[…] En makalös text som går som en pil rakt in i ett kärleksfullt hjärta […]

[…] och beskriver för att beröra. Jag gråter och jag gråter så till den här krönikan och denna, och det här inlägget och till alla hennes inlägg om ett brustet hjärta. Jag älskar att läsa […]

läser det här igen. vill dö dö dö dö dö. jag VET att det blir bra men just nu är det bara försöka stänga av och äta ångestdämpande som om det vore smågodis. att inte ha ork eller lust till någonting i hela världen och heller ingen kompis som kramar en (vad det nu hade hjälpt då det bara finns en jag vill ska krama). att bara ha knutar i hela kroppen och det gör ont i varje cell och SPECIELLT i ryggraden då man ligger i sängen och ska sova, och man tänker att han brukar ligga bakom mig och vi brukade berätta hur mkt vi tycker om varandra, exakt här i samma lakan. det iiiiilar av smärta på att inte få ha honom där, intill min kropp, att han inte gnuggar sin näsa mot min, tittar på mig skakar på huvudet vänder sig bort och säger att jag är söt och kallar mig de bästa sakerna som finns, stryker handen över mitt hår och pussar mig i pannan, vaknar på nätterna och kysser mig flera gånger.

jag har aldrig någonsin varit så kär men heller aldrig så hjärtekrossad. jag HATAR kärlek just nu. men jag vet att det kommer gå över. bli bra. jag kommer älska kärlek en dag. men just nu. jävla helvetes jävla skitkärlek dra åt helvete!

och det ABSOLUT VÄRSTA av allt är att han är kär i mig. men det kan bara inte vara vi nu. och jag är så ledsen. över att vara den bästa han träffat men inte räcka till.

kram

[…] grät du senast åt? Niotillfems krönika i Sofis Mode. Kinda know the feeling liksom. (Snodde den här listan av henne också […]

Detta är nog det bästa jag någonsin läst. För det är ju så det känns. Kram

Jag tycker inte heller riktigt att det här är okej. Inte i det här sammanhanget. Jag förstår verkligen att det här är en ärlig text och att du bara skrev rakt från hjärtat hur det kändes, och jag beundrar dig för väldigt mycket – håller också med om att sorger och problem aldrig kan jämföras – men det här är mer en fråga om rätt tid och rätt plats. Knytnävsslagsliknande texter i all ära, men i fel sammanhang blir det rätt smaklöst. Jag tycker det ger lite dålig smak i munnen att se den här texten som bara är en enda makaber beskrivelse av ond bråd död.

Jag har en stark känsla av att alla de som håller med Sandra om att att bli dumpad känns som om personen dör i verkligheten aldrig suttit på ett sjukhus och sett en pojkvän/flickvän, mamma/pappa eller ett syskon ligga där kall och oåterkalleligt död.

Det låter bara så extremt jävla bortskämt att jämföra att man blivit dumpad med den sorg som man känner vid den synen.

Folk har använt döden som metafor i alla tider, det är inget nytt litterärt grepp. Om jag skulle döma krönikan skulle jag snarare göra det på det, att den är ofantasifull.
En av mina närmaste vänner dog i cancer när jag var sexton och han var sjutton. Men det gör inte detta mindre på riktigt, alla sorger är på riktigt, man kan inte jämföra dom. Det är så jävla sinnesjukt ärligt talat att jämföra dom tycker jag. När den här unga mannen lämnade mig fast jag älskade honom med allt jag hade så kändes det alldeles precis såhär, utan att plåstra om det eller dölja det med något. Det är en metafor. Det är en text. Det bara är. Tyck vad ni vill ni som är emot det. Jag ser inte ner på någon som har varit med om något värre, för jag har också varit med om värre saker, men just idag, just nu, känns det som att han försvann för mig på en sekund och jag aldrig hann säga hejdå. Och jag gråter varje dag över det.

Jag har följt din blogg i flera år nu Sandra, och många gånger sett den som ett ljusinsläpp i min egen grå vardag. Du är flink på vad du gör, vilket ofta är att förmedla sensationer.

Kanske är det orättvist att klandra dig för den här texten. Ens känslor kan man ändå inte rå på, och skriva får man göra om vad man vill så länge det ger en någonting tillbaka. Men allt är inte lämpligt att publicera för tusentals blogg- och tidningsläsare, och den förvirrande mörka plats du är på nu till trots hade jag önskat att tidningsredaktionen, och allra helst du själv också litegrann, hade reagerat mot den här krönikan.

För det den gör med dem som upplevt något snarlikt det du beskriver, det går aldrig att förklara.

Tabu är att uppröra och engagera, förarga och förföra. Träffa hjärtan och samveten och ömma tår. Det här gör ingetdera, det bara raserar. Det gör mig kräkfärdig och lealös. Det får mig att glömma allting jag med mycket hjälp byggt upp under de senaste 17 månaderna och sju dagarna.

Det handlar inte om vem som har rätt till störst sorg, det handlar verkligen aldrig om det. För jag hade så gärna givit upp alla mina rättigheter.

Jag lämnar dig nu. Önskar dig lycka till med allt vad du strävar efter. Men jag kan aldrig mer vara del av det här.

Tycker det är ganska konstigt att så många tar illa upp av detta. Sandra är långt ifrån den första som jämfört förlorad kärlek med döden, och kommer knappast vara den sista!

Josefin- jätte bra skrivet. Det är precis så det känns. Jag har gått igenom samma sak. Det tog mer än 1 år innan jag kom över han med stort H. Men utan att man märker det så läker såren och man kommer över honom. Jag tror det att har att göra med att kroppen inte orkar vara ledsen mer, orkar inte gå runt att älta. Livet är för kort för det.
Jag tror också det finns en mening med varför saker och ting händer i livet. Det är jätte svårt att se där och då när man blir dumpad.
När jag efter en tid träffade en ny kille och allt kändes så himla himla bra. Det var då jag förstod- att aha det var därför det hände. För att livet skulle bli till det bättre.

Sandra- du klarar det här. Du är ung och frisk och har hela livet framför dig.

Sandra, jag skulle vilja höra hur du bemöter de här kommentarerna.

Laufey beskrev allt spot on. Sandra, du skriver vackert men jag gillar inte heller denna liknelse. Tyvärr.

Josefin tack för dina ord. Det hjälper lite nu i misären.

Åh, Josefin, den texten skall jag spara på ett Word-dokument och titta på när den kommer väl till pass igen. Tack.

Åh, Sandra…Det där att gå vidare, det gör ont. Speciellt om man själv är den som någon vill gå vidare ifrån. Det tog slut med min första i höstas. Den elfte september ironiskt nog. Och jag har nog aldrig känt mig så liten, trasig och hjälplös som då.

