”the best revenge is your own success”
jag har en kompis, L, som verkligen blev elakt behandlad av en tjej i högstadiet. idag jobbar min kompis som modell (det är så vi känner varandra), något som hennes mobbare visste om nu efteråt när de sågs ute på en klubb en gång. och jag vill berätta om min kompis ”hämnd” som jag själv aldrig skulle tänkt på (jag blev inte heller så trevligt behandlad i grundskolan), men som är så förbaskat klockren.

så, min kompis är ute med sina kompisar, ser sin gamla mobbare med sina kompisar. L undviker henne, vill inte att hon ska få förstöra hennes kväll. men hon ser hur gamla mobbaren sneglar mot henne hela tiden. till slut går mobbaren fram till L med sina kompisar i släptåg, utropar hennes namn. ”men heeeej, hur är läget?”, vänder sig till sina kompisar och säger ”kolla här är min gamla kompis, hon är modell!”, som att det är så himla coolt. L spelar oförstående, tittar på henne som att det är första gången hon ser henne. ”förlåt, jag har verkligen ingen aning om vem du är, men..” sen räcker hon fram sin hand och presenterar sig. säger ”trevligt att ses” medan mobbarens kompisar står och kastar blickar mellan varandra. och that’s it. som att mobbaren inte alls en gång i tiden gjorde livet jävligt och fick min kompis att byta skola. som att det inte var värt att minnas.

En närstående till mig blev hårt mobbad av sin klass i många år. Helt sönderstampad av ord och hån. Hennes ”brott”: Hon försvarade en överviktig tjej mot de andras hån. Det slutade med att hon blev allas hack-kyckling. År ut och år in. Förnedrad, men alltid värdig. Hon sa inget till oss andra heller. Bar sin smärta själv. Även tjejen som hon försvarat gav sig på henne. Och så en dag hände en stor olycka som hamnade på löpsedlarna i hela landet. Den värsta av mobbarna, hon som lett hela klassen i deras elakheter mot den ensamma flickan, var med i olyckan. Den värsta, mest otänkbart elaka tjejen… Klarade sig helt, helt oskadd. Tidningarna kallade henne ”ängel”. När jag såg bilderna på hennes perfekta dockansikte, tillsammans med sentimentala texter om hur fantastiskt det var att hon inte fått en skråma… De formulerade sig som att hon på nåt sätt var ett upphöjt väsen, att hon pga sin skönhet var untouchable. Så som tidningar i vissa fall jobbar… Åh… Jag minns än idag känslan av att inse hur jag för en sekund missunnade henne att hon klarat sig så bra. Hur jag tyckte att hon kanske kunde ha fått sitt rådjursansikte lite, lite förvrängt eller nåt. I olyckan. Hur jag inte kunde se på henne med empati och medmänsklighet. Då insåg jag att citatet som jag sett på någons kylskåpsmagnet var sant: ”Det finns bara kärlek. Och rädsla”. Jag vet att den flickan hade det väldigt tufft. Hno var ett trasigt barn. Som hittade ett kortsiktigt sätt att resa sig, ta plats. Genom att vara ledaren i klassen (och snygg).

Hon förtjänade det, man får stå för sina kast!

Det är en av mina största rädslor, att träffa på tjejen som mobbade mig. Har passerat henne på stan en gång för några år sedan, var strax över tjugo och vi hade inte gå i samma klass på.. sex år? Hon gav mig en blick full av hat och jag har inga förhoppningar om att ytterligare sex år skulle förändra något. Föreställer mig ibland att jag kommer in till morgonmötet på jobb och där sitter hon.. Förr slutade den tanken med att hon örfilade mig, nuförtiden är det jag som vinner.
Stötte däremot på en kille från skolan när jag besiktigade bilen. Ingen aning vem det var, men han kände igen mig och tyckte det var jätteroligt. När han sa var han kände igen mig ifrån hoppade hjärtat över ett par slag, men han var ju snäll. Jösses, vilka spår det sätter, skoleländet.

