En ny krönika för Sofis Mode kommer lastat. Skrev den när jag var påväg hem från Sverige i påskas och tyckte det var så himla sorgligt att åka ifrån alla. Det är så dumt att man måste välja liksom, att man inte kan packa ner dom också.
Finns i närmaste butik från idag alltså.
.
This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my 15th column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about my friends in Sweden.
Vet precis hur du känner. Jag flyttade till auckland för snart 11 månader sen för att plugga min drömkurs och för Sverige var så tråkigt… Jag har fått uppleva massa underbara fantastiska saker här, men en hel del motgångar med. Och då är det man behöver sina nära som mest. Så är de 2 dagars flyg bort… Det känns så konstigt, samtidigt som jag har ett liv här nu med. Åker hem snart men det känns konstigt det med. Blir lite som att lämna mitt hem. Igen. Med alla vännerna och favoritfiket…
Tårarna föll ner för mina kinder när jag läste detta. Jag har precis de känslorna du beskriver. De närmaste är så långt borta och staden jag är så förälskad i är inte där de är, jag kan inte dela den med dem.
Jag har min bästa finaste vän fem sex timmar härifrån. Det gör så ont.
Oj vad jag känner igen mig! Det värsta är att när man väl flyttat hem igen känns saknaden till det andra landet och personerna där precis lika stor.
jag är så glad att du vågade göra detta. Fast det gör så väldigt ont. Jag var i Australien medan min pojkvän var i Sverige, allt det jag såg ville jag visa honom också. Var stolt över dig själv att du har vågat, för tänk om du inte hade gjort det?
Gud vad jag känner igen mig! Dock bor jag i Stockholm och mina vänner nere i Skåne så det är ju inte riktigt lika långt och dyrt men man hinner inte med allt vardagshäng, en bakispromenad i parken en lugn fredagskväll framför tvn, sånt som jag att man blir vänner på riktigt. Nu hinner man bara åka ner, träffas väldigt aktivt, ta vara på varenda sekund man är i samma stad och sedan stressa tillbaks till Stockholm igen.
Sen har jag en pojkvän som bor på Hawaii. Jag vill inte ens börja prata om hur jobbigt det är. Ett par timmar om dagen som man är vaken samtidigt, ett helt dygns resa bort. Ett skit-EU som har regler som gör att amerikaner bara får bara i Europa tre månader per halvår. Hur hade de tänkt att man skulle kunna vara kär över gränserna då?? När man bara får ses vartannat kvartal?
Bästa vänner i Skåne och pojkvän på Hawaii och själv sitter jag i Stockholm med ett jobb som jag älskar. Jag är på många sätt lyckligt lottad ändå.
Det här är din bästa krönika någonsin.
Ja, precis så känns det. Väldigt fint skrivet Sandra.
Tack, nu vet jag att jag inte bara kan dra till New York och att allt kommer att vara frid och fröjd. Kom på att det kommer att vara lite svårare att åka än jag trodde.
tack for alla fina kommentarer! <3
tårögd.
Jag bor I England, vilket inte är lika långt som New York såklart men jag tjänar inte mycket pengar med mitt jobb, och man måste boka in semester etc.. jag jobbar i en affär så jag fick inte ledigt över jul för att kunna åka hem och se min familj. jag har inte sett min mamma och pappa sedan Oktober. Om 50 dagar ska jag äntligen, äntligen åka till Sverige med min pojkvän en vecka och få se mina vänner och min familj igen efter 8 månader. Helt sjukt egentligen att det kan gå så lång tid utan att man ses. Tack och lov för skype och viber och sådant 🙂 Vet hur det känns i alla fall. Men gud vad underbart roligt det är att åka hem en sväng och säga hej till alla!!! Som att åka på semester.