Det gör ont att inse att han känner att han skulle må bättre utan dig i sitt liv, när du känner precis tvärtemot. Det gör ont att den personen som man alltid ringt när det varit något, kanske bara för att berätta om någon detalj som fick dig att tänka på honom under dagen , inte längre är okej att höra av sig till. Det gör ont att han inte heller ger dessa detaljer till dig, och det känns som en kniv rakt igenom hjärtat att reflektera över att han kanske ger dem till någon annan nu… Det gör ont att du hela tiden relaterar allt till honom, och att vad som helst tycks kunna föra dina tankar till dagdrömmar om hur det brukade vara. Det gör ont att råka läsa något gammalt sms eller komma att tänka på något interskämt ni hade och börja le lite, bara för att inse att det inte är så längre och att skämten är värdelösa nu för att ingen annan förstår dem. Det gör ont att släppa någon när man fortfarande är upp över huvudet förälskad i honom.

Det gör ont att inte veta om ni någonsin kommer att ses igen. Att se hans namn på facebook eller skype utan att vare sig höra ett ”plopppppp”-ljud eller se det blinka. Att gå in på ditt gamla spotifykonto och se att han skickat en fin låt och ett ”Älskar dig”, ”one month ago”. Att hans lillasyster som fick ditt nummer när ni fortfarande sågs ringer dig, men inte han. Att hela tiden vilja ringa honom men att inte kunna det längre. Att ni inte ens kan vara vänner. Och framför allt, det gör så jävla ont att hela tiden tänka ”Gör det ont i honom också?Vill han också ringa mig en gång per dag men vågar inte? Tänker han på mig?”.

För det kommer du hur som helst aldrig att få veta.

Men så kommer det dagar, då man inte längre gråter så fort man är ensam. Då han inte längre är det enda du tröttar ut dina tjejkompisar med att prata om. Då man ältar mindre och mindre och tänker ”Det var fint så länge det varade”. Så klart faller man tillbaka en gång eller många gånger då man inser att man faktiskt inte tänker på honom lika mycket längre- för då blir det jobbigt istället. Men dessa gånger blir färre och färre och tillslut existerar de inte längre. Låter klyschigt men det ligger verkligen mycket i att tiden läker såren, kanske aldrig helt men gradvis. Fast om någon sagt det till mig för några månader sen hade jag antagligen velat slå henne hårt i ansiktet…

Men ändå, försök tro på de där klyschorna. PLUS: du kommer bli kär igen!!! Jag trodde inte jag skulle bli kär igen på två år minst men åtta månader senare i ett tält på hultsfredsfestivalen frågade världens finaste kille om jag ville bli hans och inte fan tänkte jag ett jävla skit på den där andra killen som jag var så ledsen över förut i det ögonblicket.

jag är helt stum, och har svårt att andas efter att ha läst din krönika. jag förstår den sorg och saknad du känner och hur ledsen du är. fy fan för det.

<3

Min aldre bror dog i en olycka. Blev ryckt bort fran oss blott sjutton ar gammal. Jag har ocksa blivit dumpat efter fyra ar tillsammans med han som jag trodde skulle vara min livs kamrat. jag kan val inte saga att jag blev direkt sarad av den har kronikan, men jag tyckte inte om den heller. Jag tanker pa min bror varje dag, han lever med mig, i mitt hjarta. Jag tror och vet att han vaktar over mig, och kommer gora tills jag blir gammal och sliten, han forfarande ung och vacker. Han finns med oss alla i familjen, i alla varan tankar. Nar jag kommer do hoppas jag att fa traffa honom igen. Aven om jag inte ar troende.
Kanslan av att forlora nan i olycka gar inte att jamforas med att bli dumpat, spelar ingen roll hur svart det kan kannas, det kommer inte ens nara. Sa ar det bara, det ar faktum. Du skriver anda fint, men det ar langt ifran liknande med att doden river bort en nar och kar. Det kommar narmre med att forlora sitt alskade husdjur som man vaxte upp med. Inte att den man alskar dor i en olycka.

För allt i världen, fortsätt att skriva. Skriv skriv skriv tills du inte längre kan formulera ord, det är den bästa medicinen. Och tillåt dig själv att vara glad, att vara arg, att gråta, att skratta – att leva

Människor ska bli så jävla kränkta hela tiden. Men vet ni vad? Jag tror de flesta här som skriver negativt om Sandras krönika inte blir ett dugg ledsna. Ni är bara en bunt jävla veta-bättre-typer som tycker om att tala om för andra att de gör fel. Och ni som faktiskt nu har förlorat någon, hur gör ni när det är fiktiva dödsfall på TV:n? Ringer ni till diskrimineringsombudsmannen och gråter då? Skärpning! Var och en har rätt att uttrycka sin sorg på sitt sätt. Punkt.

De flesta kan nog hålla med om att du går igenom något fruktansvärt just nu. Många av oss har upplevt det själva och kanske mått dåligt i flera månader eller ÅR. Att få hjärtat krossat är vidrigt och man måste få ventilera sina känslor! Det är så man går vidare. Jag hade inte reagerat om du skrev den här texten på bloggen, Sandra, för du beskriver hur det känns att få hjärtat krossat. Men som en krönika, i en tidning?

hej sandra. vill du skriva ett inlägg om hur man/du hanterar saknad/onödig längtan/jobbiga förhoppningar och sånt. drömmer om och saknar min festivalkärlek så in i norden vilket jag måste sluta med för det kommer aldrig bli något på riktigt

Herregud vad jobbiga ni är. Hon har inte hängt ut nån och hon har inte heller jämfört sin sorg med att någon har dött. Sluta vrid allt till absurdum.

jag känner inte att sandra har hängt ut ludvig, det enda vi har fått veta är att det kom plötsligt och att han gjorde det via telefon och sen hur oerhört ledsen sandra varit (och är) över det.

krönikan må vara en morbid liknelse, men den berättar ingenting om deras förhållande eller om honom överhuvudtaget, bara om chocken och hur ont det gjorde i HENNE när det tog slut.

ludvig hade all rätt i världen att göra slut (som man alltid har i ett förhållande) och sandra har all rätt i världen att skriva om hur jobbigt det varit för henne och hur hon hanterar det.