När jag läser dina krönikor så känns dom nästan fysiskt.

jag blev uppringd för några år sedan av en tjej från min skola i högstadiet. hon ville be om ursäkt för hennes beteende då. jag såg inte mig själv som mobbad, men stämningen i skolan var dålig och vi var flera stycken som råkade ut för rätt otrevliga saker. jag visste inte vad jag skulle säga, men jag förlät henne direkt. jag tyckte aldrig att det var hon som var den värsta. hon var bara någon i utkanten av de som var taskiga, inte en aktiv deltagare.

för att kommentera krönikan: ja, jag tycker att det var elakt. hon var elak, du var elak tillbaka, så det är väl inget som någon kommer gråta sig till sömns för. och hon hade kunnat be dig om ursäkt, men hon kanske verkligen inte kommit så långt som att bearbeta sin egen skuld och vara beredd att be om förlåt för den. dock var hon ett barn när det hände och lite populärpsykologiskt; säkert ett sånt där barn som mådde dåligt och var osäkert på insidan men hård och elak på utsidan. det är ju sällan så enkelt som att vissa är onda och andra är goda.

men jag hade säkert reagerat precis som du gjorde om jag själv utsattes för samma situation.

Vad jag önskar att jag vågat göra det som du gjorde! Jag hade bara sagt hej och låtsats som ingenting men sedan mått dåligt hela festen. När jag ser mina ”mobbare” idag mår jag så jävla illa och gör allt för att inte möta deras blick. Men det hade varit så skönt att faktiskt göra något istället för ignorera och fly! Förresten tycker jag din kompis var himla bra som faktiskt lyssnade på dig och bad henne gå. Många av mina vänner tycker bara jag är löjlig ifall jag nämner hur jag känner om folk som gjort saker för länge sen, och så är alla så konflikträdda och tycker man ska ”bita ihop” och ”skita i det”. Men varför? Dessa personer förstörde minst 6 år av mitt liv, det är inget man bara ”skiter i” 🙁

Karma is a bitch. Du gjorde rätt Sandra.

En kille i min klass i andra gymnasiet skrev HORA åt mig i klassrummet. Mitt under mattelektionen.
Och det var inte på skämt heller.
Alla skrattade. T.o.m läraren och mina, som jag trodde de iaf var, kompisar.
Jag ville sjunka genom jorden men ville vara stark och sitta kvar och visa att de inte alls kunde bestämma om hur jag skulle må. Så jag satt kvar. Ledsen, men stark.

Detsamma hände mig i somras. Då stötte jag på en pojke som under lågstadiet varit så elak, vi sa inte ett ord till varandra. Vi bara tittade, men jag såg på honom att han blivit en bättre människa.

I juli skrev en text om det hela:
http://fyrakatter.blogspot.se/2012/07/om-tid-och-att-laka.html

Hanna: Alltså ingen blir tvingad till någonting. Det är en hemskt dålig ursäkt till ett vidrigt beteende. Som barn blir man inte tvingad till att mobba någon. Barn retas och kan vara riktigt riktigt elaka men man bestämmer faktiskt själv i vilken kategori man vill tillhöra.

Jag var mobbare när jag var liten. Och jag kan säga att jag möter så mycket oförstående människor som bara väser ur sig ”jävla mobbare, fy fan” så fort det talas om mobbning. Det här sättet hjälper ingen. Det mesta skulle jag säga handlar om gruppsykologi. Jag tänker inte må dåligt för något som jag indirekt ”blev tvungen” till som barn.

Sjukt bra skrivet Sandra! Älskar dina krönikor.

Var själv ganska elak mot en tjej i högstadiet (inte lika hemsk som din mobbare men ändå elak) och när jag började universitetet förra året var hon den enda i klassen jag kände. Så jag gick fram till henne och hälsade och jag såg i hennes ögon att hon mindes ALLT. Jag var rädd att hon skulle be om en förklaring eller börja skrika och vet faktiskt inte vad jag ens skulle ha sagt då. Så jag sa bara förlåt för att jag var så hemsk och tur nog visade det sig att hon inte var långsint. Idag är vi jättenära vänner.

Men jag tycker ändå inte du gjorde fel 🙂

Jäklar. Den sista meningen dödar verkligen. Åh.

Jag vet inte vad jag tycker. Känner. Kanske för att jag aldrig vart utsatt på det sättet. Men en sak är säker, hon ska stå för det hon gjort. Ber hon inte om ursäkt och försöker gottgöra kan hon gott gå därifrån.

