill jag bara – liksom så många andra här redan har gjort – försäkra dig om att det roliga inte tar slut vid 30 (eller vid annan valfri ålder) om man inte själv bestämmer sig för det. Det är ju det som är så fantastiskt med att vara vuxen, man får göra precis som man vill! Var man vill, när man vill och så länge man vill!
Såklart du ska fortsätta dansa nätterna igenom! Jag har en vän som fyller 37 i år, och hon är klubbdrottningen själv, jag skulle aldrig gissat att hon var ”så gammal”. Man ska ju göra det man älskar, oavsett hur gammal man är! Det finns tid för dig också! 🙂
En 27-åring här som också känner igen sig. Ibland undrar jag när den ska gå över, den här lusten att kasta sig in i natten, dansa på sprängfyllda dansgolv och halsa vin, nattbada och promenera hem på morgonen med skorna i handen. Jag har ju gjort det sen jag var 17, i tio år, när kommer viljan att stadga sig? Fast vi har just köpt ett radhus, jag och min sambo, och det känns inte som döden inombords utan bara rätt gött att äntligen få bo stort och bekvämt. Du lever ju drömmen och det finns inget krav på att på 30-årsdagen så måste man klämma ut några kids och använda foträta skor. Dessutom är 28 ingen ålder, det är liksom bara en tredjedel av våra liv, ungefär. Tänk så mycket som finns kvar att uppleva!
I år fyller jag 29 och jag har fortfarande svårt att förstå att jag förväntas ha supermegaångest inför 30. När jag bodde i London var jag alltid den yngsta, var 21 när jag flyttade dit och 24 när jag flyttade hem men det var det ingen som tänkte på. Vi var ett gäng människor i åldrar mellan 20-35 som umgicks och ingen tänkte på hur gammal den andra var? Ålder var ingenting man reflekterade över. Vad som var viktigt var att vi hade gemensamma intressen och trivdes ihop.
När jag flyttade hem fattade jag ingenting. Här hade jag umgåtts med människor som var en bra bit över 30 och som gjorde precis det de hade lust med i flera år och nu fick jag höra att jag var tvungen att ¨skynda mig¨ innan jag uppnådde den där hemska åldern innan man blev ¨gammal¨. Gammal? vid 30? Som sagt, jag fattade ingenting. Men pressen smög sig på allt mer. Skulle jag verkligen börja på Chalmers, då skulle jag ju inte ¨hinna¨ skaffa barn?
Det så kallade normala kan få människor att fatta beslut som de ¨borde¨ och inte som de vill. Varför kan vi inte bara vara överens om att allt är så himla individuellt? Vill man gifta sig och skaffa barn när man är 22 – fine. Vill man dansa på hustak när man är 28 eller 35 eller 40 kan man inte då få göra det?
Blir så glad över hur många kommentarer som poängterar att det handlar om att gå sin egen väg. Den egna vägen är vägen till lycka hur krokig den än kan framstå för andra människor vars väg ser helt annorlunda ut.
Som vanligt förstaklassigt skriven! Krönikans innehåll blev ett hett diskussionämne under gårdagens tjejmiddag på Grill.
Dessutom tänkte jag börja läsa Hunger Games efter att du har tipsat om det. Spännande!
Haha, jag vet precis hur du känner dig! Jag fyllde precis 28… Och för ett par månader sedan accepterade jag att hela det liv jag hade planerat för mig och som jag höll på att förverkliga inte alls är vad jag vill göra. Så jag sade upp mig från mitt jobb och flyttade till min fästman i Paris (HATA långdistansförhållanden!!) och nu går jag runt och beundrar körsbärsblommor och äter croissanter medan jag försöker luska ut hur jag skall lyckas förverkliga den karriär jag egentligen vill ha. Och fastän jag egentligen är helt sinnessjukt lycklig så har jag helt otrolig ångest över att jag snart är 30 och alla förväntar sig att jag borde vara vuxen och förståndig och skaffa barn och bostadslån.
Tycker att vi allihop borde få vara unga precis så länge som vi själva vill!
har exakt samma ångest som du skriver om, EXAKT samma. Helt sjukt, trodde att jag var ensam om den.
Sen så är det en sak till…även om man själv vägrar lämna ifrån sig det, så gör de flesta andra det runtomkring en. Och vad gör det att man dansar på ett hustak när det inte finns några andra att dansa med?
Det har jag upplevt nu i takt med att mina vänner får jobb och pojkvänner (vi är 26) och aldrig vill gå ut och festa längre…
det är så trist.
kram
UNDERBART, MERA SÅNT! Jag håller med helt, har aldrig känt mig konventionell att göra det som ”förväntas av en” vid en viss ålder. Alla är olika och man ska kunna göra vad man vill. Det är ju ens liv som man bara har!
kram
Jeg er bare litt over tjue. For en uke siden hadde jeg ring på fingeren, boliglån i banken og hund på fanget. Plutselig har jeg ikke noe av det lenger, og jeg skulle gjort hva som helst for å være så voksen og etablert igjen. Kanskje jeg må lære noe av deg og bli omvendt nå. Hvis ikke dør jeg.
Vilken himla fin text, Sandra. Jag var precis likadan nar jag var 25, och bodde ocksa i New York (om du gillar NY idag skulle du ha ALSKAT det pa 90-talet!). Men det aret traffade jag ocksa min stora karlek, gifte mig, fick barn, och 17 ar senare ar vi fortfarande ihop (i NY!) och livet ar fortfarande roligt. Barn behover man ju inte skaffa, det ar det som forandrar livet mest (fast det kan gora det pa ett bra satt ocksa). Man behover ju inte gora nagonting man inte vill. Jag tror inte problemet ar att du inte vill bli 30, det ar att det finns sa himla manga trista 30-plussare! Och det ar deprimerande nar ens gamla vanner blir trista 30-plussare (for det blir manga). Men fortsatt vara du och kor ditt eget race oavsett vad, alder spelar ingen som helst roll.