Om mitt ex hade skrivit sådär om mig i Sveriges största kvällstidning så hade jag inte blivit så glad (to say the least)…

Hur kan en text som beskriver sorg som det värsta, värsta, värsta anklagas för att förringa sorg? Förlåt men resonemanget haltar. Visst är det en romantisk text, ej att förväxla med romantiserande. Jag känner så väl igen känslan av panik och chock. Alla som har älskat någon innerligt i flera år och förlorat alltihop helt oväntat kan nog förstå att smärtan är helt obeskrivlig. Ändå lyckas hon beskriva den här. Till skillnad från en död person kommer dock kärleken igen, i ny skepnad. Och däri ligger ju orättvisan som ni vill peka på: Det finns sorg som läker efter ett tag och så finns det sorg som vi alltid får bära. Men den här texten handlar inte om det, utan om ögonblicket då allt rasar.

Som många skrivit håller jag med om att sorg är någonting helt individuellt ingen kan säga vad som är rätt eller fel, MEN det jag tycker är så oerhört fel här är sättet hon faktiskt lämnar ut en människa hon älskat så ininordenmycket, vad har Ludvig gjort för att förtjäna detta? Man måste faktiskt få göra slut på en relation även om den andra fortfarande älskar utan att bli uthäng inför hundratusentals personer världen över.

Tycker det är oerhört egoistiskt och hade någon gjort detta mot mig hade jag blivit oerhört besviken och ledsen. Men det kanske är det som är meningen? Och är det så kanske det säger något om hur relationen faktiskt har varit inte bara ytan som visats.

Men nu får ni väl ändå ta och ge er! Precis som många andra skrivit här är sorg och sörjandet någonting helt individuellt som INGEN annan har rätt att sätta sig till doms över, tycker det är beklämmande att vissa som kommenterat verkar tro att känslor av sorg och saknad är någonting som kan och ska mätas och sättas i proportion till någonting annat. Så är det inte. Att mäta och jämföra sorg är oempatiskt, punkt.

Dessutom blir jag helt ledsen av de som verkar förespråka någonslags censur mot vissa känslor eller inslag i litterära texter som denna. Herregud, litteraturen och det skrivna ordet finns inte till för att stryka oss medhårs, utan för att väcka tankar och känslor och uppmuntra till eftertanke och reflektion. Vårt samhälle hade förmodligen sett rejält annorlunda ut idag utan litteraturen. Håller med personen som kommenterade att ”livet är makabert, läs fler böcker”.

För ett halvår var jag med om det som du skriver om. Inte en pojkvän dock men en vän. Att hitta honom död, att försöka göra munmotmun, se blodet strömma ut från hans öron, att skrika ”dö inte”, att inte få bort hans blod från händerna, vänta på hjälp, försöka berätta för larmoperatören vart man är, se ambulanspersonal skaka på huvudet, ta farväl när han ligger övertäckt i ambulansen är värre än alla brustna hjärtan.
Jag förstår att det känns så, jag har också blivit lämnad, men det går inte riktigt att jämföra med en person som rycks från världen mot sin vilja mot en som lämnar en relation frivilligt.

Jag kan hålla med om att det är en drastisk jämförelse som sliter tag i en och gör att man slutar andas medan man läser den. Och visst är det inte samma sak som att förlora någon på riktigt på det sättet, som någon läsare ovan hade varit med om. Det skiljer sig totalt på alla sätt och vis. Men å andra sidan får man inte glömma att den enda sorgen man kan gå efter, i en sån här krönika, är ens egen. All sorg måste få ses ur den sörjande personens perspektiv. En sorg som kan ses som mindre av någon annan kan vara total för den sörjande. Vi har som ni redan kommit fram till olika utgångspunkter, erfarenheter och referensramar och vi tolkar och känner på våra egna sätt. Är det så Sandra känner så kan vi inte kalla henne för egoist eller tanklös. Känslor är inte logiska eller objektiva – den finns bara finns där och det måste den få göra. Särskilt eftersom jag verkligen inte tror att Sandra skulle dra en sån jämförelse bara för att göra vissa av sina läsare ledsna eller besvikna. Men alla måste få ha sitt eget uttryck i sörjandet.

Tycker inte att vi ska värdera sorg på det sättet och försöka klura ut vem som har mest rätt att känna den och varför. Varje sorg är den andra olik och så måste det få vara, även om en viss känsla i sorgen kanske är gemensam för alla. Och det kanske är just det krönikan handlar om? Att förlora en person eller en framtid eller en fantasi om hur livet skulle bli.

Dessutom är det här en litterär text och krönika och det är meningen att den ska få oss att stanna upp och tänka, det bara är så.

Vilka reaktioner alltså. Det här är ju hennes upplevelse av det hela, just nu tar det väl helt enkelt helt sjukt ont – vad mer tar helt sjukt ont? Jo, när någon nära dör. Det är inte samma sak, absolut inte, men just nu tar det så ont för Sandra. Och något har trotts allt dött, den där delen av Ludde som älskade Sandra, den finns inte längre – den har slutat existera och sånt kan ta ont. Låt mig påminna om att man faktiskt kan dö av ett brustet hjärta: http://illvet.se/fraga-oss/kan-man-do-av-brustet-hjarta.

Jag tänker mest på hur Sandra känner efter de här kommentarerna; hon har skrivit en väldigt självutlämnande text och blivit kallad för egoist, fått läsa att hon smutskastar och att det hon känner är opassande och att hon ska skärpa sig. Jepp, här får man inte skriva vad man tänker – bäst att hon lägger ner och börjar skriva dagbok igen.

Precis så är det. Man förlorar någon man älskar, plötsligt och hårt. Något har dött och försvunnit, något som ni hade. De är en stor sorg att bearbeta. Obeskrivligt.

Så otroligt fint. Får nästan tårar i ögonen, och det ger mej en liten klump i magen. Det måste vara fruktansvärt jobbigt för dej, men du kommer klara detta! Han var inte rätt helt enkelt. Det kanske var meningen att detta skulle hända för att lämna plats åt någon annan. Någon som kommer dö om han inte får vara med dej.
Ta hand om dej Sandra!

Jag läste en gång att förlora en kärlek kan vara som att gå igenom en sorg/kris över någon som dött. Personens betydelse i end liv dör. Drömmarna, framtiden man skulle ha…dör bort.
Jag är nog 10 år äldre än dig. Förlorade en kärlek då jag var ung, sörjde länge. Fattade inte hur livet skulle kunna gå vidare då.

I dag bor jag sedan 10 års tid i USA, har varit gift i 13 år med mitt livs kärlek nu.
Livet gick vidare, blev bättre. Otroligt mycket bättre.

Det for det för dig också. Sorgen tar sin , men den går bort. Betydelsen av den personen dör bort och nytt kommer fram.
Önskar dig allt gott

T.h

”Du kan inte skriva om allt i världen bara för att du vill göra det” – tsss säg det till Geroge Orwell, Allen Ginsberg, Frans Kafka, Anthony Burges, Oscar Wilde, JD Salinger, Bret Easton Ellis etc etc. Jag tror du missförstått. Man får skriva om vad fan man vill. Och tack Gud för det.

