Du tog orden ut min mun. Jag får alltid höra när jag är i sverige att jag pratar så snabbt och såååå mycket, fast inte på ett negativt sätt. Men när jag är i kapstaden för att hälsa på vänner så är det där småpratet med folk jag inte känner helt meningslöst. Jag får inte ur orden ur min mun, jag känner mig exakt som jag gjorde när jag var mindre. Jag blir den där svenska tjejen som inte säger så mycket men har det där stoooora leendet på läpparna hela tiden! Känner mig så tråkig, så blyg och så meningslös.

btw. Jag ÄLSKAR din blogg. Hittade tillbaka hit idag efter fleeera år. Hittade din blogg för ett antal år sedan av en slump men tappade bort dig igen men idag blev jag faktiskt lite lycklig att jag hittade dig efter en sån lång tid. Du skriver så underbart och känner igen mig själv i så mycket och drömmer mig bort i dina bilder. Jag är på sida fyra nu bara men jag tänkte kolla tillbaka i ditt arkiv så länge jag orkar idag.

Du satte precis ord på hur jag har känt mig väldigt länge nu. Bor i LA och förstår inte varför det är så otroligt svårt att småprata. Speciellt med engelska fraser, det flesta amerikaner tycker att jag är bedårande just för att jag inte säger så mycket. Vilket absolut inte är fallet för mig på svenska. 🙂

Grymt bra skrivet!

åh gud vad jag känner igen mig i det där.. arbetade ett tag i london och jobb-små-prat kan ha varit det svåraste jag utsatt mig själv för någonsin, haha.

[…] jag ändå är igång och länkar till fina Sandra så tycker jag att ni ska försöka läsa hennes senaste krönika i Sofis mode. Om att småprata. Jag är så innerligt trött på meningslöst småprat att jag […]

Men umgås du inte väldigt mycket med svenskar? Jag tyckte det var trixigt i början efter att jag flyttade utomlands för snart 6 år sen, men i stort sett alla mina kompisar pratar ju engelska och min kille är ju amerikan. Tråkigt att efter nästan två år i USA fortfarande känna att du har problem med snick-snacket, det är ju ofta det som är början till vänskap. Börja häng med några amerikaner så släpper det nog ska du se!

Japp, känner igen mig! Fats på svenska. Mitt eget språk. Och jag går i åttan. Hemskt.

jättebra 🙂 (ähem, kan känna sådär med… svenskar… också. suck)

Oj vad jag känner igen mej! När man umgås med andra som pratar engelska och man ska försöka lära känna dem men inte liksom får till det och hittar orden, man tänker för länge helt enkelt 🙂

Just sådär känner jag mig varje dag på jobbet. Jag är från Finland och förutom finska talas även svenska av en liten del av befolkningen. Jag behärskar båda språken men är mera svenskspråkig och de flesta av mina arbetskamrater i mataffären där jag jobbar är finskspråkiga. Mina arbetskamrater måste tro att jag är en blyg, associal och tyst människa när jag svarar kort som du beskrev, vilket jag inte ALLS är. Många pinsamma stunder har flugit förbi då det inte finns några kunder och du sitter och tittar på din arbetskamrat i kassan mitt emot utan att säga någonting. I början försökte jag vara rolig, men fick inte någon annan respons än ett artigt leende. Usch för det.

Oj, vet precis hur det känns! Jag själv kommer från Finland där man inte har ens lika mycket småpratskultur som i Sverige – och dessutom pratar jag inte mycket ens på finska, bara typ med de bästa kompisar. Så under de cirka 8 underbara månader som jag har bodd i Stockholm har jag alltid känd mig så dum och långsam och tråkig när människor småpratar. Och det är så irriterande för att jag har alla roliga historier i huvudet men hinner eller kan inte uttrycka de! Lyckligtvis har jag ändå fått några underbara vänner som vill umgås med mig i alla fall 🙂 Ni svenskar är ju så trevliga!

(Gällande underbara vänner… Om du redan för många månader hade varit mer eller mindre kär i din kompis som också ibland hade visat sig att vara intresserad av dig, och du skulle åka till ett annat land för tre månader om några dagar, så skulle du berätta honom vad du verkligen känner, hur mycket du gillar honom? Eller skulle du vänta tills du kom tillbaks så att a) killen skulle inte behöva vänta för dig för 3 månader, utan han kunde vara med vem som helst under sommaren utan att få dåligt samvete, b) det skulle inte kännas jätte pinsamt om han ändå inte vore intresserad av dig och ni inte hade möjlighet att prata under hela sommaren?)

