underbart!

Men jag fattar inte riktigt, skulle Ludvig helt ha bytt personlighet till en douchig dude nu? Han är väl samma person som när ni var ihop. Var det inte du som blundade för vad han höll på med och satte din rosa gulliga Perfect Boyfriend-lins över er? Han gjorde sig ju bra i din blogg.

Sandra, det var ett fegt svar på Em´s inlägg. Naturligtvis handlade inte krönikan – eller något annat blogginlägg eller krönika – om din priviligierade bakgrund och situation. Men jag, som är bekants bekant med dig, känner också att du romantiserar, mörkar och skönmålar lite väl mycket runt exempelvis Parisflytten.

Det handlar såklart inte bara om att du är ”modig” som ”bara gör det” och ”ser vad som händer”. Du har helt andra förutsättningar, både i NY och från början, och jag tycker det är falskt att sätta alltför rosa glasögon på dina många gånger mycket unga och orefarna läsare.

Micha: Håller med till fullo.

men varför tror vissa av sandras läsare att det är okej att skriva skit om en tjej bara för att det råkar vara er favoritbloggares ex nya? hon har väl inte gjort varken er eller sandra något? (förutom det uppenbara med hjärtsorg) men av vad jag förstått så är det här inte samma tjej som exet blev kär i när han var med sandra. och även om det var det ger det ju inte större rätt att kasta skit på henne. jag tycker att särskilt på en sån här blogg som annars har så vettiga läsare i alla frågor blir det sån konstig stämning när man läser omotiverarade klagomål mot en tjej ni inte vet någonting om. jag förstår att man blir solidarisk när någon man tycker om är sårad, jag har också tyckt illa om ludvig pga detta även fast jag inte vet hälften av situationen, så det kan jag inte döma någon för. men en helt oskyldig brud? det är klart man vill försvara och få att må bättre, men tycker ni inte det finns något smartare sätt än det här?

näthat är ju så sjukt obehagligt och fult, både i större omsträckning som i uppdrag granskning och lite mindre som framkommer här i kommentsfältet..

tack för alla fantastiskt fina och kloka kommentarer. ni är så jäkla bra.

Sofia – så himla ärligt skrivet. jag tror du har helt rätt i att det är känslan han lämnade en med. ”Han traskade liksom in i mitt hjärta som stod vidöppet och detonerade en bomb”, så fint. Man får nog bara lära sig att leva med det tror jag. och det går ju det också.

Sabina – jag är faktiskt också ganska förvånad och häpen över hans sätt att framställa sig själv nu när vi inte är tillsammans. det är inte mannen jag var ihop med och ja, jag håller med dig, jag tycker också att vissa av bilderna är stötande. det är väldigt intressant, eftersom det var såna killar han liksom såg ner på när vi hängde. Men för mig har det varit väldigt bra i min komma-över-process, eftersom grabbiga grabbar som postar bilder på fuck you-fingrar och bröst är typ det sista jag finner intressant. Och om det är sån han är nu, eller vill va, så känner jag bara kul för dig, skönt att jag slipper vara med.

em – fast det var ju inte alls det texten handlade om.

Nath – haha du är rolig 🙂 Nu följer inte jag Ludvig på instagram, men hörde att han var i tulum av en kompis och kollade in. Lite knäppt, men antar att det inte var hans eget första val.

bella – your boyfriend is suppose to be your best friend, you HAVE to talk to him about this.

Melhi – <3

Linda- ja det är väl delvis sant, men de har ju också rätt. Det här är även mitt forum, jag bryr mig faktiskt inte om någon säger vad de känner om honom här. seriöst, han vet att 80% av hans följare på instagram är mina bloggläsare och uppenbarligen älskar han att visa upp sitt nya dude:iga liv för dom.

Håller med Isabella. Snacka om att gå över gränsen. Lämna hans tjej utanför, om något är osmakligt så är det att leta upp info om henne och sedan baktala henne här.

