Veckans krönika för Sofis Mode kom ut i onsdags, så här kommer en liten försenad påminnelse så att säga. Handlar om ångest och sånt skräp.
I sin helhet:

Han väcker mig dagen efter vår hemmafest.
– Baby. Han tar mig i handen, leder mig in till köket bland ölburkar och askkoppar. Och så lyfter han på ett par tidningar och plockar triumferande fram två cigaretter.
– Jag gömde de sista till oss.
Sedan hänger vi ut från fönstret, jag i hans t-shirt och han utan något alls och så röker vi dom. Kokar två ägg, brer mackor och äter de i min säng. Resten av dagen går vi inte utanför dörren, delar på en påse grillchips, bläddrar mellan TV-kanalerna, somnar på hans överarm.

Två år senare står jag i duschen och är så jävla bakis. Bjöd in på efterfest med tre stycken jag bara kände halvt och vi låg utspridda över min vardagsrumsmatta och drack öl och pratade om livet. Och just då, klockan fyra på morgonen var jag glad och dansant och höjde volymen på stereon. Men nu är det söndag och jag står i duschen och tvättar bort lösögonfransarna och har sådan fruktansvärd ångest. Söndagsångest, utmattad ångest, hjärtångest. Jag går in på hans instagram tre gånger under förmiddagen men han har inte laddat upp något. Jag vet hur det fungerar, laddar man inte upp något är det för att något händer. Laddar man inte upp något är man lycklig för en liten sekund.

Jag går ner och röker i porten och tittar på ekorrarna som samlar nötter och något lyckligt par på andra sidan gatan. Får ett sms av kompis: ”how was last night!?” och jag svarar: ”great” och sedan fimpar jag cigaretten, går upp och lägger mig raklång i sängen och tittar upp i taket.
Att jag inte stannar hemma, bara en enda lördag, ser en film, lagar en maträtt jag inte provat innan. Men hänger hjärtat i lösa trådar redo att släppa närsomhelst tänker man inte tre steg extra. Man tänker bara i impulser och kickar, vad gör mig lycklig nu, vad tar bort den här ensamheten som klättrar sig ut och över huden.

Jag klär på mig och går ett snabbt varv runt kvarteret. I solglasögon för att dölja mörka ringar, med knutna nävar för att trycka bort det som känns. Köper äpplen i mataffären för att det är säsong och lagar en spaghetti med extra mycket parmesan. Äter den framför datorn, framför ett nytt avsnitt av en tv-serie. Gråter inte när det är sorgligt men byter flik i webbläsaren och tittar på klänningar på Pinterest tills scenen är över. Det är en sådan vacker söndag, torrt och kallt i luften och kastanjerna har börjat titta fram i träden. Men jag känner ingenting. På söndagar är halsen torr, ögonen tunga och allt innanför bröstkorgen dammigt. Önskar att våra minnen kändes mer än bara som vaga nålstick, önskar att man kunde återskapa hela situationer när man ligger i sin säng och tittar upp i taket och försöker känna efter hur man mår men inser att man inte mår alls. Överhuvudtaget.

.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my twenty-ninth column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about anxiety and Sundays.