När min crush gillade en bild av mig på instagram, när han några dagar efteråt svarade Hej 🙂 när jag skrev Hej 🙂 och var så himla nervös att jag inte kunde andas. Att han sedan skrivit Hej 🙂 till mig tre gånger i rad och att jag tappar andan och nyper mig i armen varje gång det händer.

När vi träffades var det tänkt som vänner. Jag hade pojkvän men han var helt fantastisk och vi levde där och då och hade världens finaste dagar ihop och lät allting hända. När jag åkt hem till Sverige och han skrev till mig ”I think I love you” gjorde det så ont att inte kunna svara trots att jag ville. Jag har tänkt på honom minst en gång varenda dag sedan dess och när vi sågs vi igen i år fanns det ingen annan och det första vi sa till varandra när vi sågs var ”I love you”.
Jag upptäckte senare att sista dagen innan jag åkte hem var det fem år sedan på dagen som vi blev vänner på facebook och det kändes som ett så himla fint sammanträffande att det råkade bli så, när vi bara setts två veckor på två år. Det gjorde så ont att åka hem, så orättvist att en av de få personerna jag tyckt om på riktigt, bor i ett annat land, har ett annat liv och vi ska ses snart igen men jag vet inte vad vi håller på med eller vad som kommer hända. Jag vet bara att jag vill ha honom för alltid.

När killen jag för första gången kysser killen jag velat ha i hundra år och han håller om mig så nära han kan och viskar ”jag vill ha dig” och jag är så jävla lycklig fastän jag har pojkvän och borde skämmas till döds.

[…] kommer den den sista delen det finaste som hänt er hittills i år. Lite sent, men ändå. […]

Mitt kompisgäng firade en av våra kära medlemmars 25-årsdag. Vi skulle bl.a. kalasa på lördagen. Födelsedagsbarnet viskar i mitt öra ”Han kommer också”. Jag fryser till samtidigt som mitt hjärta voltar och skjuts upp i rymden och ner igen. Killen som jag alltid gillat, killen som har det finaste håret, skägget och de blåaste ögonen som finns. Han som är så bra och fin på alla sätt och vis. Han som har den knepigaste och vackraste småländskan. Födelsedagsbarnet vet hur jag känner, hela kompisgänget vet hur jag känner.

Sedan kom lördagen, kalaset och vi skrattade, babblade, skojade och knä- mot- knäade i flera timmar. Tills jag la min hand på hans knä och han la sin hand på min höft och kysser mig. Han tog min hand, kysste mig, smekte min kind hela vägen hem. Jag var yr och full. Att sedan få ligga där med benen hopslingrade, sniffa honom i nacken, dra fingrarna utmed hans nyckelben, känna hur han pillar på mitt öra, mitt hår, min rygg och få en puss i pannan.

När vi kliver upp är vi kompisar igen, pratar länge och äter frukost. Jag vill bara säga hur fin han är men får inte ur mig mer än halvknäppa kommentarer. Han följer mig till bussen och det blir världens konstigaste farväl. En och en halv stel kram. Och nu, för första gången på fyra år känner jag mig kär. Och jag har ingen jävla aning om vad han känner.

I augusti 2012 flyttade jag från staden där jag växt upp, 120 mil bort – från södra Sverige till norra! Jag åkte hem i påsk och det var min allra bästa väns födelsedag! Hon sprang ut på verandan till sitt hus och vi skrek, kramade varandra och fick tårar i ögonen! Jag tänkte att jag måste vara världens lyckligaste som inte blir bortglömd fastän jag bor 120 mil bort.

Jag har flyttade från staden där jag växte upp i augusti, 120 mil bort. Hela vägen från Småland till Norrland. I påskas åkte jag hem, det var min absolut bästa väns födelsedag! När jag kom hem till henne skrek vi båda högt, kramade varandra hårt och jag tänkte att jag är världens lyckligaste som inte blir bortglömd fastän jag bor 120 mil bort!

När jag tog mod till mig och frågade om han ville gå och ta den där fikan. Hur otroligt bra vänner vi blev efteråt. Hela mitt liv förändrades tack vare den enkla frågan.

När min älskade pojkvän på våran halvårsdag berättade att han planerat vad vi ska göra på våran ettårsdag. Jag älskar att han vågar tänka så långt fram.
Och de gånger han drömmer om hur vi ska bo när vi blir äldre, med inglasad altan och sådant.
Jag vågar tro att det här ska hålla, detta är första gången jag vågat öppna mig själv totalt för någon annan och jag har aldrig varit så kär.
Oj vad jag älskar honom.

Jag blev kär. Riktigt jävla kär, i någon som faktiskt var kär i mig också. Och jag visste att allt skulle gå käpprätt åt helvete, men just då var jag så jävla glad och satte den tanken åt sidan för ett tag. Ett par månader av lycka sprack alldeles för fort, och det gjorde väldigt, väldigt ont. Men jag har kommit på att det gör nog ingenting, för visst var han en fin jävla idiot, men en idiot none the less. Jag saknar honom knappt längre.
Nu längtar jag bara efter att bli sådär klumpigt-darrande-skakig-röst-fnittrigt kär igen.

Han sa att han saknade mig.

Han trodde att jag sov, men jag märkte när han pussade mig. Han hade feber och var jättetrött men ”kan inte du komma hit och sova hos mig, jag vill ha dig här”. Han är det bästa som har hänt mig hihi

Efter att ha försökt ta sig igenom en helvetesvecka, en vecka utan någon som helst kontakt med varandra satt vi ändå där i hans pojkaktiga rum som jag kan så väl. Jag var i hans varma trygga famn som jag så innerligt litar på. Tårar ran ner för både mina och hans kinder, och ingen av oss kunde förstå hur vi tänkt vara så dumma. Hur vi tänkte ge upp på det vackraste vi har, vår ömma kärlek för varandra.

At jeg hver eneste kveld får høre pusten hans bli dypere idet han sovner og hver morgen våkne av at han drar meg inntil seg. At han sier han blir satt ut av hvor vakker jeg er hver dag, selv om jeg noen ganger er syk med uvasket hår, røde øyne og rennende nese. At jeg står opp to timer før jeg egentlig må, hver morgen, for å få kysse han i ti minutter før han drar på jobb. Og at vi om noen få uker skal flytte inn i en liten leilighet sammen, og ingenting har noen gang føltes mer riktig.

I januari låg vi i min soffa och jag hade min kind mot hans bröstkorg. Plötsligt sätter han sig upp och säger att han inte kan tänka sig ett liv utan mig om tio år. Och trots min oförmåga att våga känna mig trygg hos människor på grund av att jag blivit lämnad tusen gånger om av min familj, släkt, vänner och andra killar så kände jag att jag vill vara med honom livet ut. Och även fast det nog inte blir så så var det något av det största jag känt för någon någonsin.

Vi har varit tillsammans i precis ett år, och går morse sa han ”jag älskar dig” till mig fem gånger. Alla gånger var helt vanliga, en gång var tillexempel då jag gav honom en rostmacka med ost till frukost, när han satt framför datorn. Men varje gång var han så allvarlig. Tittade djupt i ögonen, log. Mumlade i sömnen och höll om mig lite hårdare under täcket.
Och jag kände att säger vi fortfarande ”jag älskar dig” till varandra fem gånger på en morgon, efter ett helt år av morgnar och av varandra, så är det nog ett ganska bra förhållande.

I julas bestämde jag mig för att simma min sista simtävling i februari. Jag har simmat i större delen av mitt liv och det var har varit så mycket jobbigt och så mycket bra. Den 3:e februari simmade jag mitt sista lopp: 50 frisim. Jag simmade vad som kändes jäkligt fort. Det kändes lätt. Precis efter jag gått i mål tittade jag upp mot score-boarden och såg min tid. Och jägarns, jag avslutade med det snabbaste loppet i mitt liv. Ett galet bra avslut och en väldigt fin början.

Han sa att han aldrig känt som han kände för mig någonsin förut. Jag blev så himla rädd och sen dess har vi inte rört varandra eller ens pratat. Och även om allt var mitt fel så kan jag inte sluta undra vad vi skulle kunnat bli.

Åh, eller den gången när den sötaste pojken på hela stället tänkte att han skulle sitta och titta på mig hela kvällen och jag inte visste vad jag skulle göra av mina händer och mest bara skrattade för högt och fick röda kinder. För trots att jag aldrig kommer se honom mer så kommer jag aldrig att glömma bort de där gröna ögonen.

Han satt med benen mot mina i massor av minuter och jag vågade inte titta på honom för han är alldeles för fin för att jag ska ha en chans någonsin. Sedan tittade han redan när jag väl vågade titta och sedan sa han hejdå till mig trots att vi bara pratat med varandra en gång tidigare. Den natten kunde jag inte somna för tänk så skulle det bli vi?

Det bästa som hänt mig eller kanske som jag lät hända mig var när jag för en vecka vågade släppa in någon. Jag kysste honom på soffan på avenue, vi var dom ända som satt ner och jag hade blivit så förbaskat svartsjuk när andra tjejer klängde på dig. ”Maybe you can give me a sign” sa du och jag vände ditt huvud mot mitt med min hand, du vet så som dom gör i film och kysste dig. Rakt på munnen. Efter det var det du och jag i en vecka. Vi var precis som ett par, folk log mot oss och sa att vi fina tillsammans. I en hel vecka. Precis vad jag behövde.

Du somnar på min axel, sover där ett tag och när de andra kommer sover du fortfarande. Sen blir du full på billig vodka, kramar mig och säger att det blir bra för att vi är vi, vi tar oss ur det här och dör du dör jag. Jag tänker på låten du skickade imorse och att jag tycker om den lika mycket som jag tycker om dig. Lite för mycket vodka. Vi köper mer för att flaskorna är fina och spriten är skön att bli full på. Du dansar med mig. Jag kramar dig hårt, hårt och tänker att det alltid borde vara såhär. Att nu är mitt liv alldeles alldeles perfekt för att du är i den och för att vi är brödrar för alltid alltid. Jag sitter utanför på en kall balkong och hatar mig för att jag inte är lika bra, men sedan kommer någon och säger att nu är det slut. Ramlar in i en varm famn. Tänker på hur genuint glad jag är i denna stund. Glad just nu bara för att det är okej att må bra. Tänker på låten. På vodkan. På oss. På kvällen. Vi är för fulla för att ta oss hem. Tänker på min hesa röst som säger att jag tycker om dig. Var ska vi sova inatt? Så mycket jag vill säga. Så mycket du inte vet. Så lite av så mycket av så lite som vi inte vet att vi inte vet att vi vet. Allt blir bra. Godnatt och godmorgon. Tack för bakfyllan, sängplats i någons källare och fint sällskap hem

Jag lovade att följa honom till bussen och halvvägs dit kollade han på mig och frågade om han fick göra något som hade har velat göra länge. Innan jag hann svara var hans läppar en millimeter från mina och han missade bussen för jag kunde inte sluta kyssa honom. Och för första gången så slog mitt hjärta i takt med någon annans.

Det var tredje gången vi träffades, vi satt i min säng hela dagen.
Vi åt glass i sängen,pratade och låg tätt intill med armarna om varandra och det var så fint att se hans puls slå jämna slag som takten i en låt.

Han flyttade till mig. Efter ett år av att bli kär över instagram, skypesamtal till klockan åtta på morgonen, en galen resa för att träffa honom i barcelona, en hel sommar fylld av oss och en hel höst tom på oss, så kom han. Han tog en väska och sin synth och flyttade till mig. Nu bor vi i en stor lägenhet som egentligen är alldeles för rymlig och dyr för oss men det gör inget för nu har vi en stor dubbelsäng fast vi bara sover på ytan av en persons kropp och jag lagar mat och han diskar och han installerar tekniska grejer som högtalare så vi kan höra musik i alla rum och han fick mitt gamla piano så nu spelar han små egenkomponerade melodier varje morgon när jag sminkar mig innan jobbet och det är så crazy men det hände. Det hände, det hände, det blev vi, det blev vi. Till slut fast snabbt också.

Varje sms, mail, facebook-meddelande och whatsapp-godmorgonönskning från honom. Han som jag bara fick känna i knappt en månad innan han lämnade landet jag just kommit till, för att åka som utbytesstudent till andra sidan jorden, till min del av jorden. Det är det finaste. Men också det sorgligaste.

Mitt i Australien, i den torra varma hettan ute i vildmarken drack en vild (!) kanguru vatten direkt ur min flaska. Han var radd och forsiktig men alternativet for honom hade varit uttorkning och doden. Jag var valdigt forsiktig och det var han med. Efter en stunds skeptism verkade han godkanna mig och nar min vattenflaska var slut skuttade han ivag. Ar sa lycklig att jag reste till andra sidan jorden for att leva min drom.

När han låg så nära och sa orden som gjorde att luften försvann för ett tag. ”Jag blir inte kär”.

”Gå ut och dansa. Gå ut och dansa så mycket du kan!” sa min 93-åriga farfar när vi åkte till sjukhuset för att hälsa på honom och han fick veta att jag skulle fylla nitton om sju timmar. ”Jag dansade mycket när jag var ung, med stor mellanrum mellan kropparna förståss.” Alltså, min farfar <3

En fredagskväll innan eller i början av sportlovet så snapchatade vi hela kvällen. Det var inget betydligt utan mer ”vad gör du och vad ska du göra på lovet”-frågor. Men det var fint ändå. Och nästa morgon när jag vaknade snapchatade vi ännu mer och jag kunde knappt andas i flera timmar och min aptit försvann helt. För jag var helt snurrig av kärlek.

Jag blev blixtförälskad i en kille och hans kompisar skvallrade till mig att han gillade mig med. Vi träffades en söndag i en kompis lägenhet och när det började bli dags att åka hem bestämde vi att vi skulle sova över. Vi hann skeda i cirka 2 minuter innan vi började hångla istället och då brast han ut i ett ”aaah yeah!”, som om han hade vunnit mig. Jag kände mig pirrigare och lyckligare än någonsin och sedan fortsatte vi hångla hela natten. Dagen efter fick jag gå hem från skolan efter första lektionen för att jag var så trött, men det gjorde ingenting för jag var så himla, himla glad.

alltså det att jag har träffat världens finaste vänner sen jag flyttade till min nya stad. och det att de hjälpt mig komma över Han som lämnade mig. det alltså.

[…] andra delen av det finaste som hänt er hittills i år. Fint som snus är […]

Dagen efter jag har fyllt sjutton och vi får låna den där magnifika lägenheten med klirrande trägolv på kungsholmen. Och där bara är vi, jag och han. Och vi byter jackor med varandra trots att din egentligen är alldeles för stor för mig, vi pussas vid kyldisken inne på hemköp, vi kliar varandra i håret långt in på nätterna och när han håller om mig morgonen efter så är jag för alltid lyckligast i världen. På lördag har det varit han och jag i tjugo fucking månader och det är såhär jag vill ha det.

När några av mina syskon och kusiner gjorde pyramiden i tjocka vinterkläder en solig dag uppe i fjällen och det slutade med att alla vi låg skrattandes i en hög. Vi fick det på bild också, det var fint.

min ångestmedicin har nyligen börjat verka på riktigt och min bästis smsade och sa att hennes kompis tyckte att jag var ”skitsöt”. känner inte killen alls men hjärtat hoppade ju till i bröstet ändå och jag satt och kände hur ögonen glittrade i typ en halvtimme. för någon månad sen hade jag bara blivit nervös och generad. men nu blev jag så himla glad!