Tycker att samma sak gäller honom för den delen. Ni känner väl inte honom så det är också fel att sitta och snoka och sedan skriva långa kommentarer om hur hemsk han blivit. Ta ett steg tillbaka och kolla på er själva. Hur mycket ni än vill tänka att ni är Sandras buddies så har ni absolut inget med saken att göra.

Du är så himla bra och fin. Jag ser upp till dig.

Nath, Att Ludvig använder instagram kallar jag inte direkt att ”slänga upp bilder sådär rakt i ansiktet på” . Och om jag skulle åka någonstans skulle inte jag begränsa mig till ställen jag inte varit på med någon förut. Det kan vara jobbigt, ja. Osmakligt? Nej.
Och att du kollar upp hans tjej och snackar skit om henne här är bara fel. FEL.

Ps. Sandra kanske inte ens följer hans instagram längre, vem är det då som är osmaklig och slänger upp det sådär rakt i ansiktet på henne? Jo du.

Var också tvungen att titta på hans instagram. Gu så tragiskt. Någon borde verkligen förklara för honom exakt hur patetiskt det är med vita medelklass pojkar som tror att de gör något vågat och out there när de skriver bitches eller bad ass. Jag ryser av pinsamhetskänslor. Jobbigt mycket skryt om hur ”cool” han är. Hur kan någon missa att coolhet för det första inte är något man kan köpa och att människor som är coola på riktigt aldrig behöver SKRIVA DET I CAPS LOCK.

Sandra. You are so much better off without him.

http://www.youtube.com/watch?v=JSuwHj-RZxA den låten passar dig.

GRATTIS till boken förresten!!

Blir ju egentligen ett grattis till alla oss läsare också, för att vi får läsa den. SÅ spännande.

Sandra, med hjärta och själ har jag följt och följer jag din resa.
Jag lever mig in i den, lider med dig, glädjas med dig, beundrar dig, oroar mig för dig, avundas dig, förundras över dig och irriterar mig väl kanske också en aning ibland, men det är väl mest på grund av avundsjuka i sådant fall. Som det ju ofta är.

Men mest känner jag bara varma känslor och välvilja. Min avund får mig verkligen inte att önska dig ont, tvärtom har jag gråtit för din skull och t.o.m. hatat en aning. Hatat honom. Fast inte genom något näthat eller så, bara inom mig själv, i mitt huvud och inom min kropp. Jag hatar vad han gjorde mot er, och mot dig. Jag förstår inte hur han kunde. Bara slänga bort allt liksom, och så snabbt, så plötsligt. Jag har så svårt att ta in det, och så svårt att kunna tänka mig att det ligger något äkta bakom.

Känns så jävla mycket som om han bara frestats av det ytliga livets godsaker, typ. Vill leka tuffing, ball kille, inne-kille. Och hård, som om det vore något att eftersträva.

Jag ser inte den glädjen eller livfullheten i hans blick längre, som fanns i bilderna som du tog, eller som fanns tillsammans med dig. Det är borta. Jag kan t.o.m. undra: Knarkar han? Vad fan hände liksom?

Fast jag vet ju inte ett skit heller, så jag ska väl inte döma honom egentligen. Men tyvärr tenderar man ju att göra det, när man tycker om någon, och jag tycker om dig. Jag fattar inte hur han bara kunde slänga bort dig, världens sötcharmigaste tjej!!!

Och jag får också ont inuti, mår illa typ, på ett speciellt sätt, lite ångestfyllt… För jag tänker på att bli bortbytt mot någon som är snygg på det där modelliga sättet, det reklamskyltsaktiga. Och just den, den där ”LA-flashiga”-världen. Jag skulle hata det!

Och särskilt det, att veta att man hade så mycket tillsammans. Så mycket gemenskap, skoj, kärlek, värme, vänskap. Och så bara: poff, en fabricerad värld tar över. Man separeras… Fy fan alltså.

