Veckans krönika i Sofis Mode kommer här. Alltså. Lite obscen rubrik de satte. Skrev iaf om en kille jag hängde med för några år sedan strax efter jag och Tobias gjorde slut. Finns i butik nu.
Och just det!
Är nominerad i Veckorevyn Blog Awards i kategorin Guldpennan. Finaste himla kategorin, blev så oerhört glad!
Rösta så himlans gärna på mig här.
Krönikan i sin helhet:
Jag träffar honom på en bar. Efter två månader utan händer mot kroppen står han plötsligt framför mig, under dimmig belysning och tittar under lugg.
– Du. Det är något med dig.
Och jag förstår att det inte alls är något med mig men att han vill ligga och det är torsdag och alla i mediebranschen är ute och dricker sig mätta på öl. Han vinglar på ena foten och har smala ögon och skrattgropar. Jag vet inte hur gammal han är men han är äldre än vad jag är, äldre men inte gammal. Men där jag saknar kråksparkar och skrattrynkor har han redan fått tre, kanske fyra stycken. Han luktar gott av cigaretter och en parfym jag minns från sena mellanstadieklassum och hans händer är kalla.
Vi går hem till mig och panikligger, som om världen kommer att explodera och falla ihop dagen efter. Jag ger honom mitt nummer morgonen därpå och han ringer mig bara tre timmar efter vi sagt hejdå.
Två veckor senare ligger vi i min säng och pratar om musik. Om vilka artister man önskar att man var ihop med, om andra som man har gömt i sin skivsamling som nervös sextonåring. Han har bott i London och säger Strokes, The Libertines och Pulp med perfekt uttal och vet om det också, och det skulle kunna bli ansträngt och fånigt men det blir inte det. Han berättar om spelningar han varit på i Brixton. Vi ligger i min säng och jag har huvudet mot hans höftben, han är äldre än jag och berättar om saker som om att jag kommer att uppleva dem senare. Om bakgator i Londons förorter, om gängliga brittiska modeller utan bröst och droger man glömmer bort att man tagit dagen efter. Jag har gjort slut med min pojkvän bara några månader tidigare. Att han är här och ligger i min säng suddar bort all ångest och panikgråten vid diskbänken. Jag låtsas att jag är kär i honom och att allt är bra igen och på kvällen dricker vi öl och jag försöker prata om saker i andra länder så att han ska säga något på sin smutsiga engelska. Han dricker alltid en drink för mycket och viskar saker i mitt öra som gör mig nervös. Och när vi går hem till mig och jag klär av honom kläderna tänker jag inte på något annat än hans långa o:n och de släpiga i:na med tungan långt bak i munnen. Vi ses i tre månader och jag gråter inte en enda gång. Långsamt och försiktigt täcker han hålen i hjärttrakterna och en dag skrattar jag igen. Och jag ser att han ser det också för en morgon efter ännu ett gratisvernissage med söta drinkar och fula tavlor kysser han mig på pannan och viskar vi ses. Och jag kramar hans axlar så hårt jag kan och säger tack.
.
This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my twenty-third column in the magazine Sofis Mode is out today.