Däremot får man som skribent ta att folk blir upprörda och kritiserar när man gör sådana här jämförelser.

sandra, i all välmening, du har väl insurance på ditt jobb;
ta hjälp att prata med någon utomstående! det kommer
få dig att andas lättare. allting kommer bli bra, om
det blir något slut på det onda. och den enda som bestämmer
över det är du. och talk therapy inte bara nödvändigt,
det är utvecklande också. for all departments in your life!

Men hörni, ni som tar illa upp över texten – det är ju en liknelse. När man bli lämnad av någon känns det ju som att kärleken dör, och som att personen dör för en själv. Kanske inte bokstavligt talat, men jag antar att även ni hört uttrycket ”han/hon är död för mig”?

Sen att ni ska ta det personligt och dra in era egna dödshistorier är ju bara onödigt, döden är en naturlig del av livet och alla har nog varit med om att någon som stått en nära mist livet, annars kommer det hända förr eller senare. Jättehemskt när det händer, men det är faktiskt okej att jämföra hjärtesorg med sorg efter att någon man känner dött, båda handlar ju om att förlora någon viktig, eller hur?

& KRAM SANDRA. fin text, fast gör lite ont att läsa.

Tårarna kom efter bara några rader, när jag förstod vad det handlade om. Så himla sorgligt men samtidigt så himla fint skrivet. Du är bäst.

samtidigt som jag verkligen beundrar ditt sätt att vara öppen och orädd i dina personligare och mörkare texter, sandra, så måste jag ändå medge att jag håller med de andra som tycker att det här fiktiva scenariot gick för långt. det är inte det att det är makabert, det är snarare att jag tycker att det förminskar verkliga bortgångar av verkliga personer, vilka de med har verkliga närstående som älskar och saknar lika mycket som du gör. skillnaden är att döden är tusen gånger mer definitiv, det finns inget som är mera evigt. jag skummade igenom en del kommentarer och jag såg att många tog dig i försvar med att säga att man inte kan jämföra sorg, och det är nog sant — men just därför tycker jag inte heller att man kan jämföra att bli dumpad med att, mer eller mindre, bli änka. det känns som ett övertramp. jag förstår det ur ett konstnärligt och litterärt perspektiv, men i verkligheten så är tragedier inte vackra. jag kan inte undgå att tänka på dina (& sofis modes) yngre läsare, heller, och det här att romantisera döden och glamourifiera våldsamma olyckor… det känns inte riktigt bra.

men, jag förstår ditt behov av att skriva av dig och att driva den här pissiga situationen till dess allra allra yttersta pissighet för att sedan återhämta dig, och jag hoppas verkligen att du gör det snart. jag tror man ska må ganska så fruktansvärt för att jämföra ett avslutat förhållande med en blodig bussolycka som slutar i döden, och det känns inte riktigt bra det heller. hoppas det blir bättre för dig snart, livet och tiden och allmänheten.

Jag älskar den. Så himla sjukt bra. <3

Men kan du skriva en bok nån gång!?

Så underbart skriver Sandra. Du måste skriva en bok, du kommer att röra vid så många och förändra deras liv!

Jag gillar inte riktigt denna jämförelsen. Framför allt inte hur du målar upp och beskriver din relation till någon du faktiskt älskat under så lång tid på detta viset, då han dessutom lever. Det är antagligen inte speciellt lätt för honom heller, att du porträtterar honom som ond som lämnade dig i sticket utan förvarning känns inte riktigt ok. Hade ett ex till mig som jag gjorde slut med skrivit detta om mig vet jag faktiskt inte vad jag hade gjort.

jag har förlorat min älskade fina mamma i psykisk sjukdom. hon vägrar mediciner.
det finns perioder jag har så svårt att acceptera detta faktum, vilket min pojkvän fått höra..
en dag säger han ”men du ella, hon lever faktisk. respektera det faktum” till saken hör att min pojkvän förlorat hela sin familj i en jordbävning när han var 14 år.
har tänkt mycket på det här. och tankarna kom faktiskt tillbaka när jag läser din text, sandra.
jag förstår ditt motiv att vara ärlig, sann mot dig själv, både som människa och skribent, och samtidigt sväva ut litterärt. prova nya grepp. personligen tycker jag att denna form av text gör sig bäst i skrivlådan. inte i ett publikt forum. någonstans handlar det ju om egenterapi, du gör upp med ditt ex inför hela världen, sure det är fiktion men till vilket pris? sätt dig i ditt ex situation och läs om din egen fiktiva död? texter som är skrivna med blod på fingrarna har allt som oftast en desperation som välsnickrade texter saknar. jag tycker att det är bra att de skrivs, för de får en att andas lättare. men för bövelen skull, håll tandgnisslan och hjärtontet på en trygg och safe plats. nätet är inget sådant!

Jag har tyckt att Sandra har skrivit så fint och ärligt om hennes olycka. Men jag kan inte låta bli att tycka att den här krönikan är lite taktlös. Det är så klart hemskt att bli dumpad. Det har jag också blivit, man mår skitdåligt, verkligen skitdåligt. Men när jag tänker på alla som har det värre.. Visst ska man inte jämföra sina olyckor med andra, men man kan ju ha lite perspektiv. Om man är en vacker, frisk, framgångsrik person med ett fantastiskt liv i New York och en massa fantastiska vänner och en kärleksfull familj kanske man skulle tänka på dem som lever utan varken pengar, kärlek eller framgång och för vilka hela livet är en kamp. För deras skull hade jag aldrig kunnat med att skriva en sån här krönika i Sveriges största kvällstidning. Det hade känts förmätet. Så skriver man nog bara om man inte har varit med om någonting alls tidigare i sitt liv. Eller?

Så bra skrivet, du är författare på det bästa av sätt.

Sen blev jag jätteledsen av kommentarerna och. Lidande kan ALDRIG jämföras, det är alltid bara människan själv som känner i sig själv. Som vet vilken berättelse de har som kan sätta ord på det.

hatar sånna som gör lite reklam för sig själv i kommentarer men nu gör jag det. missa inte min tonårsångest-blogg. vi måste prata om det här förstår ni. vad gör man när man blir vuxen?

fast ludde måste ju ha vetat vad han gick in i när han blev ihop med sandra. okej att hon inte var lika känd då som nu men ändå. sådant man får ta.