Jag förstår inte riktigt hur du pallat hångla så mycket, man får intrycket av att du gör det väldigt mycket i alla fall, fast det kanske inte stämmer… i alla fall inte att det är med så många olika personer? Jag vet inte, och jag tycker inte heller något av det är fel av dig att göra. Jag förstår bara inte hur du klarat av att göra det. Alltså, jag tror jag skulle bli ganska apatisk faktiskt…

Och sen, om jag skulle hångla runt, att jag skulle må dåligt på grund av det också. Kanske fästa mig vid någon ny och bli ångestfylld över det, eller känna mig smutsig och ensam, för att ingen av dem som kom mig så nära fysiskt kunde förstå mig psykiskt, om du förstår.

Fast för dig verkar ju detta med hångel nästan uteslutet vara en positiv grej, och jag är därför glad att du kunnat trösta dig med det. Jag bara får ont inuti av att tänka på hur ont allt allt allt måste ha gjort (och gör) i dig ibland.

Jag tar del i det ska du veta, jag tar del i din sorg och smärta. Men jag blir också glad att se när du sakta men säkert tar över världen… 😉

Och så stolt att du inte låter honom hålla dig nere! DU ÄR GRYM.

Fortsätt det, var DIG SJÄLV och ingen annan. För ingen kan vara bättre på det än just du, och just du behövs och är så viktig för så många. Åh du är så fin.

God natt, jag hoppas du dansar någonstans just nu, eller kysser någon vacker man.

älskar dig vill så gärna att du ska må bra

Som vanligt fint skrivet och fint känt!
Mitt bästa råd är att låta det göra ont men kom ihåg att det värsta faktiskt går över!

Det är väl bra att Ludvig är ihop med någon som verkar olik Sandra tycker jag, än om det hade varit tvärtom…att hans nya tjej påminde om Sandra. Jag tror att det kan vara lättare att hantera att ens ex har en ny partner om det är någon som inte alls är som en själv..

får lite andnöd över hur bra och sant detta är. tack <3

Veldig, veldig fint. Du er sterk!

Bella: I am so so sorry to hear how you feel and it really breaks my heart. But I actually think you should break up with your boyfriend because he is the one who makes you feel the way you do. Six years is a very long time but it does not sound that you are happy. Maybe you have been happy before but when you feel that something is wrong you should trust your feelings. Your mind is trying to show you the right way and I think you should stop for a minute and listen to it because the most important thing in life is to love yourself and to make yourself happy. It is not healthy to be with someone that makes you feel worse about yourself and who does not share the same thoughts and values about love. If you cannot even talk to your boyfriend how can he make you happy? If you wake up in the middle of the night and cry because something is wrong how can your boyfriend help you when he decides not to? I broke up with my boyfriend two months ago after nearly two years together. I felt awful but it was the right decision because he did not make me happy. I cried almost every day and I could not figure out why and I did not even let him touch me too much because I felt that something was wrong. I was miserable in our relationship and that is a dangerous feeling. Ask yourself some questions and follow the path that your heart show you. But almost remember that you are the most important person and you must think of yourself for a change.

I cannot trust my boyfriend anymore. And he gave me NO reason to this. We are together for almost 6 years now, and I never felt this way before. and I don’t know why, I don’t how how I stop this feeling and I can’t talk to him anymore, because he became so sad when I do.

I have no one to talk about it. I wake up in the middle of night, crying like a baby, can’t keep any kind of food in my stomach for more than 5 minutes. My life is hell right now.

I keep saying to myself: stop with this silly feeling, but some part of my body insist to tell me THAT IS SOMETHING WRONG.

I’m sorry for my bad english, I’m sorry for the intrusion in your blog. I have no one to talk about it and a had to put it out somewhere. This feels like a safe place to do it.

<3

Håller m någon där uppe som undrade vad som hade hänt med ditt ex. Igår kväll blev jag så jävla förbannad på honom på instagram så jag var tvungen att kommentera. Det är ju sjukt egentligen för jag känner inte honom, inte dig heller ju…

Men att åka till tulum där ni var och sen slänga upp bilder sådär rakt i ansiktet på dig när det var han som dumpade dig… Det är ju riktigt osmakligt. Det skriker dåligt självförtroende om du frågar mig. Och den bruden han har då? Gud ni kunde ju inte bli mer olika…. Antar att han försöker anpassa sig till något plastigt LA-liv. Läste någon artikel om henne, reportage från hennes hem där hon ältade om nyttig mat och massa annat skit. Stackars dig tänkte jag. Det kan inte vara ngt roligt liv….