Har fallit för min bästa vän. Han som alla säger att jag borde bli tillsammans med men som jag alltid har förnekat. Honom har jag fallit för och om det skulle gå vägen skulle vi bli den bästa tvåsamheten världen någonsin skådat. Önskar bara att han också skulle förstå det.

när han inte riktigt vågade skriva att han älskar mig så han smög in det i skämt.
fram tills en dag då han grät av tanken att inte få några fler knäppa sms från mig.
och han sa nej till en tjej som ville ta med den fina pojken jag älskar hem.
och så grät han igen för att jag inte trodde på hans kärlek.
och jag grät också för att han bor i Danderyd och jag i Malmö.
och vi trodde inte sånt här kunde uppstå.
och även fast det är himla sorgligt så är det himla fint också.
för han har räddat mig alla de nätter jag inte varit stark nog att rädda mig själv.
och även fast vi inte träffats än så vet jag.
jag vet att jag är kär i en av de finaste pojkarna på jordklotet.
och det bästa är att han är kär i mig också.
och det finaste är att vi har en sommar att spendera tillsammans.

det är en sådan eftermiddag då man tänker tillbaka på dagen som varit och man känner att den inte var så himla bra, man är en aning nere och ledsen. man möter upp sina vänner, alla har vi blandade känslor, men det spelar ingen roll när vi är med varandra.
för när vi är tillsammans är vi så himla bra, och omgivningen blir några snäpp ljusare,
och helt plötsligt mår man helt okej

och sen umgås man med fler vänner, ännu fler vänner som är så himla bra, som får en att känna sig glad och lycklig, man har en fin tid tillsammans som alltid.
och helt plötsligt spelar det ingen roll om dagen varit dålig, för när man är med människorna man är glad med så spelar det ingen roll.

men så kommer de där orden som bildas till meningar, man stirrar på skärmen, och omgivningen som blivit rätt ljus och stark, den blir plötsligt mörk igen.
och helt plötsligt sänks hjärtat en aning och man vill helst skrika. skrika och slå och gråta på en gång, samtidigt som man inte orkar alls.

och sen sitter man där bland allihop, alla är fokuserade på sitt, jag är omringad av människor men samtidigt ensam. och det är då, då någon faktiskt ser en, ser att man inte är som man brukar vara, att man inte mår som man borde, det är något som är fel.
och den kommer och sätter sig bredvid, frågar hur det är och man svarar att: det är väl sådär. det är när någon vet att det inte behövs fler frågor, bara en omfamning, visa att den finns där. och man känner bara hur hela kroppen mjuknar igen. och man är så ledsen och så tacksam på samma gång så man vet inte hur man ska visa det. så man kramar om, man kramar om länge, och man säger tack genom kramen, visar att man är så tacksam så tacksam för att man blev sedd

för det är när man blir sedd när man mår dåligt, som man helt plötsligt mår helt okej igen.

Utanför en hemmafest där jag inte känner en kotte, och alla är ytliga överklassmänniskor. Jag och en assnygg kille sitter och röker och pratar, och han säger att trots att han bara känt mig i tio minuter så är jag tusen gånger roligare än hans stela kompisar på festen. Jag insåg i den stunden att det kanske inte är så dumt att vara 16 år med dr martens och röd page ibland.

det har gått ett år nu och häromdan gick jag ensam på de gator i staden där vi brukade gå hand i hand, stod på stationen där vi brukade avskedshångla och jag insåg att jag var över honom. att det finns andra jag vill hångla med nu, andra som frågar om jag vill dansa när jag är ute på klubbar och andra att smsa med långt in på natten. jag är bara så tacksam för att han ville vara min en stund i alla fall.

När vi var på semester hela familjen. Till och med mina två halvsyskon och min lilla brorsdotter Lykke som jag så sällan träffar vi fast vi bor i samma lilla stad var med. Det blåste på havet där vi var på den stora båten och jag bar Lykke i min famn. Blåsten tog i hårdare och Lykke kurade ihop sig och la sitt huvud mot min hals och även fast det var kallt och det blåste så var det så himla mysigt och en värme spreds inom mig. Och min pappa la en arm runt mina axlar så att jag inte skulle ramla i det läskiga vädret. Just i den stunden när vi skyddade varann var för mig så fin och så full av kärlek. Det för mig är det finaste som hänt i år.

Klockan är 04.00 och vi ligger i någons vardagsrum på golvet i en hög av filtar. Däckade människor ligger utspridda lite här och var på golvet. Brasan är tänd och på något sätt finner våra händer varandra och trots att jag är ful och full så håller du hårt i min hand och släpper den inte.

Det kanske är för sent att skriva nu, men igår somnade jag nära honom samtidigt som han viskade ”det märks verkligen när du vågar vara dig själv och det finns fan inget som överträffar det”. Det var det finaste som hänt mig 2013 och alla år innan det också.

Jag blev och är kär igen. Så himla kär.

Jag tog mitt favorithångels oskuld en full januarinatt då han precis fyllt nitton. Två år, en handfull samlag och världens evighetshistoria med tveksamma magkänslor, nya pojkar och en hel del vänsterprasslande senare, kommer han äntligen, efter så mycket halvdant men ändå fint sex, som präglats av all alkohol och att han rökt på.  
Så ja, årets höjdpunkt hittills är att jag fått ta del av min älskares orgasm för första gången : feministen i mig suckar lite uppgivet, men när han efteråt för första gången tillåter sig röka i sin säng smälter jag av alla klichéer och faktumet att vi nog aldrig kommer att vara så mycket mer, att det antagligen skulle falla samman om vi försökte.

Jag och en väldigt fin vän hade druckit vin på en onsdag, och jag skulle sova hos henne. Dagen efter, osminkade, oduschade och bakfulla, tog vi spårvagnen till skolan. Den stannade bredvid en annan spårvagn och när jag tittade upp såg jag en pojke med mörka, snälla ögon och vackert ljusbruna lockar i fönstret intill mitt sitta och le åt mig. Han blinkade med ena ögat och sedan åkte vi åt olika håll.

Min allra allra finaste ögonblick var i år, för 3 veckor sedan. Den overkliga fredagseftermiddagen på gymmet. Jag ser en kille i 25-års åldern falla omkull. Springer instinktivt dit. Han har ingen puls. HAN HAR INGEN PULS skriker jag. Hinner inte tänka men så plötsligt börjar jag göra hjärt- och lungräddning. Jag gör och gör. Mina ben skakar som ett rådjur. Men jag gör. Får efter en stund hjälp av en sjuksköterskestudent, 22 år – lika gammal som jag själv. Vi fortsätter. Och medan jag gör en kompression ser jag hur färgen i hans ansikte kommer tillbaka. Killen börjar harkla sig. Den här sekunden jag ser detta. Denna så fantastiskt overkliga sekunden. Världens bästa sekund i hela hela världen. Sen minns jag inte mer än att mitt hjärta liksom började så himla fort och jag bara skakade. Så kommer ambulans. Killen lämnar platsen.

Och 2 dagar efter händelsen under en föreläsning i skolan får jag ett samtal. Ett samtal och ett så himla fint brev från killens bror: Tack. Tack för att du räddade livet på min bror. <3

Ja, så kom 2013. Trasigare än trasigast efter ett drygt tvåårigt förhållande som slutade av dumma anledningar. När man är så arg, hatar att man känner sig så otillräcklig men har precis fyllt 18 och har hela studentvåren framför sig. Man lyssnar på Let’s dance to Joy Division och känner att även om allt går fel är man så jävla lycklig. För även om man har förlorat sig själv är det så skönt att hitta sig själv igen, fast bättre. Men främst komma så sinnessjukt nära sin finaste bästaste vän igen. Som bara är där i vått och torrt och bara aldrig gör en besviken. Man har så kul och man glömmer all skit och man förstår att det är vi förevigt och vet att det är sant för man klarar sig utan pojkar men man klarar sig fan i mig inte utan fantastiska vänner.
Speciellt inte den människan som faktiskt är den riktiga andra halvan av en själv.

Min morbror dog när jag befann mig på andra sidan jorden. När jag fick reda på det så bröt jag ihop och bara grät och mina bästa, finaste, har-alltid-funnits-där vänner satt och höll om mig och gav mig papper att torka snor med. Att han inte finns mer kan jag fortfarande inte förstå. Han som alltid funnits där och skrattat och skämtat och kallat mig Johanna fast jag heter Maja. Han är borta och kommer aldrig tillbaka. Men all sorg jag känner kommer ju från kärlek och när jag gråter över honom så tänker jag på det och det hjälper nästan.

Jag låg naken insnörd runt honom.
Jag visste att detta var vår sista gång, att det inte var meningen att det skulle vara vi.
Men just då så låg vi bara tysta. Pussades och smekte varandra, i flera timmar.
Och ingenting annat än hans djupa andetag och hans vackra bleka kropp, spelade någon som helst roll. Just då var det bara vi två, en sista gång.

Att öppna dörren och mötas av den största kramen någonsin av honom efter att jag varit i Indien i en månad och inte träffat pojken jag älskar mest av allt på så lång tid.

jag kom på att jag va bisexuell!

Det går inte att välja för allt med honom är ofattbart fint.
Kanske den första gången vi låg med varandra, den första gången vi låg med någon alls, och det inte alls var som alla hade beskrivit det. Det var nära och det var allt som betydde något och det fanns bara vi i hela världen. Han låg kvar bredvid mig hela natten och han har stannat i mig sen dess.

Kanske var det när vi satt i ett rum tillsammans med alla andra och jag såg att han var ledsen. Jag drog med honom därifrån och sen stod vi i ett hörn och jag tröstade honom. Han sa att det var konstigt att han grät för skitsaker eftersom han egentligen var lyckligast i världen för att han hade mig.
Kanske var det när vi inte hade träffat varandra på tre veckor och jag väntade på honom i en hall. När han kom in genom dörren och tittade upp, rakt in i mina ögon. Sen kramade jag honom så hårt att han trillade omkull och vi låg kvar så i säkert en kvart.
Kanske var det natten vi låg vakna och han tröstade mig när jag grät fast ingen av oss förstod varför.

Kanske är det alla gånger vi borde ha gjort något viktigt men stannade hemma på hans rum och åt godis och såg på disneyfilmer istället.

Kanske är det alla fester när han har bevisat att man kan hålla en hand en hel kväll och ändå inte tröttna.

Kanske är det alla hångel som jag aldrig ville skulle ta slut.

Kanske är det alla gånger jag koncentrerat har skrivit någonting och inser först efteråt att han har tittat på mig hela tiden, bara för att han inte kan låta bli.

Kanske var det den gången han frågade om han fick leva resten av livet med mig.

Kanske är det alla kvällar vi har suttit uppe för länge och skypeat.

Kanske är det alla fredagar jag har suttit på ett tåg och minuterna inte har kunnat gå fort nog eftersom jag är på väg till honom.

Kanske är det alla pussar i pannan, alla ord jag har viskat i hans öra, alla larviga presenter på månadsdagar, alla varma kramar, alla ligg, alla telefonsamtal och alla ”Jag älskar dig”.

Kanske är det bara han. Kanske är han det finaste som har hänt.

Efter några drinkar gjorda på Sprite, vodka, is och lime hade jag den bästa kvällen på länge. Pratade om allt mellan himmel och jord med några av de bästa personerna på jorden, dansade till världens kanske sämsta musik och delade cigaretter liggandes på rygg på en lekplats i tjugo minusgrader och tittade på stjärnorna.

jag satt ute på altanen och trädde små fina rönnbär på ett snöre, solen blev allt lägre och luften allt svalare.
jag hörde en fågel som skrek till och tittade då upp på himlen, högt högt upp ovan mitt huvud så flyger 3 tranor runt i en cirkel, de svävar omkring där i 5 minuter och glider sedan iväg över de höga trädtopparna.
en underlig känsla känns i min kropp och efter en stunds funderande så reser jag mej upp och går upp till min fina lilla pappa som ligger i sin säng.
jag berättar om tranorna och deras svävande ring, om känslan som kommit i min kropp.
”det var kanske en liten hälsning, precis som fjärilen” sade min pappa till mej. det var en fin stund som jag ofta tänker tillbaka på

en annan stund var när när jag och min syster skulle åka hem i några dagar, pappa låg där i sängen och vi skulle säga hej då, jag och min syster höll honom i varsin hand och hela han började skaka och tårarna började rinna nerför hans kinder och det kändes som att jag skulle gå sönder och hela min kropp värkte, tårarna rann och han sa att han älskade oss. sen grät vi hela vägen hem.

nu finns inte min fina lilla pappa mer, han förlorade sin kamp mot cancern men var den finaste som fanns.
”om inte ögat gråter, då gråter kroppen”

Måste va när pojken som jag då bara hade känt i 1 vecka, sa att han inte kunnat sluta tänka på mig. Var andra gången vi träffades. Det pirrade till i hela min kropp när han sa det för jag hade inte haft något annat än honom i huvudet heller. Blev helt överlycklig av de orden. Det var fint. Och nu är han min<3

”It feels like I’m a teenager again” halvskrek han i mitt öra så högt att orden precis hördes genom There is a light that never goes out.

”Det är jag fortfarande” tänkte jag men sa inget.

När jag på min födelsedag i januari ringde min farfar som har varit sjuk så länge, så länge i Alzheimers och ibland inte ens kommer ihåg min pappa fortfarande kommer ihåg mig. Under det samtalet sa han sina första ord på länge och det var ”Grattis Emma”.
Fina farfar.

Jag vaknade till ett sms som löd ”Du är fruktansvärt vacker”, för första gången någonsin.

Vi hade legat med varandra hundra gånger och jag längtade plötsligt inte längre efter ett bra ligg. Utan efter stunden vi alltid hade efteråt. När allt kändes så okomplicerat och tryggt. När det kändes så tryggt att man utan att märka det började berätta saker som man inte säger till någon annan. Man behövde inte göra sig till och man kunde debattera kring om man skall tolerera dödsstraff eller inte. Man kunde gråta till ett avsnitt av Scrubs och han försökte hålla sig för skratt medan han strök en över håret.

En vanlig dag i februari insåg jag att det är okej att hata tvåsamhet och tycka att man är en lycklig lonesome cowboy, men ibland måste man faktiskt bara låta ödet avgöra var man egentligen hör hemma trots att det är där man minst anar det. Jag har inte varit såhär genuint lycklig sedan jag var arton.

när han sa att han var så kär

Pojken jag är kär i blev kär i mig och vi träffas nästan varje kväll och kollar på dåliga serier och hånglar. Och det känns som att ingen tror att det kan vara så perfekt när man är femton för då ska allt helst gå dåligt. Men nu går det bra och jag älskar det.

jag fick se hennes dagboksanteckningar. på första sidan i den fina boken var det ett hjärta ritat. i hjärtat stod våra namn.

Kl 5 en fredagsmorgon kommer mina två bästa vänner och plingar på min dörr med en lång lista vad jag skull packa och en ögonbindel. Strax därpå fann vi oss på ett plan till Stockholm. Den bästa överraskningen någonsin. En helg med skratt shopping och en hel del alkohol,
Dom är så fina som bjöd med mig på det här, när jag mådde som sämst och behövde det som bäst!

För en vecka sedan klättrade jag upp i en åtta år äldre australiensisk mans knä och viskade nervöst att jag var kär i honom, och han svarade att han älskade mig. Det är nog både det finaste och det sorgligaste som har hänt mig i år, för snart ska jag tillbaka till Stockholm igen och då kommer jag bara ha minnet av den natten kvar.

Han hade varit min bästa vän i ett och ett halvt år när jag fick samtalet. Han grät och menade på att jag visste precis varför han ringde, och det gjorde jag ju. För han tittade alltid på mina läppar lite för länge och andades alltid in min lukt när vi kramades. Han gjorde slut med mig den kvällen trots att jag själviskt bad honom att bara sluta älska mig.
Men så kom han tillbaks till mig, blev min bästa vän igen. Och nu, ännu ett år senare, så är det vi. Jag andas alltid in hans lukt när vi kramas.

måste det bästa som hänt handla om kärlek? det bästa som hände mig i år var i alla fall min klass. under alla dessa år har vi varit spridda som löven på marken. nu, idag är vi starkare än någonsin och jag vet inte hur vi har varit så långt ifrån varandra en gång i tiden, men jag är gladare än någonsin för att kunna gå till skolan, kliva in i klassrummet och tänka; det här, det är min familj.

