[…] till fem bloggen, den som är så fin. Det här inlägget får det att sticka till i hjärtat av […]

en enkel till antibes

Jag hoppas att du förstår hur din existens, talang och blogg förbättrar mitt liv.

Jag har aldrig någonsin pratat med dig, men ändå kan jag säga att du är stark. Hur kan jag veta det? Jo, du är människa och vi är skapade för att överleva. Puss

Förstår att det känns jättejobbigt Sandra! Men vilken vacker text!

Har inte du skrivit det här tidigare? Det kändes bekant på något sätt.
Det är inte mindre fint bara för det. Äta gräddbakelser med florsocker utan servetter <3

Sandra, jag känner inte dig, men du är så modig som har vågat tro på ett vi och också vågat skriva om det. Trots att man aldrig vet hur det går. Du skriver så fint. kram

Hej Sandra,

jag kom in på din blogg av en slump. Nu är jag i alle fall här för att stanna.
Härom dagen gick jagnoch min sjuåriga systerson förbi gatan där jag och min dåvarande kille bodde.
Jag pekade upp mot fönstret och sa, där bodde jag och en kille jag var sådär galet kär i för många år sedan.
– När det tog slut var jag så ledsen att jag inte kunde gå, stå, äta eller sova.
Marcus tittar lite underligt på mig och säger.
– Men när du pratar om det verkar du inte ett dugg ledsen.
– När precis, det gick över, nu när jag tittar upp på hans fönster är jag glad. På riktigt.

Jag hoppas du nån gång skriver en bok för du skriver så bra. Och så hoppas jag att du får några ljusglimtar i sommar trots att du måste gå igenom detta uppbrott, och att ljusglimtarna blir fler och fler med tiden. Kram, Mia

gick själv igenom kärlekssorg här i stan för några år sedan. gjorde ett Kabbalah rep, och där sa en rabbi någonting om att saker och ting händer gradvis. ”its not like you watch out of the window and one day you see a tree in the garden” önskar att jag inte svarade ”but one day the tree may be gone. ripped off.”
du kommer gå vidare, nu har jag träd i huvudet, och ser dig som en blommande kork ek i Provence, om några år!

nyc är en lurig stad att dejta i, så mycket lockrop och smicker. men han finns därute, tro mig! jag fann min prins med ett trasigt paraply utanför moto (aj, jag vet att du och L gick dit…) en regning november kväll med papperskonst i jackfickan och ett bultande hjärta i andra.

kram från hipster ville/j

would anyone be able to translate this for me? i would love to read it.

Allting har ett slut. Efter att ha levt mitt nittonåriga liv i en naiv värld av att det som gör ont inte gör lika ont om man bara inte tänker på det, så har det slagit mig som ett åt helvete hårt slag i huvudet nu. Att faktiskt allting jag haft har tagit slut och att allting jag har nu också kommer att ta slut och jag vet aldrig vad, när eller hur. Våra liv är som hopsatta av små delar, var vi bor, vem vi lever med, var vi är livet, jobb och allt. Perioder i ens liv. Människor tar slut, relationen till dom tar slut. Känslor tar slut. Allt tar förr eller senare slut eller förändrar sig.

För en månad sedan dog min farmor. Någon annan har hennes nummer nu. Någon annan bor i hennes lägenhet. Hennes smyckeskrin står ensam på min köksbänk. Jag vet inte hur man kommer över något som är borta. Som aldrigaldrig kommer tillbaka. Jag vet inte ens hur jag ska förstå det. Kan inte förmå mig att radera hennes nummer ur telefonlistan för man vet ju aldrig (men det spelar ju ingen roll, hon har haft det i 50 år och jag har ringt det varje dag och kan det i sömnen). Jag vet inte hur man ska kunna skapa en ny tillvaro. Som man vet, aldrig blir densamma igen.
Jag vet inte hur man lär sig att se faktumet att ”allting tar slut” som att ”allting börjar”. Nya saker börjar. Jag undrar om det är som en naturlig övergång eller om vissa människor lever hela sitt liv utan att se det så. Jag vet inte hur man lär sig att förstå att det är en del av livet. Hur man lär sig att uppskatta det som var och kommer att vara.
Jag vet bara att man måste försöka.
Annars har det aldrig varit värt det.