Hur som helst.. Jag blev dumpad 2007 och det gjorde så jävla ont så jag trodde jag skulle dö. 6 mån senare blev vi ihop igen. Det höll i 4 år till sen fick jag släppa honom. Det var oerhört svårt men han ville inte gifta sig och skaffa barn med mig. Fast han aldrig sa det rakt ut kände jag det så jag fick släppa honom…

Jag tänker på honom ibland eller ganska ofta faktiskt. Saknar inte honom som pojkvän men som kompis… Men… Jag har en ny pojkvän som älskar mig och som gör mig lycklig. Det kommer finnas ngn till dig också.

Beundrar dig verkligen! Du är så himla stark! Vet hur mkt du lider men det går över och du kommer känna att det var bäst det som hände. Jag lovar! Ludvig verkar vara på väg mot ruinens brant ändå. Patetiskt!

Otroligt bra krönika, verkligen!

Du är fantastisk.

Åh, så himla himla bra. Börjar snart grina. Längtar sååå efter din bok <3

Kjære Sandra
Du kjenner ikke meg, og jeg kjenner vel egentlig ikke deg heller, men likevel føles det sånn. Jeg har vært innom bloggen din stort sett hver eneste dag i nesten to år nå, og du inspirerer meg stort i hverdagen. Du er utrolig flink å skrive, selv har jeg hatt en drøm å skrive en bok siden jeg var 5 og lærte å lese. Det at du bare bestemmer deg, setter deg på et fly og gjør det du har lyst til, synes jeg er beundringsverdig. Det er ikke alle som har guts nok til det, meg selv inkludert. Gjennom postene på bloggen din og kronikkene dine har jeg både ledd og grått, og noen av dem har virkelig grepet meg.

Masse lykke til, jeg skal garantert kjøpe boken når den kommer ut!
Du virker som en fantastisk person, som klarer å holde hverdagen gående – også for meg – når ting er som værst.

Klem fra Marie

Så hög igenkänningsfaktor så att jag vet inte vad!

Det här rör mig där inne, och jag fäller en tår. Det är ärligt och fint.

vidunderliga du så bra text!!

Jag tror att en sådan där smärta som du skriver om, ofta är förknippad med saker som hänt tidigare i ens liv. Eftersom de har sådan våldsam kraft. När jag gick igenom en liknande känsla, när hjärtat höll på att gå i bitar och jag bara grät och grät i månader (när ingen såg), så upptäckte jag att det inte bara handlade om den person som utlöst smärtan. Det handlade ännu mer om min enorma smärta jag upplevde tidigare i livet, och där min pappa utlöste dessa känslor.

När jag fick upp alla dessa glömda känslor (och lät dem välla fram), kunde jag tillslut transformera smärtan. Eller rättare sagt DEN transformerade mig. Det var helt fantastiskt när den släppte taget om mig mig, den där hjärtesmärtan. Vilken frid! Vilken tacksamhet!

Den där smärtan ville bara ta mig ner i djup inom mig som jag inte visste fanns. Och när jag följde med och märkte att det fanns andra källor till smärtan, på andra nivåer, så blev den liksom lättad, lugnad, och släppte taget om mig. Men det var en inre process, 24 timmar o dygnet typ, och varade i nästan ett år.

Jag är övertygad om att du kan transformera den där smärtan Sandra, eftersom du är så ren, så kärleksfull, så klok, så ärlig och sann. Jag tror det är mycket bra egenskaper för att växa på riktigt som människa. All lycka!