Kan man läsa den på internet någonstans?

Älskar dina krönikor!!

Jag har också träffat min mobbare i vuxen ålder. Jag var snornervös att träffa honom och så gjorde jag det. Helt plötsligt var jag den coola och han tönten. Fantastiskt!

Jag känner igen mig i så mycket i detta. Jag har blivit
mobbad av olika personer från lågstadiet-högstadiet men jag
har också själv mobbat en fd kompis till mig. Och det ångrar jag så sjukt mycket.
Hon och jag är dock på ”god fot” idag då jag skickade ett långt mail
till henne (vi bor inte på samma plats lämgre) och bad om ursäkt för hur
elak jag varit. Hon berättade att hon väntat på det där mailet och godtog ursäkten,
O allt kändes mycket bättre. Kollar in henne på fb ibland för att se om hon är okej, o det verkar gå bra för henne nu 🙂

Så himla bra alltså. Borde printas ut och delas ut till samtliga högstadieskolor. Lärarna borde ta en paus i undervisningen och läsa denna krönikan högt för alla trasiga högstadiebarn. Så att de får känna lite ”fuck you din mobbare, snart blir det nya tider”. När jag blir lärare ska jag tvinga mina elever att läsa sånt här hur ofta som helst.

Alltså, så himla bra. Ärligt och tankeväckande.

Gud vad jag känner igen mig. En av de tjejer som var som elakast mot mig i högstadiet, hon som kallade mig värst saker och som gjorde de elakaste grejerna är även min nuvarande bästa kompis vän. Tycker än idag tio år senare att det är jobbigt att höra om henne, även fast hon faktiskt bad om ursäkt här om året. Jag sa att hennes ursäkt såklart var godtagen och att jag förlåter henne men innerst inne gör jag nog aldrig det men det är det bara jag som vet om.

wow, sista meningen är så kraftfull

Jag tror att det är för att du förstår hur det är att ha varit mobbad men ändå växte upp till vara helt jävla cool att jag tycker du är bra Sandra! Hur avundsjuka måsta all dom där mobbarna vara nu. Man vill ju alltid visa att man har gjort bra för sig själv liksom. Att visa hur himla fel som hade när dom vara elaka mot en.

Så himla bra skrivet Sandra!

Grymt gjort. Jag blir alltid efterklok i den typen av situationer. Sådana som hon ska sättas på plats.

Usch, en kille som mobbade mig genom hela grundskolan raggade hejdlöst på mej när jag var på krogen. När jag sa att jag inte ville följa med honom hem för att jag tyckte att han hade en usel personlighet så tittade han förvånat på mig jag såg i hans blick precis när han insåg vem jag var.
Känslan när han bara stirrade på mig och såg så äcklad ut och jag inte visste om det var för att han ångrade att han varit så himla elak eller för att han insåg att han hade kunnat fått med sig mig hem av misstag får mig fortfarande att känna mig lika värdelös som då.

fan vad bra du är

Just to make it clear: I don’t think people are evil either!

And I was sexually taken advantaged of, well, a friend, a few years back. I don’t think he’s evil, no. As you said, the deed was evil.

Ps. I’m not saying you haven’t changed or anything. I just wanted to ”share my story”. I think it’s awesome that you’ve tried to apologize for what you did when you were younger. I really think that it was brave of you, and it was the right thing to do (since you really do seem to regret it).

Rough translation to English if anyone’s interested!

”She screamed pussy after me in the corridor”