Det bästa som hänt är att jag gått och blivit så jävla kär.

Det har hänt så otroligt mycket fint sedan nyår. Alldeles för mycket fint. Kanske för att jag har lärt mig att uppskatta mer. Och det kommer nya saker hela tiden.
Något som kanske inte är en så fin händelse i sig men som blev fint för mig var den dagen jag bestämde mig för att jag inte längre kunde sitta hemma i min säng och gråta i smyg på kvällarna för att jag kände att mitt liv var så händelselöst och uttjatat. Att jag istället skulle ta tag i mitt liv och följa mina drömmar.
Dagen därpå bokade jag en volontärresa till Sydafrika för att ta hand om förståndshandikappade barn och göra någon skillnad i världen, helt ensam! Jag som inte ens klarar av att gå på möte med jobbet själv utan att bli alldeles för nervös för mitt eget bästa. En månad i ett land på andra sidan jordklotet med människor jag aldrig har träffat och ställen jag aldrig har besökt. Det är ju helt brutalt tokigt och oväntat.
Jag är så nervös att jag kan dö men så otroligt stolt över mig själv. Känner på mig att det här kommer bli bra, så jävla bra.

när jag bestämde mig för att börja leva och bokade en flygbiljett till london. åker efter sista tentan och vet inte hur länge jag stannar. men bara att jag vågar känns hur fint och starkt som helst.

När jag för någon vecka sedan låg hoptrasslad tillsammans med en pojke i en säng och han viskade sa att såhär borde vi ligga för evigt.

Han satt mittemot mig på ett café och för första gången på två år var jag inte kär utan bara så himla glad över att han är min vän.

Det finaste är att jag gått och kärat ner mig i min gymnastiktränare. Emellan handståenden och volter kysser jag honom och viskar hur mycket jag tycker om honom. Men jag behöver inte ens viska, för alla vet redan och det är helt omöjligt att hålla nåt så fantastiskt hemligt.

du vet när han har sagt att vi inte borde ses mer- men man vet att han fortfarande vill. så åker man dit ändå, hela vägen till ett annat land där han finns, fast man inte borde. och spenderar en kväll med mat, vin och film utan att direkt röra varandra fast man känner att bådas kroppar bara vill vara nära men man ska ju inte. när klockan råkar bli för mycket så man måste sova kvar. man klär av sig till sina underkläder och han blir lite blyg, som det var första gången han såg en. när man lägger sig på varsin sida av sängen, släcker och säger godnatt för man vet att vi inte ska göra något. men 5 minuter senare ligger man kropp mot kropp, läppar mot läppar och man känner att det här är ju vad båda har velat hela kvällen. det är ju såhär det alltid borde vara. den energin. passionen. av att vara nära den man vill vara nära men samtidigt den man inte får vara nära. den känslan.

Jag hade den värsta natten någonsin i februari.
Det var vakna upp och panik, pappa har kramper och är medvetslös, sluta-inte-andas-SLUTA-FÖR-FAN-INTE-ANDAS, ambulans, lättnad, en till satans kramp, trösta lillebror och kväva gråt.
Men på nåt sätt ska det här bli bra, jag har bestämt det, och jag har insett hur viktiga alla man älskar är, och att det obetydliga är så himla obetydligt.

När jag och min klass, 16 år gamla, seglade över Atlanten.

Jag var ute i helgen och jag blev alldeles för full. Så full att jag knappt tog mig hem.
Men där någon gång mötte ändå mina läppar en väldigt fin pojkes läppar och mitt nummer hamnade i hans mobil. Men min mobil tappades.
Men så ringde polisen till min mamma och jag kunde hämta upp min mobil där. I den fanns ett sms från den fina pojken. ”Hej, lever du? :)” Som om han visste hur fel allt kunde gå för en tjej för en tjej som mig även fast vi inte känner varandra.

Det bästa som hänt iår är att jag hittade någon som gör att jag får blåmärken på hjärtat så fort han inte är med mig. Det spelar ingen roll att det bara tog tre veckor från att vi kysstes första gången tills vi blev tillsammans, det spelar ingen roll att jag alltid är den som behöver tröstas och kramas på, det spelar ingen roll att jag ibland är så himla disträ och konstig; han är alltid där ändå. Och jag förstår inte egentligen inte varför, men han är där. Och det är så himla sinnessjukt bra.

Han är det finaste jag vet, och jag älskar honom så sinnessjukt mycket (fast det vet han inte om än).

Vi stormbråkade och gjorde slut och grät i varandras armar i tre timmar och var upprivna och förstörda.
Och en vecka senare blev vi ihop igen och hånglade i tre timmar tills läpparna bultade. Jag dog.

min pojkvän upptäckte mina ärr och sa att ”jag tänker inte ha sex med dig förrän du slutar med det där” och samtidigt som det kändes hemskt och omöjligt så blev jag alldeles varm och ville gråta av lycka, för på det sättet har ingen brytt sig om mig förut

[…] kommer den första delen av det finaste som hänt er hittills i år. Så mycket fint var det <3 Ni […]

När världens finaste kille skriver ”glad alla hjärtansdag” bara sådär och vi hade aldrig pratat förut.

När killen jag alltid varit lite extra förtjust i lägger sina händer på mina höften, för att inte tappa bort sej i människovimlet.

Vi hade det svårt hela 2012. Han var otrogen, jag var sårad och elak och gjorde inget annat än att bygga murar. Hela sommaren var förstörd. Vi bråkade och gjorde slut om och om igen. Sen så började det vända, långsamt, långsamt. Smärtan mattades av, vi pratade mer, bråkade mindre, försökte bli bra på att säga snälla saker istället för onda. Istället för att skylla på varandra och spela martyrer började vi ta tag i våra problem.

Och så i helgen, för första gången på ett år, kändes det precis som det ska göra igen. Vi gick och la oss samtidigt, han började smeka mitt lår, sen kysstes vi och föll in i varandra. Han viskade ord och jag klamrade mig fast vid honom. Det är svårt att förklara. Men det var som att allt ont smälte bort. Kvar fanns bara vi.

När han höll sina händer runt mitt ansikte och tittade på mig på det där sättet som gör att knäna viker sig under en och viskade att han älskade mig.

Bäst i år var när det var sportlov och jag, pappa och min storebror turades om att sitta vid ratten längs de heldagstur-långa milen upp till någon skrothandlare för att inhandla någon sjukt specifik del till någon slags skogsmaskin. Den vägde tungt, ton var enheten, ungefär som min hjärtesorg. Det var skönt att rent fysiskt, geografiskt och mentalt komma bort om än bara för en dag.

Hej Sandra.
Den här vintern har jag fått lära mig att känna enorm tacksamhet – den bästa känslan som finns efter kärlek. När man är tacksam så känner man sig liksom varm inombords och alldeles alldeles lycklig, på ett stillsamt sätt. Jag har lärt mig att känna igen tacksamheten som ofta dyker upp på bussen på vägen hem eller efter att jag packat upp ytterligare en kartong i vår egna studentlägenhet. Vi är vi ännu mer nu och vi har blivit med katt och tvättmaskin. Löjligt svenne-banan-trygga. Och på praktiken upptäckte jag vad jag vill ägna livet åt. Så tacksamheten är det bästa som drabbat mig – hittills – i år.
Kram

alltså den här grejen med att bo i kollektiv och vara så himla bra vänner. att gå på demonstration och skrika tillsammans med tvåtusen andra mitt på avenyn, handla rödvin och godis, sitta i soffan och prata tills klockan är halv fyra.
och när man haft en dålig kväll ute och är bakfull och deppig dagen tar med en ut för att äta sushi, får en att skratta när man egentligen bara vill skrikgråta för att man tappat telefonen så att skärmen spruckit.
jag skriver i ett sms att jag är på väg hem ”jag slår på kaffe” får jag som svar.

Efter en höst och vinter fylld med ångest över allt skolarbete som hänger över en och vägrar ta slut såhär sista spurten innan studenten, uppfyllde jag en högstadiedröm. Jag var på The Killers, bandet jag lyssnat så mycket på, och såg (på riktigt!) min dröm-man, sångaren Brandon. Det bästa var att jag upplevde det med min kusin, som är den person som är mest lik mig av alla jag känner, som förstår mig på ett sätt som andra inte gör. Det var helt underbart och vi dansade och hoppade och upplevde en fantastisk konsert – kanske den bästa jag varit på av alla. Kvällen blev inget annat än ultimat när Brandon kom ner från scenen och mot publikhavet, precis där vi stod. Jag hoppas jag aldrig glömmer den kvällen eller känslan av hans armmuskel i min hand.

Två gamla kattfarbröder har flyttat in till mig. Den ena snarkar jättehögt!

bara tänkt att det aldrig kommer hända. att någon blir kär tillbaka och allt det där. och så plötsligt har han jag spanade på hela hösten sovit i min säng så många gånger att jag tappat räkningen. det är ganska svårt att tro på det för jag har aldrig vågat sånt här förut, tror inte jag hånglat eller haft sex utan att det varit alkohol inblandat en enda gång innan honom. jag har alltid tittat på boysen på håll, skulle aldrig våga ta första steget. så det bästa är att jag vågade och att det blev så sjukt jävla bra. nu har jag massa hopp om livet för han är så bra att jag dör och han gillar mig.

När han som jag är kär i ler mot mig och säger hej, jag Villvara tillsammans med dig jämt! Awwww! Bästa! <3

Jag är 23 år och jag har strulat med killar, haft sex också, men aldrig med någon jag tyckt om. Jag har tyckt om killar, varit kär flera gånger, men aldrig ens flirtat med någon av dem. Bara avstånd. Men 2013 var det en kille, som jag kanske inte är så kär i egentligen, och som kanske inte är så himla bra på alla sätt. Men han gör mig röd i ansiktet och jag vågar inte titta på honom. Och han sov på min arm och höll om mig. För mig är det ett mirakel.

när killen jag träffat bara några timmar tidigare viskar i mörkret innan vi somnar ”vart har du varit alla mina terminer här?” och kramar mig lite hårdare. det var så himla fint för jag hade precis tänkt exakt samma sak.

När jag mötte honom på gymmet. Han som ockuperar mina tankar, han jag drömmer om varje natt, han som är den snyggaste jag vet, han jag dansade med för bara en vecka sedan när jag var full. Han ler mot mig och säger hej. Glädjen rusar genom hela kroppen och jag vill bara ha honom ännu mer. Alla mina vänner säger att det kommer bli vi. Jag vågar inte tro det på riktigt men varje del av mig hoppas de har rätt.

I slutet av februari föddes min lilla valp. Min gråa och vita lilla valp som jag längtat efter i ett helt år och nu har hon äntligen öppnat ögonen och fått ett namn. Om bara några veckor får jag hålla i henne utan att behöva släppa och hon är redan det bästa som hänt mig.

I lördags hade några killar bjudit hem mig och mina 3 närmsta tjejkompisar på middag. När vi stod utanför huset och smygkikade in genom fönsterna kunde vi se hur de stod där med skjorta och slips, och stekte kyckling och fixade rotfrukter endast för vår skull.
Senare när det hade blivit natt, och vinet runnit ut i blodådrorna, hade jag högläsning för allihopa som fnissade och blev lite berörda av en text jag skrivit.
Detta kan jag nog leva på ett tag, för det kändes som om alla helt enkelt trivdes och tyckte om varandra.

Jag och mina bästisar gick på fest hemma hos en kompis till mig. Vi stormade in på festen där vi inte kände någon mer än min kompis, brydde oss inte om att hälsa så noga på resten, utan vinkade bara, hällde upp drinkar, klunkade dom, bytte till vår dansmusik, entrade vardagsrummet, dansade loss i en timma och drack några drinkar till. Sen insåg vi vad klockan blivit, så vi knöt skorna, virade halsduken många varv runt halsen, tog på oss jackan och åkte in mot stan för att dansa på en klubb. När vi gick tog vi även med våra mobiler där den bra musiken fanns, så det blev knäpptyst när vi slog igen dörren. Sen fick jag veta att en kille sagt: ”Om man söker på skaka rumpa på youtube, så kommer Johanna upp”. Då kändes det som om vi fulländade lördagsnatten helt!

Att jag en lördagkväll satt på bussen på väg hem till en kompis när Han klev på bussen. Som jag spanat på så himla länge men knappt vågat titta på när jag sett honom. Han klev på i sina röda mockaskor och mötte min blick. Han satte sig snett framför mig men vände sig om med jämna mellanrum för att se om jag satt kvar. Och när vi gick av vid samma busshållplats men åt olika håll vände vi oss om samtidigt. Han log, jag dog.Som en romantisk filmscen och jag hoppas att vi ses igen.

2013 började helt perfekt. Mannen jag träffat en längre tid och varit väldigt kär i bestämde sig för att han vill vara med mig. Vi hade så himla många fina stunder tillsammans. Älskade som aldrig förr, skrattade om nätterna och talade om allt. En lördagsmorgon då jag som vanligt vaknade i hans 80cms säng grät han. Han sa att det får vara slut nu.
Jag blev helt förkrossad, förstod ju inget. Jag kunde inte vara ensam, kunde inte sluta gråta på en vecka och ville mest av allt bara dö. Funderade allvarligt på självmord.
I förra veckan träffades vi igen. Hade bestämt mig för att säga några sanningens ord åt honom och sedan kunna gå vidare. Det blev så fel – fast allting kändes så rätt. Allt var som förr och vi älskade hela kvällen, hela natten och morgonen.
Är säker på att allt kommer sluta dåligt, det känns som om han leker med mina känslor men jag kan verkligen inte gå miste om en enda sekund i hans sällskap. Vill bara att det skulle kunna vara vi, för alltid.

mitt finaste i år, hittills, är alla dagar jag får somna och vakna tillsammans med min pojke. det kanske inte låter så speciellt, men när man har distansförhållande och det kan gå flera veckor utan att man träffas är det så himla fint att bara ligga nära och bli omhållen av den man gillar mest av alla personer man känner

Januari 2013, jag fyllde 21 vintrar och spenderade min första födelsedag i min nuvarande hemstad London, men i födelsedagspresent av min mor fick jag flygbiljetter till Stockholm för att kunna fira med nära och kära. Och från ingenstans skrev han, killen som jag träffat i Victoria Park i somras, som jag föll för vid första ögonkastet, som efter ett och halvt år i London bestämt sig för att flytta hem till Sverige, som spenderade sina tre sista veckor ihop med mig i sommarlondon, som var rakt på sak och sa som han kände – ’jag tycker ju om dig’ skrev han i ett sms, och som brutit kontakten med mig efter jag varit och hälsat på i oktober, ”Grattis på födelsedagen” skrev han enkelt på min facebook-wall, men i chatten fick jag ett långt meddelande och vi bestämde plötsligt att vi skulle ses och ta en öl i ett snöigt Stockholm. Efter timmar på puben gick vi hem till honom, hånglade och pratade om vad som hade hänt egentligen. Han tyckte fortfarande massa om mig och jag honom, men det var helt enkelt för jobbigt när vi bor så långt ifrån varandra.
Men så sent som igår kom jag tillbaka till London efter att ha spenderat en helg hos honom. Han är inte min pojkvän, han är inte min alls, men det gör ingenting. För nu vet jag, efter timmar av gråt i höstas, att han tycker om mig, trots att det gått åtta månader sen vi träffades över en grillning i Victoria Park, trots att vi bor i olika städer och i olika länder, trots att det inte kommer bli vi just nu, och det betyder så himla mycket.