Har insett hur otroligt illa berörd och hur dåligt jag har börjat må pga hela bloggsaken. Ytliga bloggsre med köpta inlägg som ska verka äkta. Människors strävan efter (mycket) pengar och all jävla yta. Inte speciellt tilltalande när man befinner sig i ett självhat och blivit dumpad.

Tack för att det fortfarande finns hopp om mänskligheten med jordnära, äkta människor som du Sandra. Jag känner mig så himla normal och inte alls udda för att jag inte är en sk ”powerwomen” just nu. Jag ska sluta läsa bloggar. Jag blir lite dum i huvudet av allt som verkar vara perfekt.

Men jag tänker fortsätta läsa Niotillfem och underbara Clara. Äkta bloggar som visar den (ibland) jävligt obekväma verkligheten. Fina Sandra. Jag brukar läsa ditt mejl ibland när jag är i behov av pepp. Tack igen. Kräm

<3 <3 <3 !!!

Så ofantligt fint skrivet! Längtar efter din bok. Tänk att äntligen få läsa sida efter sida av dina fantastiska formulering utan att behöva sörja inläggets, novellens, krönikans slut. Vilken fröjd! Hurra för dig Sandra!

Dina texter är alldeles underbara och jag längtar som tusan tills din bok kommer. Och sista stycket i krönikan alltså, du satte ord på det jag tänker, känner och går igenom. Tack.

Åh, herregud. Har aldrig kommenterat här förr, men nu MÅSTE jag bara, även om du säkert inte hinner läsa alla kommentarer. Du är så OTROLIGT bra på att sätta ord på känslor och på att beröra med det du skriver! Fick tårar i ögonen av texten och det är liksom som att man känner dig på ett sätt för det gör ont i mig när du berättar om att det gör ont i dig! Men det bästa av allt är att trots ”motgångarna” så är du så ofattligt modig och stark och bara superhäftig! Är så jäkla imponerad av dig, Sandra. Massa kärlek till dig och jag längtar helt extremt tills boken kommer ut! KRAM, lycka till med allt!!

Jag tycker att du alltid skriver helt otroligt och träffande, men det här nog något av det finaste du har skrivit. Kanske för att det är precis så jag också känner. Även om jag känner mig lättare än på väldigt länge sedan det tog slut, så är jag samtidigt väldigt tom inombords. Går runt och iakttar omvärlden utan att kunna ta åt mig något. Undrar om någon annan någonsin ska kunna fylla mig sådana otroliga känslor igen. Vill bara flytta långt bort (och det kommer jag nog göra) och börja om på nytt. Men sist och slutligen, vad är nyttan med det? Man kommer ändå vakna på nätterna och gråta.

Himla fin text men samtidigt blir jag väldigt väldigt ledsen när jag läser den. Jag antar att det beror på att det är för mig är som em skrev här ovanför. Att alla faktiskt inte kan göra allt hur mycket man än vill för det är inte så himla enkelt. Men du skriver på ett sagolikt sätt och hela du är så fin.

jag hoppas du blir så in i helsike lycklig där i drömstaden, Sandra! det kommer ordna sig och du är så stark, fin och fantastisk! glöm aldrig det!

Jag är själv där nu,
försöker fly sanningen att det inte finns en oändlighet av möjligheter.
Flyr när det blir en vardag som påminner en…,

så himla fint, vackert, sorgligt och så sant.

Himla fin text, Sandra. Känner till mig i den; har flyttat till ett annat land, lämnat bakom mig saker som gjorde ont och kändes svåra och obekväma, började något nytt, och sen plötsligt möter jag alla dessa saker här, fattar att dom följer med mig, vad jag en gör. Man måste lekas inuti för att saker ska ändras.

Hoppas du har det bra!

Asså Sandra!! du är ju helt fantastisk!!! och jag är nästan 100 på att du kommer må mycket bättre i sommar…fatta, en sommar i paris!!!

Så himla bra skrivet! All lycka till i Paris!

