Nu har jag varit singel i precis tre månader. Jag läste någonstans att man skulle bestämma sig för ett datum, och sedan skulle man tänka att det var okej att vara så jäkla ledsen ända fram till det datumet. Men efter det skulle man ta sig i kragen, acceptera att det som hände har hänt och att världen helt enkelt har andra planer för en. Ja, så jag bestämde att det här skulle bli mitt datum. Nu är det september. Han gjorde slut dagen då sommaren började och idag är höstens första dag. Tre månader. Det känns ibland som det bara var en dag sedan som han låg bredvid mig och ibland som som om han aldrig någonsin har varit min.
Månad 1
Som en grumlig mardröm. Första veckan satt jag på jobbet framför min dator och lyckades inte göra en enda sak. Nina lät mig sitta där, skrev allt som behövdes skrivas, blev inte arg när jag gick ut och rökte fem cigaretter på raken eller kräktes på en toalett istället för att hitta på en rolig idé. Jag ringde honom varje dag och grät att jag skulle dö utan honom och trodde på riktigt att det var så. Låg på mitt sovrumsgolv och orkade inte stå upp. Min mamma kom till New York i slutet av veckan för att ta hand om. Vi skulle göra manikyr men det gick inte för att händerna darrade så mycket. Var så himla trött men kunde aldrig sova.
Fick märkliga blåsor på hela överkroppen som inte ville forsvinna på flera dagar. Drack rödvin och räknade till tre ringar under varje öga. Vi pratade varje dag. Jag skrek åt honom i telefon, ångrade mig ringde och bönade att ta tillbaka mig, ringde igen och var iskall och sa att jag mådde bra. Tog promenader vid vattnet, lyssnade på samma låt om och om igen (den här), vaknade flera gånger om natten med klappande hjärta och trodde att jag bara hade drömt alltihop.
I slutet av den andra veckan bjöd jag ut en vacker amerikan som jag visste tyckte om mig, för att jag tänkte att det skulle göra saker bättre. Det var såklart för tidigt och jag mådde bara ännu sämre. Vi hånglade i en hiss och jag grät på en toalett när han var och köpte vin till oss för att det var fel jävla läppar. När månaden var över kändes det nästan overkligt, så jäkla befriande att jag faktiskt hade lyckas överleva utan honom. Han ringde mig en sista gång en måndag och frågade hur jag mådde och jag sa att nu är det dags för oss att sluta prata, för jag orkar inte gå runt och tänka på när nästa gång du ska ringa mig kommer att bli.
Månad 2
Joakim packade sin väska och flög över. Flyttade in hos mig, kramade mig, lyssnade, pratade, pussade. Ställde mig upp när jag föll ner, torkade tårarna när vi stod på dansgolv, la sig bredvid mig när jag inte orkade gå ur sängen på morgnarna och visade roliga bilder på instagram. Drog ut mig på dagsfester, fick mig en dag att skratta så jag ramlade ur en soffa, satt på trottoarer och berättade hemligheter. Och en söndag i mitten av månaden frågade någon hur lycklig jag var på en skala från ett till tio och jag kunde svara att just idag var det banne mig en åtta. Och vi skålade i frozen margaritas fastän klockan var alldeles för tidigt på en söndag och någon sa att man nog blir lycklig för en stund av att saker är ostrukturerade och knäppa.
Träffade en ung man med strålande axlar som hånglade upp mig på gatorna, på barer, i hans säng, på hans brandtrappa och i mitt vardagsrum. Som sa att jag var rolig, knäpp och het. Som lirkade sig in mellan mina lager kläder på klubbar och maratontittade på youtubeklipp på söndagarna. Jag började äta igen, spaghetti på italienska restauranger, soppor och wraps och till och med ett och annat ostron igen. Någon sa att jag såg ut att må bättre. Jag bestämde mig för att inte kolla hans facebook, twitter och instagram på en hel vecka och jag klarade det. Tog sömntabletter varje natt men gick i alla fall och la mig i tid. Oftast.
Saknade honom väldigt mycket. När man inte längre var lika ostabil som i första månaden blev dagarna så tydligt tomma av att han inte ringde mer, aldrig mer, och frågade hur jag mådde eller hade det. Jag hittade en låt jag visste att han skulle älska men kunde inte skicka den till honom. Vet inte hur många gånger jag önskade att han bara skulle sitta bredvid mig, bara sitta där, bara vara bredvid mig, en liten liten stund. Jag grät i duschen och färgade håret ljusrött.