För faan Sandra, det blir väl inte riktigt som man tänkt sig alla gånger men jag vill tro att det kan bli himla fint ändå. Fast kanske på ett annat sätt. Det har väl sin charm att ensam och miserabel kedjeröka i vidöppna köksfönster hela sommaren också… Livet måste väl få kännas. Vad spelar det för roll annars. Det måste spela roll. När allt skit gör så jävlajävla ont om man tror att man ska dö, så var det i alla fall äkta.

Hej Sandra! Lika bra som vanligt. 🙂

Jag sitter och läser igenom din blogg från början, har bara följt dig i ett par år. Det är jätteroligt, det blir typ som när de gör en flashback i Vänner och man får se vad de gjorde för fem år sen eller så. Eh. I vilket fall. Ett par favoriter hittills (finns hur många som helst):

”Innan jag flyttade till London blev jag överraskad av typ 15 vänner hemma hos mig. De hade köpt hundra liter mjök och dessutom värmt mjölken och hällt allt i mitt badkar så att jag skulle få bada i mjölk, som jag alltid hade velat prova. Så fantastiskt fint.”

Roligt att du alltid velat prova bada i mjölk. Och i en frågestund:

”siobhan
hur gör tunnare du staget? eller är det bra gener?
svar:
Jag önskar jag förstod den här frågan men jag gör verkligen inte det. Tunnare du staget?”

Jag funderade någon minut över hennes första fråga, VAD menar hon? Sen tänkte jag, AH, google translate. Roligt. TACK för toppenläsning. Du är bäst.

Jag tror precis som alla andra att du hittar en annan att dela allt det där med, men jag tror också att det inte är så farligt om man inte gör det, för tänk att bli gammal och bo i kollektiv med favvovänninorna och färga håret rosa tillsammans och läsa löjlig chicklit och diskutera sina första pojknackar och knäppaste sexet. Och lära sig köra motorcykel tillsammans och vara coola Sandra som syskonbarnen ser upp till mer än sina egna föräldrar

Så du misstänkte igen innan han sa det? Usch. Fy. Jag skulle vara så arg.

Så fin tekst, likevel! Gruer meg til rynkene, men ellers gleder jeg meg til å bli gammel. Vil flytte til Argentina, drikke vin og invitere folk på middag. Skrive bøker og snakke med mannen min om alt det som var i det som er nå.

plus: Lisa Marie, gud vilken berättelse! tack för att du delade med dig! vad fint skrivet och vad skönt att du är över honom! <3<3<3

SANDRA JAG RYSER AV DEN HÄR TEXTEN! DU SKRIVER SÅ FINT OCH DU HAR VERKLIGEN UTVECKLATS! OCH VET DU, DU KOMMER FÅ PRECIS ALLT DET DÄR UTAN HONOM OCKSÅ, JAG LOVAR LOVAR LOVAR! PRECIS DET DÄR KOMMER DU ATT FÅ! DU ÄR BÄST, OK!?!
PUSSPUSSPUSSPUSS, hälsa new york! <3<3<3<3<3<3<3<3

Woops, skrev till Mathilda men menade att skriva till Sofia. Sorry!

Åh herregud Sandra så ledsamt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att du ska förstå hur mycket jag känner med dig och hur mycket jag lider med dig. Du har hjälpt så många av oss att klistra ihop våra brustna hjärtan när någon har stampat sönder det och nu är det inte mer än rätt att vi hjälper dig.

När jag träffade min första riktiga pojkvän på gymnasiet så svävade jag på rosa moln. Hans nötbruna ögon och korpsvarta hår och fantastiska leende var mitt och våra ögon möttes varenda dag i korridoren och jag omfamnade honom när jag fick chansen. Mina vänner som jag hade då tyckte inte alls om honom och bad mig att hålla mig borta från honom. ’Han kommer såra dig och vill dig ingenting gott’ sade dem. Jag förstod inte varför de sade så för ville de inte se mig lycklig? Jag struntade i deras ord för jag var så himla förälskad i honom. Vår allra första dejt hade vi hemma hos honom och han lagade en typisk italiensk middag till mig och vi hånglade så mycket och jag blev alldeles varm i kroppen när hans läppar nuddade mina. Men han ville inte att vi skulle synas tillsammans i skolan utan det var bättre om vi kunde hålla det lite hemligt så han behandlade mig som en vanlig vän. Jag tyckte inte att det var någonting konstigt med det och jag struntade i att lägga märke till några som helst tecken. Mina vänner fortsatte att säga till mig och varnade mig men jag tyckte att de var barnsliga. ’Ni är avundsjuka’ sade jag.