Åh kan inte du visa din lägenhet?

men du ”em” där uppe! sådär är det väl faktiskt inte alls. 1. vad fan spelar pengar/lägenhet/jobb för roll om man inte känner att man varken har trygghet eller tillräckligt med kärlek? som om det är det som gör ett liv värt att leva. och 2. man behöver inte alls pengar/kontakter. jag flyttade helt själv till ett land jag inte känner till, en stad jag aldrig varit i, där jag inte kände en enda liten människa. och fastän det bara gått en cirka två månader har jag nu jobb, lägenhet, och en hel hög nya bra människor. man KAN om man vill. punkt slut.

Så sorgligt och fint och jättefint! Tack. Du är bäst!

Underbar krönika!

Du är verkligen fantastisk!

fast du är ju så enormt privilegierad. du får det att låta som att du sa upp dig huxflux och flyttade till paris och bestämde dig för att försöka skriva lite. i själva verket har din mamma kontakter som gör att du kan flytta till paris, du har fått ett bokkontrakt och har _betalt_ för att skriva i ett år. du säger inte upp dig och lämnar allt och får ’se vad som händer’ , du har pengar, jobb och boende fixat. långt ifrån alla har det så och kan göra på samma sätt som du kan, du skriver hela tiden om att man kan göra vad man vill osv. öh. nej. det kan man inte. däremot kan man det om man har pengar och kontakter, vilket du har. sluta romantisera.

Åh Sandra vad du är bäst, så himla fint skrivet!!!

Exakt sådär. Och precis vad jag går igenom just nu.

Jättefint beskrivet. Hur det egentligen inte längre handlar om personen, utan vad den personen stod för och vad det gör men en själv när anknytningrelationer tar slut.

så fantastisk text. blir så himla berörd.

så är det nu. jag gör allt jag vill, har roligt och lutar mig mot mina vänner men ändå sköljer den där ångesten över mig och jag kan inte sova fast jag är tröttast i världen. blir livrädd och känner mig så ensam, allt utanför känns stort och svårt att ta in. jag är rädd för att vara bara jag och att ingen någonsin ska bry sig mer om mig än vad jag själv gör. jag låter alltid människor komma nära för att sen bli ledsen och sviken. är så trött på att alltid känna så mycket och ge av mig själv men sen samtidigt är det det enda jag kan göra. hur roligt blir livet liksom annars? så jag bara gör det. det var bra skrivet och det hjälpte mig just nu. tycker du är en fin förebild och modig som delar med dig så mycket. det är viktigt för alla som läser, särskilt för 21-åriga tjejer som jag som har ordning på allt utom det jag känner. tack!

För mig tog det fyra år och många städer och länder innan det slutade göra ont.

å, sandra. fantastisk skrevet.

Den är helt fantastisk!!!!
Aldrig någonsin har någon så bra satt ord på den ångestfyllda smärtan. Så smärtosamt men samtidigt vackert. För nästan två år sedan gick jag igenom samma sak och jag önskar att dina texter hade funnits där då. Du är oerhört duktig på att skriva!!!
Jag var bara tvungen att länka från min egen blog och jag hoppas det är ok.
//jonna d

Jag älskar hur dina texter alltid fångar ens fulla uppmärksamhet så fort man börjat läsa dem och hur de samtidigt frammanar både tydliga bilder och starka känslor ur ens inre.

Och jag tänker på alla de människor som finns här på bloggen och överallt i världen som fått sina hjärtan krossade till hjärtemjöl. Själv är jag rätt ny på den fronten. Men i höstas fick jag för första gången känna på både kärlek så fysisk att den var rent elektrisk och på att få hoppets låga släkt och bröstet tömt på känslor. Han vände sin kärlek till en annan, och jag fick se på när han log mot henne istället för mig. Och det gjorde så ont.

Men det var värt det. För nu vet jag hur en kärlek så fysisk så att den blir elektrisk känns. Och jag längtar till nästa gång.

så fantastiskt fin sensmoral. kände mig alldeles stark i hela hjärtat när jag hade läst klart.

