Vill bara säga först att din blogg betyder så himla mycket för mig just nu. Det är så fint att du kan ta upp komplex och sämre sidor hos dig själv också, man kan verkligen känna igen sig i det du skriver och känna att du är dig själv.

Vet att detta inte är vad inlägget handlar om egentligen. Men jag har precis gjort slut med min kille sedan ett år tillbaka. Vi hade ett jättestruligt förhållande och bråkade jättemycket och bara sårade varandra. Vi försökte tusen gånger att lösa det och försöka igen men det slutade alltid i bråk och jag vet ärligt talat inte varför det alltid blev så. Han är jättearg på mig nu och säger att jag bara ville ändra på honom och att han kände att han aldrig dög för mig.

Detta gör mig jätteledsen nu då jag verkligen aldrig menat att göra honom något illa. Vi har även sagt så elaka saker tillvarandra och skrikit och bråkat. Jag har haft väldigt dålig själkänsla och mått rätt dåligt innan vi träffades och nu tänker jag att det kanske var så att jag mådde dåligt över lag och så försökte jag ändra på vårat förhållande för att jag tänkte att det va för att han gjorde vissa saker som jag mådde dåligt.

Det är jätteskönt att läsa att till och med en sån vättig och fin person som du kan bli arg och inte reagera rationellt alla gånger. Min pojkvän hade dock inget tålamod med mig när jag va på dåligt humör utan blev arg på mig tillbaka och då blev jag ännu ledsnare för han inte förstod och så blev det tjaffs istället. Tänker så himla mycket på vad som gick fel i vårt förhållande nu och om jag borde varit på något annat sätt. Ville ju aldrig göra något dumt, men kanske gjorde jag det ändå.. Så mycket tankar,men tack för allt du skriver! Det får mig att känna att det kanske är okej att inte alltid vara så perfekt och att man faktiskt kan va en väldigt snäll och bra människa ändå!

Det här var den bästa krönika jag någonsin läst

Annika: Alla människor har olika kroppsbyggnad och olika förutsättningar för att gå upp och ner i vikt, såsom ämnesomsättning, fettceller, hormoner etc. Detta ändras också i olika skeenden i livet.

Till alla er som har problem med maten och förhållandet till kroppen eller är oroliga för en anhörig så rekommenderar jag er att gå in på Riksföreningen anorexi/bulimi-kontakts hemsida http://www.abkontakt.se/.
Där finns massor med bra information och de erbjuder både självhjälpsgrupper och anhöriggrupper.

Om man verkligen mår dåligt så är det viktigt att söka hjälp antingen inom vården eller om man vill vända sig direkt till en psykolog/terapeut som har erfarenheter med ätstörningsproblematik. Det är ett otroligt vanligt problem men det finns hjälp att få.

Superbra skrivet Sandra!

Börjar gråta när jag läser för jag vet hur det känns. Och sedan ler jag för jag vet att jag snart också blir frisk.Tack för det här när man ändå någonstans tvivlar i slutet av sin behandling.

mim: men är ditt äta normalt verkligen normalt?

tänk att kilon kan vara så intressant…. det är ju bara siffror på en våg…

öh, det är klart att det är sant? för att jag ska bli SMAL ska jag låta bli att äta och träna väldigt mycket. tro mig, jag har gjort det. jag blev smalare, men mådde väldigt dåligt. äter jag normalt är jag kurvig – det är min kroppstyp. hade jag velat ha sandras kropp skulle jag bli tvungen att svälta mig. det handlar om olika ämnesomsättning och olika kroppsliga förutsättningar, och det är sorgligt att folk inte förstår det. vi är olika.

mim: det där är så himla lite sant. man har inte en stor kroppsbyggnad eller dålig ämnesomsättning från början. Eller tvärtom. Det är bara tjocka människors dåliga ursäkt till att de äter för mycket/rör på sig för lite.

Tack tack Sandra. Jag har också varit precis där, i mörkret efter att hjärtat krossats och molar varje sekund. Det var en flykt, så skönt att få koncentrara sig på en meter till, en skiva frukt till som jag inte ska äta. ”Om jag bara koncentrerar mig på det så gör det inte lika ont”.