Förstår att det här med åldern skapar en noja hos många. Det gjorde det även för mig när jag fyllde 21, eftersom när man fortfarande var 20 kunde man säga ”Jag är nästan tonåring ju” och få vara hur barnslig som helst. Men då sa min kära mamma ett par kloka ord, att åldern bara är en siffra, och jag blev paff över hur rätt hon hade det. Och hon borde ju veta det, hon är en 6 barnsmor, men som ändå njuter av att gå på konserter (och då står hon där längst fram och tjuter och tar i), ta en tripp till stan för att shoppa och umgås med vännerna, och till och med njuter av att leka i sandlådan med mina småbröder. Mamma vågar alltså låta hennes barnsliga sida få finnas till liv, även fast hon snart är mormor. När jag blir stor, tänker jag definitivt bli som henne.
Jag är rädd för exakt samma saker. Just nu skulle jag göra allt för att vara 22-23 igen. Det känns som den bästa åldern.
jag tänkte på EXAKT detta idag och var tvungen att ringa ett telefonsamtal i panik för att få höra en lugnande röst. man känner sig så jäkla maktlös!
Väldigt modigt Sandra! Jag tycker man ska göra precis som man vill. Om du känner för att dansa dig igenom hela livet ska du göra det. Inga normer eller regler ska tala om för dig hur du ska leva. Så var det med den saken.
Och jag som inte vill något annat än att gifta mig. Tänk ett fantastiskt bröllop med alla fina vänner man har. Jag drömmer om det och jag är bara 23, blir 24 i år. Men jag vill inte ha barn och hus och sånt än på länge, bara giftermålet 🙂
@ Lisa (nr 47), forum något vadsomhelst, jag är på, är vi fler?
Sofia Capel – Ja, det där är ju ingen absolut sanning. Det är mina tankar i ämnet. ”Supa” och ”berusad” är ju också ord som an kan tolka på olika sätt.
Jag växte själv upp med en hel del fester med alkohol och tog absolut ingen skada av det, men jag är otroligt obekväm när berusade människor är i närheten av Spike. Han är känsligare för små beteendeskillnader, tonlägen och kroppsspråk än vad jag någonsin var som barn.
Vissa tycker att det är ”naturligt” för barn att se berusade vuxna, att det är en del av livet, andra tycker inte ens att man skall ett glas vin till maten och verkligen inte två. Jag är någonstans i mitten med mina tankar, men jag tycker inte att man skall skaffa barn om alkohol är en stor del av ens vardag.
”Just keep moving forward and don’t give a shit about what anybody thinks.Do what you have to, for you.”
Insåg att när man slutar att bry sig om borden, mönster och vad andra tycker så blir man fri på riktigt. Då är det bara upp till dig hur du vill leva ditt liv. Jag kämpar på mot det målet.
Jag känner samma ångest, men inte på samma sätt. Jag fyller 20 om ett halvår och jag tycker det känns som om inget hänt ännu. Vilket inte ens är sant – jag har skrivit studenten, börjat på universitetet, bott i london, haft hundratals awesome kvällar med mina vänner, sett massvis med bra filmer och rest till över 30 länder. Men ändå. Jag vill mer. Se mer, göra mer, träffa mer människor. Innan jag blir gammal.
Kramar till dig i alla fall, du ser inte ut som en dag över 25 <3
Tahira: ”Vad man INTE kan är att SUPA med barn eller ha barnet kring berusade människor.” – haha säg det till mina päron! 😉
HELT JÄVLA RÄTT! SKIT I VAD ALLA TYCKER FÖRUTOM EN ENDA PERSON…. DU!
Men älskade vänner! Min är ju inte gamla, eller ens i närheten! Börja ha ångest när ni närmar er 45. Själv är jag 19 och absolut inga planer på att bli vuxen förän jag närmar mig 35 iaf…
Den här texten tycker jag personligen att är en av dina bästa, den känns så väldigt ärlig och inte ett dugg överdriven utan bara sann. (Jag kan verkligen älska dina andra texter också, men den här känns annorlunda)
Hur bra är det inte att du lyckas skriva precis sånt som man behöver höra på en megadålig dag när man helst bara vill dra täcket över huvudet och slippa alla ”borde” som snurrar och snurrar i huvudet! Tack!
Åh herre. Vilken alldeles fantastisk krönika! Åh gud vad jag kan relatera!! Jag känner precis likadant, fast jag fyller inte snart 28 utan 18. Etta åtta. Myndig. Vuxen. Det känns på något sätt som om jag ska ha upplevt så mycket redan. Fyllefester, vrålhångel, pojkvänner, brustna hjärtan, sena danskvällar som blir till tidiga dansmornar… Istället spenderar jag fredagskvällar i kyrkan, går och lägger mig när jag är sömnig och nöjer mig inte förrän jag hittar the one and only, Prince Charming.
Och på något sätt känns det som om livet liksom tar slut när man fyller 18. Som om så fort jag får rösträtt och blir ”vuxen” i lagens mening så ska jag bli just ”vuxen” och ”myndig” och ”ordentlig” och ”TRÅKIG!!”
Jag trivs bra som 17. Jag trivs bra som sjutton faktiskt!
Tack gode gud att det är långt kvar till november…
Du är underbar! KRAMAR!
Julia: som kor eller bin eller elefanter eller kaniner. 🙂
http://1.bp.blogspot.com/_28wm0oP8K_U/SdsoFbxy1pI/AAAAAAAABFY/OT6h0RPGLWg/s400/blgal493.jpg
http://2.bp.blogspot.com/_wIXUcMLN490/TLii_7k0CkI/AAAAAAAAA9o/VbLLuyfOuPU/s320/Baby-Elefant.jpg
http://1.bp.blogspot.com/_wIXUcMLN490/TLijABUKzoI/AAAAAAAAA9w/E9Y9fiuqMZk/s320/Baby-Rabbit.jpg
Julia: Tycker du ska göra det som känns bäst! Alla barn är fina!