Det som också är jättesvårt är när man själv har gått igenom detta en gång, men nu måste se sin bästa vän göra det, och man vet att hon kommer komma till den där punkten när hon blev starkare av det, men inte är där än. Det känns hemskt och maktlöst att på något sätt veta lösningen till hennes sorg, men inte kunna ge henne den.
Åh, om jag kunde.

jag rös. har aldrig gjort det av text innan, superfin!

Det kommer ordna sig.

Fantastiskt fint! (Som vanligt.)

alltså. det här!!! bästa bästa bästa

Sofia, du skriver om den känsla jag kommer att känna om 20 år gällande honom. Jag känner det på mig, på något sätt kommer just det såret aldrig läka, oavsett hur lång tid det kommer att gå.

skönt att veta att jag inte är den enda som fortf blir lessen och känna mig ensam och förvirrad snart ett år senare. hände mig ungefär samtidigt, jag började stortjuta så fort jag läste ditt första inlägg efter att det hade hänt, o kände mig rädd o shockad, även fast vi inte känner varann, och du var min tröst o inspiration hela sommaren och hösten, man tror inte att en person kan påverka ens själ så djupt och lämna så djupa spår att man fortf saknar allt från hans knäppa skratt till hans dumma resonemang till sättet han doftar på. fast ändå tänker man fan visst kan jag bli lyckligare o visst finns det killar som aldrig kommer släppa taget om ens midja, never ever! nu har man ändå upplevt det och det är tusen ggr bättre än att aldrig uppleva kärlek i alla dess former

du är trop fabulous som gör detta o vågar hoppas o drömma vidare. jag hejar på dig hela vägen från svea rike, jag hoppas jag ser dig på WOW, då ska jag springa fram o be om en kram 🙂
virtual hug to you

Ser så himla mycket fram emot din bok när jag läser dina texter.

Åh superbäst som alltid!
Och, du, jag vet (som många andra) hur det känns att någon har förstört något inuti som det kanske tar riktigt lång tid att fixa, men i ditt fall alltså.. Vet inte hur jag ska säga det här men alltså ditt ex’s instagram… Vad har hänt med honom?? Jag minns så himla tydligt hur du skrev att du hade röstat på FI och att du inte ville säga vad han röstar på för det är hans ensak, men att du givetvis aldrig skulle vara ihop med någon som inte värderar feminism/jämställdhet högt.
Vet du vad Sandra, jag känner ju varken dig eller honom, men utifrån ser det ut som att du fick den bästa möjliga versionen av honom. Det tror jag sannerligen. Med dig verkade han så levande och framstod som en riktigt bra person här på bloggen, men nu (enligt de sociala medier iallafall) verkar han försöka leva något slags ganska patetiskt ungkarlsliv. Bilderna han lägger ut är fåniga och ibland rentutav stötande.
Vill absolut inte tala illa om honom och hoppas att du inte blir ledsen, men återigen – jag tror du fick den bästa versionen av honom. Han är säkert en bra person som bara behövde gå vidare i livet och larva sig. Usch. Förlåt igen. Är lite arg på män idag bara. Bli inte ledsen snälla! Menar inget illa, men kände ett behov av att skriva detta. Dumt kanske, att analysera folks liv sådär… Aja.
Önskar dig allt det bästa, du är så stark och mogen och BRA. Puss <3

Så otroligt läsvärt och lätt att känna igen sig i! 🙂

Så himla bra. Är inte riktigt där än men det kommer väl. Tack för att du är så himla bra, att läsa din blogg får mig att må så mycket bättre. Tack <3

Så fint skrivet.

Ibland får jag intrycket av att alla bara stänger en dörr och lyckas gå vidare efter ett svek. Det ska inte få göra ont, man är så mycket bättre än skitstöveln som lämnade en osv osv.

Själv levde jag med en svidande smärta i åratal efter att mitt första samboförhållande tog slut. Nu är det mer än ett decennium sedan och jag är gift sedan några år tillbaka, jag har hittat hem.. Men blir jag påmind om just den här tiden så kan det fortfarande hugga till.