Är på andra sidan jorden och det sista han sa innan jag åkte var ”bli inte kvar där nere nu, för då kommer jag och hämtar dig”. Jag tänkte att när jag väl kommer hem igen, då ska vi reda ut vad det är mellan oss egentligen, men härom dagen kläckte han ur sig, sådär i förbifarten, att han gått och skaffat flickvän..

Dränkte mina sorger i billigt vin och blev uppraggad av världens hetaste latino. Det kändes så himla bra att kunna vara åtrådd trots att hjärtat var i tusen bitar och när jag sprang hem genom Sydney i spöregn samma natt var smärtan inte outhärdlig.

Mitt 2013 började med hjärtesorg en lång period av dekadens följde efter det. Sedan en dag stod han där med sitt korpsvarta hår, mjuka bruna ögon och tog med mig på svartklubbar på ställen jag aldrig hört talas om. En kväll satt vi utomhus för att ta lite luft och medan musiken dunkade bakom oss blottade jag min själ, mina innersta spöken och rädslor. Jag såg honom försiktigt i ögonen, rädd för att han skulle lämna mig där som alla andra. Men han tog tag i min hand och kramade den hårt och pussade mig i pannan. ”Du är en krigare” sade han. Den kvällen raserade han min mur och han har inte släppt min hand sen dess.

Det bästa som har hänt mig jobbmässigt är att jag, trots yngst på jobbet, fått förtroendet att bli chef. Tre månader in i min nya yrkesroll känns det väldigt bra och jag är så stolt över mig själv som har fixat detta

kanske var det när jag satt med två rostmackor och ett glas äppeljuice i sängen bredvid min sovande pojkvän som jag verkligen älskar. ett sånt där litet ögonblick som samtidigt är så stort och man tänker att vad mer kan man önska?

Han som bor på andra sidan havet sa vi skiter i alla dom och reser ihop bara vi i sommar.

”Jag tycker inte om uppmärksamhet. Om man kunde vara allergisk mot uppmärksamhet så skulle jag vara det. Vi pratar om dig istället, jag älskar att lyssna på när folk pratar om sig själva.”

Jag frös halvt ihjäl i vinternatten på den där sunkiga balkongen, jag rökte ju inte ens, men ändå stod vi kvar på min begäran. Länge. Främlingar med livet emot oss och hemligheter att berätta helt utan rädsla inför att förlora något på vägen.

”Berätta om dig själv” upprepade jag stilla efter en stunds tystnad. Han tog ett bloss och såg rakt igenom hela min gudsförgätna jävla själ.

”Jag tycker inte om uppmärksamhet” sade han till slut retsamt, och log.

Med ett ofrivilligt skratt torkade jag några tårar och vända mig bort igen. För första gången i mitt liv kände jag mig inte så jävla ensam.

En av de finaste sakerna som hänt mig i år var för ett par veckor sedan då jag gick hem med honom för första gången. På morgonen låg vi kvar i sängen och pratade om att vi egentligen inte vet något alls om varandra (men inombords tänkte jag att det ändå känns så himla rätt).
”Vad vet du om mig till exempel?” frågade jag.
Han tittade länge på mig innan han till slut svarade.
”Jag vet att du är väldigt vacker när du är naken.”

Han var socialdemokrat, lyssnade på stökig musik och skulle bli advokat. Han snusade och drack för mycket. Han hade blivit dömd för misshandel och brutit med sin familj. Han ville vända sitt liv men kunde inte. Och vi låg i hans säng och jag sa ”tror du vi tycker olika om precis allt?”.

Men han såg mig i ögonen och höll kvar blicken alldeles för länge. Han var den första killen som tog i mig sedan en annan krossade mitt hjärta. Och fast jag inte ville mer än att vila mot hans axel lät han mig stanna. Och i två veckor var vi något, utan att veta vad. Sedan åkte jag hem igen och jag tror aldrig mer vi ses.

Han hade de vackraste blå ögonen jag sett.

Häromdagen när jag stavade fel i ett sms till min lillasyster, och hör hennes skratt i mitt huvud och hon hör mitt i sitt huvud och vi skrattar tills tårarna rinner i varsin lägenhet på 40 mils avstånd, och jag vet och hon vet att så fort vi tänker på det felstavade ordet igen så går det inte att hålla sig och det är den vetskapen om att den andra skrattar lika mycket som får oss båda att skratta så hysteriskt, och de runt omkring oss, mina grannar och hennes sambo förstår ingenting. Kärleken till henne är den finaste jag vet. Ovillkorlig, okomplicerad, evig och oöm.

Det bästa är att jag upptäcker att jag är min egen bästa vän och vad som än händer, om han lämnar mig, om jag lämnar honom, om jag bor kvar i denna stad eller om jag växer ifrån allt jag känner till, så har jag någon som alltid vill mitt allra bästa, som ger mig respekt och kärlek, som ger mig trygghet, som jag kan luta mig mot, som löser alla mina problem, som lyfter upp mig, som ger mig komplimanger, som värnar om min integritet, är förlåtande, tillåtande, accepterande, beskyddande, som ger mig allt jag behöver och som älskar mig. Jag själv. Jag klarar allt, min styrka är bråddjup, min lycka är flödande och min skönhet lika bländande som allt omkring mig. Och det får mig att falla i djup, intensiv förälskelse i hela denna vidunderliga värld, själarna jag möter och det ljuvliga, hisnande livet självt.

precis i början av 2013, tolv dagar in på januari, hände det ofattbara: min bästaste vän och jag blev tillsammans i en soffa. han, med lukten och läpparna och blå blå ögon. och jag, som fortfarande inte kan tro att det är sant. jag minns de första veckorna, hur jag tänkte att han bara var min till låns, hur han skulle försvinna. men nu, efter att i dryga 2 månader varit med varandra vareviga dag är jag… trygg. jag vilar i hans famn och hans kyssar. och jag är så jävla jävla jävla lycklig.
nu tror jag på honom när han säger att det ska vara vi i resten av våra liv.

at han sier ”når vi flytter sammen skal vi…”. det kiler inni meg hver jævla gang. samma at jeg ikke vet når det blir, for det blir noe av, det er nesten realitet, det er realitet i hjertet mitt. det er ”når”, ikke ”hvis”. fy faen så bra.

Nyårsnatten då vi gick hem och insåg att forsen vaknat igen
Det första ultraljudet då vi såg barnet ligga längst ner i livmodern och sova
Det andra då vi fick veta att vi väntar en liten pojke
Egentligen, varje dag är det bästa som hänt mig 2013, just för att så många dagar inte fått hända alls åren innan.

När jag pratade om hur värdelös jag känner mig och hur mycket jag bara vill avsluta allt så tog min psykolog mig i handen, tittade mig i ögonen och såg uppriktigt bedrövad ut. Och sedan sa hon ”Jag vill inte att du ska dö.” Det kändes som om hon verkligen verkligen menade det.
Jag tror att det räddade mitt liv.

Jag är lite av en Harry Potter-nörd (på samma sätt som alla andra i min generation; det finns ju i blodet.) Min bästa vän/älskare/livskamrat har på nåt vis undgått hur bra de är, och under vårt första riktiga samtal så bråkade vi om det, och jag blev nog kär för att han vågade säga emot mig istället för attl låtsas hålla med. Men nu läser han igenom alla och smsar ibland små grejer han tänker på, till exempel för att fråga hur Trolldomsministern blir vald eller för att diskutera vilka trista könsroller Weasleyföräldrarna representerar. Jag tycker att det är det finaste i världen att han vill prata med mig om det och att han nog tycker att böckerna är rätt bra ändå (för han har läst sex stycken på några få veckor.)

Det finaste jag varit med om i år är när min pojkväns lillasyster, 5 år, böjer sig fram och försiktigt viskar i hans öra ”Kommer du vara min storebrorsa föralltid?”
Dog.

[…] I love the comments in reply to Sandra’s post Och så började tvåtusentretton. […]

att jag har inlett en relation med en väldigt fin pojk som jag inte ens sagt hej till. jo, det går faktiskt. vi lever på meterlånga blickar som sträcker sig över alla folks huvuden i korridorerna eller på blickar bara en armlängd ifrån varandra.

Den 15 februari låg jag nära nära och kyssen hängde i luften. Jag såg det i hans ögon, han i mina men ingen vågade. Så kände jag hans hjärta, hur det bultade hårt och snabbt. Skrattade till och sa; ditt hjärta vill säga något. Han log och svarade; du vet redan vad. Sen kysstes vi, och nu är han min bara min och jag är verkligen hans.

En vän hade 18-årsfest. Vi var inte många, det var inte storslaget och vi var hemma hos henne. Vi som nästan har växt upp tillsammans och sett varandra i alla tänkbara situationer. Våra problem försvann och vi skrattade, dansade, såg barndomsvänner uppleva sin första fylla och delade med oss av våra innersta tankar och känslor när det blev sent och vi var ärliga.
Det var fint och jag tycker om dem så himla mycket.

För första gången var det någon som tyckte om mig på riktigt. En fransk pojke som tyckte jag var fin. Vars sms var det sista jag läste innan jag somnade och det första jag fick på morgonen. Jag har aldrig känt mig mer omtyckt eller vacker än jag gjorde då, under några korta veckor i höstas.

att han en solig eftermiddag i sängen i augusti, frågade mig, är du lycklig? och jag sa ja, jag är lycklig. det var andra gången vi träffades och jag har inget minne av att jag någonsin har kunnat säga att jag var lycklig, men då var jag det. nu har han gjort slut och jag är i tusen bitar, men jag var tamejfan lycklig där i augusti. för en gångs skull.

Jag hade tänkt skriva att det finaste som hänt än så länge 2013 var igår, när vi var hemma hos honom och umgicks bara han och jag för första gången. Vi drack vin och kollade på tv-serier och rökte i fönstret i hans lilla studentlägenhet. Men det finaste som hänt i år var idag när jag tog en spårvagn till ändhållplatsen för att gå runt bland klipporna och kolla på havet och jag insåg att jag är kär i den här staden. Att jag har hamnat rätt nu. Att jag inte vill vara någon annan stans.

jag bor för tillfället i Kapstaden pga mitt jobb. en kväll för några dagar sedan så trängde vi ihop oss 6 personer i en bil för 4 och åkte till en öde strand i solnedgången. vi letade ved i halvmörkret, spred ut filtar på stranden och gjorde upp en eld som vi försökte hålla lugn trots att det blåser så mycket här. vi grillade middag, drack lite för mycket vin, pratade om allt möjligt och låg och tittade på alla stjärnor och månen och havet. det var varmt och tyst och bara så himla bra.

mitt bästa minne är en helg med besök av mina närmsta vänner från plugget. till vardags är vi spridda över landet, pga att vi är färdigpluggade, men för den enda helgen var det som en bättre version av förut med oss fem ihopträngda i min lilla etta på 40-kvadrat . helgen fylldes av middagar, dans och diskussioner om tusen olika ämnen. vid behov lever jag fortfarande på det minnet.

Jag och en kompis som jag tidvis inte har haft så bra konakt med drack screwdrivers och rödvin för att sedan dansa och vrålsjunga med i Life’s A Gas med Ramones.
(http://www.youtube.com/watch?v=CMuQCoMgCxI)

Det var fint.

Mitt bästa ögonblick inträffade ungefär tio sekunder in på året. Jag hade under 2012 flyttat till Oslo efter två års misär i en hemskt självdestruktiv kärlekshistoria. Mätt på män, kärlek och smärta bestämde jag mig för att stå ensam i ett annat land. Jag var trött på att vara beroende av människor som ändå bara fick mig att må skit, så jag packade en väska och flyttade in ett enormt kollektiv, där jag ganska snabbt hittade någon att krama på kvällarna. Trots att jag var så bestämd med att vara singel och självständig utvecklades vår vänskap ganska snabbt till något mer. Han blev min bästa kompis, som jag kunde hångla med och sova bredvid, men jag envisades fortfarande om att en kompis var just allt han var. Jag skulle ju vara själv!
På nyårsafton åkte vi till Aker brygge med alla vi gillade mest för att se fyrverkerierna och fira in det nya året ihop. Han drog mig åt sidan när alla började räkna ned sekunderna och sa att jag var den enda, att han var kär i mig och att han inte ville dela mig med någon. Vi kysstes under fyrverkerierna och bestämde oss för att det var vi från och med den stunden.

Nu har vi precis flyttat ihop, och jag är så kär. Linus har visat mig att kärlek kan vara fint, och även att jag är värd att bli älskad. Jag har lärt mig att känna tillit, och det är för mig den absolut finaste händelsen i mitt liv. Att vi bestämde oss för att satsa på varandra är definitivt det finaste ögonblicket år 2013.

Och så går det några veckor (fyra stycken) och han hör av sig och jag tänker att det är detta jag väntat på. Något tecken, bevis, signal, på att det inte bara var jag som märkte. Och jag blir lugn i det, det har svalnat redan tidigare men ännu lite mer nu. Och att börja leta igen, på krogen och i kretsen, bara tanken gör mig olycklig. Det finns något vackert i att vara trygg och veta vart man ska sova i natt. Och det är fan inte så jävla lätt att vara ihop all gånger, det säger jag ofta och jag försöker vara ärlig när folk frågar hur det går. Men ibland måste man bestämma sig och hålla kvar. Och i fredags var det kvinnodagen och jag är så trött på att vara feminist, jag känner mig ofta så ensam i det och det blir bara värre och värre för varje år. Och alla dessa ord som blir till meningar.

Och jag rycks tillbaka till den morgonen i tanken och jag får små rys längs med ryggraden och små fragment av hud. Och idag åkte jag förbi trappuppgången med sexans spårvagn och det var en ful jävla kommunal trappuppgång men det kändes ändå.

Jag sa ”Jag drömde att vi planerade att skaffa barn.”
Han sa ingenting samtidigt som han log och såg på mig på det där speciella, kärleksfyllda sättet som bara han kan.

Finaste var nog när jag låg med huvudet i hans knä och han strök mig över håret tills jag somnade.

förra sommaren tog jag flyget från göteborg hem till umeå för att hälsa på familjen. pappa hade sålt vårt gamla hus och letade nytt. vi tittade på ett hus vid umeälven som hade ett bibliotek inbyggt i väggarna och en kamin och vackert snidade träräcken. ”här ska ni bo!” bestämde jag och nu gör de det.
farmor bestämde sig för att sälja sommarstugan och jag tänkte varje natt jag sov i gäststugan att detta kanske är sista sommaren här, och att det inte alls känns likadant. det är inte som när jag och min storasyster var små och ritade i sängarna hela natten, drack farmors svartvinbärssaft och åt kakor på träterrassen. eller tjuvrökte på bryggan vid havet när vi var femton.
jag snörade på min mina löparskor och sprang runt ljusrosa åkrar som var täckta med klöverblommor, jag var på västerbottniskt fikakalas och drack öl på Scharinska.

Jag var bjuden på fest hos en kille som bor i huset bredvid och som jag gillar sådär jättemycket. Jag visste att jag inte fick gå för mina föräldrar så jag sa att jag sov hos en kompis och gick dit ändå. Under kvällen satt jag, han och några kompisar i hans mörka tvättstuga och drack öl och pratade om brustna hjärtan. Efter ett tag så försvann en efter en av mina kompisar och fortsatte festen i andra delar av huset tills det bara var han,jag och en annan kvar. När min kompis frågade om jag skulle hänga med dit ut så tog han(jag gillar så fruktansvärt mycket) hårt tag om min hand och bad mig stanna. Jag gjorde det såklart och när min kompis gått såg la vi oss bredvid varandra på golvet i hans tvättstuga och höll om varandra. Vi sa inget, vi höll bara om varandra. Och det är det finaste som någonsin hänt mig.

Jag har hunnit bli jättejättekär i en person som var jättejättekär i mig men vi fungerade inte ihop så bra och länge som vi hade hoppats. Den finaste tiden var då vi inte kände varandra på riktigt.
Nästa gång ska jag inte lura mig själv. Helst inte bli kär på festival. Men vem vem!