Tack för att du skrev detta! Skönt att se att det finns fler därute som känner samma sak =) Fyller 24 i år och känner att det börjar gå utför nu, känner mig fortfarande som 19! =P
Tack tack tack finaste bästa Sandra <33333!
Jag är några år yngre än dig men känner hela tiden en sådan jäkla press på hur jag som ung kvinna ska prioritera, tycka och känna! Man får inte tycka bebisar utklädda till bin inte är något speciellt, man får inte känna att man hellre dör än ruttnar inombords boendes i någon villaförort, man får inte tycka att det är okej att kvinnor föder barn allt senare (de
flesta vill det, get over it)! Som det går att läsa i de flesta kommentarer är det oerhört många som känner igen sig i det du skriver. Tror det är många många fler som tänker samma saker men som inte biter ifrån, säger nej och du kan sluta fråga och döma mig nu. När du skriver sådana helt mitt i prick krönikor tror jag faktiskt fler läsare vågar skita i den skyldighet man på något galet sätt känner när man inte alls vill bli "deras" form av vuxen! Kram
Det är nog rätt bra att det lite chill, livet blir ju inte alltid som man planerar alla fall. Sen kan man ju försöka påverka det på bästa vis.
Jag är 17 år och har inte ens en pojkvän, men jag ser en kille ibland här och var smyga omkring längs korridorerna. Tror han kan vara lite intresserad, återstår att se… Ska försöka se snäll ut så han inte tror att jag är sur som en citron. Hehe!
Jag är 35 och lever precis som du. Jag har skitkul, jag dansar på tak, jag har inga kids och ja jag är lika snygg som vid 25. Så oroa dig inte. Det är du som bestämmer hur du dansar och i vilka skor, för resten av livet.
Verkligen? I kinda pictured you as a Gale-type of girl. Du upphör aldrig att överraska!
Nathalie – Vad jag menar är att man (jag) ofta hör. ”Men man kan ju inte vara spontan med barn”. Jo, det kan man, framförallt de första sex åren. ”Man kan inte resa med barn”. Jo, det går hur bra som helst och är väldigt roligt. ”Man kan inte gå ut och äta med barn”. Jo, det är inga problem om man gör det från början och barnet är van vid situationen. ”Man träffar inte sina vänner lika mycket när man har barn”. Jo, om man vill det så gör man det. ”Man kan inte festa med barn”. Jo, det går så bra så. Vad man INTE kan är att SUPA med barn eller ha barnet kring berusade människor. Om alkohol och/eller droger inte är en stor del av ens vardag så finns det ingenting man inte KAN göra med barn, om man verkligen VILL.
Man kan resa, gå på konserter (med öronskydd), upptäcka världen, träffa nya människor, ha fester, gå på restauranger och göra det mesta med barn. Vi flyttade till London helt spontant när vår son var 3,5. Nu är han 6 år och tvåspråkig, med vänner både i Sverige och England och han försöker lära sig franska eftersom han gärna vill prova på att bo i Frankrike eller Montreal när han blir äldre.
Har man från början inställningen att barnet är en del i familjen, med samma rättigheter och skyldigheter (inom vissa ramar förstår och beroende på ålder) som de andra familjemedlemmarna, så är det väldigt lite som är ”svårt” eller ”jobbigt” med att vara förälder. Om man inte vill knarka, supa eller sova konstant.
Äh, det är lugnt! Man blir inte äldre än vad man gör sig liksom. Jag är nästan lika gammal som du och vill inte heller veta av bröllop eller barn eller kombibilar på minst tio år. Jag hade min ålderskris när jag tog studenten men har aldrig mått så bra som nu. Har inget emot att bli äldre för jag tycker att allt bara blir bättre och bättre och jag blir bara visare och visare. Har precis börjat en lång utbildning för att bli det jag vill mest och kommer inte att vara klar förrän en bra bit in på 30, lever studentlivet som alla mina vänner levde för många år sedan men känner mig inte ett dugg gammal för i sinnet är jag ännu 20, men så mycket bättre än vad jag var när jag var just 20.
Det är bara siffror och siffror ska man inte bry sig om! 🙂
Hej hopp! Livet löser sig säkert på bästa vis för dig!
Det är ju bra att du har Ludde! 🙂 Söt kille!
Kram
/Madde
Tahira Faye: Det är ju inte bara så att droger eller alkohol skulle vara enda anledningen till att inte bilda familj. Det kan finnas miljoner orsaker till att man varken vill eller kan bilda familj. Och lika många orsaker till att det kan vara svårt att ta ansvar över ett barn!
åh vad bra!
jag är sjutton och har samma ångest…
tror inte att jag kommer kunna hålla festandet uppe lika länge som du gjort.
men haha, när jag såg rubriken trodde jag att krönikan skulle handla om när någon stal din väska… tur att den inte gjorde det, då hade rubriken känts lite överdriven, hehe.
PUSS!
Det där med ålder är ju knepigt. Bilden man har av en viss siffra passar kanske inte alls ihop med var man är i livet, men jag tror att om man släpper idén om ålder och bara lever så inträder man livets olika stadier när det känns som att det är dags. Kanske blir du sugen på att ha barn. Kanske inte. Men jag vet iaf att den fantastiska familj jag har suttit barnvakt åt sen jag var 14 ( fem år därmed), där slutade inte föräldrarna vara unga och äventyrslystna bara för att de fick barn. Många fredagsnätter har jag suttit barnvakt medan de är på stora fester med gigantiska dansgolv.