är fortfarande kluven till krönikan. att bli dumpad kan faktiskt kännas som världens undergång och en totalt ond mardröm fast på riktigt.

men. när min förra gjorde slut och jag ville dö och bara sova sova sova och ringa honom hela tiden och grät i tusen år kändes det som och hade en ofantligt stor KLUMP av klibbig ångest i mig så såg jag på grey’s anatomy och alla fiktiva personer som dog där. och jag tänkte att fyfan. jag var åtminstone inte med om det. jag kan, trots min bottenlösa olycka, ändå skatta mig lycklig att en älskad inte dog.

så nej, jag förstår inte sandra, eller er som uppskattar krönikan heller. och alla kan ju inte gilla allt.

Så vackert! Jag tycker det är en bra beskrivning. För på sätt o vis är det ju som att personen ifråga dör, fast den ändå lever, vilket gör att man ändå kan råka stöta på den någon gång, vilket på ett sätt nästan kan kännas värre. Åh, hoppas inte detta lät jättekonstigt och misstolkas nu :/. Hoppas du blir lite starkare för var dag som går. Kram.

Skit i alla ”du är dum för att du jämför din hjärtekrossning med döden” kommentarer Sandra, dom förstår ju bara inte vad du menar.

Ska vi inte sluta försöka bräcka varandras sorger och istället skicka varandra lite kärlek och omtanke?

Och tusen kramar till er som har förlorat någon. Jag vet, det är skitsämst .
<3

Tycker det är lite småkonstigt att vissa tar den här texten så personligt, det jag däremot reagerar på är hur den där Ludvig mer eller mindre blir uthängd inför hundratusentals läsare. Han har nog knappast bett om att få det där sista telefonsamtalet offentliggjort till exempel. Förstår att det gör ont men vad fan, lämna honom utanför sammanhang som Sofies Mode…

Men han är inte död. Och jag kan lova dig att det inte känns likadant om han verkligen vore det.

Var på begravning i veckan. En kille i din ålder. Hans tvååring ropade efter pappa i kyrkan. Nej, det är inte samma känslor om någon har dött.

Smaklöst.

Men nu får ni väl skärpa er. Hon skriver ju att det KÄNNS som, inte att det är som, eller att det händer på riktigt.. Att bli lämnad av någon man älskar kan mycket väl kännas som att någon man älskar dör, en person man älskat mer än kanske någon annan vill inte längre vara med en och försvinner ur ens liv, just då kan inget kännas värre. Jag kan tycks att texten är lite överdriven och väldigt dramatiskt skriven, men när man blivit lämnad är känslorna just överdrivna och inte helt rationella, vet precis hur det känns, det kan tillochmed kännas som att man hellre vill dö, vilket också är hemskt att säga med tanke på alla människor som inte fått leva utan förlorat sina liv i olyckor och sjukdomar, men en känsla är ju en känsla, man kan inte rå för hur man känner!

Sandra. Du skriver så vackert. Jag har blivit lämnad en gång. Vi hade varit ihop i fyra månader. Och jag tror inte ens jag var på riktigt kär i grabben. Ändå kan jag känna igen en liten uns av det du skriver. Fortsätt skriv precis vad du vill. Du inspirerar genom att visa dig, inte svag, men trasig i hjärtat. Att det är ok att vara trasig i hjärtat.

<3 <3 <3

Jag sitter här på mitt hörn av världen men brustet hjärta och sörjer. Ja det känns som att någon har dött. Fast jag ser honom varje dag så finns inte han i mitt liv på samma sätt. Han vill inte längre och jag kan inte andas. Det går inte att andas i ett främmande land med främmande människor, helt ensam.

Jag ville bara säga det.

Väldigt fint skrivet.
Naket, känslosamt.
Kram

åh sandra. jag förstod inte när det hände dig, men bara några få veckor senare hände det också mig, och allt du skriver hjälper så mycket och det är så jävla jobbigt att läsa om sånt som gör ont men känns också så fantastiskt när man vet att folk känner lika och alla har det svårt och de flesta (för ja, inte alla) klarar sig ur det. och du kommer att klara dig, och jag med.

och så log jag när jag läste vad du lyssnar på. vet inte om du också tänkt så, men jag lyssnar konstant på ”Lyckligare nu” och tänker att snälla: låt mig vakna upp en morgon och ärligt, utan att göra mig till och övertänka eller försöka anpassa mina egna känslor efter någon annans ord känna att fan, jag är det. jag är lyckligare nu.

största kramen

Allas sorg är personlig. Jag som person kan aldrig veta exakt vad du går igenom, även om jag har upplevt något liknande själv. Det finns en massa bakomliggande faktorer som gör att varje upplevelse unik och de känslor och reaktioner som då kommer med den delar inte någon annan. De som tycker Sandras text är opassande och skriver att hon inte har upplevt något liknande själv, vet ni det? Varför överför ni era sorg-referensramar på någon annan? Varje människas sorg är hennes egen.

Oh ja, det är förstås ingen som har tänkt på hur ludvig känner inför detta? Nä, det var väl det jag tänkte. Måste kännas jättekul att bli uthängd i en blogg inför tusentals läsare.

Jag dör lite.. Du skriver så att man måste kippa efter andan. Dina texter sätter alltid igång en process i mina tankar. Blir alltid inspirerad av dig.

Ta hand om dig, det går över.
Och tack för allt fint jag får ta del av i din blogg!

Kram Anna

Fin krönika.

Jag gillar också American Apparel men jag står inte ut med deras reklam.

Vet inte riktigt hur man ska förhålla sig till det. Gillar som sagt kläderna. Svårt!

när den man gillar mest av allt i hela universum helst plötsligt inte vill dela söndagsmornar i sängen längre. Då dör man för ett tag, innan man tillslut kan börja andas igen. Och den där tiden mellan döden och återuppståndelsen är bara ett stort grått töcken. Där är klibbigt och äckligt och allt ont i världen attackerar från sjutton olika håll. och om man någonsin haft någon form av kontroll sitter den fast i allt det kletiga. Men håll ut!

Du skriver väldigt fint och träffande. Förstår inte varför vissa blir så upprörda, du skriver ju som du känner inte som någon annan känner. Alla känner olika för alla saker. Jag tycker oxå att det känns som att någon dör när det tar slut. Helt plötsligt är allt man hade tillsammans med den personen utraderat ur ens liv. Det är en fruktansvärd känsla. När någon man älskar försvinner ur ens liv är det hemskt på vilket sätt det än sker.

Nina.H: Klart man kan ta hänsyn till andra människor. Du kan inte skriva om allt i världen bara för att du vill göra det. Dra samband med religion när det kommer till döden och du har ett helt gäng med arga troende på dig. Skriv att du blir dumpad och jämför det med att någon dör, och du har ett gäng irriterade T.h’s på dig.