Haha åh, känner igen. Men tro mig det är ännu svårare på japanska!

Det där e just det jag e rädd för sen när jag flyttar till Amerika. Att jag inte bara kan vissa saker. Dock tror jag har det ännu svårare eftersom jag tycker vi finnar är mindre sociala o sånt än ni svennar.. suck.

Din bästa krönika hittills Sandra, stor igenkänning!

/Rebecca

Oj vad jag känner igen mig i detta. När jag jobbade i Paris var varje lunch en enda lång pina, folk satt och babblade i mun på varandra och jag kunde verkligen inte hänga med. Jag kunde ju inte ens skratta åt skämt eftersom jag inte fattade att det var roligt. Så jag framstod inte bara som stum, utan även som totalt humorbefriad… Tricket är kanske att bara släppa på kraven och börja babbla. Man kanske framstår som lite socialt inkompetent till en början, men det tar sig nog tror jag!

Jag säger som Melwa hon känner sig enfaldig och intetsägande. Jobbig känsla när man vet hur bra man är annars. För mig har det alltid varit svårt med småpratet vilket språk jag än försöker på. Jag kan bara inte. Har försökt skämta men har insett att folk inte förstår min humor så bra så jag får väl hålla mig till väder och tv i fortsättningen. Brukar se hatprogram på tv ibland för att jag vet att mina kollegor kollar på det så att jag bättre ska kunna hänga med i konversationer men det hjälper inte särskilt mycket.

När jag umgås med människor jag liksom har valt själv så har jag inga problem att prata alls. Jag kan prata sönder folk.

Du skriver SÅ bra, vad det än är så är dina ord så medryckande och så… bra. I like it!

rara clara: hon menar väl just att hon blir intetsägande, fadd och enfaldig när hon ska småprata på engelska? Tycker hon använt det riktigt.

Haha – har sjølv bodd 4 år i USA og kjenner meg så godt igjen! Spesielt når du blir stempla som uhøflig og overlegen fordi du ikkje veit kva du skal sei!

Jag ar ocksa utlandssvensk och jag har precis samma problem! Det varsta ar, tycker jag, ar att de vet att man ar ”invandrare” sa de gar in med synen att vi ar samre pa engelska. Sa de blir sa manga VA? utan att de alltid ar nodvandigt… Men man lar sig, vilket ar tur! Australiensk kultur ar lyckligtvis valdigt lik svensk!

Jag vet precis hur det är, jag är uppskattad som underhållare både på svenska och engelska, men så fort jag kommer till jobbet i Danmark faller alla mina skämt och iakttagelser platt till marken. Jag pratar språket, men dels är det svårt att översätta nyanserna och dels så är humorn annorlunda, det är verkligen frustrerande!

Men du är en Concept Copy Writer på Engelska? Du måste vara hur bra som helst på engelska?

Suzany : googletranslate?

Jeg hadde det akkurat sånn da jeg bodde i Skottland, I Norge var jeg smart, morsom og prata masse, men da jeg kom dit var det akkurat som med deg. Siden jeg bare hadde normal skoleengelsk følte jeg meg rett og slett litt uinteligent, fordi jeg ikke kunne bidra til samtalene på samme måte som hjemme. Og også fordi jeg ikke forsto de kulturelle kodene, ikke hadde sett de samme tv-programmene etc. Det ble bra til slutt, men det tok litt tid. Det beste er å ta for seg en om gangen. Det er mye lettere å fortelle en historie til en person enn til 10 stykker som står rundt og ser på deg. Lykke til:)

Så jävla knäppt att du skriver om just det här fenomenet. Det är något jag kämpar med på jobbet varje dag, fast på mitt eget modersmål. Ett stort minus är att jag blir så ofantligt ointresserad av diskussioner om melodifestivalen eller helgens väder att jag helt enkelt stänger av hjärnan och tänker på roliga saker istället. Men nån enstaka gång hittar man den där historien i huvudet och kan bidra till konversationen. En liten seger varje gång. Tack för bästa bloggen!

Åh, vad mitt i prick som jag känner – fast här hemma i Sverige, på svenska, som är mitt modersmål. 🙂
Har otroligt svårt för småprat.
Fast med nära vänner och familj är det helt annorlunda! Som tur är!