Det finaste som hänt mig är att två bekanta (knappt det) har blivit till två nära vänner.

Mitt är ganska hemskt men så himla viktigt och befriande. Efter evigheter med tung depression vaknade jag plötsligt en morgon och kände att jag såg fram emot livet igen.

Som god tvåa hamnar ett ögonblick i yogasalen på koh tao där en historia jag velat skriva men inte riktigt vetat hur den ser ut plötsligt föll på plats. Lycka.

Mitt finaste var för två veckor sen. Min bästa vän var sjuk så jag kunde inte sova hos honom när jag skulle hälsa på i Göteborg. Av en händelse hade jag några månader innan träffat en fin killa på Marie Laveau som bara råkade bo i Göteborg. Vi hade bara pratat på facebook om väder och vind och skämtat lite fram och tillbaka. Han var liksom rolig. det visste jag. Så fick jag i alla fall slagga på hans soffa men innan det bjöd han på pyttipanna och vin. Låter lite b, men jag tyckte det var perfekt. Vi satt i soffan och pratade om uppväxt och föräldrar och sorger och kärlek och krossade drömmar och allt var så djupt och fint. Sen hånglade vi i sängen och dagen efter var vi båda så förvånat glad över att den andra personen var så fin och kunde ha så djupa samtal och att vi var så himla bra på att hångla! tråkigt att han bor på andra sidan Sverige.

jag är femton och tre månader av 2013 har sprungit iväg och jag har hunnit välja gymnasium utan att alls veta ifall det är rätt, jag har gått på mina första hemmafester, hånglat för första gången med en kille jag inte kommer ihåg namnet på, halkat runt på isiga vägar, skrattat och gråtit om vartannat och känt mig helt vilse och förvirrad mest hela tiden, men samtidigt ganska glad.

När jag var på min första dejt någonsin och är jättenervös hela tiden, och innan jag ska gå in till mig så säger han ”Eftersom det här är en dejt…” och så kysser han mig. Åh.

när sorgen över mitt ex äntligen börjat avta träffade jag en ny fin kille. det visade sig att han varit kär i mig för två år sen när jag inte ens visste vem han var. när han såg mig på dansgolvet nu för nån månad sen tänkte han att han kunde väl chansa, så han dansade med mig och fick mitt nummer. jag är så glad att han gjorde det för nu håller jag nog på att bli kär i honom, och jag tror att han också håller på att bli kär i mig (igen).

När jag och min allra bästa vän på nyårsnatten efter tolvslaget åkte en buss i evigheter för att komma till älskade söder, för att irra runt och skratta tills vi inte kunde andas.

att han som jag är så himla himla himla kär i (men såklart inte vågar berätta det för, men jag tror ändå att han vet) bäddade ner mig i sin soffa en bakissöndag, mitt huvud i hans knä, och så matade han mig med chips och dip för att jag inte orkade lyfta armarna.

det finaste som har hänt mig i år var när min bästa killkompis sa att jag kunde sova hos honom efter att vi varit på en dansföreställning med skolan. Hela natten låg han och kramade om mig och sa att om jag inte levde när han vaknade, då skulle han inte veta vad han skulle göra. Det var så vackert när han låg där och somnade medan jag låg vaken och inte visste vad jag skulle göra.

Jag såg även på en extremt vacker och bra föreställning med min klass i kalmar, jag satt och grät när den var slut. för det var en av de bästa föreställningarna som jag någonsin sett. Det var Utvandrarna som Ölands musikteaterskola satte upp. Det var så vackert för hela min klass grät och vi kramade varann som vi aldrig gjort förr.

Det bästa och det värsta.
Det skedde början av 2013.
Mitt hjärta hängde som en trasa i bröstet sen han och jag gjorde slut.
Tickade sakta och jag tänkte att om jag inte finner något som gör mig lycklig igen så är det mitt eget fel, jag slutade älska honom och allt är fel.
Så jag började söka någon form av lycka.
Jag drack.
Mycket.
Jag hade sex.
Mycket.
Jag åt ingen mat.
Jag började skada mig själv för första gången på 4 år.
Och natten efter alla hjärtans dag så skar jag upp ett fyra cm brett – 7 cm långt sår på min arm.
Det var av misstag. Klockan var fyra på morgonen.
Jag och min bästa vän som jag då hade börjat tappa kontakten med (men vi fann varandra igen) åkte till sjukhuset.
Hon var med mig hela tiden.
Och jag har fått ett uppvaknande.
Jag packade ihop mitt liv, flyttade till Göteborg, bröt kontakten med dåliga män och började äta igen.
Jag har inte skadat mig sen dess.
Jag har också börjat dricka med måtta.
Jag mår bra igen.
Jag är vaken och ser mig själv i rätt ljus igen.
Jag är lycklig nu.
Och ja, jag har träffat en bra man. Eller pojkman.
Han skriver små texter till mig, viftar på tårna, pratar en fin dialekt och är så lång att jag måste stå på tå och han måste böja sig när vi ska kyssas.
Så kan det gå.

Min mormor ringde min pojkvän för första gången i mars. Hon ville bjuda hem honom på middag, söndagen efter. Bara hon och han. Och min mamma berättade att hon skrivit ner en liten lapp med vad hon skulle säga för att hon var så nervös, och efter många om och men bestämt att det skulle bjudas på fiskgratäng. Hon är 83 år, heter Eva Augusta, och världens finaste person.

mobilanteckning 15 mars 01.20: ”Jag är värd någon bättre.”

de där tre marsdagarna då han kom hem från stockholm över helgen och vi träffades. och det kändes som att alla långa blickar sa tusentals hemliga saker, och varenda gång våra knän stötte ihop så brann det i mig.

Den allra finaste dagen var i januari. En lördag som började med rosor och bakelser i sängen och slutade med en diamantring på mitt finger. Han vill vara med mig för alltid, och jag vill för alltid vara med honom.

Mitt finaste minne är när jag vaknade upp med honom, i världens minsta säng i hans gamla pojkrum dagen jag skulle åka hem och inte kunna tänka annat än ”jag vill vakna såhär varje morgon, i en alldeles för trång säng med mitt huvud på hans bröst”

Flyttade till London. Lärde känna nya vänner, ett nytt liv, en ny stad, ett nytt jag.

Att slutligen få se mitt favoritband live med honom som jag är så himla kär i (men inte vågat berätta för än). Somna bredvid honom i världens minsta hotellrum och att sedan spendera hela dagen i Stockholm. Att känna hans blick på mig när jag tittar bort

En kille som var det snyggaste jag sett. Vi hånglade på skinnarviksberget kl ett på natten och tog varsin cigg. Han visade sig vara känslomässigt instabil och krossade mitt hjärta efter att ha sagt att han var kär i mig. Men det är ett fint och klyschigt minne.

När han, det finaste som har hänt mig, håller om mig och säger ”är det så här det känns? Att vara kär?”. Jag blir alldeles varm och kryper närmre och håller om honom, och han håller om mig hårt tillbaka. Han pussar mig i pannan, på näsan, på kinden, på läpparna och sedan viskar han i mitt öra: jag älskar dig.

Han skulle vara sjöman i två veckor. När vi sa hejdå lyfte han upp mig, snurrade runt och sa ”Jag älskar dig, min prinsessa”. Det var dock de två längsta veckorna i mitt liv.

jag råkade komma in på ett ölhus med tjugoårsgräns igår. hamnade mittemot en tjej som var tjugonio från luleå. jag pratade om olycklig kärlek och hon utbrast ”men du är bara sjutton! du har hela livet framför dig!”. ibland glömmer man bort det, att jag inte ens är arton och har hela livet framför mig.

Jag lärde mig cykla! På 20 år har jag inte vågat sitta på en cykelsadel, men sedan en morgon under tidig mars gnagade min kärlek försiktigt på min axel på morgonkvisten och sade att han nu vill göra något väldigt väldigt viktigt med mig. Han lånade sina slitna jeans åt mig på hans innergård stod en rostig cykel. Aldrig har jag haft så många skrubbsår på knäna och en sådan armbågssliten jacka, men jag klarade hela tio meter innan innergården tog slut, utan hans hjälp. Det var svinkallt och grusigt och isigt och väldigt gnissligt men oh så fint! På sommaren skall vi cykla tillsammans till glasskiosken, sade han. Det är också väldigt fint.

Jag sitter ensam i ett hörn på den första festen med juridikskolan här i Brisbane. Halsar i mig cocktails och varvar med kedjerökning. En främmande sistaårs-elev kommer fram till mig och säger att han gillar mina air max skor. Vi går hem till honom och hånglar hela kvällen istället. Han kysser mig i nacken morgonen därpå och jag förstår inte ett ord han säger för det är på smutsig australienska. Jag har fått sugmärken på halsen för första gången på sju år och det är första gången jag är glad sedan jag lämnade mitt liv i Europa.

Jag är skådespelare. Jag försöker ofta distansera sig från sina motspelare för det är ju projekt man jobbar med, väldigt intensiva och intima projekt men ändå, övergående. Den här gången gick det inte. Vi spelade älskare och jag föll pladask. För hans dialekt, hans märkliga sätt att formulera sig, för hans kärlek till sina småsyskon, för hans sätt att liksom klappa med tummen när han håller om mig på scen, för att jag hör att hans andetag på riktigt blir djupare och snabbare under sexscenen, och för att jag efteråt, när jag ligger på hans bröst, hör hans hjärta slå jättejättesnabbt. För att han inte släpper min blick under den där scenen. För hans krulliga hår, för hur han sa att tiden går långsamt och samtidigt jättefort när vi pratar för vi hinner prata om så mycket och om så intressanta saker. Hur han tittar på mig, med liksom beundran, ödmjukhet och stolthet när vi dansar vals på scen. För att han värdesätter livets små saker och uppskattar människors godhet och vänlighet, för att han biter ihop och försöker dölja ett leende när jag hjälper honom med teatersminket, för hans armar och överkropp, för hans skägg som är borta nu, för att jag har fått kyssa honom och hans läppar har varit fuktiga, torra och överläppen skäggig, och jag minns exakt varenda kyss, hur han kallar mig ”sin ljuva”. Jag föll pladask för alltihop. Och när allt var över, när projektet var slut och han åkt ifrån stan på obestämd tid, minst till hösten, så skrev jag, nervöst och smickrande (fast med visst självhat), till honom att jag har fallit för honom, och att om han återvänder till stan så får han, om han vill, höra av sig. Så klart. Och på några dagar svarade han inte, men igår skrev han att han tar det som en komplimang och att jag ska ha en fin vår och sommar. Jag förstår väl kanske att han inte känner lika starkt som jag, men tycker ändå att det var fint av honom att svara, och jag är stolt över mig själv att jag faktiskt skrev till honom. Att falla är ju helt naturligt, och han ÄR en sjuhelsikes fin kille och det tycker jag att han bör veta. Det dumma med mig är att jag alltid lyckas fall för fina killar som inte gör något fel, så i min hjärtesorg kan jag aldrig vara arg på någon. Vilket kanske hade varit lite skönt. Och det gör så jäkla ont när jag tänker på att han, han fina, kanske aldrig blir min men tiden går och jag kommer glömma bit för bit, och är en erfarenhet rikare. Men jag VILL ha honom. Vill liksom inte glömma. Vill att allt ska betyda så mycket att det ska vara värt att komma ihåg. Så ett tag till är denna kärlekskranka bitterljuvhet min vardag. ”Ack, vad som händer är han alltid det finaste som hänt.” ”Vad jag bryr mig om nu är dina armar om mig även om jag vet att jag måste glömma dig.” Detta är mitt ondaste, men samtidigt finaste som hänt mig i år.

När man dansar fuldans med sin bästa kompis en sen fredagskväll när man inte sett honom på en evighet.
Eller när en kille i klassen spontant säger till en; Du är alltid så himla söt.
Eller alla de kvällar man tagit danssteg på nya golv med sina vänner. Olagligt onyktra och så himla lyckliga för stunden.
2013 har börjat bra, det har varit mycket dans.

Vara i London med min syster, strosa runt, hitta ett fantastiskt franskt kafé med en vrålsnygg servitör som bröt på franska, gå på musikal och känna sig så hemma att det värkte i hela kroppen när planet tillbaka till Sverige lyfte.

När pappa ringde från sjukhuset och vi pratade ett tag, jag avslutade samtalet med att tala om för honom att jag älskar honom – har aldrig vågat göra det förut. Vet ju vem jag ärvt det av för han lagar min cykel när den är trasig, installerar antivirusprogram på min dator eller sticker åt mig en slant när jag behöver de, men säger aldrig att han älskar mig. Och nu har läkarna slutat ge honom cellgifter för de hjälpte inte och han kommer inte överleva – Min fina pappa.

When we spent a whole day in bed and it felt separated from the rest of the universe in our own private little bubble, where time flies by and there is never a second without kissing.

Mitt 2013 har varit turbulent. Det finns saker jag behöver släppa. Det kommer jag göra, tack vare det här:
När jag kom hem sent en kväll låste mina bröder och pappa in mig och mamma i köket. Vi fick inte komma ut på en och en halv timme, vi läste kokböcker högt för varandra och fick smsa när vi ville gå på toaletten. I vardagsrummet spelades det jättehög rockmusik. I två timmar satt vi där. Sen fick vi komma in.
Och på bordet i vardagsrummet har pappa och brorsorna langat upp pengastaplar. Femmor staplade över hela bordet. Det var 20 femmor i varje stapel så de var värda 100 kronor. Mamma och jag räknade till 10, 15, 23 tusen svenska kronor. I femmor. Sedan 95 hade min pappa sparat varenda femma som kom i hans väg, för att vi ska göra något kul för dem. Och det ska vi. Med staplarna hade de skrivit New York! med femmor. Och dit åker vi om fyra dagar. Och där ska jag glömma Sverige ett tag. Sen ska jag gå vidare!

Han säger att vara tillsammans med mig är det bästa som har hänt honom, forfarande efter nästan tre och ett halvt år. Han bor 400 mil bort och vi ses var fjärde månad.

det har inte ens gått tre månader, men det här är det värsta året någonsin. jag har hunnit vara inlagd på sjukhuset två gånger, varit sjukskriven från skolan, gått på urinprov tre dagar i veckan, pratat behandlingshem och svikit varenda person i min närhet. men jag ska få det att vända nu, nu har jag bestämt mig. efter flera år med både depression och droger ska jag ta mig ut. jag ska göra vad som helst för att det ska bli bra igen. 2013 ska bli året då jag bestämde mig. det är upp till mig nu.

Alla mina vänner fick gå på krogen utom lilla sjuttonåriga jag. I ett ögonblick av mod och ”måste utömma alla möjligheter för att också få vara med på dom galna utekvällarna” tankar så bestämde jag mig för att fixa mitt legg.

Klippte ut en liten fyra från en tidning, sen sprayade jag lite hårspray på min legitimation och tryckte dit den nya siffran. När det väl var dags för helg och förfest var jag så nervös, och drack lite för mycket för att våga testa att ta mig in.

Väl i kön var alla mina vänner så nervösa det bara går att bli för min skull, medan jag i princip glömt bort att jag ju egentligen faktiskt inte alls var arton. Vakten upptäckte inget och kramarna och utropen jag fick inne på toaletten för att jag äntligen lyckats satte ton för kvällen. Att få dansa utan att musiken byts efter 30 sekunder, att lära känna människor jag inte ens visste fanns, att bli bjuden på en drink av någon som är alldeles för gammal och sen springa iväg, att vara sjutton år på nattklubb och känna att det faktiskt inte gör så mycket att vara lite yngre än de andra ändå.

