Sandra Beijer

Här kommer två stycken knytblus-outfits från förra veckan.

En med shorts från American Apparel och topp från Topshop.

Och en med kjol från samma ställe som shortsen och överdelen från Topshop den med. Skorna är Opening Ceremony. Mobilskalet som några undrat om är från society6.com.
Imorrn är det fredag hörrni!
.

Two outfits from last week. The skirt and the shorts are from American Apparel and the two blouses are from Topshop.

Krönika nummer 22 i Sofis Mode kommer lastat och finns ute från och med idag. Det blir den allra sista om det här break-upet. Det hela avslutas förstås med hur jäkla fina ens kompisar är. Bäst i världen kanske till och med.
I sin helhet:

Jag står i mitt vardagsrum och gråter. Det är midsommarafton och klockan är kvart över fyra på natten. Det var bara en timme sedan som jag dansade på en fest någonstans i Brooklyn med en okänd kropp pressad mot min och en hand innanför tröjan. En kyss över en hals och en annan bakom örat. Men nu står jag i mitt fönster och röker en cigarett och har inte upptäckt än att händerna är alldeles blodiga. Klarröda och blanka, och det är blod på fönsterblecket och blod på tändaren. Jag har ringt honom fem gånger och han har avvisat mina samtal lika många tills han den sjätte gången stängde av telefonen. Det var en kvart sedan som jag föll ur sängen, rakt på ett vattenglas som krossades och spetsades upp i ryggen. Det är blod nedanför sängen, i badrummet, på en handduk. Men det känns inte. Det enda som känns är att han äter middag med någon jag är bekant med och hon har lagt upp en bild som jag såg strax innan jag skulle släcka lampan. Och jag drog efter andan, tog tag i min kudde men föll ändå.
Jag vet inte vem jag ska ringa. Jag når inte glasbitarna för att kunna plocka ut dem själv. Klockan är kvart över fyra en midsommarnatt och alla sover utom jag.
– Hallå? Min kompis bor sju kvarter bort och hon är här på några minuter, plockar ut skärvorna, sätter plåster på skärsåren, köper kolsyrat vatten och ett nytt paket cigaretter. Väntar tills sömntabletten börjar verka, torkar bort blodet på fönsterblecket. Utan att ifrågasätta, bara för att jag ringde.

Dagen efter dricker vi vin fastän det är förmiddag och vi är fyra personer och ingen vrider på sig när jag börjar gråta. Ingen tittar bort, ingen byter samtalsämne. Ingen säger att det ordnar sig för det ordnar sig kanske inte nu. Det enda som hjälper är att sitta bredvid och vänta ut. Och de gör det. För min skull. Tålmodigt och utan frågor. Och dagarna efter blinkar telefon av sms där någon säger snart är du igenom första månaden och allt blir bra till slut och han är en fucking jävla idiot. Varje morgon ett nytt sms, varje jäkla morgon, för att det finns människor som undrar om min gårdag gick att andas i.

Så nu bestämmer vi så. Att det är slutpratat om att leva lycklig i alla sina dagar med någon. För det är de som finns där runt om, de som dricker rosévin fast de har en viktig uppsats att skriva. De som köper en flygbiljett och sover sked och som tar av en skorna när man är för ledsen för att knyta upp dem själv. De är de som är det största i livet. Det är de som är där i alla stormar, som står ut, som kramar. Som svarar på ett samtal när ens rygg är täckt av skärsår istället för att lägga på och stänga av en telefon.

.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my twenty-second column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about how wonderful friends can be when your heart breaks.

I fredags bestämde jag mig för att det var dags för en liten hemmafest. Jag och Joakim väntade de in de andra med Grease 2-soundtracket och chips med baconsmak.

Hej hej.

Hela dagen tidigare hade förövrigt gått i Bert-tema.

Ganska snart började folk trilla in och vi öppnade rosévinet.

Rasmus.

Vi åt pizza.

Matilda hade med sig Alias som är ett megaroligt spel.

Jag, Joakim och Adrian var i samma lag. Det gick så oerhört dåligt.

Men vi hade i alla fall roligast.

Eriks lag vann och belönades med lakrisal.

Sedan lekte vi den lite hemligare myntleken som går ut på att den som håller i myntet får utmana valfri person och så måste man göra det man blir tillsagd. Jag skulle fråga om det var okej att gå ut i halsduk, det tyckte inte folk. Sedan utmanade jag Joakim att okommenterat slicka hela Alias-spelplanen. Kanske dog av skratt.

Vi.

Joakim och Freddy.

Jac och Chrissy.

Nina och  Adrian.

När klockan slog halv två åkte vi och dansade på northern soulklubb i Williamsburg och snipp snapp slut på den utmärkta lördagsnatten.
.

I had a small party last Saturday. We drank wine and played games and everything was very lovely.

Såhär såg jag ut någon gång förra veckan. Allt är från American Apparel och scarfen är från någon annanstans. Aja. Kläder som kläder.

.

Everything is from American Apparel.

I tisdags mötte jag upp Joakim efter jobbet och så promenerade vi till East Village och baren Anyway.

Vi drack prosecco för att lugna nerverna. Eller Joakim var ju inte alls nervös men jag var det åt honom.

Förevigade underarmarna en sista gång.

Och sedan bar det av till tatueringssalongen. Joakim skulle tatuera sig! Han hade reserverat en tid till mig också den galningen. Men nä, det fick vara.

Joakim skulle tatuera sin segelbåt, en Mälar 22 som han har restaurerat alldeles själv.

Han tyckte det gjorde ont på ett bra sätt.

Tadaa!

Det fanns inget annat att göra än att fira efteråt. Med något extra tjusigt tyckte jag, så det fick bli en flaska rosa prosecco.

Och ostron.

Vi åt hummerköttbullar, lobster rolls, hummer tacos och hummer pizza på Ed’s Lobster Bar. Hummer känns obligatoriskt när man firar saker. Fin fin tisdag.
.
.

Joakim got a tattoo of his boat last Tuesday. We celebrated with pink prosecco and different kinds of lobster dishes.