Men sedan kom den där kniven rakt in i mitt hjärta och skar sönder det. Jag mötte honom i skolan och jag fick reda på att han hade träffat en flicka som han hade blivit tillsammans med. Men jag då? Var inte jag den där flickan? Då tittade han på mig. ’Jag är inte din pojkvän’ sade han ’Och jag är ingen förhållandetyp.’ Jag kände mig helt trasig inuti och jag förstod ingenting. Varför ville han hångla med mig om jag inte betydde någonting för honom? Jag hade så himla svårt att konfrontera någon då så jag backade undan som en osäker liten tonåring. Efter någon dag så kontaktade han mig på msn och jag kunde inte säga nej för jag var alldeles för knäsvag för honom. När vi pratade så skickade han några himla konstiga bilder till mig och det tog en liten liten stund för mig att förstå vad det var tills jag såg att det var närbilder när han hade samlag med den där flickan han hade blivit tillsammans med. Jag var oskuld och han hade försökt att övertyga mig om att det vore fantastiskt om vi hade sex tillsammans så mitt hjärta delades i två delar och föll sönder.

Jag har aldrig någonsin blivit så ledsen i hela mitt liv och mitt hjärta gick i tusen bitar. Jag är tjugofem år nu och jag kom aldrig riktigt över honom förrän i år. Jag har gråtit så mycket och jag har rivit sönder kort och jag har varit helt förtvivlad när låtarna han gav mig spelades på radion. Det har gått sex år och jag har äntligen gått vidare. Jag berättar det här för dig Sandra för jag vill att du inte ska förlora hoppet om dina drömmar och att du kommer komma över det här. Jag vet att det känns fruktansvärt och att det är så tungt och så jobbigt för dig men det kommer att gå över. Låt det ta den tiden som det tar och tillåt dig själv att gråta och tillåt dig själv att vara arg.

Det är så svårt att inse att den man har tyckt så himla mycket om har sårat en så djupt att man känner sig som en nyfödd kalv som vinglar på sina ben men allt har en mening även om det låter dumt att säga så är det sant. När du mår bra igen kommer alla trasiga bitar att hamna på plats och det vet jag. Och när du blir en fin gammal dam kommer du att uppfylla alla dina drömmar och flytta till Nice och ditt liv kommer att sluta lyckligt.

Men Sofia, det är ju faktiskt så att vi bara får läsa om Sandras sida av detta. Vad Ludvig själv tänkte och tyckte är det ju ingen av oss som vet. Jag säger absolut inte att det Sandra skriver är fel, men att det alltid finns lika många versioner av en händelse som det finns människor inblandade i händelsen. Visst kan det framstå som att han hade 0 respekt osv, men det är ju endast Sandras sida av detta som vi tar till oss. Jag vet själv hur det är att göra slut/bli dumpad när folk ska tycka till om det, och säga vem som betett sig illa och sagt/gjort nåt dumt, och jag tycker att man ska vara försiktig med att yttra sig i något om man inte är väldigt säker på något gått till. Det är ju bara de som är i ett förhållande som helt kan veta hur det är…

Tänkte så mycket på omständigheterna när jag läste den här…

Gulligaste vän, vi kommer ligga där på madrasser i skuggan i trädgården och dricka champagne och lyssna på musik hela dagarna, hela gänget. Och ligga runt på ålderdomshemmen i Nice! <3

Mathilda: Hur vet du att ”han gjorde slut på ett icke-respektfullt sätt”? Jag har läst alla Sandras inlägg men /hur/ han gjorde slut har jag inte läst. Och det spelar för övrigt ingen roll – han är människa precis som resten av oss och ibland så gör människor illa varandra. Det är faktiskt inte schysst att uttrycka dig om Ludvig även om du vet precis allt om situationen. Han förtjänar att behandlas med respekt han också och det du gör just nu är NOT COOL.

Tycker verkligen om den här krönikan, även om den är bitterljuv. Det kommer fortfarande hända men kanske inte som det först var tänkt!