I veckan fick jag tillbaka min mens efer 1.5 halvt år. Jag känner mig som en fungerande kvinna igen. Så himla ovärt att vara utan något så viktigt för att låren inte ska skava mot varandra när man går.

Du träffar rakt på och belyser ett viktigt viktigt ämne. Tänk att en dag få unslippa tankarna om mat och kropp, bara göra, på instinkt. Låter fantastiskt suveränt om det är sån inställning du har nu. Heja heja!

men nu är väl sandra rätt smalt byggd från första början också. jag kan komma på mig själv att avundas alla pastarätter och hamburgare som visas på bloggen, eftersom jag har en kroppsbyggnad och ämnesomsättning som inte klarar det på samma sätt.

min syster kan äta rätt mycket hon med utan att gå upp eller så, jag måste verkligen akta det jag äter… det är jobbigt. mat är ju gott. men för mig blir denna krönika bara ännu mer jobbig. ”lätt för henne att säga”, tänker jag, ”hon är ju smal oavsett”.

så det beror ju på vem som läser också.

Så himla himla bra skrivet. Precis så är det. Jag slängde aldrig yoghurt i väggen men jag grät på golvet inne på Ica när mitt vanliga bröd var slutsålt. Så bra och viktigt ämne att skriva om. Du verkar vara en fin människa på alla vis.

Du är helt fantastisk.

Himla bra text. Du är så grym på att skriva intressanta texter så jag blir alldeles avundsjuk.

Underbara Sandra, du är så öppenhjärtig och ärlig, dina texter så träffsäkra och fina mitt i all bedrövelse. Det känns tråkigt att du ska behöva försvara dig och dina texter när det enda du vill är gott. Ta hand om dig!

Så himla tråkigt att så många unga tjejer känner såhär 🙁

underbart skrivet. synd att du ska behöva ”försvara” dig mot massa påhopp bland kommentarerna. älskade krönikan, som vanligt. längtar redan tills nästa vecka..

I wish I wish this was in English. I have really struggled with my weight since turning 19, moving half way across the world, having a horrible job and comfort eating, then eating nothing all the time. Whenever I get down about it I read that post of yours under ’Best Of’. I wish I could read this.
Thank you though.
xo

Och förresten, Moa, du som skrev innan mig; Bra skrivet! Heja dig!

Tack för att du skriver om det här, Sandra! Det pratas alldeles för lite om ätstörningar idag trots att så gott som varannan person är ätstörd.

Jag känner igen mig i krönikan och känner att man måste påminna sig själv om att vara snäll mot sig. Man måste påminna sig ofta.

*läste jag!

<3

Sandra,

Du är så fruktansvärt otroligt fantastiskt bra. Din blogg är som en klok liten ande som skjuter en framåt hela tiden i livet, får en att strunta i det oväsentliga och får en att våga göra sådant som betyder något för en.

Jag har haft problem med maten i flera år. Jag är medveten om att mina tankar inte alltid är snälla och försöker säga emot dem när de driver på för hårt, men den senaste tiden har det varit svårt. Den nya LCHF-dieten har skrämt upp mig och fått mig att akta mig för bröd, pasta, ris och potatis, och självklart allt som faller under kategorin godis. Jag har skött mig ”bra”, ätit kolhydratssnålt och räknat kalorierna i sängen innan jag somnat. Bara ”fuskat” ibland med några bitar mörk choklad. Fram till alldeles nyligen.

Det var i söndags som jag satt i soffan med min mamma när jag helt plötsligt paralyserades av sötsug. I vanliga fall skulle jag ha ignorerat det, kanske ordnat en kopp te och försökt bli mätt på den. Men något drev mig ned till köket där en nybakad sockerkaka stod och vilade. Jag tvekade. Sedan tog jag fram en kniv och skar upp två stora bitar, bar upp dem till soffan och fullkomligt slukade dem. Och mellan de stora tuggorna kände jag hjärtat volta i bröstet av glädje. Mamma tyckte att kakan var torr. Jag kan inte säga något dåligt om den kakan. Den fick mig att känna mig levande.