Mina föräldrar som är nästan 60 säger att den bästa tiden de upplevt är nu. De har skapat en plattform, alla barnen är vuxna och äntligen kan de bara ägna sig åt varandra. Allt är igen som när de var 20, förutom att de har mer tillgångar de kan röra sig med, så det blir helt enkelt fler weekendresor till städer de aldrig har sett och fler flaskor bubbelvin att uppleva dem med.
Livet är en fest och den slutar inte, den blir bara lite annorlunda. Och den blir annorlunda när du är redo för det!
Så himla fin krönika!
Jag har egentligen inte åldersnoja. Om jag vetat att jag skulle träffa ”mannen i mitt liv”, och att allt det där skulle ordna sig om sisådär fem år eller nåt, så hade jag varit helt nöjd. Nu vet man ju inte sånt, och då känns plötsligt 25 år som en stressig och ”gammal” ålder. Konstigt det där!
Vad fint skrivet! ♥
Fantastisk som vanligt!
Och angående hungerspelen… Läste ut första boken igår och det är ju Gale hon ska vara med! Hon skulle rymt med han med en gång. Frågar någon ” skall vi rymma tillsammans?” så borde man säga ja. I alla fall om man är en tjej i en bok. Bara för i verkligheten händer det så sällan och om det skulle hända så skulle alldeles för få ändå våga säga ja.
Usch, känner igen mig redan. Måste läsa!
Då var jag inte äldst, lätt att tro det ibland:) Hej hopp till Fia, Eva, Lene och Sofia!
Åh Sandra! Jag har samma ångest. Jag har haft en konstant pre-30-års-kris sen jag var 19. Jag tror seriöst att jag kommer dö när jag fyller 30. (Förlåt alla som är 30 och för alla förutfattade meningar jag kommer spotta ur mig) Jag fyller snart 24 och alla säger att jag är ung, tid finns ännu bla bla bla, att jag kan göra saker även när jag fyllt 30, men det KÄNNS INTE SÅ. Jag tror att när jag fyller 30 så kommer jag sluta tycka allt jag nu tycker är kul, därför måste jag skynda skynda skynda att klämma in allt på sex år. Och hur fasen ska det gå till!? Jag vill flytta till Usa igen, men det känns inte som jag kommer hinna innan jag är 30 och kan man flytta dit då? Jag menar, kommer det vara KUL när jag är 30? Eller kommer jag måste gå omkring med barnvagn och dricka latte med andra mammor då? Och vad gör jag med alla vänner som börjar prata barn (redan nu!?) eller de som vill ha inom några år. Jag kommer inte ha några kompisar att tågluffa med när jag är 30. Plus… att jag känner att folk blir mer och mer dömande ju äldre man blir. FÅR man ens dricka för mycket rödvin när man är 30? Är man inte alkoholist då? Oansvarig? Pinsam? (Jag tycker inte det, men jag är så rädd för att andra ska tycka det)
Och sen blir jag rädd också, varje fredag kväll jag är hemma, eller faktiskt VILL vara hemma, eller varje hemmafest jag är på som jag inte tycker är kul. Varför tycker jag inte att det är kul längre? Vad är det för fel på mig? Kommer jag aldrig känna mig som 18 igen och som att ALLT är roligt? Eller har jag fel kompisar? Bor jag i fel stad? (Umeå 🙁 )
GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH. Kan inte vi alla som har samma ångest starta ett forum eller nåt? (Min mail är [email protected])
Och för att försöka göra det här ytterst negativa inlägget lite roligare. Sandra, jag är många gånger så avundsjuk på dig. Du lever i stora delar det liv jag vill leva. Jag vet inte om det hjälper dig, men jag tycker du gör ett förbaskat bra jobb i att leva roligt och så som du vill. Världens största kram!
Sandra! Många som sagt det jag tänker, men jag tänker säga det ändå. Du ska leva ditt liv på det sätt du vill, vill du inte bli vuxen på det sättet så bli inte det! Du behöver inte det, jag förstår precis vad du menar med att folk tycker att man ska vissa saker i vissa åldrar, men du är du, ingen annan än du lever ditt liv. Dessutom är du stark, verkar vara i alla fall, så jag tror minsann att du kan stå på dig. 🙂
Själv älskar jag att läsa om dina äventyr och du skriver så bra och bildligt beskrivande, men många gånger tänker jag också: hur orkar hon, sover hon någonsin? Jag tröttnade på kroglivet nånstans i tidig 20-års ålder, innan mina vänner egentligen gjorde det. Nu är jag 30, väntar mitt första barn med mannen i mitt liv som jag äntligen hittade precis innan jag fyllde 27 och som jag har längtat efter det här livet, efter att få bli förälder!!! Så är det ju, vi vill olika saker i livet och det är ju det som är så häftigt.
Återigen, du är modig och stark Sandra, försök skaka bort ångesten och omfamna den du är! Du är så cool! 🙂
Men alltså, du behöver ju inte sluta leva på hustak bara för att du uppnått en viss ålder. Jag tycker det är jättehärligt att du vägrar ta del av ett vanligt liv och bara kör på ditt sätt istället, och bara för att alla andra bara lever på det viset när de är under trettio behöver ju inte betyda att du också bara får göra det när du är under trettio! Skit i vad alla andra tycker! Dessutom ser du yngre ut än vad du är, så du har ingen anledning alls att vara ledsen! 🙂
Vet du hur skönt jag tycker det är att du börjar närma dig 30 och att du inte har stadgat dig helt än? Dämpar min ångest lite när jag ser att det finns dem som faktiskt inte följer strömmen utan går sin egen väg och faktiskt uppfyller sina drömmer. Det är bra 🙂
Åh! Jag känner också precis sådär!! och det är så lätt att dras med i vad andra förväntar sig av en viss ålder, hur man ska klä sig när man blir vuxen och hur man ska bete sig i ett förhållande! tur att jag har en massa kompisar som är yngre omkring mig tycker jag! och så finns det ju ett helt gäng med inspirerande bloggerskor som du som visar att man inte måste göra på ett visst sätt!