Men Mathilda, han gjorde ju slut på ett icke-respektfullt sätt. Därav folks vrede.. Det är fan inte ok att göra så efter flera år tillsammans. Han framstår som en komplett idiot och en loser utan dess like. Sorry, men jag blir förbannad och vill uttrycka hur NOT COOL det beteendet är hos en vuxen man.

Jag tycker det känns otroligt onödigt av många här att sitta och kalla Ludvig för det ena och det andra. Vi känner inte honom, har ingen som helst aning om vad som hänt, vad han sagt eller gjort mot Sandra. Bara för att man slutat vara kär i en annan person behöver man inte vara en dålig människa eller ha gjort slut på ett icke respektfullt sätt. Hur förvarnar man en person om att man inte längre vill bli gammal tillsammans? Det kanske inte alltid går. Att resa iväg tillsammans kanske var en sista förhoppning om att det kanske blir bra ändå bara vi får vara tillsammans lite, bara vi. Vad vet vi? Ingenting. Finns ingen anledning att kasta skit på någon.

Tack för att du delar med dig dina känslor Sandra. Otroligt rörande att läsa.

Mathilda

den er så fint skrevet, men så stikker det litt også fordi det er som det er. du kommer dit, Sandra, du kommer dit, bare med noen andre. det hjelper ikke nå, men det er lys i enden av tunnellen. tenker på deg. stor kram.

Jag följer också hemskt gärna med och flyttar in i något av de där rummen. Jag vet inte hur ni hade det men jag håller ändå med dig. Jag tycker att det är fel att du inte fick någon chans och kvällen du bloggade om det låg jag bara grätgrätgrät och i min dröm den natten så drömde jag att jag cursed the day he was born. Jag drömde verkligen det på riktigt och det kändes bra att stå upp för personen som lärt en så himla mycket, även fast jag aldrig ens sett dig och kunnat gå fram och be om en kram. Tack.

Så vackert och drömmigt! Du kommer vara där någon dag, men inte med personen du ser just nu.

Och bara för att kaniner är fina, får du en kaninbild!
http://www.thingsthatmakeyougoaahh.com/images/209-rabbit.jpg<

Kram

exakt så. har precis varit exakt där i kanske åtta månader och det är så himla varmt, stilla och ungefär sådär som du skriver. längtar tillbaka.

Så vacker text. Så klart lite sorglig nu med tanke på omständigheterna, men det är inget som säger att det inte kommer bli sådär ändå. Och jag förstår vad du menar med förvarningen, man vill ju förstå och vara med när den man älskar går igenom något jobbigt. Vill hjälpa till.

Du kommer komma ur detta, starkare än någonsin. Vi finns här för dig under tiden. <3

Till Sandra: tack for att du fortsatter att dela med dig, trots det som just har hant. som du ser i kommentarerna ar vi manga som kanner igen oss.

Till Nat: Det du skrev fick mig att fatta. Nar det dar har hant mig sjalv sa har jag liksom trott pa skiten, for man vill ju sa garna att det ska ligga nan sanning i det. Men en person som gor sa dar ar ju bara ett headfuck. Sa lite respekt for den andra personen.

Man blir glad och varm inombords av att läsa kommentarerna.

Som någon skrev, det där lilla ordet ”vi” kan vara någon annan än den man tänkt sig. Och det är väl just det som kanske är jobbigast att tänka ibland. Men å andra sidan är det livet i ett nötskal – det blir aldrig som man tänkt sig. Vi kan inte planera allt, trots att vi försöker med telefoner, kalendrar och på alla möjliga vis. Livet går sin gilla gång. Man får tänka att ”livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns”. Samt att man får räkna livet i antal vänner, inte antal år. Och då menar jag såklart inte att flest vänner vinner men det är ändå vännerna man värdesätter mest av allt. I alla fall jag.

