Veckans krönika för Sofis Mode kom ut i onsdags, så här kommer en liten försenad påminnelse så att säga. Handlar om ångest och sånt skräp.
I sin helhet:
Han väcker mig dagen efter vår hemmafest.
– Baby. Han tar mig i handen, leder mig in till köket bland ölburkar och askkoppar. Och så lyfter han på ett par tidningar och plockar triumferande fram två cigaretter.
– Jag gömde de sista till oss.
Sedan hänger vi ut från fönstret, jag i hans t-shirt och han utan något alls och så röker vi dom. Kokar två ägg, brer mackor och äter de i min säng. Resten av dagen går vi inte utanför dörren, delar på en påse grillchips, bläddrar mellan TV-kanalerna, somnar på hans överarm.
Två år senare står jag i duschen och är så jävla bakis. Bjöd in på efterfest med tre stycken jag bara kände halvt och vi låg utspridda över min vardagsrumsmatta och drack öl och pratade om livet. Och just då, klockan fyra på morgonen var jag glad och dansant och höjde volymen på stereon. Men nu är det söndag och jag står i duschen och tvättar bort lösögonfransarna och har sådan fruktansvärd ångest. Söndagsångest, utmattad ångest, hjärtångest. Jag går in på hans instagram tre gånger under förmiddagen men han har inte laddat upp något. Jag vet hur det fungerar, laddar man inte upp något är det för att något händer. Laddar man inte upp något är man lycklig för en liten sekund.
Jag går ner och röker i porten och tittar på ekorrarna som samlar nötter och något lyckligt par på andra sidan gatan. Får ett sms av kompis: ”how was last night!?” och jag svarar: ”great” och sedan fimpar jag cigaretten, går upp och lägger mig raklång i sängen och tittar upp i taket.
Att jag inte stannar hemma, bara en enda lördag, ser en film, lagar en maträtt jag inte provat innan. Men hänger hjärtat i lösa trådar redo att släppa närsomhelst tänker man inte tre steg extra. Man tänker bara i impulser och kickar, vad gör mig lycklig nu, vad tar bort den här ensamheten som klättrar sig ut och över huden.
Jag klär på mig och går ett snabbt varv runt kvarteret. I solglasögon för att dölja mörka ringar, med knutna nävar för att trycka bort det som känns. Köper äpplen i mataffären för att det är säsong och lagar en spaghetti med extra mycket parmesan. Äter den framför datorn, framför ett nytt avsnitt av en tv-serie. Gråter inte när det är sorgligt men byter flik i webbläsaren och tittar på klänningar på Pinterest tills scenen är över. Det är en sådan vacker söndag, torrt och kallt i luften och kastanjerna har börjat titta fram i träden. Men jag känner ingenting. På söndagar är halsen torr, ögonen tunga och allt innanför bröstkorgen dammigt. Önskar att våra minnen kändes mer än bara som vaga nålstick, önskar att man kunde återskapa hela situationer när man ligger i sin säng och tittar upp i taket och försöker känna efter hur man mår men inser att man inte mår alls. Överhuvudtaget.
.
This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my twenty-ninth column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about anxiety and Sundays.
Hej Sandra.
Det här var den bästa krönikan hittils. Utan tvekan. Älskar hur du beskriver den där känslan konkret och med massor av detaljer man känner igen sig i. Har själv svårt att sätta fingret på känslan, men du gjorde det åt mig.
Kram!
P.s När jag har en bakissöndag älskar jag att träffa någon kompis som är lika bakis, men som inte var med om samma kväll. Då kan man lyssna på kompisens knäppa bestyr och saker och ting känns inte längre så jobbigt. 🙂
Tack för att du finns. För att du berör. För att du delar! Tack!
<3
Du skriver så fint.
herregud vad fint.
Akkurat sånn det føles…. nettopp blitt slutt og klarer ikke se noen fremtid uten han… håper jeg finner en slik som han igjen… alt jeg klarer å tenke på, tenk hvis ikke….. Du setter ord på det, og jeg vet jeg ikke er alene..