Ålder är bara en siffra. Man är så gammal som man känner sig, säger jag. Vad spelar det för roll? Ung är man för alltid.
off topic, sandra men idag gillar jag: http://youtu.be/Lukg9u4NGL0. het? ja uppenbarligen. bästa låten? JAAA
Alltså, det finns ju inget tyngre än nej-jag-måste-bli-vuxen nojjan som man känner knackar på dörren för varje dag man komme rnärmare en födelsedag. Jag vill inte sluta vara 25. Det känns ju som om jag måste göra så mycket innan jag blir ”stor”.
herregud, så bra krönika. för jag har studentångest, och det är kanske inte samma. men jag vill bara dansa runt på londons alla tegelklädda hus och ha för farliga kläder och en för nonchalant attityd till uppväxt länge länge länge till.
🙂 hi hi, jeg er snart 37 og har det på samme sett fortsatt! Du har i hvertfall 10-12 år igjen. 🙂
Det är väl ingenting som säger att du inte kan fortsätta som du brukar även om du fyllt trettio! 🙂 Men det är i alla fall två år kvar tills dess, och två år är ändå inte så hemskt kort tid. Om du har tur kanske du ändrar hur du känner, om inte, så som jag sa innan så kan du väl fortsätta ändå. Du verkar ha många vänner i din ålder som säkert också vill fortsätta. 🙂 Så det går nog bra! Du är lyckligt lottad i vilket fall som! För du har fått hålla på med detta åtminstone, och till och med väldigt länge! Jag fyller 22 i sommar, och jag har aldrig fått uppleva något sådant en enda gång! 🙁
Men det går säkert bra för dig, det verkar det göra till slut ändå! 🙂
Anledningen till att när jag var ung bestämde att jag inte vill ha barn förrens runt 30 år är nog föra mtt jag jobbat med barn. vet hur mkt tid det tar, vilket jobb det är.. Tycker det är jävligt naivt att tro att man kan leva exakt samma liv. Då tror jag inte man förstår vad ett barn innebär, bajsblöjor, inte sova på nätter. passning dygnet runt.. Alla pengar som det kostar, försäkring, allt liksom.. flytt, dagis, barnvagnar, nya barnkläder hela tiden för att de växer… sjukdomar…
Självklart är det kul med, men det påverkar ju hela ens liv på alla plan det går.
Och ja, jag skulle nog inte tycka det var lika kul att festa om jag hade ett barn, för då vill man ju vara med barnet… Skulle nog känna mig dum om jag skaffade barnflicka för att kunna gå ut med mina vänner. Fast samtidigt tycker jag ju att man inte ska stänga in sig om man får barn.. Svårt det där med barn, det är det jag säger…
Får jag barn en dag hoppas jag att det är en snäll pappa till barnet som jag är kär och vill ta hand om ungen mer än lite då och då.
Åh, TACK för den krönikan, jag behövde läsa den. Jag fyllde 24 för två månader sedan och jisses vilken åldersnoja den födelsedagen kom dragandes med. Jag är arbetslös, fattig, har en kandidatexamen som inte verkar vara värt ett skit och min underbara kille fyller 28 (!) nästa vecka och längtar efter barn (!!). Jag längtar INTE efter barn. Jag längtar efter ett roligt jobb, mer pengar och många många resor. Som tur är så har min kille insett att det bara är att gilla läget, vill han vara med mig så får han vänta på barn ett gäng år till. I höst påbörjar jag en ny 3-årig utbildning och jag känner mig pepp på livet igen. 24 år är ju ingenting, jag har många år till på mig att vara ung och förvirrad och få ordning på vad jag vill med mitt liv. Barn och sånt får bli att försöka sig på när det passar MIG, inte när samhället tycker att det borde passa.
Anonym nr 27 – Fast saken är ju den att när man väl blir förälder så vill man inte göra precis samma saker, oftast. Det uppstår andra behov, känslor och instinkter som tar över.
Är man två fungerande personer som har ett barn tillsammans så finns det massor med möjligheter att göra roliga saker även om man är förälder. Vill man göra något som är olämpligt att göra med barn så finns det en annan förälder där, vill man åka bort på kärlekssemester ser man till att barnet har en nära och fungerande relation med t.ex. mor- och farföräldrar så att de är en del av barnets grundtrygghet och alltså kan spendera en vecka med barnet om man vill.
Men ofta vill man ju inte det, ofta vill man ju ta med barnet på sina resor, spontana som planerade.
Jag har fått intrycket av att det främst är de som har alkohol eller droger som en stor del av vardagen, som tycker att det skulle vara problematiskt att bilda familj. Det är också den enda svårigheten jag kan hitta i att ha ansvar för ett barn.
Allting annat går att lösa. Vår son och många av hans vänner har rest mer än många vuxna jag känner, varit på fler restaurang, sett fler platser, träffat flera olika typer av personer och haft ett otroligt rikt liv, liksom deras föräldrar. Förra nyår låg vår son på en sjal i sanden på en strand i Kenya och halvslumrade och lyssnade på fyrverkerier medan vi vuxna satt bredvid och pratade och somliga dansade och vi drack champagne och åt nygrillade skaldjur, och hade det så himla bra.
Men det är klart, ingen ”kunde” ju supa sig redlös. Men är det verkligen vad som är viktigt?
Jag känner precis samma sak och jag är bara tjugo.