Du klarar dig Sandra, en stark och smart person som du klarar sig alltid 🙂

Styrka, kärlek och kramar till dig! Underbar text. <3

Hej,
Du vet inte vem jag är och jag vet inte riktigt vem du är. Men den smärta och sorg du har, den känner jag tyvärr igen, så jag vill bara säga att jag förstå och jag vet och hur ofattbart det än är så går det över, det kanske alltid kommer att skava lite, men det går över!
Stora, varma KRAMAR fina du!
//Mini

Kram <3

åh, du sandra och alla ni som kommenterar. har tårar i ögonen. varför känner jag inte er. jag vill känna er.

i november 2010 träffade jag någon. nån som förändrade allt. hur jag såg på världen hur jag såg på mig själv och framförallt hur hon, som första person någonsin, fick mig stark, svag, blind och stjärnklar på samma gång. hon var helt fantastisk. är fortfarande.

hon och jag blev bästa vänner och kramades ibland. jag ställde upp på allt. hon sårade mig återkommande men det var okej för jag tänkte att snart kommer hon se mig. (naiv, jag vet)

och jag skulle klara att vara hennes vän. hon sa att jag var hennes bästa. och alltid kommer att vara.

nu har hon plötsligt tystnat helt. flyttat ihop med en driftig pojke som hjälper henne med allt. betalar hennes hyra och tröstar när hon har det svårt. hon har haft det väldigt tufft och behöver värme konstant. jag tror hon är från rymden, ingen jordvarelse klarar sig som hon.

hon sa, innan hon tystnade, att det är han som tvingar henne att avsluta all kontakt med mig, men jag tror henne inte. det är det värsta. bara en tystnad och inget mer. inget avslut.

självupptagen, egoistisk och elak tänker jag ibland. och hoppas att jag ska sluta tycka om henne. men det går inte. det är inte hon. får inte vara.

jag saknar henne så sjukt mycket och vet inte vart jag ska ta vägen. det blir inte bättre. bara dimmigare. och Sandra, visst fan suger det stenhårt att bli lämnad. smyg inte med smärtan som jag gjort. det tar bara längre tid. kanske för alltid.

förlåt att jag skriver av mig. behövde nog det. och du, tack för att du delar med dig.

varm kram

Håller med alla föregående talare, fy fan att inte få nåt heads up, att inte få nåt tta jobba på att kämpa för. Vilken loser å fan vad han kommer ångra sig när när du går vidare. För det kommer du. BRIGHTER DAYS AHEAD!

Seriöst,Sandra! Jag tycker att fanskapet till ”man” är något av det ynkligaste jag har varit med om. Att åka på den där road-trippen med dig,för att senare leverera sina,säkerligen,jäkligt lama förklaringar till ditt o datt o nej,jag är inte KÄR i dig mer!
Den där dåliga ursäkten till en ung ”man”,har säkerligen träffat nån annan skata,och i så fall ska du vara evigt tacksam att du slapp planera o längta efter nån som inte ville det samma som du. Som INTE förtjänar att längtas efter,en falsk och hal orm. Ja,han har säkert sina anledningar och man kan inte tvinga nån annan att vara kär i en,MEN man måste vara rakryggad och ärlig och definitivt inte åka på romantisk weekend resa med någon man vet att man tänker dumpa några dagar senare! Nöt!!!

Så himla fint skrivet. Kämpa på Sandra.

Du finns i mitt hjärta

Men en enormt vacker och bra krönika är det. Släpp aldrig drömmen, bara omforma den lite. Sen, när det finns lite ork och ny inspiration.

Nice is where I grew up and probably where I’ll grow old too.
In between, enjoying cities such as Paris and NY is the best thing to do.

Ryser. Så fint.

När jag blir gammal ska jag minnas dig, Sandra. Tjejen som jag aldrig kände, men som hjälpte mig i genom så mycket skit och du visste inte ens om det. Men nu vet du.

Du är min hjälte. Det är din blogg jag läser när allt är skit. Och jag önskar, jag önskar att jag hade en lika fin vän som dig. Jag önskar att jag vore som dig.

När jag blir gammal så hoppas jag att du fortfarande skriver så att jag fortfarande kan läsa. När jag blir gammal så vill jag få dricka en kopp kaffe, äta bakelser och prata om livet med dig, på din veranda i huset vid havet i Nice.

Jag vill bara pussa på dig. Pusspusspusspuss.

Fina, goa, Sandra!