Jag skiter fullständigt i om folk tycker att man har olika referensramar. Sandra är egoistisk som sitter och ältar sitt förhållande inför människor som HAR VARIT med om det hon skriver om. Hade hon varit med om att se den man älskar dör, hade hon aldrig referat till det som när man blir dumpad. Jag har också blivit dumpad. Men det har inte varit the end of the world.

du är ju rätt fantastisk.

Fantastiskt fint skrivet Sandra. Hoppas du kommer att må bättre mycket snart…<3

Tycker att dina krönikor är det bästa i tidningen. Du skriver så fint och du verkar vara en fantastisk människa!

Tycker det känns himla konstigt att det är så många som tar denna text personligt, som något som försöker förringa vidden av er smärta över att en närstående person dött. Vi har alla våra egna referensramar, man kan inte sitta och säga att det känns minsann mycket värre när en person dör än att bli dumpad. För det kanske det inte alls behöver göra. Att bli lämnad kan mycket väl kännas som om att en person dör och det är också fritt att känna så. Det blir väldigt märkligt om man ska sitta och jämföra sorg. Vem får vara mest ledsen? Någon som blivit dumpad av sitt livs kärlek, någon vars mamma dött i en olycka eller någon som växt upp i krig och sett hela sin familj våldtas och skjutas framför ögonen på sig? Det går inte att tänka så! Ingen förringar någons smärta, allas sorg och smärta, liknelser och referenser är lika stora sanningar.

<3

Min pappa dog, inte i någon olycka direkt men ändå, han bara dog av att ett kärl brast i halsen på honom, 55 år gammal. Fruktansvärt hemskt, det är två år sedan och jag är såklart fortfarande ledsen över det. Men inte kan jag på något sätt ta illa upp över Sandras text, lite snabbt räknar jag det till elva ”Det är som” i texten, det är som det för henne. Hur många gånger har hon inte dött godhetsdöden över någon maträtt hon ätit, ska vi ta illa upp då med?

Det här är förstås långt mer förkrossande fasansfullt beskrivet än så, men man kan ju föreställa sig att det är så det känns, som att deras kärlek blivit överkörd av en buss. Att det kanske känns som att de lungor som andats ”Jag älskar dig”, inte andas längre, att de krossats under ett stort däck. Kan vi inte förstå det eller respektera det? Måste vi ta så himla illa upp, ingen tror väl att Sandra vill att han ska vara död? Ingen tror väl att hon jämställer det med den faktiska sorg som någon upplever när någon gått bort? Min sorg är min och din är din. Jag vet vad min sorg är, ingen text i världen kan rubba den.

Du är fantastisk!!

Så vakkert og trist og fint på en gong. Du er så utruleg flink!

Till er som blir ledsna och tar det som ett slag i ansiktet osv: Blir så ledsen att läsa att ni tolkar texten så. Sandra har ju verkligen inte skrivit att hon upplever det ni upplevt. Hon har skrivit att det KÄNNS så. Inte att det ÄR som samma sak. Och det är så himla hemskt att ni förlorat människor, vet hur det känns och fyfaaan för det. Men jag kan inte se hur den här krönikan på något sätt förringar era upplevelser. Det är ni som tolkar det så, men det är er tolkning. När någon som man trodde alltid skulle finnas där gör slut, så känns det så jävla sjukt att personen fortfarande existerar, just för att det liksom inte är samma person längre. Inte han som älskade en över allt annat, han som man hörde ihop med. DEN personen är ju borta ur ens liv, även om människan som den personen fanns i lever vidare och finns kvar i telefonens kontaktlista. Poängen med liknelser är ju just: Det ÄR inte samma sak. Men processen, och framförallt känslan, liknar varandra. Att få sitt hjärta krossat kan skapa samma sorg. Även om vi inte vill att det ska vara så. Sorgen går dock oftast över snabbare.

Sandra, jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det bästa jag har läst. Såg en kommentar om att du kan skriva så att man glömmer att andas och det stämmer. Du är en av mina förebilder, fortsätt snälla!

P.S. ”T.h”, det är inte samma sak men det kan kännas som det för stunden. Förstår vad du menar men man kan inte ta hänsyn till alla när man skriver för då blir det ingenting skrivet. Man skriver från hjärtat och det man känner känner man oavsett vem som läser och man ska inte behöva dölja sina känslor, då blir man aldrig någon. D.S.

Min bästa vän dog pâ det vis du beskriver i din krönika. Och jag önskar att hon fanns kvar, att vi bara var osams, att jag kunde ringa. Men det gâr inte.

Nä, man har inte ensamrätt på att må dåligt eller vad nu något sandra-är-helig-fan skrev. Jag tycker att Sandra skriver bra och jag gillar att läsa den här bloggen, men just den här krönikan känns som ett slag i ansiktet. Nä, det känns som att hon pissar på alla som har varit med om att någon man älskar dör. För det är inte som att någon gör slut. När någon dumpar dig så finns den personen fortfarande kvar där. Det är inte som att den personen dör. Det känns så fruktansvärt egoistiskt att Sandra skriver om att hennes älskade dör, för att han dumpade henne.

Man får inte skriva om allt bara för att man skriver. Det måste finnas en hänsyn till andra människor också. Saknar man den? Då kan man vara hur bra som helst på att skriva, men du kommer aldrig bli någon.

För mig tog det nästan sju(!) år att komma över min första pojkvän, som jag bland annat hade flyttat 50 mil till för att tillbringa hela mitt liv med. Naivt, kan tyckas, jag var ung men han mer än dubbelt så gammal, vilket jag trodde skulle öka våra chanser till att leva tillsammans, min ålder till trots. Detta var i alla fall för mig att jämföra med att mista en närstående genom döden, och vår relation var på många sätt annorlunda då mannen i fråga hade tre barn som jag kom väldigt nära inpå. Jag gick från en dysfunktionell familj som jag vuxit upp med, till en ny mycket bättre och mer kärleksfull, men jag förlorade även den.

Kanske måste man ha förlorat en närstående genom döden för att kunna göra liknelser. Kanske räcker det att man går fullständigt sönder inuti under många år framöver.

när jag blivit dumpad känner jag det som att en bit av MIG dör. som att jag dör litegrann inuti. inte som att den andre dör. för den andre lever ju i allra högsta grad – bara utan mig.

tycker också det är lite väl att jämföra att bli dumpad med att se sin älskade dö i ens armar. det känns verkligen inte som att någon som upplevt att ens älskade verkligen DÖTT skulle skriva något sådant.

du kan fortfarande höra av dig till ludde, träffa honom, prata med honom. han kanske inte vill det nu, men han är inte död. jag förlorade en vän en gång, han begick självmord och dog efter att ha legat i en sjukhussäng i två månader. jag kommer aldrig träffa honom igen och kunna fråga varför. det kan du.

författarens frihet i all ära, men det här var lite för mycket.