Jasse jag är också 33, blev för ett par dagar sedan så kan hända du är något äldre än mig men jag följer tätt efter:)
Jag upplever ibland press från vänner och familj och kan då känna mig stressad över att jag inte har några barn än (alla mina bästavänner från barndomen har fått barn nu), vi har inte köpt hus och jag äger ingenting och den finaste sambon i världen har inte friat. Oftast slår jag bort tankarna och tänker att allt sånt bestämmer jag själv. Jag kan även tänka i stil med att bara för att jag köper ett hus så betyder ju inte det att jag inte kan festa och dansa på hustak längre, det ena måste inte utesluta det andra. I och för sig kan det vara så att jag hade tant i mig redan från födseln för jag kan verkligen uppskatta mitt hemmaliv med matlagning, syltkok och virkning men i sådana fall så the tant likes to party too. Pratade med en kompis igår och vi kom fram till att 27-års åldern är en svår ålder så håll ut allting kommer bli lättare. Och som någon annan sa typ: alla de du umgås med kanske skaffar barn och får andra prioriteringar och möjligen skulle det kunna va så att du omedvetet på något sätt förändras och helt plöstligt så känns det inte så jobbigt längre, en dag när du vaknar kanske du bara hipp som happ önskar dig en volvokombi:) Saker förändras och du förändras och även fast det känns jobbigt nu och att du helst vill köra fest på taket i tio år till så kanske andra sidan 30 är skitkul också. And no stress 27 år ju ingen ålder.
Hälsningar från Tant:)
Men hallå Sandra, har du inte sett Sex and the City? The 30s is the new 20s! Här i London är det iaf helt ok att vara singel, barnlös och aspackad klockan 4 på morgonen på någon lustig efterfest fastän man är 35 🙂
Zandra: Det låter underbart! Jag har ingen tvåa, hade jag gärna haft. Jag hyr av min kille men vi bor inte ensamma i lägenheten. Lite tråkigt. Jag har så mkt att ta tag i just nu. Det stressar mig.
Väldigt intressant att läsa! Jag har alltid varit tvärtom, så det är spännande att läsa hur andra tänker.
Jag ville bli vuxen tidigt, bilda familj, upptäcka världen tillsammans med man och barn, inte ensam. Ha rutiner, erfarenhet, och så vidare.
Jag träffade min pojkvän när jag var 15, vi bildade familj när jag var 17 och nu är jag 23 och så himla tillfreds.
Längtar kanske lite tills den åldern kommer då man automatiskt har auktoritet, bara för att man är äldre. När man kan klä sig i dräkter och sjalar utan att se lite lite utklädd ut.
Jag älskar den grundtryggheten det innebär att vara en familj, ansvaret som finns i att uppfostra ett barn och lära det om livet.
Kjenner meg helt igjen,så selv om det kanskje ikke hjelper er du ihvertfall ikke den eneste som føler det sånn 🙂
Eva; fattar vem som helst att livet är inte det samma när man får barn om man nu bor med barnet så att säga och ska ta hand om det på HELTID. Om du inte har en barnflicka som kan passa barnet när du går ut eller släkt och vänner, alternativt den du har barnet med. Allt ska planeras, man kan inte göra saker lika spontant för att man har ett ansvar till en annan människa. Jobba, hämta på dagis… Klart man inte behöver sluta leva för att man får barn eller vad jag ska säga. Men det är ju rätt dumt att påstå att man skulle kunna leva exakt samma liv. kanske om man bara har ett barn någon vecka då och då eller på helger ibland. Då är det ju säkert annorlunda. Jag har aldrig följt några sterotyper hur man ska leva och kommer inte göra det framöver heller, men det är ju skillnad på fakta, verklighet och det du skriver att man skulle hämma sig från saker när man blir gammal. tror att du missförstår, eller så är det sandra menar.
men jag ser mer plikten till ett annat liv som du har 100 procent dygnet runt och ska försörja, ge trygghet och uppfostra. Inte så att du en lördag bara kan dra vart som helst… Eller att det är lika lätt att åka på en weekendresa vart som helst. Det är ju ett faktum. Också en av anledningarna till att jag inte vill ta hand om ett barn själv. Däremot vet jag många män som är pappor har barn på helger då och då, lever ungkarlslivet hur fritt som helst fortfarande. Medan kvinnorna till barnen är bundna dygnet runt utom några helger då och då… Alla gör olika val så är det med det. Ibland kan jag känna att män tar lättare på att ha barn av kanske just detta faktum, eller så är det kanske just de jag tänker på. Man ska ju inte generalisera.
Min lillebrorsas kompis sa för några år sedan, skulle kunna få barn nu med vem som helst. Så har man det klart sen, betala bara lite underhållsbidrag här och där, hälsa på ungen någon gång. Underbart inga förpliktelser. Så kan man ju se på det. Han var 21 eller 22 då.
Vill bara säga att jag blev alldeles varm och tårig i ögonen när jag läste alla kommentarer. Vi bryr oss och tänker otroligt för mycket på vad alla andra runt omkring oss ska tycka och tänka, och alldeles alldeles för lite på vad vi själva vill..så dumt!
För mig är det där med åldersnojan stundtals tvärtom. Jag längtar efter att få barn (inte allt vad det innebär med hus, hund och kombin). Jag vill bo kvar i vår lilla tvåa men bli en familj. Jag är 22 och av mig förväntas kanske helt andra saker, och det är dessa förväntningar som svider i hjärtat, som stoppar mina drömmar från att bli verklighet.
Så jag hoppas Sandra, att om det är dansa på höghustaken du vill göra tills du helt enkelt inte orkar mer och måste sätta dig ned, att du gör det! dansar vidare alltså! Det är ditt liv och det fina är att du får göra precis hur du vill:)
Ville bara lägga till ett TACK till Kristina för länken till den underbara ”advancedstyle.blogg”!
🙂 livet, det är livet!
Precis när man tycker man är på toppen, har allt, pengar, mod, ungdom och skönhet… kommer rädslan att det det ska förändras… men man ändras ju inte till det inre, gäller bara att hänga med likasinnade!