Jag blev kär i en karl, för första gången på 2 ½ år. En kort förälskelse, månader, inte ens år. Vi träffades när vi behövde någon som mest. Han hade precis lämnat ett 7-årigt förhållande, och jag hade ett tomrum i mitt hjärta. En tid i livet då allt gick fel. Kalla det ett re-bound, som växte till mer. Han vart min bästa vän, min älskare, och den första som fick veta allt, bra som dåligt. Men när det blev på riktigt, alla såg oss som ett par, vi såg oss som ett par, men han inte ville vara ett par. Då satte vi oss ner på min lokala pub, där dumpade han mig med ett ”You’re the right girl, at the wrong time. I don’t wan’t a girlfriend, I just wanna mess around”. Jag visste att det var påväg, för mig var det ingen chock. Men att han gjorde det, på ett ställe där jag känner majoriteten av personalen, och kunder som är mina vänner, att alla kunde se mig sitta där och storgråta. Sen tog han hem mig, pysslade om mig, och morgonen efter sa vi hejdå.

Jag trodde att det var slut där, men han fortsatte att komma in på mitt jobb lite då och då, för att se om jag mådde. Jag grät varje kväll, pratade om honom så fort jag vart full, till alla som ville lyssna, och som inte ville lyssna. Jag petade i maten. Blev så full att jag inte kom ihåg kvällen. Vaknade upp i andra sängar än min egna. Allt var bara skit.

Och så fort något började bli någorlunda bra, så fick jag se på Facebook att han var i ett förhållande. En månad efter att han sagt att han inte ville ha ett förhållande, då brast det. Jag kontaktade honom, frågade varför han inte kunde ha sagt något till mig (vi hade fortfarande kontakt och pratade) istället för att jag skulle få veta det på Facebook. Jag visste liksom att det skulle inte bli vi igen, men tycker att han kunde ha varit man nog att vara ärlig. Det sista smset jag fick sa ”As I already told you, you’re the right girl, but it’s the wrong time. I think that you’re amazing, but not right now.”. Om man är rätt tjej, så gör man det rätt tidpunkt, och jag förstod då vad alla redan hade berättat för mig, att han bullshittat mig så himla länge. Jag raderade alla sms, tog bort hans nummer, tog bort honom från Facebook, för om jag inte distanserade mig från honom och hans liv, hur skulle jag då kunna glömma honom?

Sen en dag, så mötte jag någon, någon helt underbar. Han fick mig att skratta på riktigt. Han försökte inte ändra på mig. Han sa att jag var vacker fast jag såg ut som trash. När jag gick och la mig var det honom jag tänkte på. När jag hoppade av bussen och stukade foten var den han som bar mig 1,5 km hem. Han gjorde mig lycklig på riktigt.

Just nu är han på andra sidan atlanten, om tre månader kommer han tillbaka till England. Vi har inte lovat varandra något. Kanske hittar han någon? Kanske hittar jag någon? Vad som än händer, så kommer han alltid vara den underbara killen, som kom in i mitt liv, när jag behövde någon som mest. Jag är lycklig nu. Och jag kommer fortsätta att vara lycklig! Och om han kommer tillbaka, och allt är som när han åkte, då vet jag vem jag kommer att spendera tid med i höst. Men i sommar, då är det jag som är nummer ett!

Ta hand om dig! Det går! Kanske inte just nu! Men snart så!

Så fint att man dör finhetsdöden. Och så sorgligt att man dör tårdöden

En liten efterlysning: Jag såg att den läsare ovan hade länkat till det här inlägget: http://rodeo.net/niotillfem/2008/02/and-if-you-should-die-i-may-feel-slightly-sad-but-i-wont-cry/

Jag gick in och läste och hittade 36 kommentarer från flickor som var olyckligt kära och spillde ut sina hjärtan. Hur har det gått för er? Kommentarerna skrevs för runt ett år sen. Finns ni kvar här? Är ni fortfarande olyckliga eller har det gått över? För visst är det så – Det går över!!

du sandra? tack för din kommentar den var så fin att få och jag blev alldeles pirrig för då hade du ju faktiskt tänkt på precis just mig en liten stund i ditt liv och det är stort. förresten, låt ingenting knäcka dig. du är så jävla vacker och bra och du har ett sjukligt bra och framgångsrikt liv även utan honom och även utan någon annan du har dig själv, och det är det inte många som har. fortsätt vara du, för det är det som är bäst. och när du är gammal och bor i Nice då kommer jag och besöker dig någon gång och sover på din mörkgröna sammetssoffa under ett blommigt täcke oavsett om du vill eller ej.

ps. jag kan göra pannkakor till frukost. ds.