Den sista veckan kom förstås samtalet som jag hela tiden förstått skulle komma men önskat att jag bara fått för mig. Att det fanns någon annan. Såklart. Jag stod utanför en restaurang i West Village och svarade att jag hoppades att han skulle bli påkord av en jävla lastbil. Bytte repeat-låt till denna.
Månad 3
Mådde märkligt nog så mycket bättre efter att han ringt och berättat. Innan hade allt varit så förvirrande. Åkte till Sverige på semester. Hade inte stått på en flygplats sedan alla de gångerna som jag hälsat på honom på andra sidan USA. Det var samma terminal, samma kiosker, samma flygbolag. Låste in mig på en toalett och försökte andas bort ångesten. Kändes så mycket som att han skulle stå där när jag landade. Men han kommer aldrig mer stå där. Sista dagen i Stockholm träffades vi på ett cafe. Jag hade inte sett honom sedan i maj och då hade vi varit ihop. Jag visste att jag behövde en annan sista bild, behövde se att han inte ville längre. Grät ner hans jackärm och ställde hundra frågor som inte gick att svara på.
Det värsta var nog att det var Ludvig som satt där. Under de två och en halv månader ifrån varandra hade jag byggt upp helt andra, nya bilder. Den här mannen som gjorde slut helt plötsligt, blev kär i någon annan och som såg så himla glad ut på alla bilder där jag inte var med. Jag hatade honom. Men när vi sågs var det Ludvig som satt mittemot och han var min en gång, faktiskt alldeles nyss, och det var en fruktansvärd känsla. Grät på planet hem i sju timmar i sträck och den nioåriga flickan som satt bredvid mig kunde inte sluta stirra. Vägde mig och kunde konstatera att jag gått ner fem kilo sedan det slutade vara vi. Så jävla ovärt.
De sista veckorna av augusti var enklare att andas i än jag först varit beredd på. Att vara i Stockholm en liten stund gjorde att jag uppskattade så himla mycket att vi aldrig bodde i New York tillsammans. Min lägenhet har nästan inga minnen med oss och det är likadant med gatorna, restaurangerna, affärerna och barerna. De är bara mina. Det här är min stad och även om han tog så mycket tog han inte New York. Och det är jag så jäkla glad över.
Nu börjar den fjärde månaden, nu börjar mitt liv utan honom på riktigt, för det har jag bestämt. Vissa tycker jag har varit knäpp som har varit så öppen med hur jag känt kring det här sorgliga, men jag vet inte på vilket annat sätt jag hade kunnat göra. Jag var tvungen. Och jag tror också att ju mer öppen jag har tvingat mig själv att vara, desto mindre kan jag hoppas på att allt ska bli som förut. För det är den värsta känslan, när man går runt och någonstans tänker att han ska höra av sig och säga att han ångrar sig. Det går inte, så måste man sluta tänka omedelbart. Den här texten gör det fullkomligt omöjligt att något sådant skulle hända. Jag tror ärligt talat inte ens att jag vill att det ska hända längre.
Men jag är glad över att jag har varit så jävla kär i någon, att han var så kär i mig. Att han satt på en middag och försökte förklara för någon hur fina mina knän var, att han målade en cykel rosa på min födelsedag och glömde bort vad jag sa när han tittade på min mun. Att vi hade så jäkla roligt och allvarligt på samma gång, att det kändes precis såhär, att vi trots att vi varit tillsammans så länge aldrig slutade hångla upp varandra överallt. Att jag har älskat någon så handlöst och varit så stolt, trygg och lugn. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig, det finns där och kommer alltid göra.
Livet kommer inte att bli som det var innan, någonsin igen. Det blir något annat istället, förhoppningsvis (och antagligen alldeles säkert) något bättre. Jag har varit lycklig förut och därför kommer jag bli det igen för så fungerar det. Och det handlar inte om att ha en pojkvän eller inte, bara om att vakna upp och vara glad över att man gör det. Paris finns, parmesanost finns, hundvalpar, rödvin och takfester finns.
Allt blir bra en dag. Hej hösten.
source.
