Veckans krönika i Sofis Mode kommer här. Alltså. Lite obscen rubrik de satte. Skrev iaf om en kille jag hängde med för några år sedan strax efter jag och Tobias gjorde slut. Finns i butik nu.
Och just det!
Är nominerad i Veckorevyn Blog Awards i kategorin Guldpennan. Finaste himla kategorin, blev så oerhört glad!
Rösta så himlans gärna på mig här.
Krönikan i sin helhet:
Jag träffar honom på en bar. Efter två månader utan händer mot kroppen står han plötsligt framför mig, under dimmig belysning och tittar under lugg.
– Du. Det är något med dig.
Och jag förstår att det inte alls är något med mig men att han vill ligga och det är torsdag och alla i mediebranschen är ute och dricker sig mätta på öl. Han vinglar på ena foten och har smala ögon och skrattgropar. Jag vet inte hur gammal han är men han är äldre än vad jag är, äldre men inte gammal. Men där jag saknar kråksparkar och skrattrynkor har han redan fått tre, kanske fyra stycken. Han luktar gott av cigaretter och en parfym jag minns från sena mellanstadieklassum och hans händer är kalla.
Vi går hem till mig och panikligger, som om världen kommer att explodera och falla ihop dagen efter. Jag ger honom mitt nummer morgonen därpå och han ringer mig bara tre timmar efter vi sagt hejdå.
Två veckor senare ligger vi i min säng och pratar om musik. Om vilka artister man önskar att man var ihop med, om andra som man har gömt i sin skivsamling som nervös sextonåring. Han har bott i London och säger Strokes, The Libertines och Pulp med perfekt uttal och vet om det också, och det skulle kunna bli ansträngt och fånigt men det blir inte det. Han berättar om spelningar han varit på i Brixton. Vi ligger i min säng och jag har huvudet mot hans höftben, han är äldre än jag och berättar om saker som om att jag kommer att uppleva dem senare. Om bakgator i Londons förorter, om gängliga brittiska modeller utan bröst och droger man glömmer bort att man tagit dagen efter. Jag har gjort slut med min pojkvän bara några månader tidigare. Att han är här och ligger i min säng suddar bort all ångest och panikgråten vid diskbänken. Jag låtsas att jag är kär i honom och att allt är bra igen och på kvällen dricker vi öl och jag försöker prata om saker i andra länder så att han ska säga något på sin smutsiga engelska. Han dricker alltid en drink för mycket och viskar saker i mitt öra som gör mig nervös. Och när vi går hem till mig och jag klär av honom kläderna tänker jag inte på något annat än hans långa o:n och de släpiga i:na med tungan långt bak i munnen. Vi ses i tre månader och jag gråter inte en enda gång. Långsamt och försiktigt täcker han hålen i hjärttrakterna och en dag skrattar jag igen. Och jag ser att han ser det också för en morgon efter ännu ett gratisvernissage med söta drinkar och fula tavlor kysser han mig på pannan och viskar vi ses. Och jag kramar hans axlar så hårt jag kan och säger tack.
.
This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my twenty-third column in the magazine Sofis Mode is out today.
[…] sig igen. Om allt det som inte blev av. Att inte kunna rädda varandra. Om att känna sig ensam. Att skaffa rebound. Om hur viktiga vänner blir när något tar slut. Såhär känns det. När det tog […]
Tårögd men med ett leende på läpparna <3
Sjukt duktig du är att skriva!! Verkligen berör.
du skriver så himla fint.
långsamt fyller han hålen… hahah nej usch vad jag är äcklig
du skriver så fint och naket sandra. himla fint!
åh, sandra. lyssna på ”you can have her” med the righteous brothers också!
congratulations sandra, sounds wonderful! hope you have a great time in sweden :).
but: it’s so sad that we foreign readers are never able to read your columns, even month later :(. it’s not possible to copy and paste for googletranslator.
Extremt fin krönika!!
Världsklass som vanligt!
Haha vilken knäpp rubrik de satte men om du skulle skriva en bok så skulle jag vara den första att köpa den så klart röstar jag på dig, det är givet att du ska vinna guldpennan! Föresten efter att du tipsade om ”girls” så har jag nu kollat igenom hela serien och blev helt såld. Alltså. Shit. Den är ju helt UNDERBAR!
och jag gråter alltid lite när jag läser dina krönikor- köper sofis mode bara därför och allt det där.
Jag röstade på dig nu Sandra! Vet du varför? För att jag verkligen blir berörd av allt du skriver, sanna mina ord vilken talang du är! Kort och gott; jag gillar dig! 🙂
Ojh ja g är så glad att jag får rösta på dig! 🙂 du e ju så fin
Du fångar sinnesstämningen för dagen väldigt fint. Det händer inte så mycket här på mitt kontor i Köpenhamn och det är grått ute och väldigt tyst inne. lite som en seg söndag. Jag känner mig lite nostalgisk och tänker på gamla tider och föredetta pojkvänner. Lyssnar på Lana del Rey..
Röstar självklart på dig 🙂
Röstar självklart på dig 🙂
Shit vad jag blev hångelsugen när jag lyssnade på Hallå p3! Bara för det ska jag ha på mig mina nya dansskor ikväll.
Fint fint fint fint, bara fint. Och, har redan röstat på dig – såklart!
Du rører alltid så ved meg. Takk.
FINASTE sandra, klart som fan att jag röstar på dig. superkram.
Fin läsning som alltid. Har du valt själv att inte sätta rubriker eller är det bestämt från början?
Så himla fint skrivet Sandra <3
Läste krönikan innan jag läste din beskrivning av den i blogginlägget. Tänkte att den handlade om nutid, och ba’ ”Vaaa, de har setts i tre månader? Vaaa, nu fattar jag ingenting!” Sen fattade jag. Du får inte förvirra mig sådär, försöker ju ha stenkoll på ditt liv, Sandra.
Hyfsat sjuk rubrik, hur tänkte dom där…?!
Ett plåster till pojke, det kanske är vad du behöver nu med Sandra. Ett plåster. Det kan vara en pojke, en vän, ett Stockholmsbesök. Eller bara en påminnelse över fina saker i vår vardag. Så, varsågod:
http://fyrakatter.blogspot.se/2012/08/vardagspaminnelser.html
Har självklart redan röstat <3
Vad sorgligt och vackert på en och samma gång. <3 Du skriver så fina krönikor.
Det är märkligt hur en dag kan vara bättre än en annan. Tänker att dagarna är ungefär de samma, men att sinnesstämningen måste variera. Det fascinerar mig.