Yes, tårar i ögonen av igenkänning. Precis sådär känns det när man blir dumpad! Det jag lärde mig när jag blev lämnad var att känslorna måste få gå som dom vill. Ena dan känns det lite lite bättre och andra dan är man tillbaka på noll. Jag var ledsen, arg, lättad, sorgsen, irriterad, fly förbannad och bara tom om vartannat. Men det blev ju bra till slut. Sen.

Förövrigt så håller jag med Tove om att ingen har ensamrätt på sorg. Det här var en väldigt bra krönika!

tårar.

Fy så sorgligt. Hoppas på att tiden kan läka ditt trasiga hjärta.

Skrev faktiskt en liten text häromdagen, den handlar om just tid och att läka. Kanske inte riktigt som din sorg, men jag tycker alla sår räknas.

http://fyrakatter.blogspot.se/2012/07/om-tid-och-att-laka.html

Åh, herregud. Den känslan.

Älskar älskar älskar dina krönikor. De är helt fantastiska.

Gud vad bra Sandra.

du är så himla bra

gratulerer med en fantastisk artikkel, Sandra. Det er en nydelig og hjerteskjærende metafor du bruker!

jeg vil også veldig gjerne tipse deg om en artikkel jeg kom over. Noe for deg? http://gridskipper.com/archives/entries/348689/348689.php

Man har inte ensamrätt på sorg och död för att man haft närstående som gått bort. Alla har vi antingen redan hunnit se eller kommer få se vänner, släkt och familjemedlemmar dö. Alla ska vi själva dö. Det vet vi ju. Alla människor måste handskas med döden och jag förstår inte det skulle vara förbjudet att göra jämförelser just med döden, har vi inte alla ganska mycket med död att göra?

Jeg sitter på jobb. Jeg vil ikke gråte nå. Men det var noe av det fineste og tristeste jeg har lest.

Det finaste och bästa du någonsin skrivit. Jag är enormt berörd.
<3 till dig.

kära Sandra. jag blir nästan helt ordlös. så himla hjärtskärande och på-pricken-skrivet. jag förstår vad du går igenom och du får världens största kram från mig. fortsätt försök ta vara på de bra stunderna så gott du kan!

puss & kram.

tycker du är jättefin. Och att du skriver så jättebra. Tycker också att det bara är bra att vara radikal ibland. Att våga göra, skriva och säga också hemska saker, som alla sedan reagerar på på ett sätt eller annat. Efter att du skrivit det är det varje läsares eget ansvar att sedan ta sig igenom känslorna som texten väcker. Kramar!

min psykolog berättade för mig att man kan uppleva att bli lämnad som lika traumatiskt som att förlora personen i fråga i en olycka. Självklart skulle det vara fruktansvärt mycket sorgligare för världen med ett dödsbesked än en dumpning men det är inte vad detta handlar om. <3

emma och A: tack! 🙂

<3

Enten så går det bra, eller så går det over. Det säger de i Norge. Det är ett bra ordspråk tycker jag!

Just det faktum att det finns människor som har reagerat väldigt starkt mot denna text, visar att det är riktigt bra skrivet. Att skriva handlar inte om att ta hänsyn till allas känslor eller undvika att göra människor ledsna. Snarare tvärtom skulle jag vilja säga….

Jag tycker detta detta var en jävligt bra krönika. Jag har förlorat människor, på båda sätten som bekrivs i kommentarerna. Det är lätt att säga att man ska vara tacksam för att personen fortfarande är i livet trots att man blivit dumpad, men grejen är att ju att han/hon inte finns i MITT liv längre. Jag tycker jämförelsen är klockren.

E: jag älskar din kommentar! ”Livet är makabert. Läs mer böcker.” Mitt nya favvocitat.

Precis sådär. Fy vad ont det gör. Det är helt overkligt.

Åh Sandra <3 Så fint. Så överhemskt. Kram.

Min syster sa när hennes kille gjort slut med henne ”Jag önskar att han dött av någon sjukdom, att vi suttit vid hans säng med hans familj och sagt farväl. Då hade vi åtminstne skilts åt som älskande” Jag reagerade väldigt dåligt på det och påminde henne om det flera år senare. Då förstod hon att hon överdrev något otroligt och att man absolut inte kan önska någon död hellre än att bli dumpad. Och hon hade knappast varit ett uns lyckligare av att sitta med honom när han dör än om att han dumpat henne, hon varit tvungen att gå vidare och båda lever kvar. Det är way out of line att tro det.

Nu påstår jag inte att du Sandra säger så, att du hellre sett honom överkörd än att han gjort slut med dig. Den är ändå väldigt makabert, din novell. Och du förstår nog varför folk som förlorat någon, och även de som inte har, reagerar dåligt på en sån här text. Jag förstår din jämförelse, det KÄNNS som han är död. Men det är han inte, du har aldrig varit med om smärtan att se din älskade tyna bort. Han gjorde slut, du är stark nog att komma över det i sinom tid. Skärp dig. Det känns bara inte okej.

Anna: Jag har också paruresis, även om det blivit bättre sen jag var yngre. Sällan man stöter på det så här tycker jag. Sjukt jobbig grej.

Fast det går ju inte att jämföra fiktion med verklighet riktigt. Då skulle man behöva ta hänsyn till alla och det kan man inte som författare. Sandra skriver om hennes sorg i sin krönika inte om andras upplevelser. Olyckor porträtteras på CSI Miami, mat ser ätstörda hela tiden och jag som lider av pauresis måste avundas alla som kan kissa utan problem. That’s life.

Så vackert, tänk att olycklig kärlek kan vara vackert.. Du verkar vara underbar och varm.. Tror du han läser det du skriver?! Vill du att han läser?! Har ni hörts nått efter han ringde? Har du kvar hans nummer?!

E: Älskar din kommentar. Pang som en pistol. Livet ÄR makabert.

f – Man kan väl endast utgå från sina egna upplevelser? Det finns alltid någon man trampar på tårna. Du kommer miljoner gånger höra folk säga ”jag vill dö” eller ”jag skulle kunna döda honom”. Ska du reagera på samma sätt varje gång kommer du att bli väldigt trött.
Jag tycker jämförelsen är träffande, och jag känner igen mig väldigt mycket. Dessutom är liknelsen använd i litteraturen och musiken innan. Tänker på The Smiths There is a light that never goes out…

Han dog inte under en buss. Han dog inte i dina armar. Du gick aldrig på en begravning.