Men det ar ju typiskt av oss svennskar att inte kunna komunicera spontant….Jag bor i Grekland sedan 20 ar tilbaka men lar mig aldrig slappna av pa riktigt sadar narsomhelst med vemsom helst.Daremot ar vi mycket sociala nar vi ar pa fest.Men det ar ju saker man tar med sig fran sitt hemland helt enkelt.Tystnaden och att inte lagga sig i andras smaprat.Att inte stora,att inte vara for intim osv.

Kärlek!

Så fint att du delar med dig. Vi får ju mest följa med dig på fritiden, då du verkar vara så trygg och säker på dig själv. Nu får vi höra att du också är mänsklig.

Jag har svårt för småpratet även på modersmålet ibland. Det är skit.

SÅ bra författat Sandra!

DOES ANYONE KNOW A WAY TO READ SANDRAS’S COLUMN FOR THOSE WHO DOESN’T KNOW A WORD IN SWEDISH??

I love yoooou! Dette er helt perfekt. Du får meg til å føle meg bra, for jeg kan være den værste small talk-personen i verden med mindre jeg tar på meg en maske. Du er herlig og jeg elsker bloggen din!

Jag minns när jag skulle gå på dejter sådär i början när jag hade flyttat till London. Jag var liksom tvungen att sitta och tänka ut långa meningar och historier i förväg för att kunna avgöra huruvida jag skulle klara av att säga allt på engelska. Skitjobbigt!

Kram från en som inte heller kan småprata

Förstår att det verkligen kan vara svårt. Jag är ju gift med en engelskman, och när hans familj kommer förbi är småpratet nog det värsta. Man står där och letar efter ord, och sen när man kommit på allt man ska säga är det redan långt förbi. Jag tror att de fått intrycket att jag är tystlåten av mig, fast det egentligen inte stämmer.

Fin text, men menar du verkligen menlös? Här är synonymer till menlös: oskuldsfull, ofarlig, oförarglig, poänglös, utan poäng; oskyldig; intetsägande, fadd, enfaldig.
Det är nog många som inte vet ordets rätta betydelse. Menlösa barns dag 28/12 har fått det nya namnet Värnlösa barns dag för att betydelsen alltid misstolkades. Hoppas du inte tar det som kritik. Puss och pop!

Jag upplevde exakt samma sak när jag bodde i England. Så sjukt tråkigt. Man vill typ berätta för folk att man faktiskt är rolig och fantastisk egentligen och att det bara är deras språk det är fel på.

ååh, vilken igenkänningsfaktor och vad bra du beskriver det! bästa krönikan hittills, stortummen upp!

Känner precis som Maja ovan där. Mitt problem är väl ungefär samma som ditt, fast på svenska. Med mina vänner eller i en liten grupp med ”nästan-vänner” funkar det men annars går det bara inte. Jag står tyst och tänker på vad jag skulle kunna säga men andra hinner föra samtalet vidare innan mig. Ska verkligen försöka bättra mig på mitt helt nya sommarjobb i sommar!

Exakt sådär var det för mig med när jag jobbade i Paris. Jag umgicks knappt med några svenskar och tänkte verkligen att snart kan jag det här. Men allt som kom ut var bara ”vad ska du äta till lunch” och sånt. Meningslösa saker.

Men du, jag är i en liknande bransch som du och undrar om det inte är hemskt svårt att skriva intelligent och finurligt på ett annat språk? Eller det kanske blir enklare att skriva – man kan ju sitta och suga på orden lite längre då.

Ja! Den där lilla glädjen i att, yes, jag har något att tillägga under den pågående diskussionen, vilket får en att fokusera mer på sitt framförande än diskussionen i sig. Men eftersom man är uppfostrad och inte sådär naturligt framfusig eller ’excentrisk’, och inte är den som avbryter, väntar man liksom på första lilla lucka, men någon annan hinner före och vips så är ämnet något helt annat och ens historia begravs ytterligare en gång osagd.

I goda vänners lag existerar inte det problemet, då porlar man som vårfloden i mars och inga vitsord lämnas i tystnaden. Hur fåniga eller irrelevanta de må vara. Och det e väl tur det : )

Det jag gillar extra mycket med dina texter: Sluten. Knorren liksom.