Jag hade en speciell relation till en av vårdarna inom den psykiatriska slutenvården för två år sedan. Jag har sedan dess bara träffat henne två gånger (en gång med sin väninna) och vi stod och pratade länge medan hon smekte mitt ansikte, kramade mig och lekte med mitt hår. Jag har saknat henne varje dag i två år och en dag när allting i livet gick neråt bestämde jag mig för att lägga in mig själv och hamnade på samma avdelning. Var nervös för att få träffa henne, men jag lades in när det var kväll och hon hade jobbat dag. Nästa dag var hon ledig och en läkare vill prata med mig. När vi går in i samtalsrummet sitter någon skötare och en annan läkare där och hon berättar att hon känner till min och min skötares relation och att jag aldrig får komma hit igen för att jag gör det jobbigt för den skötaren. Jag skickades direkt till en annan avdelning och i journalen har läkaren skrivit att jag inte får vara inlagd på denna avdelning. Sedan dess har jag inte riktigt orkat leva.

att jag och min pojkvän flyttade ihop! Såklart med min korthåriga tax också, så nu bor vi i vasastan tillsammans. 🙂

Hans namn är Birdie och han är världens snällaste kille. Vi ses dagligen, retas med varandra på jobbet och även utbyter någon kram i fyllan då och då. Jag tycker om honom såå mycket, väldigt mycket. Så mycket att jag är väldigt säker på att en dag vi kommer att gifta oss. Och det skrämmer mig så mycket, för att han är kort och inte alls som min bild av den perfekta killen ska vara. Men han är så ledsen, hans senaste flickvän var otrogen mot honom och hans stora ögon berättar väldigt sorgliga historier. Och jag försöker att finnas där, för honom, för att han betyder så imla mycket för mig. Men ibland så vill jag bara dra mina händer över hans armar och hångla upp honom mot en vägg..men det får jag inte. Jag är hans vän och han behöver en vän nu mer än någonsin..

När jag hörde den här låten. http://open.spotify.com/track/2kD2li0Gfjqh26jYNz6Z6p

En lyckospark i röven och hångel mellan perrongen och tåget. Ett hejdå-nu-ses-vi-inte-på-flera-månader-min-fina-älskade-favorit-person. Den sorgligaste och bästa stunden 2013 var att vinka av sin kille innan han reste iväg till Australien i 7 månader för att äntligen få lov att forska och jobba med duktiga forskare. Något han kämpat för och längtat efter under lång tid. Jag vill inte vara utan honom, men jag vill att han ska få resa, utvecklas och följa sina drömmar. För jag skulle bli uppriktigt sagt ledsen om han inte gjorde det och jag vet själv hur viktiga vissa resor kan vara. Jag har aldrig trott på långdistansförhållande innan men jag tror på oss två och att vi hör ihop, oavsett tidzon eller världsdel.

Mitt absoluta favoritband The Hives kom till min hemstad och jag hade räknat dagarna i tre månader. Köade i över två timmar med en av de vänner jag känt allra längst trots att hon inte ens skulle på konserten och stod sedan ensam och frusen allra längst fram i kön när dörrarna öppnades. Sedan sprang jag. Sprang tills benen nästan vek sig rakt in i en helt tom konsertlokal och ställde mig vid det mittersta kravallstaketet med ett grepp om det kalla stålet som om det gällde livet. En av mina allra finaste killkompisar stod bredvid mig en stund senare och vi fick vänta i ytterligare två timmar på att få se de som får mitt hjärta att göra trippelvolter. Men det var värt det. Den isande kylan, de bortdomnade fötterna och det evighetslånga väntandet. Allt var värt det så fort första trumtakten började dundra genom rummet och jag försvann från verkligheten totalt. Att få hålla sina allra största förebilder i handen och få se sin allra mest älskade rockstjärna peka rakt på en och få en att känna sig som om man helt plötsligt är värd något igen botar varenda blåmärke på den sönderdansade kroppen, och att rösten inte längre bär betyder inget alls när man får skrika bort den till musik man använt som ren terapi när inget annat hjälper. När de gick av scenen efter nästan två timmars konstant eufori gick jag med ben som inte ville annat än vika sig ut i den kalla februarinatten och i min högerhand låg två plektum och jag insåg en gång för alla att det här är vad jag lever för.

Sista veckan i februari skickade jag in en ansökan till en skola i ett annat land. Till hösten kan det vara jag som lämnar allt bakom mig och början om på nytt.
Är så där pirrigt nervös och kan bara hoppas att brevet som kommer i maj berättar att det är jag som sitter på en flyg bort från Sverige i höst.

När jag lärde känna en kille som jag direkt kände var precis som jag. Vi tänker likadant oxh skrattar åt samma saker. Han har flickvän men det gör liksom ingenting. Han är viktig för mig, jag är viktig för honom och det är fint.

I år var första gången som jag blev kysst av en riktig man, blev kysst med längtan och självsäkerhet, kysst utan sökande ögon och darrande händer. I år var första gången jag blev kysst som den kvinna jag alltid velat vara.

För ett år sen ramlade jag av hästen jag tog hand om och jag blev så rädd att jag inte vågade rida mer. Jag kunde knappt leda en häst för jag kände hur paniken uppstod inom mig. Det var en hemsk känsla eftersom min kärlek till de stora djuren var så stor. När man ridit sen man var fyra är det inget man växer ifrån direkt. Jag var för rädd för att ens prova igen, trodde att alla hästar skulle vara likadana.
Men för två veckor sen meddelade skolan att vi skulle rida på idrotten. Jag var på väg att stanna hemma, men jag gav mig den på att klara det. För min egen skull.
Kunde inte andas normalt och var nära att ge upp. Men jag fick den vackraste vita springaren i stallet och mina vänner peppade mig så himla mycket. Tillslut satt jag i sadeln med ett stort leende på läpparna. Jag gjorde det, jag överkom min rädsla och jag har nog aldrig varit så stolt över mig själv. Jag är inte rädd längre och det är mitt finaste minne från 2013.

Det finaste i år måste nog vara att jag för första gången sa ”Jag älskar dig” till min allra första, superfina pojkvän. Jag gick i flera veckor och tvekade, stirrade honom djupt i ögonen och hade orden i munnen så många gånger men nej, det gick inte. Men till slut så. Tur för honom sa han det tillbaka, annars jävlar.

Det finaste och största som har hänt hittills i år (och på många vis i hela mitt liv) är att jag har ansökt om att bli utbyteselev. Att försvinna från Finland i två år till ett helt annat land, en helt annan världsdel, att kasta mig själv ut i ett äventyr. Även om jag inte blir antagen är jag nöjd över att jag vågade ansöka, våga säga upp allt här hemma och upptäcka nya, skrämmande, fina saker. Jag hoppas, hoppas, hoppas!

Lockade håret, hade klänning, drack smultronvin, fick en rosa tunga och hånglade.

Jag låg i min säng i Beijing en natt och insåg att jag äntligen älskar mig själv. Allt självhat är borta. Jag har inte känt av det sen dess.

Jag och min fina pojkvän har flyttat hem till svergie efter att ha tillbringat några år i Australien och Kanada. Vi jobbar båda jättemycket, så träffas inte så ofta. Men förra fredagen satt vi hemma, drack två flaskor vin, åt chips och pratade världsligheter.
När vi la oss i sängen la han huvudet på min mage och sa ” I wish we both had good jobs so we could have a baby together.”

Mitt fina lilla gull.

Och plus att min bästaste vän kommer imorgon och vi ska äta tacos och dricka vin. Kanske till och med måla varandras tånaglar och vara sådär jättelöjliga som bara bästisar kan vara.

(du är en fantastiskt fin människa. Så otroligt fin.)

när en av mina närmaste vänner, som jag bara känt i åtta månader, tillika den person som jag känner att jag kan vara mig själv till 100 % med, hon sa att hon älskar mig. Och det betyder otroligt mycket för mig.

När han sa att jag var annorlunda och jag frågade varför.

”Du gör mig glad”.

Något så himla fint och bra: När jag varit full och ramlat och slagit ut mina framtänder på min ”första-dejt” med en så fin kille och han sa ”vilken tur för dig att jag kan göra god soppa” och pussa mig i pannan. Och jag grät och blödde och skrattade mitt i det onda.

Något mindre fint och bra: När han slutade höra av sig.

när min klasskompis sa till oss i klassen efter att vi trötta suttit i vår danssal och käkat godis efter en stressig vecka som slutat med lyckat framförande av vårt stycke som vi jobbat med sen i jul att hon tycker så mycket om oss och att vi har så roligt och jag tänkte att det är precis så det känns nu, att jag tycker så himla mycket om oss.

när jag började gråta i mörkret på klubben för att min bästa vän frågade vad det var för fel. jag hade ju inte orkat berätta att jag är så fruktansvärt rädd för att hon någonsin ska lämna mig

idag!!!!! vi satte ett datum. den första juni flyttar jag till new york. SUPERMEGAMÅSTEHETSDANSAIMÖRKRETPEPPEN

när han tog min hand mitt i en stormig hemmafest och allt liksom stannade för en sekund. och hans bruna kropp bland vita lakan och cigarettrök sådär som det bara blir om man röker inne. och panikhånglet. alltid panikhånglet

Jag har känt mig så fruktansvärt deppig i några veckor, allt gått fel. Men sen i måndags steg jag av planet i Skottland med min fina Engelska C klass (där jag bara kände en enda person) Men under resan lärde jag känna så fruktansvärt fina människor så jag har gått runt i skottland och känt ett konstant lyckorus. Så kom vi hem för några timmar sedan och jag längtar redan tills måndag då jag får träffa alla igen och bara prata om hur fint vi hade det!

När han och hans ex bästa tjejkompis bjuder mig på öl och säger ”du är en fin tjej”. När jag får vara med och skåla i rövin med alla hans vänner. När han luktar whisky och säger att jag är det finaste han vet. När jag viskar tillbaka att jag är så jävla kär.

När vi vaknar morgonen efter och fortfarande är lika kära.

Det var sista dagen på 2012 och hela kvällen råkade han med ett stort rött skägg alltid befinna sig i min närhet vart jag än gick i lägenheten. Och helt plötsligt var det midnatt och vi stod bredvid varandra ute på en fullproppad balkong och våra mobilklockor gick i olika takt så jag fick nyårskyssen två gånger och de var precis lika bra båda gångerna. Och jag blir fortfarande helt varm i magen av hur fint det nya året började för mig. Två gånger om.

Mitt 2013 började ganska olyckligt. Jag var singel efter ett 2 årigt förhållande och kände mej ensammast i världen. Jag hade efter mycket funderande bestämt mej för att flytta in på min skolas internat. Det visade sej vara ett av de bästa besluten som jag någonsin har tagit. Internatet blev snabbt mitt hem, och människorna där blev min familj.
Jag träffade en kille. En mörkhårig, lång, smal, brundögd, charmig fransman som fick mej att börja skratta igen. Som får mej att rodna och le även om jag själv inte är medveten om det.
Tänk att ens liv kan ta en sådan vändning!

Ligger på ett välkänt mansbröst till kl.3 på eftermiddagen efter en galen utekväll. Åker därifrån och möter upp två fina vänner och går i solen på gatorna i Brooklyn i gårdagens kläder och skrattar så jag får ont i magen.

Googlesökningen ”Fruit Dove”.

Dagen efter alla hjärtansdag kom jag lite sent till skolan och öppnade mitt skåp, på översta hyllan låg en hjärtformad chokladask och i den en lapp där det stod ”du är fin”.

Jag vet inte vem asken kom ifrån men det gör mig inget, någon tycker jag är fin och jag tycker hela världen är fin.

Det var den 15 februari. Dagen innan hade jag gråtit 45 minuter i en buss över att min förra pojkvän skulle spendera alla hjärtans dag med sin nya tjej.
Jag hade varit bjuden på en fest som jag länge tvekat om jag skulle gå på. Men när jag satt där ensam i mitt rum tänkte jag: om jag stannar här medvetandes om att han kysser en annan flicka just nu kommer jag bli galen. Så jag bestämde mig för att gå på festen.
Och det var ett bra beslut, för två timmar senare var jag halvfull, halvglad och helt förlorad i ett par läppar och blondt hår.
Efter det var två månaders värk i bröstkorgen och svidande ögon som bortblåsta.

Det bästa minnet från i år hittils är nog när jag och mina vänner var på en fest i stan. Det var min första ”riktiga” fest någonsin i gymnasiet (går i ettan) eftersom jag inte var så socialt kompetent i högstadiet och aldrig riktigt var inne i klassen.
Sen morgonen därpå åt jag och en kompis frukost i flera timmar, vi bara satt på ett café i timmar och snackade.
Det var nog det bästa för i år faktiskt.

När han laddade ner candy crush bara för att ge mig ett liv så jag kunde fortsätta spela.

Jag blev kysst av en tjej som bokstavligt talat fick mina knän att vikas. När vi träffades nästa gång höll vi hand och jag blir fortfarande pirrig när jag tänker på hur det kändes.

Det finaste är att jag, tillsammans med en av de allra starkaste människorna i mitt liv tar en paus i vardagen och åker över havet, går på Londons gator och hälsar på trevliga britter och andas i fyra dagar.

Sen är det ganska fint att möta hans leende i korridoren varje dag också.

Hittills har 2013 vara ganska lugnt. Men jag tror att det bästa var när jag satt på ett tåg hem efter en helg i Lund. Jag hade bott i min väns studentrum, vi hade bakat semlor och tittat på fyrverkerier. Jag hade också träffat en annan vän och när jag då sitter på tåget hem känner jag bara en stor kärleksvåg inom mig. Att jag tycker om dem bara för att de är de. Inte så stort om omvälvande, men så fint och viktigt.

Tre dagar efter nyårsafton stod jag i ett trapphus i New York. Ett sådant gammalt hus bestående av loft man tänker sig bara existerar på film. Det skulle visa sig att det hade varit en gammal leksaksfabrik.

Det var här jag hade hamnat för att jobba. Jag hade fått kontakt med en tjej som arbetar som konstnär, och efter att ha funderat lite bestämde jag mig för att boka en intervju med henne. Och under den där soliga januarimorgonen träffades vi i hennes ateljé. Satt runt ett stort träbord under de gamla fabriksbanden, omgivna av en stark färglukt.

Och det var just i det ögonblicket, när jag lyckats svälja den nervositet som etsat sig fast i halsen och bröstet, som jag insåg det. Efter att ha tvekat så många gånger, inte ha kunnat känna efter i hjärtat ordentligt, efter varenda jävla minut av osäkerhet, var det solklart.

Jag vill inte göra något annat, jag vill inte ha något annat yrke. Jag är exakt på den plats jag sökt efter så länge. Och det känns så fruktansvärt bra.

Det finaste med 2013 är att det växer en liten person inne i mig. I maj får vi möta honom. Magiskt!

For fire år siden så jeg den fineste gutten jeg noensinne har sett, og i begynnelsen av 2013 ble vi kjærester.

Mitt bästa minne är den natten jag låg bredvid en kille jag insåg att jag tyckte om, när hjärtat dunkade så hårt att det gjorde ont och han till slut sa ”Jag tycker om dig väldigt mycket.” All ångest och all tid jag lagt på idioten till mitt ex kändes som bortblåst och jag har gått runt i en kärleksbubbla i två månader.

Det bästa minnet jag har än så länge från 2013 är när jag sade hejdå för sista gången till min psykolog och gick ut från bup. Lämnade all skit bakom mig, bara genom att stänga den dörren efter mig. Nästan ett år av terapi och inte ett uns depression kvar i min kropp. Jag är så lycklig. Äntligen tycker jag om att leva. Och det är underbart.

Jag är påväg mot ytterdörren då han ställer sig i dörröppningen. ”Tänkte du bara gå sådär?” undrar han och stryker sin hand längs min kind. Och sen hånglar vi. Tills jag vet inte vad.