Ja det är ju det med separationer, man är ensam. Man kan inte ta med någon i beslutet, man kan inte diskutera det innan man är säker, för om man kommer till ett annat beslut så har man förstört så mycket. Funderar man tillsammans så är man liksom redan där. När man säger det högt så är det redan försent. Hur man än gör så gör man fel. Man kan inte välja att fortsätta älska om man inte gör det, man vill så otroligt mycket inte såra men man har inget val.

I teorin finns det säkert gemensamma beslut, men i praktiken i princip alltid bara som efterkonstruktion. Långt efter. I teorin kan man tycka att det borde sagts på ett annat sätt, men hur då? Hur säger man att du är inte längre den viktigaste i världen utan att såra? Det gör man inte, det går inte.

Och inte hjälper det att vtea att det går över när man fallit ner i det svarta hålet. Där finns ingen framtid. Men till slut klättrar man upp igen. Kram.

Den här texten är bland det finaste jag läst. På riktigt. Varm kram till dig.

Stor kram!

Det kommer bli bättre och du kan fortfarande få allt det där om du vill!

det du går igenom nu är min mardröm, man kan aldrig hindra någon från att sluta älska dig. Men man kan alltid få vara med på vägen och åtminstone försöka göra något åt det problemet som uppstått. att mannen man älskar ska sluta älska än, gör ont så ont. min rädsla ligger ofta i att min kärlek kan inse att han kanske vill testa sina vingar och vara med andra förutom mig. eller ångra sig när vi flyttat ihop. man kan få hjärtekramp för mindre. all kärlek till dig sandra. du är en magisk människa! kram

Vill påminna dig om dina egna kloka ord: http://rodeo.net/niotillfem/2008/02/and-if-you-should-die-i-may-feel-slightly-sad-but-i-wont-cry/

Bland det finaste jag läst. Tack!

Mitt hjärta går sönder av detta. Jag tänker på dig!

Så himla himla ledsen för dig. Så oerhört vackert skrivet och så jävlars ledsamt att det blev som det blev. Men ooh så många fina saker som väntar dig.

har alltid haft ångest inför att bli gammal, men om det blir hälften så fint som det här är det okej med mig <3

Vet du, du kommer fortfarande att kunna göra allt det där. Du kommer att hitta en annan, den rätte den här gången, och du kommer fortfarande att kunna leva livet i Nice och visa världen hur det är att vara gammal med stil. Det är jag helt säker på! Och tack för en helt underebar krönika, det där låter precis som mina planer för när jag blir gammal – då skall jag pröva på allt möjligt roligt men dumt och bara ha ansvarslöst kul i högsta allmänhet och njuta av att man inte mera ”måste”.

Kram!

Tenker på deg. <3

klart det kommer bli så sandra, med ett annat vi som du inte vet om än bara 🙂

he’s not THE ONE. faktiskt.

jag tror att du kanske fortfarande tänker att det är han, att det är han som är den du ska vara med. alltid. skaffa barn, familj, hus. men förmodligen så är det så är det inte så. faktiskt, känns kanske otänkbart,
men om det inte är så, så är det inte så.

Men för i helvete hur jävla sämst är inte den där Ludde då? Hoppas att han skäms ögonen ur sig. Jävla ?=)(//&

Allt stämmer fortfarande Sandra. VI ska göra allt det där.

Att läsa din text gör att man nästan längtar tills man blir gammal, trots att man egentligen är livrädd för det. Och även om det inte blir du och han, så blir det du och någon annan, eller så gör man det med sina fina tant-kompisar. En med rosa, en med blått och en med grönt hår. Det skulle oxå vara fint.

<3

Hjertet mitt knekker for deg,søte sandra. Krya på dig!<3

<3

Du klarar det! Det blir bättre med tiden. Själv har jag kommit 7 månader på vägen. Ibland hånglar jag med andra och det känns ok. Jag tror inte jag är kapabel att bli kär längre, för jag är väldigt okär i mig själv, men gillar man sig själv hade jag nog kunnat överväga att dejta andra nu. Det funkar. Livet är bra. Jag läser mina böcker och går ut ibland.

haha is this a Swedish thing to want to live in Nice when you’re old ? my boyfriend had the exact same dream !! he talks about it so often, and describes his life as an old gubbe, walking around in he streets, and sitting as cafés.. speaking french to everybody.. and everytime i have to concider returning to the french culture as an old lady, and onder if i could handle it !