Takk <3
hej sandra. jag vet att du sakert far tusen fragor varje dag typ men skulle vara hemskt tacksam om du ville svara. jag ska kopa en canon 60d och funderar pa lite olika objektiv. har typ bestamt mig for att kopa ett 50mm/1.8 for det verkar vara vad jag behover och ar ju sa sjukt billigt. vet att du har samma och undrar om det ar det du fotar med oftast eller om du oftare anvander ett zoomobjektiv? kanner du liksom att 50mm funkar i de flesta fall eller egentligen bara till portratt osv? vore sa tacksam om du kunde svara. kommer antagligen kopa 50mm med kamerahuset och sen kopa ett till senare om jag inte kanner att det ar tillrackligt.. men har inte sa sjukt mycket pengar och vill helst kopa det jag kommer anvanda mest forst liksom..
alskar din blogg. puss!
Love you.
Visade denna till mamma och pappa just igår, jag har precis flyttat hem. För två månader sedan eftersom det tog slut med min highschool-sweetheart. HEM till byn bara liksom. Kaos minst sagt i alla familjer kring detta avslut. I alla fall, mina föräldrar, De förstod mig mycket bättre efter att ha läst din text. Alltså min konstnärliga och känsliga själ som bultar inom mig, här i hjärtat.
Nyligen fick vi åka in akut med mig på grund av hur jag mått efter två år med jobbiga saker som drabbat denna familj och mina päron har nästan oroat ihjäl sig själva. Nu jobbar vi alla fyra i familjen med att försöka förstå varandra bättre för att kunna leva ihop, Eller okej vi är sex st med katterna och nio med ”alla i min stora familj”. Katten Loke följde ju med mig när jag drog från exet, men det är en annan historia.
Tack för att du skakar om världen med dina texter.
Tack!
Izabella
jag gör likadant på söndagar, ligger där och försöker att minnas honom och känna efter, ligger i sängen helt förlamad, livet känns som det snurrar på och jag hänger inte med. Och jag saknar honom så mycket och imorgon blir det precis 4 månader sedan han lämnade mig och jag har inte kommit över honom. Men det har han gjort. Och jag önskar ibland att man kunde hoppa över vissa dagar i veckan så att fredagar låg framför en och inte bakom och det är en hel vecka kvar tills fredagen kommer igen. Och mest av allt så vill jag bli kär igen och ha någon att hålla om, någon som tycker om mig. Men det känns så avlägset. Puss fina Sandra <3
Som vanligt; helt franschmastic! Dina krönikor brukar ibland rädda mina dagar på mitt ytliga tv-jobb. Tack!
Känner igen mig så att det gör ont. Tack för att du åter igen gjorde min dag med dina ord.
Du är ju så duktig på att skriva, Sandra. Det slår mig varje gång jag läser något av dig. Du är så duktig på att skriva.
Min vän och hennes pojke gick idag skilda vägar. Hon kom till mig för att prata ut. Men hon var inte särskilt ledsen, jag sa till henne att det hela nog inte sjunkit in än och att hon skulle tillåta sig själv att vara glad. Sen förklarade jag att jag alltid blir ledsen när ett par bestämmer sig för att splittras, för man vill ju laga och fixa ihop till kärleken blomstrar igen. Och efter att jag sagt det kom hennes tårar. Jag är visst inte alltför duktig på det där med pep-talk.
Bella: fast jag har haft söndagsångest sen jag var fem. och då drack jag ju såklart aldrig haha. jag tror nog att det är ett fenomen. jag kopplar söndagar till just tysthet, kastanjer, deppiga dejter med kompisar och ravioli. fyfan.
Agnes: Du MÅSTE gå på festen! Vad är det värsta som kan hända? Att du har tråkigt och går hem typ. Skit samma, bli en YES MAN! Klä på dig nåt du känner dig fin i! Du kanske finner nya vänner, träffar söta killar/tjejer att pussa på? Du kanske får någons nummer, du kanske dansar och har skitkul, du kanske följer med nån till en pizzeria mitt i natten för fyllekäk? Allt kan hända om du går på festen, men om du inte går kan jag garantera dig att nästan absolut ingenting kommer att hända. Lycka till! Puss!
Du berör som alltid. Herregud fina du. kram <3
Alltså du skriver så himla himla bra! Bästa jag vet.
Japp, som Bella skrev: alkohol (och nikotin) ger mer ångest än det mesta. Fast söndagsångest är ju faktiskt ett fenomen som existerar för att allt är tyst och tråkigt och för att man måste gå till jobbet nästa dag, inte enbart pga alkohol.