Sedan dess har jag funderat kring vad jag ska göra nu. Jag har återgått till dieten men såklart helt utan entusiasm. Det har vägt åt att börja avveckla det hela men ångestklumpen har skrikit nej. Sedan kom jag in här. I lugnet, livet, glädjen, allt det som din blogg representerar. Och så jag läste din krönika. Imorgon tänker jag äta bröd till frukost.

sparar ner krönikan på datorn och kommer läsa den varje gång jag får dumma tankar. du är så bra och en sann förebild för många.

Det här känner man igen sig lite i, jag mådde inte alls lika dåligt som du men oj, de gångerna jag stått framför spegeln, klämt på min kropp och storgråtit. Eller legat i sängen innan jag skulle sova, lyssnat på för starka låtar och plötsligt bryta ut i gråt för att jag åt för mycket efter middagen. Min vikt och min kropp är väl ungefär 80 % av mina dagliga tankar och så har det varit i ca. 1,5 år, och ändå är jag bara 15, snart 16.

Men jag kan lyckligtvis säga att jag aldrig halkat ned i den gropen för långt, jag kom aldrig så långt som till en ätstörning, och det är jag så himla glad över. Jag visste bättre än så och det tackar jag mig själv för.
Träning, nyttig mat och treats då och då är vad som gör mig glad. Kom ihåg det ni andra där ute också, för guds skull, ta hand om er själva. <3

Tack för att du skriver en text som den här. Jag tycker du är så himla duktig Sandra!!<3

herregud, emely. ”Du har en väldigt avklädd klädstil som exponerar din smala kropp ovanligt mycket. Det är ett val du har gjort.” är något av det dummaste jag hört. ungefär som ”men om du inte vill ligga borde du inte ha så korta kjolar, det är du som väljer att locka männen”. idioti.

Alltså så himla himla bra.

Till F: Jag tycker att det är jättebra att du ser kritiskt på synen på kroppar och utseende. Det är svårt att hålla sånt borta när det är budskap som finns överallt. Jag tror att man tjänar på att i den påverkbara åldern skapa intressen, skapa en person som är mer än det man ser när man skrapar på ytan. Ett tips är att undvika typen av tjejtidningar som veckorevyn och cosmo, men testa även att sluta kommentera utseende helt. När man kommenterar med komplimanger som hälsningfraser etc. så gör man utseende till något viktigare och större än det behöver vara.

När det kommer till din kompis med en ev. ätstörning så föreslår jag att du går till skolsköterskan och lämnar ett anonymt tips där du skriver ner det du gjort här om varför du misstänker att hon har problem. Kanske säga något till hennes föräldrar också. Lycka till.

Tror att människor som du Sandra är exakt vad många unga tjejer behöver. När jag läser din blogg är det en tredimensionell människa som kliver fram. Du är glad, du är ledsen, du är arg, du har komplex precis så som alla oss andra. Tycker det är underbart med någon som vågar vara öppen med att livet inte alltid är ett fluffigt rosa moln.
Älskar dig och din blogg precis som den är, skulle inte stå ut om du slutade skriva om vissa saker bara för att inte uppfattas som en ”dålig förebild”.
”Man ska vara sig själv, även om folk inte tycker om det” som min farmor alltid säger 🙂

du är så bra!

Helt absolut inte apropå krönikan (fast kanske ändå…) – jag har just suttit och läst typ 15 sidor med inlägg under kategorin ’om tankar’ bara för att jag var så ledsen att jag knappt kunde andas och saknar min familj och sitter här i en liten lägenhet i en ny stad och känner mig mest bara ensam, och efter att ha läst allt BRA du skriver känns det mycket bättre. Så TACK! Du är fantastisk.

Du är så cool. Tack speciellt för sista meningen. bara därför går jag och min kära vän ut och dricker tio bärs istället för en.
Peace

Men snälla, vad är det som säger att Sandra måste vara en bra förebild? Hon lever sitt liv och bloggar om det, och vi läsare gör ett högst medvetet val att klicka oss in för att läsa. Om ni tycker att hon är en dålig förebild – så sluta läs då! Vad har någon för rätt att försöka ge Sandra dåligt samvete för att hon inte vill ha på sig glorian som vissa vill trycka dit på hennes huvud?