Jättebra text! Känns som att du utvecklas i skrivandet och tar upp olika saker, det här känns väldigt väldigt äkta! Jättefint skrivet! Hoppas du mår bra ändå, och glöm inte att dina vänner iallafall tycker att allt är som vanligt när du kommer tillbaka! <3
Precis sådär är det ju. Har bott i Australien i sju år nu, och saknar fortfarande mina bästa vänner cirka varje dag.
du är så fin, så bra och så himla bäst. kan du snälla skriva en bok. de sku va de bästa o ja sku läsa den om o om igen. för så gör ja me dina bloggtexter. tack för att du bloggar o delar med oss din fantastiska talang <3
Bästa krönikan hittills, vet inte varför men den fastnade. Litta kärlek från Malmö skickas!
får lite magknip när jag läser det här. det är så fint och så sorgligt på samma gång.
såg precis ett avsnitt av stylisterna – dör typ av längtan tills man får se dig i rutan (de visade att du ska vara med nästa vecka!). ska bli så himla himla roligt!
Uhhff!! Så fruktansvärt sorgligt. Så vackert skrivet. Jag är alldeles för fäst vid mina närmsta att jag t.o.m. tycker att en flytt tre timmar bort med tåg vore för långt.
Jag blir imponerad av människor som dig, som ändå lyssnar till vad DU vill, även om det såklart är att vara med dina närmsta, men allt det där andra – som bara är du – att du låter det få sträcka på sig och upplevas… det är modigt!
Och igen… – du skriver ju himlans bra!
Vet precis. Bor just nu i Arizona med min pojkvän och jag älskar det. Älskar att se världen, älskar att bo med honom, älskar det nya. Men jag har ingen att titta på Sex and the City med, ingen att ta nattliga promenader med och hur fantastiskt Skype än är så är det inte samma sak. Ibland vill jag bara ha någon som känner en sådär bra att man bara kan sitta tysta tillsammans.
Åhh, gud vad fint och sorgligt!
Åh Sandra, nu sitter jag och gråter för jag vet precis hur det känns. Mina finaste är utspridda och långt borta och varje dag tänker jag att det är nog inte så farlig, allt är ju bra när vi får träffas, det är bara för några år. Jag tycker oftast till och med att jag är lyckligt lottad som har så otroligt bra människor i mitt liv. Varför kan man inte bara få plocka med sig alla man älskar överallt, få sitta fast i varandra och få uppleva tillsammans? Hur kan det vara så att det finns så många bra platser och så många bra personer men att de tillsammans inte alltid går ihop?
jag ryser. behöver ej säga mer än så.
åå herre va fint
åh jag förstår precis vad du menar! Har bott i Italien i sex år nu och innan dess bodde jag i Los Angeles. Saknar familjen och vännerna i Sverige otroligt. Känns så dumt att man inte kan ha dem närmare.
Så fint, fick tårar i ögonen och det gjorde ont i hjärtat.
Jäääääättefint! < 3
Måste torka bort tårar när jag läser krönikan. Flyttade till Düsseldorf för snart 4 år sedan och älskar min nya stad, mina nya vänner, livet som jag lever här. Saknaden efter de nära och kära i Sverige är så enormt stor ibland men jag vill bo här. Det är här mitt liv är. Varje gång man pratar med dem frågar de när man ska flytta hem? Hem? Sverige är inte mitt hem längre. Jag älskar Sverige och hur stor än saknade är så vill jag inte flytta tillbaka. Konstigt det där med känslor…
Det är fint att bokstäverna i underrubrikerna bildar JVM.
sandra i wish so much i can read swedish, need to read about this so much it hurts. love you always.
Alltså. Precis så känner jag.
Jag vill inte bo hemma, men ändå kallar jag det hemma. Det två senaste åren har jag bott i Schweiz, längre upp i Sverige, San Sebastián och Geiranger. Inte hemma. Men det gör så ont, man vill ju ha sina närmsta hos en.
Jag bor i London sedan 1997, och i början kände jag ingen hemlängtan eller längatde efter ’gamla’ vänner och familj. Allt var ju så nytt och spännande! Men nu, nu är allt precis som du skriver. Jag har valt att bo så långt bort från nära och kära, och saknar dem hela tiden. Särskilt det vardagliga, att prata med varandra dagligen/varje vecka, och att bara mötas upp och ta en fika eller promenad. På ett sätt ångrar jag inte att jag lämnade Stockholm (jag har ju mitt nya liv här i London nu och det är inte så dåligt), men jag tänker ofta att om jag vetat då, hur det känns nu, så hade jag åkt ändå, men inte stannat alldeles för länge… ~ Sara
Åh, va fint skrivet.