Varför tror du inte att du kan dansa på hustak och dricka för mycket vin och brutalhångla med någon du är kär i bara för att du blir äldre? Är det kanske din egen syn på vad som är okej att göra som skulle hindra dig? Eller att andra ska tycka du är patetisk om du är 60+ och dansar som en galning i kortkort kjol… Nej, följ ditt hjärta och din lust, och rätt vad det är kanske du får LUST att gosa i nacken på din alldeles egna bebis 😉
Blev lite full i skratt av Jasses kommentar ”Kan jag vara din äldsta läsare?”, nej då jag är 57 men tycker MYCKET om att läsa din blogg Sandra!
Att bli gammal behöver inte vara hemskt. Om du inte vill skaffa barn och foträta skor så behöver du inte göra det. Varför är det så viktigt att göra som alla andra förväntar dig att du ska göra? Det enda som är dumt med att bli gammal är alla sjukdomar och krämpor som ofta följer med. Kram
P.S. advancedstyle.blogspot.com
Anniina: Jag drömmer jämt om ett hus, ett hus vid vattnet eller ett sommarhus utomlands. Eller på landet, inte för isolerat. Men det är något med radhus som jag tycker verkar jobbigt. hade även kunnat tänka mig på en ö. Men har man inget hus, så kan det kännas lika bra att flytta utomlands.. Så är det för mig alla fall… Även fast jag lätt hade bott i ett fint hus nu. Så kan det vara.
Jag känner igen mig i så många av era kommentarer…jag känner samma! Jag är inte klar med mig själv, INTE ÄN! Och kanske aldrig blir (vad är ens KLAR?). Jag är 26 och fyller 27 i oktober. Det är kanske egentligen inte gammalt men det känns så. Och jag har också fått kommentaren ”när kommer den där ringen egentligen?” angående att jag varit tillsammans med min kille i 5 år. Som att förr eller senare, så måste ju den där ringen komma. Annars är det nåt som är fel.
Alla mina barndomsbästisar har barn och är förlovade/gifta, bor i hus och så vidare. Och fine, om de trivs med det så är det jättebra. Men det är inte för mig. Inte än…kanske aldrig. Får bara ångest av att tänka på att skaffa familj och leva vuxenliv. Även om jag räknas som vuxen. Men är student och är på så sätt inte riktigt lika ”fast” (även om studentlivet inte alltid är ultimat heller).
Sandra, du verkar leva ett jättespännande och roligt liv. Ta vara på det och lev livet som du vill så länge du vill! Och lev efter dina egna förväntningar, inte andras.
kram
Haha, nu platsar jag inte i gänget här känner jag. 😉 Fyller 30 i juli och ser nästan fram emot det. Fick barn när jag var 22 och längtar efter att få bo i radhus.
De säger ju att man inte är äldre än man känner sig. Inombords känner jag mig ibland som 19, ibland 50. 🙂 Åldern är bara en siffra, lev livet som du vill.
Jag förstår precis vad du menar och jag är 33. Har en äkta make men där slutar nog vuxenheten, jag vill inte uppfylla alla de där förväntningarna om vad man skall göra efter 30. Vad är det för fel på hyreslägenhet, inte äga en bil, dricka en massa drinkar en kväll mitt i veckan med kompisarna och hoppas på att jobba utomlands en sväng?
Strunta i förväntningar från omgivningen och se till att vara lycklig i nuet så blir åldern mest en siffra!
Lycka till
Underbart skrivet! Känner precis som du, fyllde 26 i söndags… Ser mig ju fortfarande som 18-20 och är alltid ”yngst” och inte alls gammal (vilket såklart aldrig är fallet längre). Bah, härligt att veta ändå.. att många känner som hag!
Åh.. precis innan jag läste det här funderade jag på att man börjar bli äldre, men jag har inte ens gjort hälften utav det som jag vill göra. Men nu ska allt det bli av!
Jag vill även bara säga att du är en stor inspirationskälla för att man ska våga göra det man vill.
Våga skaffa ett roligt jobb, våga bära fina kläder, allt sånt. Så sluta aldrig vara du för att du blir äldre.
Hej,
Jag är 33 år gammal, har varit ihop med min sambo i 15! år, har inga barn och är inte säker på att jag någonsin vill ha. Är utbildad och har ett helt ok jobb, (maskiningenjör och projektledare), äger mitt hus och bor in en liten stad i småland. Jag har precis för ett par år sedan kommit på att jag vill flytta utomlands ett tag och tänkter också göra det, funderar också på att utbilda mig till något annat (ombyte förnöjer). Jag tänker åldras på bästa möjliga sätt och flytta utomland ett par år och sedan se om jag vill ha barn. Fast jag vill nog ha någon gång. Man kanske ska tänka att så många man älskar och ser upp också blir äldre, och vem är det som har sagt att man inte kan gå ut även om man har fyllt 40. Kan jag vara din älsta läsare?
Så totalt rätt! Bästa krönikorna och alltid lika träffande!
I don’t wanna grow up in a proper way too, I mean, I think we all must keep alive the child inside us. If we forget about it, how could we raise our own children? How cold we expect nothing from life? Children’s eyes are the most wonderful thing that humans have; and we must keep that kind of view forever 🙂
Och just det! Jag tänker också att 35 är vuxen, så det är ett bra tag kvar ändå! Fast får ändå panik ofta.
Ja! Tack! Håller med så himla mycket! Och lider själv av samma ångest. Jag är 26, fyller snart 27, och det har precis tagit slut med min kille sedan 4 år, som jag trodde jag skulle göra alla de där grejjerna med (senare…). Nu äter ångesten ibland upp mig. Jag har inte ens en partner som delar mina åsikter om att vänta och att det är lång tid kvar tills man ska göra alla vuxna saker. Men då fanns det någon som jag ”skulle” göra det med iaf. Nu är det bara tomt. Läskigt och spännande.