Åh, känner igen mig så himlans mycket! När jag först hade flyttat till London så tyckte jag att det var så himlans svårt att liksom få ut orden. Det var som om min hjärna hade format alla svar och roliga historier på svenska och att jag behövde översätta ord för ord innan jag kunde säga det. Och när jag hunnit översätta så hade alla bytt samtalsämne och jag bara stod där och smålog… Men efter 5 år senare så är jag en pratkvarn igen, dock på engelska och inte svenska. Mitt tips: småprata med folk på jobbet även om ordföljd, grammatik och uttal blir fel. Folk bryr sig inte så mycket 😉 Med tiden så blir det rätt och sedan flyter det på 😉

usch vad jobbigt det måste vara, kan tänka mig att det känns som att ens personlighet blir mycket blekare och tristare när man inte är lika kvick och vitsig och skojig som kan annars brukar vara. när man egentligen har så mycket mer där inne som vill ut, men så tar det stopp pga osäkerhet. jag tror det bästa är att försöka få ut något och om det blir fel så gör det inget, det blir ju bättre med tiden. övning ger färdighet osv.

själv har jag ju i princip engelska som modersmål då mina föräldrar pratar engelska hemma. men en sak som jag kan tycka är lite jobbigt när jag umgås med amerikanska vänner och släkt är att jag inte känner mig lika ”up to date” på slang och uttryck som folk i min egna ålder använder i usa. kommer ihåg när jag var typ 14 och mina kusiner använde ordet ”wicked” hela tiden (omg thats so wicked!) och jag kände mig jättetöntig som sa typ ”awesome” eller ”cool” istället, sen när jag träffade dem igen när jag var typ 16 så försökte jag mig på att säga ”wicked”, men så var det ingen som använde det ordet längre… ):

Åh vad jobbigt att det är så jag känner på svenska. Kan inte ens småprata på mitt eget språk.

Det kanske skulle hjälpa lite om du och dina svenska vänner inte bara umgicks med varandra och ANDRA SVENSKAR hela tiden, utan faktiskt socialiserade med amerikaner.

Känner igen mig i texten. Jag gick en entreprenörskurs på engelska i höstas och jag vågade knappt säga något för jag visste inte vad jag skulle prata om. I sommar ska jag på en sex veckors språkresa till England och jag känner mig redan nervös inför småpratet.

Jag känner igen mig så himla mycket i det du skriver. Jag har nu bott 7 år i utlandet och upplever fortfarande det här på jobbet, varje dag. Jag tänker att mina kollegor måste tro att jag är världens tråkigaste, torraste och mest ointressanta person. Jag försöker liksom dig att le, åt allt, hela tiden och hoppas att det ska väga upp min tystnad, men jag tror inte det fungerar. När jag umgås på svenska kommer jag med skämt, har lätt för att få connection med folk och fylla ut tystnad. Men utomlands, orden tar bara stopp. Det är fruktansvärt tråkigt, också för att arbetsdagarna går så mycket långsammare när man inte har allt det där småpratet att fylla ut dem med.

Jag måste prata engelska på jobbet ibland och om det är det någon som pratar lite knackigt så har jag inga problem att småsnacka om lite vad som helt och låter som om jag vore född och uppväxt i England. Om personen är ifrån England eller USA så får jag däremot jättesvårt att formulera mig, börjar prata svengelska och glömmer bort vad allt heter. Haha! 🙂

Sjukt bra skrivet! Att känna sig lost i vardagssnack på ett annat språk tror jag vääldigt många känner igen sig i… hur man plötsligt känner sig asdum när det egentligen skulle gå jättebra när man planerade det i hjärnan. Sen är det fett att belysa hur en osäkerhet i ett språk som inte är ens modersmål gör så att man kan förlora en stor del av sin personlighet, för att få större förståelse för tex invandrare!

Ah, det dar kanner jag igen sa val! Bor for tillfallet i Nordirland, och inte nog med att det ar smaprat pa engelska, jag spenderade forsta aret med att inte forsta deras dialekt alls! Nu har jag battrat mig lite pa smapratet, men det ar fortfarande det svaraste med att bo har.

Men det blir battre, fina du!

Jag får Sofis mode på jobbet och jag måste säga att dina krönikor är det bästa i den:) Jag har inte läst den här än dock, jag vill göra det i papperstidningen för rätta känslan, och tyvärr glömde jag att ta med den idag:/

Tyckte också småpratet på spanska var det värsta under utbytesåret. Jag menar, jag kunde svara på frågor om mänsklig intelligens på filosofiprov eller prata om svenska bidragspolitiken med min värdfamilj – men att småprata med en klasskamrat jag knappt kände innan lektionen började, då kände jag mig så jävla tråkig och kunde inte komma på en enda grej att säga. Som tur var pratar ofta spanjorer för två 😀

ja! så himla mycket svårare än man först tänker. tänkte att jag var grym på franska men nu när jag har bott där inser jag att jag är ju KASS.