// medinaadilova.blogg.se
Jag vet precis hur det är… bor i Frankrike sen snart 6 år tillbaks och har varit tillsammans med en fransman i 5… varje gång jag hör ”åh du har sån tur som bor utomlands!!” så försöker jag få personen att förstå att det inte är värt att lämna familj och vänner för de går inte att ersätta… borta bra men hemma bäst…
Jag vet lite hur det är. Flyttade i höstas när jag skulle börja på universitetet. Även om det bara är fyra timmar med tåg kan man får väldig hemlängtan ibland.
Det är ju för tusan det som känns mest av allt när man bor så många hundra mil hemifrån.
Usch. Jag förstår precis. Mitt hjärta är alldeles för stort och det finns alldeles för många underbara människor där i som jag inte träffar särskilt ofta längre. För att vi flyttar åt olika håll och livet kan inte fortsätta vara sådär underbart som när jag hade alla mina nära och kära på ett promenadavstånd. Nu är jag glad över en träff i halvåret, vilket känns helgalet för så betydelsefulla människor.
det er akkurat sånn det er!
Lika fint igen! Man lämnar små spår efter sig där man har bott. När man har bott på många ställen runt om i världen, som jag, så vet man inte riktigt ens vilken stad som alla de viktigaste finns i. Man får försöka leva där man är, folk förändras, städer förändras och du förändras! hejja dig!
Så fint skrivet. Fick mina ögon att tåras! Själv har jag lämnat kvar mina vänner i de norrländska skogarna och flyttat till den södra delen av landet. Och trots att de fortfarande bor i samma land kan jag ändå inte åka dit och träffa dem så ofta som jag vill. Det är liksom inte hållbart.
Så fint bara.
så himla sorgligt att jag vill gråta lite. men det beror nog mer på att jag tycker synd om mig själv som inte känner den känslan alls, och aldrig kommer få göra heller. för jag har inga vänner. så är det med det.
Du skriver så fint.
Så fint! Fick lite magknip…
Åh jag känner igen mig så mycket. Jag bor också utomlands just nu och jag trivs väldigt br, tycker väldigt mycket om människorna jag träffat här, älskar staden, klimatet och allting. Men det är som ett ständigt gnagande i hjärtat att dom jag älskar mest inte finns här.
Så bra skrivet, får ont i mitt hjärta.. du är så bra!
åh jösses vad fint skrivet. jag flyttade till Göteborg i höstas och lämnade mina finaste personer bakom mig. det är inte långt bort egentligen men med jobb, skola och dåliga busstider så ses vi inte alls så ofta som jag vill.
så fint och vackert skrivet, men samtidigt ändå sorgligt…
jag har en fråga till dig, vad gör man egentligen som copywriter? vad hör till ens jobb om man är copywriter?
Jag vill nästan säga att jag vet hur det är, men det gör jag inte, det är inte riktigt samma sak. Jag vet bara hur ont det var att lämna alla mina nya underbara vänner jag fick i London (Tänk att människor kan vara så genomfina?!) Efter 6 månader ihop med några och kanske bara några veckor med vissa, så brast hjärtat när jag var tvungen att säga hejdå till varenda en av dem. Man säger att man ska hålla kontakten och att man ska ses, Men kommer det att bli så?
Precis som du önskar jag att jag bara kunde få ta med mig dem alla och vara med dem varenda helg som innan, usch, orättvist är det.
jag känner likadant! Idag för exakt ett år sedan for jag på en reseledarutbildning. Ville ha ett liv utomlands, men jag blev kär och valde kärleken istället för andningen, jag ångrar det inte men mitt hjärta klappar fortfarande så hårt för andra horisonter. Om han bara kunde följa med mig, då jag slapp välja.
Åh, så himla sorgligt. Men så himla fint också.
den här är en av dom som känns mest av dom du skrivit för sm. <3
Sitter i mitt lilla rum i Tokyo och vet precis.
Att upptäcka allt detta fantastiska och hela tiden önska att den och den var där och kunde se det också.
</3
Första kommentaren!! FETT
Åh jag älskar dig!