Han dog i en sjukhussäng. Hela hans kropp var kopplad i massa maskiner. Det var siffror och linjer överallt i hela hans rum. Jag vill aldrig mer vara med om det där. Att sitta i ett rum och bara vänta. Vänta på att doktorn ska komma och säga att det är dags nu. Dags att göra ett beslut. Jag vill aldrig mer sitta i ett sjukhusrum och se någon jag älskar, tyna bort. Jag vill helst, aldrig mer igen låta tankarna vandra bort till det där rummet igen. Till den där känslan. Men det var precis vad jag tänkte på när jag läste krönikan du skrev.

Vad har du för rätt att skriva om att han dog? Att han dog i dina armar och att du gick på hans begravning? Det är så jävla taskigt skrivit mot alla de som någon gång har förlorat någon. Som har varit där. På riktigt. Du blev dumpad. Killen lever fortfarande. Och det ska du vara jävligt tacksam för.

Åh. Det känns som att den här texten är skriven på fem minuter. Obs, på det allra bästa sättet. Som att en person med absolut gehör för både språk och känslor har satt sig ner och antecknat en spontan känsla. Orden, rytmen, flödet – som en porlande jäkla bäck I tell you. Jag får en tår i ögat men ler också, för det här är så bra. Det är en perfekt krönika om när ett hjärta brister. Liknelsen är hemsk, skrev någon. Håller med, den är hemsk, hemsk, hemsk och det är ju just därför den fungerar. Precis så känns det att förlora någon (jag har varit med om det på båda sätten, och nej det går inte att mäta sorg och ja det kan kännas som att någon dör när det tar slut. På ett sätt är det ju också det som händer).

Litteratur är fullkomligt villkorslöst. Det är fiktion, människor. Hon porträtterar inte att han dör. Han finns inte längre för henne – jämförelsen är nästan oundviklig. Idiotiskt att sätta tabu för sådana känslor. Livet är makabert. Läs mer böcker.

fint skrivit! men – tycker inte om jämförelsen av att han blir påkörd. han mår säkert minst lika dåligt så tycker inte det är helt schysst att porträttera att han dör.

Jag håller med om att det här blir obehagligt. Det handlar om att göra slut och det går faktiskt inte att jämföra med att förlora någon i en olycka, vilket jag själv gjorde i februari. I den här texten romantiserar du en dödsolycka. Att sitta med någon som dör i ens famn. Någonting du troligtvis bara sett på film. Att skriva bra handlar om att kunna se nyanser, välja rätt ord och rätt jämförelse. Inte om att plocka upp den senaste trenden eller att skriva om någonting man sett på film. Jag säger absolut inte att det man skriver måste vara sant. Fiktionen är det viktigaste vi har. Men man måste ha någon typ att fingertoppskänsla. Är det här en rimlig jämförelse?

Det är bra och roligt att en tidning som Sofies Mode väljer att ha krönikor av det mer litterära slaget. Och dina små berättelser är ofta fina och hjärtskärande. Jag tycker det, och det är kanske därför jag reagerar nu och skriver den här kommentaren. Jag tror att du medverkar till att unga tjejer och killar kanske får upp ögonen för litteraturen och blir mer sugna på att läsa. Det är väl bland det finaste man kan göra.

Men ibland tycker jag att det du skriver är bortskämt. Det är lätt att göra en sådan jämförelse när man aldrig varit med om att förlora någon på riktigt. Jag förstår att man måste kunna skriva om sin sorg precis hur man vill. Men kanske inte i en tidning. Innan jag hade upplevt sorg, riktig sorg, efter en familjemedlem som försvann, så trodde jag också att det kunde vara sådär vackert och melankoliskt. Men det är verkligen bara smutsigt och äckligt och jag skulle aldrig få för mig att skriva något sådant här om den händelsen. Den olyckan.

För mig är skrivande något intuitivt. Och i den här texten tycker jag att du saknar just det, intuition, eller förmågan att bedöma vad som är en bra jämförelse och inte.

Varannan vecka far jag och köper Sofis mode bara för dina fantastiska krönikor.
Jag gillar inte Sofis mode, det är inte min typ av tidning. Så varannan vecka, när dina krönikor visas här tänker jag alltid att jag ska läsa här på sidan först och avgöra om det är värt att köpa en tidning för 29 kr som jag bara kommer läsa en sida ur.

Det är alltid så fruktansvärt värt det!
tack <3

Åh herregud så fint. Och det är verkligen så det känns. Du skriver så fantastiskt så jag tappar andan! När du släpper en bok ska jag springa till affären och köa flera timmar utanför: huvudsaken är att jag får tag på den.

Elise: Och jag håller med dig. Så himla idiotiskt. Det är faktiskt Sandras känslor och ingen annans. Hon får beskriva dem precis hur hon vill.

Du är bäst. Hundra kramar.

så otroligt otroligt fin. så obehaglig. så sorglig. jag gråter. du är så duktig på att skriva, sandra.

Exakt så känns det. Exakt så.

Let it all out and take care of yourself.
/hug

Du skriver så hjärtskärande vackert.

Vackert.

<3

Det var så fint skrevet at jeg kjente hjertesorg jeg og. Føler med deg der over havet.

åhh sandra du skriver så vackert så vackert att det skär i hjärtat. blir ledsen för din skull men det är så här även om det är tröttsamt att höra allting och jag menar då allt ordnar sig till det bästa till slut så hang in there! förresten när du skrivit en bok vill jag köpa den!

varför ska inte sandra få skriva precis som hon vill o känner o behöver?
blir galen på samhällets förväntan på att alla ska vara så jävla starka – nästintill emotionellt avflackade – jämt o ständigt.
ibland är man svag. så måste det få lov att vara. det är fan inte creepy.

fortsätt andas
skriva
älska
förstå
förlåta
ta hand om dig
och var den bästa utav dig själv

och glöm aldrig, det någon en gång sa: ”allting blir bra till slut. och blir det inte bra, då är det inte slut än”.

härifrån blir det bara bättre

//kärlek och kramar

Aj!

Åh, du sätter orden..

Nej, det här gillade jag inte. Det är ett obehagligt och faktiskt lite taskigt sätt att skriva på. Låt honom vara, det här väger över och blir creepy.

Du är så bra, så bra på att skriva.

längtar efter att läsa den!

helt sjukt vad du skriver bra.

Dette fikk meg til å gråte. Vakkert skrevet<3

Du skriver bättre än vad du någonsin gjort när du skriver om honom. Jag vill mest bara krama om dig och säga att allt kommer bli bra, även om du inte tror på det. kram.

Åh, den finaste krönikan jag har läst av dig. Så himla fin, sorglig, underbar.

Du kan skriva så jag håller andan medan jag läser. Fyfan för att må dåligt Sandra. Varje dag är i alla fall en dag närmare att vara på väg åt rätt håll igen.