I don’t want to say her name, even though she screamed mine during my secondary school years. A hollow teenage scream, when you haven’t started smoking and all the high tones are still bright. She was in the class above me, I was 13 and frightened out of my senses. Small feet in small platform shoes, carefully put mascara and hair in a tight bun. She pushed doors in my face. She told the boys in the 9th grade to spit in my best friend’s jacket och she wrote our names and a cross over them in the school cafeteria. We were in the same Swedish course, I don’t know why, maybe she had to do retake exaclty that course, and she sat in the very back of the room and sighed during my speech. She fought behind the school and she always won. She had a butterfly in the elastics of her Adidas trousers and once she chased me on the Vallhallastreet.
When I started my 9th grade, she got out and disappeared and I did not see her in 6 years. Not in 6 years did I see her, until she once came through the door to my friend’s birthday party. I got the heartbeat of a 13 year old’s when she said hi to everyone at the party and I followed her moves in the periphery. Her eyebrows were different, not drawed with a black pen anymore. Light pink rouge on the cheeks, lipgloss and soft blonde hair. A peach coloured cardigan and bootcut-jeans. New white Converse. When she came to me she offered her hand, smiled and said her name. I stubbed out my cigarette on the windowsill. ”Yes, I know.” She frowned, tried to place me. She was much smaller than I remembered, skinny with thin wrists. But the look, those eyes, those hard eyes, I saw them as brightly as I did when I was 13. ”You were so mean to me in secondary school, do you remember that?” She instinctively let go of my hand and it flashed between us for a second, as if something she had tried to let go of to a grip of her.
And then shiny (?) again, then nothing, a common, pleasant expression. She turned away to greet someone who stood beside me and I wanted to drag her back. To scream do not try to forget, remember for christ’s sake how you kicked my friend and screamed pussy after me in the corridor. I found my friend who had the party, grabbed him, hissed that she must go. ”Where is she”, he answered and I nodded at her and he showed her the door and she buttoned her cardigan, looked uncomprehending in her clean lace-up shoes and pearl earrings. Her friends stayed. It was winter and dark. She took her bag and went, I do not know where. When she shut the door behind her I did not know anymore which one of us was the mean one.

Väldigt bittert skrivet av dig måste jag säga ..

Dear L, dear K!
Yes. The first sentence is overexaggerating. I agree. But first things first!
I don’t reckon I have to rationalise anything anymore, because I can look in the eyes of what I’ve done. I don’t need to justify anything, as I can clearly see now: What I did was wrong. And to do wrong things is wrong, even if you had the worst childhood of the world.

In my first sentence I wanted to adress Sandra’s last: Nobody is ”the evil one”. I don’t think it’s alright to think about people that way. They’re people. I was raped at the age of 17 and I don’t even consider the man who did this to me an evil person. What he did was evil and it was vile. I just don’t think it’s alright to judge people, as whole persons. You can only judge the deeds they do. People choose to do what they think is right in every second of their lives, and if they really think raping or bullying a person is the right thing to do in this second, they are to be pitied. I feel sad for them. They have obviously felt hurt in their lives, because happy, loving people don’t hurt other people. It just doesn’t go that way. Feeling sorry and compassionate for these people does not mean I justify what they do. It’s more of a way of feeling sorry for what made them like that. Don’t get me wrong, if you have the worst upbringing of the world, you can still change, always, even if you’re 99 years old. You’re always responsible for what you do. But there is no person on the earth who does not have a bit of good in them. And that’s why I said: ”neither is the evil one”. Maybe what they did in highschool was evil. And maybe it’s perfectly fine when their former victims don’t want to be in the same room as them, especially if they never apologised. But people are not evil.

Så väldigt bra skriven! Bra jobbat Sandra.

Det fanns så många som var störst, vackrast och bäst på högstadiet. Sådana som alltid fick en att slå ner blicken i golvet när de gick genom korridoren, sådana vars pojkvänner kletade snus på väggarna och var så obeskrivligt coola. De försvann bara sen, jag gick ut med bra betyg, hade världens bästa gymnasieår och lyckades verkligen. Jag har fortfarande inte sett till dem men jag hoppas att de misslyckades fatalt för det är min triumf, att de aldrig någonsin kommer ha det bättre än vad de hade det när de var ungefär 15 år.

Sista meningen: självinsikt

Klokt Sandra

Anna-Lena:

I’ve had all kinds of things happening to me in life ( alcoholic biological parents, lived in a orphanage for awhile, been very insecure all my life, physical violence in my fosterfamily, mentally abused by my fostermum) and then some twins decided to bully me and make me feel even worse about life. I did not bully anyone! I did not because I would never want anyone else to feel as shitty as I’ve done. And still do.

Bullying is something you choose to do. I do believe that people can change, even though I still don’t want ANYTHING to do with the twins that made my life worse. They know what they did, I know they do, but have never apologized.