Aj. Rakt i magen. Du är verkligen en av mina bästa personer sandra och det är ju hur knäppt som helst eftersom jag inte ens känner dig fast jag känner dig så himla bra
Jag vet ingen som skriver så fint som du.
underbart!
sandra måste bara fråga en sak. jag har blivit bjuden på hemmafest med världens knäppaste tema, euro trash sovjet. har aldrig någonsin gjort det förut. det är bara estetare i pälsmössor där. herregud, vågar jag verkligen det här? kommer ju bara stå ett hörn och hålla i min cider
sjukligt fin krönika. sjukligt fin.
<3
det här med att inte må, där befinner jag mig just nu. och jag vet inte vad som skulle få mig att börja må igen för allt jag känner är tomrum och jag stirrar in i väggen i brist på vettiga saker att göra. det spöregnar ute och lägenheten är en stor röra för jag orkar inte göra något. hittar ingen motivation någonstans. usch, hoppas det bara är en höstgrej.
Får gushud, så vackert. Man kan verkligen känna igen sig i dina texter, mer av det!
Jag känner igen känslan men Sandra, vet du att alkohol orsakar nedstämdhet och ångest? Att du känner ångest en söndag beror förmodligen mer på alkoholen du drack kvällen innan än någonting annat. Det kanske du vet, jag ville bara påpeka. Söndagsångest är inte ett fenomen, det är en direkt effekt av att man druckit för mycket fredag, lördag.
Så himla duktig på att skriva, du skriver med sådan känsla!
bäst hittills.
Idag har jag gråtit hela eftermiddagen. Jag gjorde slut med min kille för 6 veckor sedan. Han som var min första kille, som jag har delat 7 år av mitt liv med och han som flög mig till Paris för att fria framför Eiffeltornet. Beslutet har vuxit fram under lång tid och nu så mår jag oftast bra. Men idag fick jag veta att han ska flytta till en annan stad, långt upp i Norrland. Och där har jag inte så mycket kvar, så vår gemensamma hund och han försvinner. Men så började jag kika genom din kategori ”om kärlek” och först så grät jag ännu mer tills tårarna tog slut. Sedan kände jag mig bättre och bättre av alla små berättelser och dina överlevnadstips. Förlåt för att det blev en liten uppsats här, men jag kommenterar inte så ofta och jag vill bara säga att jag är så otroligt glad att din blogg finns. Den är helt fantastisk.
Kram
välskriven och en fröjd att läsa (som vanligt), särskilt för oss som befinner oss i samma situation som dig. 🙂
åh, så himla fint. avskyr söndagar.
och sandra.
jag och mitt ex gjorde slut för snart nio månader sedan, och i onsdags var jag på en kryssning där han också råkade vara. vi hängde hela kvällen och allt kändes som förut, tills efter vi hade haft sex. då sa han att han inte är kär i mig och blev chockad över att jag fortfarande har känslor för honom.
så smsade vi dagen efter och i fredags träffades vi igen. så jävla dumt.
dom säger att det enda som läker ett hjärta är att bli kär i någon annan. men det kommer aldrig gå. det finns ingen annan. och ingen som skulle kunna bli kär i mig.
så ja. jag vet hur du känner. och jag vill be dig och alla andra:
gå aldrig tillbaka till ett ex, om ens för en natt. det river upp allt allt allt på nytt igen.
det känns som att vi gjorde slut för fem dagar sedan, fast det har gått tvåhundrasextio dagar.
puss.
Åh, vad bra du skriver. Känner att jag kan relatera, tyvärr.. 🙁
Kärlek suger kattrumpa minst sagt. Hang in there!
När likgiltigheten bygger bo i en, vill man ju mest flytta ut.
Så vackert skrivet, det här kändes i hela magen.
fejkgewflewogfbfll,… du och din blogg <3
Rakt i hjärtat kändes den här krönikan…. <3
alltid bra oavsett. <3
Puh, hvor er det velkendt.
den här krönikan alltså, sandra. åh vad du är bra, helt fantastisk.
Åh, så fint och sorgligt.
🙁
du skriver alltid så det känns sandra, oavsett ämne, och det är så talangfullt. ta alltid vara på det!