Jag har aldrig trott jag skulle hitta någon kille att få pussa på. Från att mina kompisar började festa i åttan och hångla med killarna i klassen har jag känt mig helt hopplös och tänkt att ”jag gör ju inte sånt, så jag kommer aldrig hitta någon”. Så åkte jag som utbytesstudent till USA för sju månader sen och igår satt jag i soffan med en kille som jag har fått pussa på ända sen oktober och han kramade om mig, grät och sa att han kommer sakna mig så himla mycket. Och om jag bestämmer mig för att komma tillbaka till USA när jag är klar med gymnasiet lovar han att ta hand om mig för han vet att vi kommer passa så bra ihop. Och hela hjärtat bara krampar av lycka men också av sorg för om 77 dagar åker jag hem och vet inte vad som kommer hända.

Jag kysste en person som jag är förälskad i. En endaste gång.

Vi har träffats i två månader nu och jag är inte kär. Jag ska inte det.
Vi gick ut och dansade bara jag och du, inga andra kompisar ville med men vi hade dans i benen.
Kvällen var ett äventyr. Din ovve började brinna av en cigg som trillat in i ärmen (vi är studenter overollen är på varje kväll man går på kåren) Vi dansar i timmar, röker, dricker öl, pussas. Vi hittar en av vakternas walkie talkie ute på rökplatsen, bryter ihop av skratt lägger den i fickan glömmer av dansar, skrattar och dricker mer.
Dom tänder ljuset vi går hand i hand och köper varsin taco rulle.
Du öppnar en bildörr där det dunkar musik på gatan och vi dansar tills mannen i bilen stänger dörren argt. Letar upp låten på mobilen och fortsätter dansgå.
Utanför ditt hus lägger du dig ner ett tag i den kalla snön jag sitter gränsle över dig äter på taco rullen och ser på stjärnorna.

Dagen efter vaknar jag att det är en katt som skrapar på dörren
Du säger nej det är en robot.
Plötsligt inser vi att det är walkie talikn som ligger och skrapar och tjuter.
Vi Gapflabbar.
Jag är kär i dig.

Årets bästa hittils var då jag åkte ner till Stockholm under sportlovet för att hälsa på mina allra första kusiner, de fyra månader gamla tvillingarna Clara och Rasmus. Jag har knappt ens varit i närheten av bebisar sedan min lillebror kom till världen för elva år sedan så det var en grym uppfrächning av minnet. Dagarna gick ut på att bära runt och trösta skrikande bebisar, torka spyor och byta bajsblöjor men det var ändå något magiskt över det. Man knyter an till de små liven så otroligt snabbt så det kändes som om jag hade ett stort hål inom mig när jag skulle hem igen, så mycket saknade jag dem direkt. Var jag inte redan övertygad om att skaffa barn som vuxen blev jag det nu, det var fantastiskt!

Måste vara två saker. 1, när jag åkte skidor jättefort och bara kände mig allmänt fri. 2, jag var i Norge och smsade min kompis och frågade om hon ville flytta till New York med mig när vi blir äldre och hon svarade inte så jag trodde att det var ett nej. men när vi åkte över gränsen tillbaka till sverige så kom ett flera dagar försenat sms från henne som sa, MEN JA DUUH

Kvällen på krogen när jag delade en cigarett med min själsfrände. Han är min andra hälft, han vet bara inte om det än.

I moved west into the mountains for the month of January and had beautiful scenery every day. But when I moved back, I found the renewed company of my sister to be more beautiful and more fulfilling.

att jag bara hade varit borta i fem dagar, och ändå kunde han inte sluta berätta hur mycket han hade saknat mig och hur fin jag var i håret. och jag som trodde för bara ett par månader sen att vi var klara med varandra!

Att jag och min fina vän bokade en resa till London. Jag ska visa upp allt jag älskar med den staden,få henne att älska den så mycket som jag gör så vi kan åka dit hela tiden sen. Alternativt flytta dit.

När jag började klättra från markhöjd för att bestiga ett sjuhelsikes jävla skitberg med en miljon dalar och toppar, tog mig längst upp och blev fri från min ätstörning.

Klockan är 19.57, jag måste gå 20.00. Han säger: ”om precis 3 minuter kommer jag att sakna dig.” Jag har saknat honom sen dess.

I höstas flyttade jag till ett annat land. I mer än ett halvår har jag tyckt synd om mig själv och bara längtat hem. Jag har gråtit mig till sömns och inte vågat leva. Jag har varit feg, feg, feg. Men nån gång i början av det nya året vaknade jag upp en dag och insåg vilken jävla tur jag har. Hur fint det egentligen är att ha ett annat hem. Det är inte en enskild händelse, men ändå är det nog det bästa som hänt mig för att sedan den morgonen är jag gladare, lyckligare och framför allt starkare än någonsin.

Jag låg på sängen för två veckor sedan och var glad för solen sken in genom fönstren och jag tänkte att nu är våren snart här. Då kände jag en liten puff inifrån. Det var min bäbis som rörde sig för första gången. Jag lade handen på magen och väntade en liten stund och sen kom det en puff till, lite hårdare så man till och med kunde känna på utsidan. Det är så knäppt att en liten människa växer i mig. Och det gör mig så himla himla lycklig.

Den sista natten/morgonen innan jag flyttade till Frankrike. Älskar att stå på randen till ett äventyr och ha allting framför sig. Jag och min pojkvän lyckades sova gott i världens smalaste säng (knappt 70 cm bred) för vi ville vara så nära vi kunde de sista timmarna. Och sen blev det ett sådant bra avsked, för ingen var ledsen och vi låtsades bara som vi sa hej då som vi brukar göra, innan jag klev på bussen och åkte till flygplatsen.

Om en vecka kommer jag hem till honom igen!

Totusenogtretten er til nå et år som er nesten uutholdelig. Jeg har fått meg kjæreste, og det skjedde allerede i januar! Han er den beste starten på et år noen sinne tror jeg. Han bor i Frankrike, for der kan han trene seg til toppidrettsutøver. Han lærer meg fransk, men han er også norsk. Til høsten har vi bestemt oss for å flytte til Paris sammen. Jeg bor i Oslo og 2013 byr også på bacheloroppgave i grafisk design for meg. At jeg skal uteksamineres fra Westerdals, som skolen heter, kjenner uvirkelig. Tre lange, men så utrolig korte år er straks forbi. Jeg skal gjøre mitt siste arbeid på den skolen som har lært meg så mye. Det er mye som er spennende, og mye som er skummelt. Nå sitter jeg i Montpellier i Sør-Frankrike med en croissant foran meg og forestiller meg hvordan livet kommer til å bli etter sommeren. Paris — det er jo en drøm! Alt tyder på at 2013 kommer til å bli et bra år. Kanskje jeg tilogmed får by Sandra Beijer på et glass rødvin i min parisiske leilighet til høsten.

Tog modet till mig att haka på en utbytesresa med elever från Spanien och det är bland det bästa jag gjort. Har lärt känna en underbar vän och trots att jag var ledsen när de åkte hem idag var jag fortfarande så jävla glad. Glad för att ha vågat och för att det blev så himla himla bra. Och det bästa är att om 3 veckor så åker vi till dem för att hänga på klubbar, se Barcelona och ha det så jävla bra!

När han hade varit död i exakt en månad och cyklade så långt bort från min stad jag kunde, ut på ett gammalt rapsfält. Där satt jag i kanske en timme. Det var bara himmel, små fläckar av snö och jag.

Livet kändes fint. Det borde kännas fantastiskt dåligt att förlora sitt livs kärlek. Men jag kan inte hjälpa att bara le, för att han var min och jag var hans och för att hela världen vet att han inte hade velat tillbringa sin sista stund med någon annan än mig.

Jag minns när jag var ensam, när jag vaknade och innan jag riktigt hunnit öppna ögonen intalade mig själv att jag inte skulle vara själv utan att någon skulle ligga där bredvid mig. Det var så mycket värre än att älska någon som sedan dör. För vi var i alla fall någonting.

Hur skulle jag någonsin kunna vara ledsen för det? När jag reste mig upp och cyklade iväg kändes allting bra och jag har aldrig sett så mycket fram emot att leva. Jag är bara 18, ändå är jag okej med att aldrig älska någon någonsin igen. Det känns bra.

Jag slutade mitt gamla jobb. Skrev världens längsta och detaljerade avskedsbrev till hela kontoret. Nu ska jag strax skicka in mitt cv till mitt drömjobb. Ingen vet vad som väntar mig runt nästa hörn, och jag älskar det.

Det stod en man i en bar, en man jag varit i samma rum som så många gånger men aldrig talat med ordentligt. Han stod där och jag började av någon anledning prata med honom den kvällen. Jag var full såklart. Gick sedan därifrån med en såndär underlig känsla av vårt samtal inte var över.

Sen stod han i samma bar, i samma skjorta, en annan kväll. Jag var lika full då.
Och vi fortsatte prata och jag blev helt plötsligt medveten om att jag ville spendera resten av mitt jävla liv i det där samtalet. Så när han sa att han inte hade sett Twin peaks-filmen tänkte jag inte ens, jag bara slängde ur mig inbjudnade ord om att vi kunde se den kvällen därpå. Hos mig. Själva.

Han sa ja visst, och knackade kvällen därpå med bestämda knackningar på min dörr. Med en flaska portvin i handen.

Det bästa som hände mig under hela 2012 var att jag vågade fråga honom.

Jag skulle säga hejdå till killen jag träffat på andra sidan jorden och åka hem igen utan att veta när vi kan ses igen och vi stod på flygplatsen och jag hade gråtit i en timme och skulle precis gå igenom säkerhetskontrollerna. Vi kramades och han sade att han älskade mig genom tårarna och rösten brast och det lät så sorgligt att jag inte viste var jag skulle ta vägen. Men jag kände att då fungerar det nog.

Svar till Ronja: Fina du. Jag har varit arbetslös i snart två år och det är en ständig kamp mellan att känna sig värdelös och känna sig trasig. Man sänder de där förbaskade ansökningarna om och om igen men det händer absolut ingenting. Jag förstår att du känner dig så hemskt glad över att ha fått en tjänst på sjuttiofem procent men deras beteende är absolut inte okej. Det finns en gräns för vad man ska tolerera och vad man som arbetslös ska tolerera. Bara för att man inte har någon inkomst ska man absolut inte sänka sig till vad som helst och låta människor behandla en hemskt. Det är du inte värd och det är ingen värd.

När jag var på en arbetsintervju för en himla lång tid sedan såg arbetsgivaren på mig och sade ’Du kommer absolut inte klara av den här tjänsten. Och förresten är du fullt frisk?’ Jag har aldrig någonsin känt mig så misslyckad så jag reste mig upp och gick därifrån. Tolerera inte sårande ord och nedvärderingar från människor på din arbetsplats. Var hellre arbetslös och flitig än att bli kastad dumheter i ansiktet. För det finns någonting som är bättre för dig där ute. Någonting som är menat för dig. Jag lovar.

Jag fick ringa min kompis 4 på natten och låtsasgråta och skrika att hon var tvungen att möta mig eftersom hon var hemma hos en kille hon verkligen inte ville vara hos. En timme senare somnar vi i varsitt hörn av soffan med en dokumentär om fiskar i bakgrunden. Hon är verkligen min bästa vän.

att jag fortfarande kan umgås med min kompis som jag var kär i förra hösten. Idag är han en av mina närmaste vänner och när som helst nu kommer han att knacka på dörren för att baka kakor och spela tvspel och trösta mitt brustna hjärta.

Efter tre års kämpande med att få barn och en tid i väntelista för att donera ägg ringer min donationskordinater och berättar att vi har fått en donator och planen är att insättningen blir i vecka 18. Peppad!!
🙂

Jag fick ett nej från ett prestigefyllt företag där jag sökt en eftertraktad tjänst som alltid varit min dröm. Efter att ha varit knäckt i en vecka tog jag fram min ansökan igen och insåg då att jag är hur bra som helst! Insikten att det nog kommer att gå bra karriärsmässigt för mig ändå kändes befriande. Som plan B finns alltid en flytt till Berlin där fokus är på att leva. Något av det blir det.

I mitten av februari fick jag nog. Att leva på grammatiska studier, husmansknäcke och grått väder, utan någon som helst hjärtkramande människa synlig i horisonten? Att inte hjärtkramas av något häpnadsväckande roligt projekt eller motiverande framtidsplan? Detta var tvunget att förändras! Jag reste på mig och röt ut ett mycket impulsivt: ”Nej, jag ska tusan börja att ILLUSTERA igen”, varpå jag skickade ett mycket kryptiskt sms till en nyfunnen kompis som jag vet är av samma illusterande kaliber som jag själv. Jag frågade henne om illustrationsträff-för-en-utökad-motivation-av-bildskapande, varpå hon gensvarade med att involvera mig i ett jobbteam. Nu hänger affischerna över nästan hela universitetet. De har jag ritat!

Jag träffade han killen jag är kär i från klockan 22 till klockan 11 en fredagsnatt i New York. Flög från Stockholm samma dag och sen flög han hem till sitt hem i Latinamerika nästa morgon. Så blev några timmar tillsammans. Första gången vi sågs på fem månader och kanske sista gången från och med nu.

Spenderade en vecka, nu i mars, i Budapest med fyra av de bästa personerna jag vet. Vi drack på tok för många på tok för billiga cuba libre, drack öl till lunch och rökte två pack cigg om dagen bara för att vi kunde. För att semesterlasterna är de bästa. Jag snittade på tre timmar sömn per natt, snärjde en anställd på hostelet som var småskäggig, storcharmig och hade världens bekvämaste bröst.
Det jag har kvar nu är en blåmärkt ryggrad (hostelgolv är fantastiskt hårda att ligga (hehe) på) och massa nya vänner på Facebook som säger att jag får bo hos dom i Rom/Paris/Seattle när jag vill

Jag har hittat världens bästa kompisgäng där jag kan vara mig själv helt och hållet och där man vet att alla ställer upp för varandra. Och de får mig att skratta varje dag, till och med på de dåliga dagarna. Vårt slagord är ”bråkar du med en bråkar du med alla”. Har kanske en lite negativ klang, men myntades efter att en tjej träffat en dålig kille så för oss betyder det gemenskap och är bara något himla fint.

När jag för första gången på flera, flera år i mitt 21-åriga liv kunde ta åt mig ordentligt av en fin komplimang. Det var igår.

När jag var sjuk och äcklig, låg under dubbla täcken men frös ändå. För att han trots det kröp ned under allt täcke och värmde mig med sin kroppsvärme. För att allt kändes så jävla rätt då fast jag mådde så jävla dåligt.

När han kalla mig hjärtat för första gången.

Han blev min. Det är allt som betyder något.

Det finns en gnista i mig.
Egentligen är mycket väldigt kaos. Jag har snart inget jobb, måste troligtvis avliva min katt, flytta ifrån min älskade fästman för att vi inte vill samma saker längre och jag måste göra något för mig själv, jag är deprimerad igen, hela min kropp värker konstant varje dag för att ingenting är som jag vill att det ska vara och jag känner mig som 22 åring fast i ett liv jag inte vill ha men jag vet egentligen inte vad jag hellre vill ha.

Men det som är bra. Det som är bra och helt underbart är att det finns en gnista som inte har funnits i mig sedan min första depression när jag var 12 år. Jag får stunder, otroligt energiska sådana, då det känns som att inget kan stoppa mig. Stunder då jag vill, och någonstans vet att jag kan, göra allt jag någonsin drömt om. Skriva en bok, skriva artiklar, starta ett företag, flytta till Paris och lära mig franska, flytta till Oxford, plugga, allt.
Efter de stunderna passerat är det som att allting sugits ur mig och jag ligger i en utmattad hög på golvet utan att egentligen fått något vettigt gjort… Men det gör inget. För den finns åtminstone där. Gnistan. Och så småningom kanske den stannar.