Du skriver så fruktansvärt bra Sandra. Blir så jädra tagen.. Skriver du en bok är jag den första son står i kön för att köpa den!

Åh vad underbart du skriver, blev helt tagen. Jag har läst din bogg i ett par år men aldrig tidigare (vad jag kan minnas) läst dina krönikor. Nu vet jag att jag ska fortsätta med det, absolut!
Nu kanske det inte var så på riktigt men det som berörde mig mest var att din kompis inte ställde några som helst frågor utan bara körde ut henne, vilken bra kompis 🙂

Det som gör dig till den ”goda” i denna krönika var att du undrade om du var den elaka. Det visar att du har medlidande, något som mobbare inte har.

Anna-Lena: Yeah.. but no. You can rationalize it any way you want to (to be able to get through your daily life), but the bully is definitely the evil of the two, no matter what kind of person she/he grows up to be.

I have major issues with people who try to equalize a bully and it’s victim by listing the emotional problems a bully might’ve had.

With that said, you are most likely a very nice and lovable person today. But that first sentence is all wrong in my head.

Fantastiskt bra krönika. Jag har aldrig aldrig någonsin mött en av de elaka som gjorde mig riktigt illa på högstadiet och det är jag så himla glad för. Men för något år sedan så fick jag en vänförfrågan på Facebook från den här elaka personen. Jag stirrade mig blind på namnet och det bara snurrade runt i mitt huvud. Alla minnen kom plötsligt tillbaka och allt ont hon en gång sade gav mig tårar i ögonen. Jag visste inte riktigt om jag bara skulle ignorera henne och blockera henne och låta det vara men jag kunde inte. Det gick bara inte. Så jag tog fram meddelanderutan och började skriva. ’Vad vill du mig efter alla dessa år? Hur kan du med att skicka en vänförfrågan till mig? Du som var min egen klasskamrat och behandlade mig som en trasig papperspåse?’ svarade jag. Jag kände mig illa till mods och tänkte att jag kanske hade gjort något fel när det plötsligt plingade till och jag fick ett meddelande tillbaka. ’Jag tänkte bara att det vore roligt och få höra hur det var med dig och om vi kunde hålla kontakten’ svarade hon.

Jag kände mig så arg och så besviken och jag önskade att hon hade varit i närheten så jag kunde gett henne örfil. Jag bestämde mig för att absolut inte ge mig så jag fortsatte att skicka meddelanden till henne och hon fortsatte att skicka meddelanden till mig. ’Jag förstår inte hur du kan vara arg över någonting som hände för så många år sedan. Jag är en annan människa nu’ svarade hon och det var det sista meddelandet som jag brydde mig om att läsa för sedan struntade jag i henne och då kände jag att jag faktiskt hade vunnit.

Jag skulle aldrig för mitt liv umgås med dem från högstadiet. Alltså aldrig aldrig någonsin. Det är inte rätt att behandla någon på ett sådant sätt och sedan tro att allt är glömt bara för att man har blivit äldre. Så himla modigt av dig att säga till henne och låta henne gå: du var absolut inte den elaka utan det var hon. Du gav tillbaka det som hon gav dig under alla år och det var inte mer än rätt.

Hörredu, hon visste nog varför hon blev ”utkastad” från festen. Och hon visste vad hon hadd gjort. Människor glömmer inte. Och det var inte ditt fel. Att inte vilja ha någon på samma hemmafest tätt inpå som mobbat en så mycket går inte ens att jämföra med att mobba någon. Mobbing är vidrigt. Och förhoppningsvis så insåg hon begreppet karma och lärde sig en läxa. Dessutom så var det ju din killkompis som pekade ut henne, det var hans val, hans fest, du sa bara som det var, och det har man all rätt till att göra! Man SKA inte få kunna komma undan med vad som helst!

Jag tycker att mobbare ska kunna få komma till tals och be om ursäkt om de vill det. Den damen som mobbade Sandra fick ju nu den chansen men ville inte göra någonting med den och då var det helt rätt att hon fick på porten!