Häromdagen såg jag att mitt ex var med i en diskussion i kommentarsfältet på en gemensam väns facebooksida. De pratade om musik som vi gillade på den tiden och det sved så vansinnigt mycket av någon anledning. Så där satt jag hundra år senare och ”tjuvläste” en facebookstatus och tänkte på den tiden. Den hemska tiden som gjorde mig så sjukt illa att jag fortfarande får en svidande känsla i magen när jag påminns om det. Någon dag senare satt jag och tittade på Melodifestivalen och där fanns en deltagare som är som en dubbelgångare av mitt ex, nästan exakt så som han var för 20 år sen när vi först träffades. Och ännu en gång kändes det som om någon bara drog en knytnäve rakt i magen på mig.

Och det finns egentligen ingen jag kan prata om det med. Jag kan inte ringa en vän direkt. Det känns som folk skulle tro att det handlar om att jag fortfarande skulle vara kär eller att jag inte har kunnat gå vidare, vilket i sig ses som en stor synd. Jag vet inte.. men jag kände igen mig i det du skrev. Det är som om något faktiskt blev förstört inuti mig när han gjorde slut och det kommer aldrig att helt lagas. Med tanke på mitt ”nya” förhållande så känns det skamligt att skriva det, det är som jag ger mitt ex en för stor betydelse. han borde inte betyda något alls för mig längre. Det var länge sen. Vi var unga då. Jag är gammal nu. Men jag tror inte att det är han som är betydelsefull, det är känslan han lämnade mig med. Han traskade liksom in i mitt hjärta som stod vidöppet och detonerade en bomb. Just när jag kände mig som mest trygg. Klart sånt påverkar en jävligt mycket.

Kram Sandra! Helt otroligt bra skrivet, som alltid.

Men herre-gud så fint skrivet! Sitter på kontoret med tårar i ögonen.

Dör så fruktansvärt mycket av den här texten. Att läsa att det går, även om det är läskigt och farligt och lite ensamt ibland. Skönt att det finns någon som kan och vågar. Lycka till i Paris!

Jag blir alltid så berörd av dina texter, det är som att de griper tag i en om typ kramar ut alla bortträngda känslor som man glömt bort men verkligen behöver få ur sig. Du skriver så ärligt och utlämnande att man nästan känner igen sig i varje rad. Fantastiskt!

That is exactly how I feel. No matter how hard I try, I am so riddled with anxiety and hurt and rejection, even though it was 6 months ago. Also, have to grab the sleeping pills in the night.

Wow! fy tusan vad bra du sätter ord på känslorna.

Hur bra ext som helst. Fint

Jag gillar verkligen ditt sätt att skriva. Jag längtar efter att få rymma och tappa balansen men inte pga hjärtesorg utan för att utvecklas, jag kommer dock aldrig iväg då det alltid står 1000 ”men” framför mig så att jag skjuter upp allting och säger ”senare” istället för ”nu”.

alltså. PRECIS såhär är det. du är fantastisk!

sandra! alltså det här var så himla fint! efter några meningar börjar tårarna droppa ner på kinderna och det blev svårt att läsa men alltså det här var nog en av dina bästa texter
tror jag? stark liksom men samtidigt fin och bräcklig.
puss

Åh Sandra, det berörde mig. Min Edward lämnade mig två veckor efter att L lämnade dig och det har varit så svårt, så tungt att ta sig igenom det. Just nu, som du skriver så vill jag inte krypa ner bredvid honom, inte alls. Vill inte ha hans närhet och hans kyssar. Det känns så främmande allting. Men det han gjorde, han lämnade en trasig människa efter sig, en som inte riktigt vet hur man överlämnar sig själv till en annan, en som vågar tro på kärleken igen. Han rubbade min balans, skakade om hela min värld och lämnade mig så tom. Och nu vill jag bara vara med mig själv, spendera dagarna i min egen sällskap och inte fly från mig själv. Nu är det äntligen okej igen, nu har man tagit sig förbi det stora berget av sorg. Kram <3