Ingen av oss har rätt att säga ett ord om Sandras kropp dels eftersom det inte är vår sak att kommentera och eftersom ingen av oss har sett henne IRL (säger givetvis inte att Sandra photoshoppar sig smalare, absolut inte, men att vinklar och ljus kan spela spratt med ögat) och _viktigast av allt_: inte alls sett hennes relation till mat och ätande på riktigt.

Krönikan var hur bra som helst. Tack för en bra blogg, Sandra.

sandra?? vill bara säga: DU ÄR SÅ HIMLA FIN SOM DU ÄR. och bäst. så skit i alla idioter!!!!!

Jag tycker också att du skriver bra och viktigt. Fortsätt bara, jag längtar varje dag efter dina blogginlägg.

Min kompis har hållt på sådär i några månader nu. INte ätit fett, kolhydrater, socker, tränar varje dag och hon behöver inte gå ner. Hon är redan så himmla smal. Alla mina kompias pratar om kolhydrater, fet, kalorier, asså, jag fattar inte, vi är 14. Jag tycker inte att vi ska behöva anpassa oss åt vad tidiningar och massmedier tycker att vi ska se ut. Jag tycker inte att massmedia ska kunna ha sånt grepp över oss, att vi låter dom komma så nära in på att dom kan säga till oss hur vi ska se ut och vi sen ska vilja ändra oss till det. Hon tränar 7 dagar i veckan plus att hon går ut med sin hund 2 gånger varje dag. Hon klagar på att hon har storlek smal. Jag blir rädd. Jag vet inte hur jag ska säga till henne att jag är orolig för jag har sagt det ch hon förnekar allt men jag ser. Det får mig att må dåligt. Det får mig att vilja gå ner i vikt trots att jag väger som man borde i min ålder. Trots att jag har jeans storleken som är vanligast mellan kvinnor i sverige. Att ens vänner säger att dom är så tjocka, att dom måste gå ner, att dom rabblar upp saker som dom har gjort för att gå ner i vikt och säger att 4 kg inte är tillräkligt. Det är det som får mig att vilja ändar på mig. Jag vill att dom ska acceptera mig och det känns som om dom inte kan göra det när jag har storek medium eller storlek 38 när dom går runt där och 32 är för stort.
Så himmla fint skrivet! En så bra förebild är du!

Det finns alltid någon som måste störa sig på vad man skriver.
Jag tycker att den här krönikan var väldigt bra och upplyftande. Skönt att få höra att du lyckades lyfta upp dig själv från det hemska tänket!

m: Ja, ingen kommer någonsin att kunna göra alla nöjda hur den än beter sig eller ser ut.

Kritiskt tänkande är lättare för äldre personer också, även om inte ens de kan låta bli att påverkas av allt.

Jag gillar Sandra i alla fall, väldigt mycket, därför läser jag och kollar bilderna.

ida: hahaha kräkben. låter typ jättehemskt men ändå jätteroligt pga samtalsämnet. hahaha.

Så jävla spot-on.

Inser mer och mer hur onödigt det var att slösa bort flera år av mitt liv på den där skiten.

Tack för dina ord.

tacktacktack sandra. <3

minns val nar man var dar, hur kroppen sag ut kandes LIVSVIKTIGT. sa skont att det ar over nu, som du sager sa finns det sa mycket annat vart att spendera sin tid pa.

Jag brukar tanka att jag vill saga till alla med atstorningar att det ar inte vart det, ingen kommer tacka dig i slutandan liksom nar du avsagt dig fran sa mycket roligt och underbart for att du holl din malvikt, liksom. ingen bryr sig sa mycket som en sjalv.

Men sandra, där har du ju dina kräkben som du så länge letat efter. Hallå liksom<3
och precis som vicky säger fuck matångest.

Ibland undrar jag om jag är på väg att bli ätsjuk. Men sedan faller jag tillbaka och äter för mycket igen. Jag vill bli smalare och jag tränar allt jag orkar. Men samtidigt älskar jag verkligen kött och kan inte ens föreställa mig att sluta äta rött kött som är det bästa jag vet. Jag vet inte. Jag vill bara få väga ungefär fem kilo mindre än jag gör nu.

Du har en väldigt avklädd klädstil som exponerar din smala kropp ovanligt mycket. Det är ett val du har gjort.

men orka att folk ska hålla på och läsa in i vad du gör och hur du mår. bra krönika och fuck matångest helt enkelt.