Om ”barn” som ändå vet vad de gör hade trott att de kanske får ta konsekvensen för sitt handlande en dag. Att de kanske blir konfronterade och får lämna en fest, då är det nog mer sannolikt att man är snäll mot sina klass- och skolkompisar istället. Man kan ju inte skylla allt på att de var barn eller hade det jobbigt, barn kan också ta ansvar och välja hur de vill vara. Jag tycker du gjorde helt rätt.

Så himla fint. Ibland vill man ge igen, men ibland står man inte ut med att vara i samma rum som någon som gjort en illa på det viset.

Jeg synes du var modig, som sa det til hennes ansikt, og ikke lot henne late som ingenting. Du var IKKE den elake!

Jag tycker att det är modigt av dig att stå upp för dig själv och säga det till henne i ansiktet att hon behandlade dig dåligt på högstadiet, att du minns mycket väl vem hon är. Jag vet inte om jag hade haft modet att stå för mig själv. Jag hade kanske bara lett och låtsats som ingenting, bara för att inte skapa några konflikter och för att det inte skulle bli dålig stämning. Har blivit mycket bättre med åren på att säga ifrån och stå upp för mig själv men likförbannat så tackade jag ja till vänförfrågan på Facebook från dessa tjejer som var så elaka mot mig hela högstadieperioden. De kanske har förändrats, vem vet, men det är inga människor jag hade velat umgås med nu i vuxen ålder.

Tråkigt att hon inte kunde ta din kommentar och förvaltat den. Lärt sig något och bett om ursäkt. Då hade kanske både hon och du mått bättre. Men man tänker väl inte logiskt i en sådan plötslig situation. Du gjorde verkligen inte fel. Hon fick chansen men finmpade den. Fint av din vän att visa henne dörren.

så himla märkligt. som ett annat liv. jag tycker du gjorde rätt, man kan inte svika sig själv genom att se förbi sånt.

Dear Sandra,
I think so: Neither of you is the evil one. Neither.
I know that, because I used to be a bully in high school. Not the apparent kind, like your bully. But still, I made fun of people, I manipulated them into thinking they had no right to be angry at me because, hey, it was all in good fun! and I behaved like I owned the world, didn’t really care what others thought and felt and were generally very successful with that. The boys loved me, I had the best grades, I was a ”popular girl” and so on. But I was a terrorist, all the time, and deep down, I knew it. Until one day, in thirteenth grade (we germans leave school at 19), a girl who I considered a good friend of mine, told me she didn’t want to speak to me anymore, even though there were still 5 months to go in school. She also canceled our finals trip to Paris. To date, I don’t know why she did it, even though I talked and apologised to her, but I guess she was just tired of being supressed by me. I have feelings of guilt and shame about my behaviour ever since then. I tried to apologise to the people I was mean to, I try to be extra friendly and caring now in my life. I know I was a ”bully” for a reason: It was easier to push my own insecurities onto other people. I was insecure as hell, but told myself I ”had it all” and there was no reason to be, I supressed my own feelings, I was bulimic, but I took my anger and bad feelings out on others. What I’m trying to say is (as a german saying goes): Who has problems, causes problems. Bullys are very rarely happy people. And it says a lot about them that they feel the need to supress others. I agree they should know better than to do so, but I guess at my time in high school, I didn’t. Now that I’m a student at Uni and am finally comfortable with my real, friendly, caring, ”uncool”, loving self, I only have to deal with the guilt and shame from that time. Maybe this girl feels the same. Maybe she doesn’t. I don’t know.

Håller nog också med ovanstående (även om jag inte läst ordentligt vad de skrev utan bara skummat igenom). Tycker ditt beteende på den festen var väldigt förståeligt.
Människor kan göra fel och bete sig som as men det betyder inte att man inte någon gång kommer att få ta konsekvenserna av att bete sig som as, eller att man inte borde ta konsekvenserna.
Kanske hade hon sina anledningar till sitt beteende (dålig uppväxt, dåliga föräldrar, vad vet jag) men det ursäktar inte dåligt beteende. Finns många som har haft/har det skit som inte beter sig som skit för det.

Jag hoppas inte att du tvekade på riktigt om vem som var den elaka.