Jag önskar att jag var 25 fem år till eller tio år till att jag var yngre och inte äldre. Jag hade min första ålderskris när jag var 23 och första gången träffade en av mina släktingar, ja det låter sjukt men så är det… Hon sa det för ett tag sen, kommer du ihåg att du inte ville bli äldre när jag träffade díg och du var 23 år? hade glömt, men det är sant när hon säger det. Nu vill jag ännu mer stanna tiden. Vill aldrig i hela mitt liv bo i radhus. Jag hade gärna flyttat utomlands och jobbat, skulle faktiskt kunna sticka vad som helst. Det enda jag vill är att jobba och må bra. jag har alltid sagt att jag inte ska ha barn innan 30 år, ibland ändrat mig… men jag vet att även om jag ändrar mig kommer det inte bli så. Känns bara inte som att det är meningen att jag ska bli gammal i förtid. Så mkt jag vill göra, skulle kunna tänka mig bo i paris, vill ha ett bra jobb, resa osv.. träffa nytt folk skaffa mig ett bra hem. Det sista som står på min prioritering just nu är barn. Känns som allt annat är mkt viktigare.
Och det är det för mig nu.
Förlova sig tycker jag i och för sig inte är så stor grej… Kan man väl göra när som helst i livet om man vill gifta sig med personen. Jag går inte efter några regler som vissa kristna förr att man måste gifta sig ett år efter förlovning osv. Går inte efter några ramar över huvudtaget i mitt liv. Går alltid min egen väg, hade tänkt försonas med och inte få ångest för att jag inte vill vara ensamstående mamma vid 25 år. Det vill jag verkligen inte, skulle någon frågat ett barn eller bo i paris. Hade helt klart stuckit till paris vid 25 år, utan att blinka eller tveka. Idag vill jag bara ha struktur, må bra och sen får allt annat kommer när det kommer. Däremot hade inte gjort abort idag om jag blev gravid, vilket jag skulle gjort för några år sedan.
När man blir gammal ska man vara det hela livet, bäst att passa på säger jag. Sen tror jag om man ska ha barn med någon man vill vara ihop med, som dig och ludde. Är det ju en bra grej att ni varit ihop i flera år innan ni skaffar ett barn… Endel gör tvärtom, tror det mest leder till skilsmässor och ensamstående föräldrar och det är ju inget fel med det. Beror ju på vad man vill ha. Men jag tycker det är en fin tanke att försöka skaffa barn med någon man vill vara ihop med så ett barn kan få en mamma och pappa hos sig. Det är bara min åsikt.
De ti længste år i en kvindes liv, er fra hun er 29 til 30. <3
Bra Sandra! Vi är lika gamla och jag känner också att VARFÖR ska man plötsligt skaffa barn och gifta sig och allt sånt? Jag har iochförsig tröttnat på hela den där utekvällsgrejen, men bara för det vill man ju kanske ändå inte ha barn? Som tur är så känner jag inte att 28 (som jag fyller i december) är den orimliga gränsen, kanske mer 35? Och dit är det ju ändå mer än 7 år så vi har massa massa tid kvar ändå. Hoppas bara jag inte känner såhär om sju år fortfarande, då blir det lite knivigare att man inte anpassat sig till samhällets enorma tryck på att bilda familj.
Du har ändå börjat sen du var yngre och jag är 18 och inte börjat än och har haft samma slags ångest sen jag var 13 ungefär men nu, i sommar, då får det faktiskt börja. Dessutom kommer du aldrig bli gammal för oss och när du väl blir det kommer du bli den finaste, mest inspirerande gamlingen fortfarande. Tänk bara på Sex and the city. I’m fifty fucking two and I’m gonna rock this dress!
Jag känner igen mig vansinnigt mycket i det där. Många av mina vänner skaffar barn nu och även om man är glad för deras skull vill jag bara skrika NEJ! INTE ÄN! Vi måste vara young and vibrant i minst 1000 år till! Ibland blir ångestklumpen så stor imagen att man inte vet vart man ska ta vägen. Jag blir avundsjuk på folk som är yngre och jag blir frustrerad över mina vänner som tar allt med ro. I en perfekt värld vaknar jag upp på min 30-årsdag och inser att jag är 20 igen. Så går det om och om igen. 20-30, 20-30… tills jag får bestämma själv att jag kan gå vidare. Och just nu känner jag aldrig. Vi kanske borde bilda en klubb? ”Alla vi som aldrig vill bli vuxna på riktigt”-klubben. Och i den klubben stannar tiden. Det vore nåt. Puss!
Du er så flink til å skrive!
Du anar inte hur glad jag är att du skrev den här krönikan. Jag är 28 och ska snart fylla 29 och jag VILL inte!! Jag vill inte att min ungdom med dansfebriga nätter, weekendresor, afterworks och middagar med vänner & alldeles för mycket rödvin, ska ta slut. Men mest av allt vill jag inte bli vuxen. Jag får också panik på alla som frågar om det inte är dags att skaffa barn, om jag och min pojkvän sedan 7 år inte ska förlova och gifta oss snart, om man inte ska vara ”klar” med sig själv snart. Nej, jag vill inte. Jag älskar min pojkvän och vi har sjukt kul ihop men det kanske räcker så för mig. Men det är inte politiskt korrekt att inte vilja ha familj, barn, bil och hus när man börjar bli 30. Tack för att du gör ämnet mindre tabu. Jag hänger på dig och vägrar 🙂
Jag har samma ångest, fast jag är elva år yngre och har ångest inför att fylla sjutton. För efter sjutton så får man ansvar, och det vill jag inte ha.
word! vi bär samtliga åldrar inombords & växlar mellan dem på daglig basis stay young kid
LOVE
ååååh sandra jag älskar dig! fantastiskt skriver det där med att du ska vara vaken alla fredagsnätter tills det inte går mer. man behöver inte göra vad som förväntas av en, jag till exempel vill inte plugga vidare. inte än iaf. fast jag borde. stor kram!