Melinda: detta tjat om förebilder. Jag önskar att kritiskt tänkande fick större genomslagskraft… Om man tar in allt man ser överallt blir det ju kaos. Hela livet handlar ju om sålla.. Vad står jag för, vad är sant, vad tycker jag är viktigt, sen när man kommit fram till det kan man ju söka ett land, person eller vad det nu är som passar en. Det är ju inte meningen att andra ska uppfostra en utan senare i så fall inspirera. Håller man inte med kan man gå vidare i livet.

Du är en sådan underbar förebild.

Kick ASS Sandra!

Madeleine: ?

Åh fina Sandra, jag förstår precis varför det är viktigt med den här texten just nu! Du är vacker och fantastisk! <3

Jag slås alltid över hur du lyckas vara öppen på ett bra, starkt och vackert skrivet sätt! You go girl! Det är en stor och stark fråga som jag förstår är väldigt individuell från person till person. Nu har vi fått en del av din berättelse och det verkar konstigt att granska och försöka replikera den på alla andra fall? Den är ju din, det är ju det som är det fina och braiga med den:)

madeleine:

Jag förstår din poäng om ansvar och håller delvis med.

Jag tycker det känns problematiskt att på något sätt ”tvinga” någon att vara en förebild. Särskilt kvinnor, för det är ofta vår kategori som får de förväntningarna kastade på sig.

Men vad gäller kroppsideal så är vi onekligen också en utsatt grupp.

Jag tycker inte att Sandra behöver hata sin viktnedgång. Är det ens föredömligt att på det sättet hata sin kropp?

Min personliga uppfattning är att det är viktigt att vara medveten om sig själv och var man varit förut, för att inte hamna där igen. Det kan ibland kännas som om förnekelse pågår här, t.ex. om man ser till de exempel du tar upp.

Men Sandra har ju också gått igenom väldigt mycket på senare tid, och under/efter kris kan man ju reagera lite obalanserat.

Tycker det är bra att hon vill ha kul och leva livet utan att bry sig så mycket om några kilo hit eller dit.

Men ibland vill man ju tycka och känna på ett sätt som man fullt ut kanske inte gör. Ibland kan man ju ändå behöva intala sig något, för att komma dit. Synd bara på de väldigt unga läsarna som tar allt på orden.

Upplever att Sandra är en ovanligt ärlig bloggare, men det kroppsrelaterade kanske är svårare att vara helt ärlig om, för att ärligheten kanske inte alltid når fram till ens en själv. Och så: Hur mycket måste man ens berätta? Vi får ju veta väldigt mycket om hennes liv som hon inte ALLS är skyldig oss.

Det hela är väldigt komplext, tycker jag.

Jag tror att många bloggare, inte bara Sandra, känner att de vill vara bra förebilder och säga klyschor som att ”alla är fina som de är” och ”det är inte värt att slösa sin tid på oro”, men samtidigt kämpar de själva med samma tvivel som vi andra. Och samma idealbilder.

Vem skulle inte vilja säga något klyftigt om att det t.ex. är insidan som räknas, men sedan själv bara utan ansträngning gå runt som ett slags levande mirakel? Tjejen som fick allt.

Smartheten. Utseendet. Osv.

Där kommer bloggarnas fina outfitbilder, där de poserar med sina oftast väldigt smala kroppar och i övrigt också drag som passar ihop perfekt med vad allmänhetens uppfattning om ”vackert” är.

Vem bär egentligen skulden för allt det här? De som ”skapar” det, eller vi som älskar att se det?

Så himla, himla bra skrivet. Känns som att det finns så många i min omgivning som lider av detta och det är verkligen helt sjukt svårt att upptäcka och hjälpa eftersom de gör allt för att dölja och bortförklara.