🙁 Kramar! Har varit med om det där 2 gånger att någon plötsligt bara gör slut utan att man anat något. Kände sorg följt av ilska. Usch, sånt är verkligen hemskt!

Hej, Sandra.
Vad fantastiskt livet kommer bli när man blir gammal. Jag ska jag lite samma saker fast kanske där man pratar spanska istället, så jag förstår vad folk säger!
Det blir en annan i det där vi:et nu, en bättre, mognare och mer jordnära. Blev också lämnad utan en endast förvarning och grubblat himlans över det. Hur är det fysiskt möjligt att göra så? Jag skulle aldrig klara det, hålla något hemligt så. Vet inte vad som är bättre, men det är svårt att verkligen inte kunna FÖRSTÅ alls. Efter ett tag så accepterara man väl, jag gör kanske nästan det efter 6 månader. Fast ändå inte. Och besvikelsen kommer ju inte försvinna. Jag tror på en ny och bättre framtid istället!
Kram till dig, och fint med rosa+orange-kombon! Det brukar jag också ha 🙂

Du är så söt och fin hela du, och jag såg den här, spiderman crop top, på en annan blogg och kom att tänka på dig! Bättre dagar kommer!

http://www.amazon.co.uk/Non-Branded-Superman-Knot-Crop/dp/B007BESWV2/ref=pd_sim_ap_18?tag=fashiolista05-20&linkCode=as2&camp=1789

Även om det inte känns så nu, och säkert inte på länge, länge, så kommer du göra det där med någon när du är gammal. Det är jag säker på.

Ååå, Sandra så vakkert skrevet! 🙂

Åh.. :/ Men hoppas och tror att du får uppleva det där i alla fall.. 🙂 Kram!

Hej,
Jag måste bara kommentera det här med att inte bli förvarnad. Jag har blivit ”förvarnad” nu sen en tid tillbaka och måste säga att det känns förjävligt att inte veta hur det ska bli.. Vill nästa hellre att han bestämmer sig själv utan att involvera mig i sina grubblerier för vad kan jag göra åt dom? Sen förstår jag att det kommer som en chock och är hemskt smärtsamt men det är lika smärtsamt hur man än gör tror jag. Stor kram igen, din blogg är en livlina för mig just nu.

Ja, det kommer att bli precis så där, men med någon annan. Ibland är det skönt att som jag, bara umgås med personer minst 25 – 30 år äldre än en själv. Då kan man få lite mer perspektiv på livet. Du kommer kyssa många ”pojkar” till i ditt liv. Vi är så unga. Få finner den person de delar sitt liv med i 20-årsåldern. En vän till mig brukar säga att det är otroligt vanligt att man som 25 – 27-åring där någonstans blir lämnad i ett förhållande som antingen varat ett par år och/eller där man bott tillsammans, och sedan för en tid tappar tron på kärleken. Men den kommer snart tillbaka. Det är nästan en del av vår utveckling som människor.

Jag tror det både ligger dig i fatet och till din fördel att du romantiserar tillvaron som du gör.

Vet du Sandra? En dag, kommer du få ett nytt ”vi” att skriva om, det lovar jag dig. Kram!

Näe vad sämst att inte ens ge någon förvarning eller någonting. Såna slut är ju ändå dom sämsta sluten, men också dom slut som man egentligen bara borde skaka av sig och gå vidare från. Men jag har varit där själv och det är inte alls så lätt som dom säger. Det är svårare än något annat. Hur någon inte kan vilja vara med dig är för mig en gåta.

Jag kan flytta till Nice med dig, Sandra! Hade ändå tänkt vara au-pair där efter gymnasiet!

Ta hand om dig! Puss!

Får så ont i magen Sandra.
Hoppas verkligen att dina sår läker snabbt.
Känns inte som att allt det fina fick något ärligt fint slut.
Inte bra alls.

stor kram till dig.

åh, det kommer att bli precis sådär ändå, det vet du va?