Åh vad jag känner igen det du skriver….hur ett magont från så många år sedan kan komma tillbaka på en sekund, bara man ser en människa eller hör personens namn! Heja dig att du inte bara log tillbaka och sa hej….
Kram till dig fina Sandra

Jag tycker inte heller du gjorde fel. Klart hon säkert blev ledsen, men svårt att se vad du hade för val. Det enda jag egentligen tycker är dumt är att hon kanske aldrig förstod varför. Det bästa hade ju varit om hon förstått anledningen. Men jag förstår verkligen att du inte ville dra upp det och prata om det där och då, utan bara ville att hon skulle försvinna, det hade jag också velat.

Håller med Anna och Jessi om att du absolut inte gjorde fel och att det inte gör dig till en dålig person. Det är så många mobbare som ursäktar sig/ursäktas med att de hade det jobbigt hemma eller hade det tufft på andra sätt, men det är väldigt många som har det supertufft men som ändå inte trycker ner och trakasserar andra. Att säga till en sin kompis att hen ska be någon att lämna festen kan dessutom inte ens jämföras med att förstöra två år av någons liv (eller kanske mer, beroende på hur man lyckas återhämta sig när mobbingen är över).

Fanns kanske en anledning till att hennes kompisar inte hängde med henne från festen (dvs. hon är fortfarande en subba)… 😉

om hon inte tänker ta konsekvenserna av hur hon betedde sig så får hon skylla sig själv om du inte vill ha henne på en fest tycker jag.

Det är så himla konstigt att träffa folk från förr.

Alltså jag är väl långsint men jag tycker inte att man ska behöva umgås med folk som behandlat en som skit så jag tycker inte att du gjorde fel. Även fast det var länge sen och du var ung så är man ju ändå en människa som förtjänar respekt liksom, då som nu. Ens handlingar får konsekvenser, även om konsekvensen i detta fall kom sex år senare.

Du var inte elak. Om hon hade låtsats om vad som hänt och bett om ursäkt så hade det varit en annan grej. Du har all rätt att känna dig trygg och glad på din kompis fest. Även om det gått några år så har dina sår inte hunnit läka och det är inget konstigt med det. Jag hoppas att jag skulle göra likadant som du men jag är rädd att jag bara skulle låta min gamla plågoande få vara kvar, låtsas som ingenting och ha roligt med mina vänner samtidigt som jag satt i ett hörn och mindes allt taskigt hon sagt och gjort.

Det finna säkert en massa anledningar till att hon var ett as i högstadiet men det betyder inte att hon ska slippa ta konsekvenserna av att hon mobbade sig och din bästis.

Däremot var hennes kompisar inte särskilt schyssta eller lojala.

Har också varit med om det där. Träffade en av mina mobbare på nyår för två år sedan. Jag gillar inte att tala om mig själv som snygg, inte som snyggare än någon annan i alla fall, men den kvällen var jag riktigt snygg. Vi hälsade också sådär stelt, sa inte så mycket mer. Senare på kvällen när jag diskade kom han fram till mig och började prata, började ursäkta sig med att han och hans kompisar inte alls hade mobbat mig på högstadiet. Att det egentligen var dem det var synd om för jag var så mycket bättre i skolan än dem så då var det tydligen okej att ropa plugghäst efter mig, härma mig när jag fick tandställning så att jag fick rusa in på toaletten och gråta, kommentera alla meningar jag sa. Det enda som var felet på mig var att jag var stark, jag stod för mina åsikter – jag hade åsikter, och jag var bra i skolan, alltid utan att behöva kämpa något vidare för det. Jag har i alla fall inget av ångra från min höstadieperiod, men de har tusen saker att ångra.

Tack för att du delar med dig av din historia!

ohgods sista meningen. Jag vet inte heller. Jag är livrädd för att träffa någon av mina mobbare nu i efterhand. Hur skall man bete sig? De gjorde mitt liv till ett helvete. Jag ville ta livet av mig när jag var 11, men vågade aldrig (tack gudarna för det!) Den värsta av dem jobbade i en butik i Visby, jag gick aldrig in och handlade där om jag såg henne. Vill aldrig mer ha med dem att göra, men samtidigt vet jag ju att de alla kommer ifrån riktigt dåliga bakgrunder liksom. Förlåter det något? Jag vet inte. Jag ville dö. Svårt att förlåta då…

Älskar Aftonblads-rubriken! 🙂

Vet att du inte sätter dom själv.