Och ni som kommenterar att detta är dåligt skrivet ur ett förebildsperspektiv; Det är väl bra att man struntar fullständigt i vikter hit och dit, tycker det är trams att man ska hålla på och väga sig 24/7, så länge man äter på, lever, mår och umgås med fina människor så tror jag att allt kommer lösa sig. Dock att jag förstår er oro om ni varit med om egna liknande erfarenheter men jag tycker att ni håller en väl negativ ton trots det.
PS. Sandra du är kung

Sandra, du är en fantastisk förebild! <3

jag tror dem allra flesta tonårstjejer har en period när man önskar att varenda litet överflödigt gram fett på kroppen kunde försvinna och man slutar äta för att man tror att man kommer bli lyckligare ifall man ser ut som tjejerna i tidningarna. det är därför sandra skriver om detta, för det är en så himla viktigt men ack så vanligt problem. sandras uppgift är inte att vara en perfekt förebild, utan snarare vara den där storasystern som visar att det är helt okej och helt mänskligt att tänka sånt. men att det blir bättre liksom. att vi kan övervinna allt det där tonårsskiten osv osv.

och alla människor som klagar på att hon fortfarande verkar ha ”problem med sin självbild” herregud DET ÄR VÄL KLART ATT HON HAR. osäkerhet växer man väl till viss del ifrån, men ändå måste väl alla fatta att man är svag ibland och i vissa lägen. ungefär som när ens föräldrar blir ledsna eller vad som helst.

och OM det skulle vara så att sandra skulle ha ”problem” med sin viktnedgång eller whatevah nu så tycker jag det är så jävla okänsligt av alla er som håller på att klaga på henne!!!!! ni gör ju totala jävla motsatsen av vad hon försöker intala er och säga för att göra er klokare och få er att må bättre.

heja sandra för alltid!!!! bästa bloggen <3 <3 <3 <3

Madeleine – for det forsta, fy vad elakt skrivet. Hur som helst: jag har INTE gatt ner tio kilo. Det hade varit en fysiskt omojlighet. For det andra har jag aldrig sagt att ”alla ar fina oavsett vikt och utseende”. Jag tycker det ar jatteviktigt att vara oppen med att man faktiskt har komplex, blir galen pa folk som bara ”jag ater vad jag vill, allt ar sa himla harligt bla bla bla.”. Sa himla mycket arligare och rakare med uppriktighet. Tyckte att det dock kandes extra viktigt att skriva dennna texten nu, nar jag faktiskt gatt ner i vikt igen. Denna gangen pga att jag varit jakligt ledsen och ocksa for att jag slutade ata p-piller. Bara for att man gar ner betyder det inte att man bantar, nu gjorde jag det helt enkelt for att jag madde daligt. Har sakert redan borjat ga upp igen, men det ar en annan historia.
Nu nar jag pa sista tiden har fatt sa himla mycket kommentarer om min kropp och ”oj oj vad dalig forebild du ar nu och gud vetvad” sa var det EXTRA viktigt for mig att beratta att jag faktiskt inte bryr mig om min kropp just nu. Jag vill bara ma bra. Och det kanske later helt jakla otroligt att en tjej inte bryr sig om hon vager +-5 kilo mer eller mindre. Att jag inte fortillfallet tittar mig i spegeln och drar i hud och skakar pa huvudet. Jag vill bara ma bra psykiskt. Sluta anta saker om manniskor, sluta anta vad jag vill och hur jag mar, vad jag ska hata eller inte. Tycker det faktiskt ar befriande att inte bry sig, och kande att jag ocksa ville skriva det i fragestuden, av den enkla anledningen att det faktiskt ar okej att inte behova tanka pa sin kropp hela tiden, och fokusera pa saker som gor en glad istallet. Kanske kanns for otroligt att ens kunna satta sig in i vad vet jag.

Tack för att du skriver det här. Behöver fortfarande påminnelse om att det inte är värt det, att jag mår bättre nu än då. Kram.

Jag tror att det kan vara väldigt olika hur fort och om det går över. För många – har jag förstått, – även när de lär sig att leva ”sunda” liv på riktigt med någorlunda balans, så finns det ändå en gammal skrikig demonröst i bakhuvudet som måste bekämpas.

Men jag är inte heller någon expert for real.

Tack Elise för komplimangen om kommentaren. Jag håller med om det där om att inse sin egen sjukdom: sällan är det lätt, ens efter att ha fått en diagnos.

När jag väl var underviktig tyckte jag fortfarande att andra överdrev när de pratade om hur smal jag var. I efterhand när jag tittat på foton har jag kunnat bli lite rädd. Såg läskig ut ett tag.

Melinda:
Min tanke efter jag läst Sandras krönika var att kommentera ett inlägg som liknade ditt..

Personligen tycker jag att Sandra borde ta mer ansvar för det hon skriver och inte skriver. För samtidigt som hon säger att alla är fina oavsett vikt och utseénde så säger hon att hon fortfarande, efter flera år, har problem med sin egen självbild.
Istället för att hata sin viktnedgång på 10 kilo sedan det tog slut med Ludde så verkar hon älska den. Och skriver samtidigt som svar i frågestunden att hon skiter totalt i sin vikt utan vill bara ha kul!!
Okej.. Men försök förstå vad detta ger för signaler till de tjejer som läser din blogg.

Melinda: Mycket, mycket bra skrivet, fann mig själv nickande igenom hela din kommentar. Särskilt det du sa om anorexidiagnosen; det är ju hemskt sällan en anorektiker kallar sig själv för anorektiker om den inte faktiskt fått diagnosen bekräftad av en läkare (det går ju liksom ofta emot hela sjukdomen att inse hur sjuk man är).

Melinda alltsa jag skrev mest bara sa for jag antog att det skulle komma sa himla manga kommentarer i typen ”det gar faktiskt inte over sa latt”. For det vet jag liksom inget om, har ingen kunskap i amnet. Kan ju inte nagot om anorexi. Kanske ska ta bort det helt for att undvika vidare forvirring.

Bra krönika. Trots maxgräns på 2500 lyckas du alltid säga väldigt mycket. Älskar att läsa det.

Jag kan bara inte låta bli att undra varför du vill poängtera att du INTE hade anorexi. För att du ”tillfrisknade” på egen hand, eller? Det kan väl hända?

Jag fick för några år sedan gå till en läkare när jag redan gick hos en kurator på BUP, för att hon blev orolig för mig med tanke på att jag gick ner i vikt och hade problem med maten samt tränade som en tok. Jag hatade mig själv.

Läkaren bedömde att jag hade ”begynnande anorexi”, eftersom jag inte var underviktig ännu och sade (ljög) att jag inte tänkte så jättemycket på det där med maten trots allt.

Hur som helst fick jag ingen hjälp för det, jag gick ner mer i vikt, men ”tillfrisknade” senare på egen hand.

Kan tänka mig att någon läkare hade kunnat diagnostisera dig med anorexi om du var så fixerad vid mat och träning att det gjorde ditt bmi ”alltför lågt” och hade negativ inverkan på ditt sociala liv. Att du klarade dig ur det på egen hand, betyder ju inte att alla i samma situation gör det. Lever man sådär kan det vara dags att söka hjälp.

Tyvärr, av egen erfarenhet, verkar man inte alltid kunna få så mycket hjälp ändå. Men det är nog väldigt olika i olika delar av landet…

Jag hoppas också, Sandra, eftersom du nu blivit mycket smalare igen, att du fortfarande har den sunda inställningen som sista meningen i krönikan uttrycker. Eftersom du har skrivit om dina gamla viktproblem även tidigare, är det lite svårt att lita fullt på att du ”inte bryr dig” nu när du gått ner flera kilo och nämner löpning mer än i alla fall jag sett förut. Får ibland en känsla av (kanske för att det säkert hade varit så för mig själv) att du trots de jobbiga omständigheterna är lite glad för tappade kilon och gärna stannar där.

Det är alltid en balansgång, sånt här. Hur tar man hand om sig själv utan att bli för fixerad vid att vara ”hälsosam”? Och det är känsligt att ”lägga sig i” frågor om någon annans kropp. Jag hoppas inte att du tar illa upp av mina tankar, för jag tycker att du är jättevacker och en fantastisk skribent. Du vet förstås också bäst själv när det gäller ditt eget liv. Jag är bara en bloggläsare som delar min, eventuellt bristfälliga, uppfattning.

Lite orolig kan man bli. Och samtidigt är ju du en ”medieproducent” som många ser upp till, oavsett om du vill det eller inte. Men det viktigaste är förstås att du gör vad du själv kan för att må bra.

Kram.

Heja Sandra!

Du fick mig precis att äta den där chokladbiten som jag övertygat mig själv om att jag inte var värd att äta idag. Tack <3

Asbra!

oj vad vacker mening bakom