Att få veta att allt det där jag förra året aldrig ens kunde drömma om att jag skulle få vara med om har hänt.

När han lutade sig över baren och sa till mig på svenska jag älskar dig. men jag inte hörde vad han sa, så hans kompis sa det ett ord i taget och han repeterade och den här gången hörde jag vad han sa och det var hyfsat uttal och jag hoppade upp och gav honom en puss och fortsatte jobba med ett ännu större leende på läpparna.

Jag har äntligen. flyttat. till. Paris. Hela jag har längtat hit sedan jag var tolv. Nu är jag tjugofem. Det var på tiden och jag älskar det.

Jag var kär och vaknade lyckligare än jag någonsin varit på nyårsdagen i år, med honom. Jag insåg att jag älskar honom någon månad senare. En månad senare gjorde han slut. Det är nog det bästa och det sämsta som hänt mig hittills i år. Nu väntar jag på fortsatta omtumlande händelser.

Tidig snöig morgon. Scones, jordgubbar, vaniljyoughurt & kaffe med en vän. Jag sitter med hårfärg i håret som jag akutköpt kvällen innan eftersom jag plötsligt skulle spela teater hela helgen. Hon lägger sig på golvet med en påse frysta blåbär på örat, ger mig ett gammalt läkeörhänge & som i en amerikansk highschoolfilm så ska jag göra hål i den bortdomnade kroppsdelen. En spykruka står i beredskap jämte mina bara knän. Det blödde, vi skrek, skrattade så vi nästan dog och sedan kräktes jag på toaletten. Det blev fint.

Kände mig jävligt lycklig igår, då jag fick mina första riktiga doktorsavhandlingsresultat och kunde titta ner på de celler som jag jobbar med genom mikroskopet. De är så små och fina, just precis sådana som benceller ska vara (fast dom då förstås är ganska sjuka egentligen och det är därför jag håller på och forskar just dom).
Men att få sitta där, efter tre månaders jobb och se resultaten framför sig, formulera argumentoch slutsatser och se på småsmåsmå röda prickar fästa på ett glas och inse att ingen annan i hela världen vet just det jag har kommit fram till nu! Åh!
(och att jag har kommit fram till att doktorsavhandlingen är just precis det jag alltid ville göra fastän jag inte själv visste det då jag fick jobbet). Bästa 2013.

att jag läste det här inlägget och insåg att jag har hur mycket som helst att välja mellan trots att det bara gått tre månader, och hur fint det känns

21 veckor från första gången jag såg honom krossar han omedvetet mitt hjärta för en annan. 23 veckor från första gången jag såg honom krossar han mig igen och det känns som om han vet fast han inte vill. 3 timmar senare låg jag på akuten.

För ett och ett halvt år sedan flyttade jag från Göteborg till Uppsala. Samma höst fick min syster en dotter. Nu är hon ett och ett halvt och det går ofta så lång tid mellan att vi ses att hon inte kommer ihåg mig. För någon vecka sedan tog hon telefonen ur sin mammas hand och pratade med mig på sitt eget sätt. Innan vi lade på sa hon mitt namn. Jag grät en skvett.

Jag kom hem efter en månad i Australien med min pojkvän där vi hade bråkat nästintill varje dag och jag kände mig så himla förtryckt och inträngd i förhållandet. Mådde dåligt hela tiden av tanken att släppa honom men en månad efter vi kommit hem följde jag mitt hjärta, ställde mig upp från hans soffa där jag satt och grät, och gick därifrån. Jag visste knappt vad jag gjorde utan förstod det först några dagar senare. Det gör fortfarande ont men jävlar vad jag känner mig fri och jag har återvunnit mina drömmar mina ambitioner jag kan träffa alla mina vänner som han inte tyckte om och nu äntligen äntligen kan jag leva som den 17-åringen jag verkligen är och inte en 20-plusare på väg in i familjeliv. Jag kan ha så kul som en tonåring ska, jag kan släppa ångesten av att vara instängd och jag kan vara fri. Nu dansar jag genom nätterna!

Jag kom hem efter en månad i Australien med min pojkvän där vi hade bråkat nästintill varje dag och jag kände mig så himla förtryckt och inträngd i förhållandet. Mådde dåligt tiden av tanken att släppa honom men en månad efter vi kommit hem följde jag mitt hjärta, ställde mig upp från hans soffa där jag satt och grät, och gick därifrån. Jag visste knappt vad jag gjorde utan förstod det först några dagar senare. Det gör fortfarande ont men jävlar vad jag känner mig fri och jag har återvunnit mina drömmar mina ambitioner jag kan träffa alla mina vänner som han inte tyckte om och nu äntligen äntligen kan jag leva som den 17-åringen jag verkligen är och inte en 20-plusare på väg in i familjeliv. Jag kan ha så kul som en tonåring ska, jag kan släppa ångesten av att vara instängd och jag kan vara fri. Nu dansar jag genom nätterna!

Jag hade varit hemma i Norrland på jullov i ett par veckor, och när jag kom tillbaka ner till Växjö med tåget i början på januari så stod han och väntade på mig på stationen, pussade sönder mig och gav mig världens längsta kram. En vecka senare sa han att han är kär i mig och nu spenderar vi i princip all ledig tid tillsammans. Det är så himla himla fint.

Jag kan inte välja något finare tillfälle än nyårsafton, tolsvlaget och den första januari då vi bestämde, efter två månader av pirrigt ”nej men jag vet inte vad det är mellan oss, det bara är…”, att det faktiskt fanns ett vi.

Tolvslaget var som i en film. Allt klyschigt och fint man kan säga om ett tolvslag. Vi stod ute på gatan, räknade ner, tätt tätt tätt och när det blev ett nytt år kysstes vi och det smälldes raketer högthögt över våra huvuden.

Natten därpå, kändes det himla tomt att sova själv. Men då kom det – ”skulle du vilja försöka med det här, liksom, på riktigt?” Och jag öppnade upp hela mig själv och sa ”ja. ja det vill jag.”

Nu är vi, fortfarande, efter snart tre månader, lika uppöveröronenförälskade och jag vill bara vara med honom mest hela tiden.

Jag hade inte träffat min bästa vän sedan 2012 när hon stod där vid mitt skåp och log sitt smittande leende. Vi kramades kärleksfullt, men ändå obekvämt, då hon är ett huvud längre än mig. Timmarna som följde var så underbara. Vi gick på konstmuseum och tolkade alla statyer och tavlor på våra egna vis. Felaktiga eller ej, så var tolkningarna ändå fulla av våra egna tankar och hjärnspöken. Efter det gick vi vidare och åt en fin middag på en liten, mysig, italiensk restaurang i utkanten av stan. Vänskapskärlek är nog bättre än kärleken mellan två älskare, ändå. Ingen lust lurar ens känslor och tankar. Det är endast ren kärlek.

Jag började jobba igen efter min 14 månader långa föräldraledighet, vilket kändes tungt på nästan alla sätt. Men det bästa numera är att få komma hem på kvällen! När jag öppnar grinden till vår lilla uteplats så ser jag lilla skruttisen komma springandes mot ytterdörren, pekandes och skrikandes av glädje! Som jag längtar efter henne hela dagarna. Det är helt underbart att höra hennes skratt och få krama henne och jag blir varm i hela kroppen, det är kärlek <3

För ungefär en månad sen blev jag diagnoserad med en obotlig sjukdom. En sjukdom med mediciner som ger horribla bieffekter. Jag har exploderat på folk utan anledning, gömt mig hemma för att jag trott att mina vänner avskyr mig, och legat på golvet i mitt rum med förfärliga panikångestattacker.

Och varendaste gång så har han plockat upp mig i sin famn, torkat mina tårar och bitvis lagat mig. I sommar har vi varit tillsammans i 6 år, och det finns inte någon jag är mer tacksam över att ha i mitt liv.

Jag skrev att jag har blivit kär i honom och han svarade att han velat säga något sånt. Vi är tusentals mil ifrån varandra och vi kommer kanske inte att träffas igen på flera år men jag vet att han finns och att jag gör honom lycklig just nu.

När världens sötaste australiensare som jag nyss träffat här på Bali (hans ögonfransar är seriöst 5 meter långa och ögonen ska vi inte tala om, inte heller hans tredagars skäggstubb) hoppade upp på trottoarkanten för att bli längre än mig och sa:
– ”I swear I’ll fucking marry you, you’re so beautiful.”

jag vågade göra slut, trots att jag bara veckor tidigare hade sagt till alla att det här är mannen jag kommer gifta mig med en dag. nu ägnar jag mig åt sånt som gör mig ännu lyckligare, heltidsskrivande och flirtande, och har precis bestämt mig för att ingen ska få hindra mig från att flytta till berlin och skriva en bok i höst!

Jag startade företag i november och i februari satt jag och blickade ut över en del av de produkter jag köpt in med en fin vän vid min sida. I det ögonblicket kom jag ihåg varför jag startade företaget och vad det är jag brinner för. Det leendet som befann sig på mina läppar var underbart och min vän log för att jag log. DET var lycka!

Det finaste år 2013 var när jag efter avslutad praktik som skolkurator, fick så mycket beröm och bekräftelse av barnen jag hade hjälpt.

Dessutom, att min kille som jag flyttat 100 mil för att vara med, släppte sin osäkerhet och visade mig hur mycket han vill att vi ska vara tillsammans

Plus att jag har träffat en tjejkompis som jag tror kommer att vara min bästa vän för livet, trots att vi bara träffats fem gånger.

Satt en morgon på frukost med en vän och pratade om den stora drömmen om att skaffa mig en egen hund, bekanta till oss hade precis hämtat en valp av min drömras Goldendoodle från England och jag var alldeles upp i varv över att en sådan hund fanns i närheten. Svamlade på om min dröm att också köpa en hund varpå min vän sa ”Om du så himla mycket vill det, gör det bara” och jag tänkte JA varför vänta, har väntat hela livet på detta och hittills har jag tänkt att jag inte kan skaffa hund innan jag är sambo med någon, men varför vänta på en Man för att kunna skaffa en hund liksom? Idiotiskt! Så jag bestämde mig där och då att till sommaren ska en fin Goldendoodle äntligen bli min. Sen blev det lunch och jag fick ett mail från de som precis hämtat hem valpen från England. ”Hej, det verkar som att vi inte kommer kunna behålla vår Goldendoodle valp iaf pga allergi, vill du komma och titta på henne?” WHAT? Där stod jag med telefonen i handen alldeles chockad av ödet, att det kan vara möjligt att samma dag jag bestämt mig så får jag detta erbjudande. Hälsade på hunden redan på kvällen och såklart smalt mitt hjärta. Två dagar senare flyttade Ruby in hos mig. Det var utan tvekan den lyckligaste dagen i mitt liv, känslan när jag öppnade dörren till min lägenhet och lilla Ruby 9 veckor staplade in och jag sa ”välkommen till ditt nya hem” är helt obeskrivlig. Nu är jag den lyckligaste hundägaren i stan och så otroligt stolt över att jag gör detta själv, utan någon man precis som jag egentligen ville ha det. En egen hund, som är bara min 🙂 Lycka! Ibland händer det bara saker i ens liv som är meningen! 🙂

det finaste som hänt mig i år var en lördag för två veckor sedan. jag drack min första öl vid 18 och bowlade med min underbara släkt. vid 22 hade jag hamnat på en förfest hos en av de finaste vännerna man kan tänka sig, tillsammans med min bonusbror och okända människor. vid 1 lämnade vi lägenheten och jag kommer knappt ihåg vad jag gjorde på klubben, dansade såklart men minnet sviker.

jag tar med mig en kille hem. vi tar en jättedyr taxi hem till mina föräldrar där jag fortfarande bor kvar. vi ligger inte, det är vi för fulla för, men vi pratar och pussas fram tills 6 på morgonen. vid 9 vaknar jag av att han ligger och håller om mig hårt, hårt och vi är nakna och han pussar mig gång på gång på min rygg. det var den bästa natten på så himla länge.

och det känns som om han aldrig kommer se mig på det sättet jag egentligen vill. men det kanske inte spelar någon roll när jag har den natten kvar i minnet?

”Jag kom att älska dig och saker som jag tycker om tenderar jag att olyckligtvis kasta bort.”
Och så var det inte ett vi något mer. Jag vände på klacken och gick sorgset och argt iväg för att hitta ett nytt liv.

När jag åkte till ett främmande land utanför Europa för att träffa killen jag snackat med på nätet i över 2 år. Det var galet och läskigt men oj vad fin han var. Och en dag tog han mig till en ö där inga bilar fanns utan det enda sättet att ta sig runt var i häst och vagn!

Teatern var helt tyst. Och så tänds en av strålkastarna, och den lyser på mig. Jag står på scenen och börjar agera. Monologen jag har arbetat med i flera månader bara flyter på ur min mun. Och jag bara pratar och glömmer varje ord precis efter att jag sagt det. Nervositeten släpper och jag äger scenen. Min dröm förverkligas. Jag lyckades.
I pausen smiter jag och några av mina vänner ut bland publiken i foajén, jag möter min vän som utbrister ’du såg ut som en riktig skådespelerska!’

Detta är det bästa som har hänt mig 2013, ännu.

Insåg nu att det finaste kanske inte alls är mannen jag nyss skrev om, fastän det är svårt att tänka bort honom just nu.
Det finaste är kanske att jag tog mod till mig och sökte en filmskola. Jag klarade av en fyrtiofem minuter lång, nervös telefonintervju på engelska. Jag kom in.
Så i september flyttar jag till Berlin och pluggar film och det kommer att bli så underbart.

Onsdag den 16:e januari kom hon äntligen, våran älskade lilla dotter. När barnmorskan la upp henne på mitt bröst och hon skrek som en galning så tittade jag och min pojkvän på varandra och med glädjetårar i ögonen konstaterade vi att det var en liten Alex vi hade fått <3

det bästa som hänt hittills är att jag har fått ett nytt jobb, jag börjar den 18 juli i sydney av alla ställen! jag har varit så otroligt deprimerad av den här snart fem månader långa snötäckta vintern att jag kan gå i bitar när som helt, men tanken på soliga sydney gör mig varm inombords och håller humöret uppe. (det och mina 120 dagisbarn som kryper upp i mitt knä och lindar sina små armar runt min hals och säger saker som ”matilda, du är min favoritfröken” och ”vet du. jag älskar dig”)

Det finaste som hänt mig i år är en man. För två veckor sedan kände vi knappt varandra, men så tyckte han att vi skulle ta och äta middag och jag tänkte att ja, det kan vi väl göra.
Och så slog det ner. Pirrkärleken. Jag har inte varit förälskad på så länge, och aldrig tidigare i någon som verkar så intresserad tillbaka. När han se på mig känns det som om han vill veta allt om mig, leta sig in i varje vrå, kyssa varje del av min kind.
I lördags hamnade vi på Debaser Slussen och fastän vi var ute med hans kompisar kunde vi inte låta bli att sitthångla hela vistelsen. Mina läppar domnade av hans skäggstubb och när han kysste mig tog han ett hårt tag om mitt hår med handen han inte hade på mitt lår. Jag sov hos honom fastän jag hade tänkt åka hem. På morgonen när jag vaknade före honom ville jag helst kura upp mig mot hans rygg, men kände mig som om jag varit alldeles för på under kvällen och natten, så jag la mig för mig själv i andra ändan av sängen. Jag tänkte att om han vill ha mig så får han kura upp sig mot mig istället.
När klockan ringde stängde han av den och kom sedan hasande mot min sida. Han lade handen om mitt ena bröst och kysste mig i nacken och jag kunde inte sluta le.
Vi har många gemensamma kompisar och är båda med i en organisation där det kan vara knepigt att ha relationer, speciellt när man är på så olika nivåer i hierarkin som vi. Så allt är väldigt hemligt.
Den lördagsmorgonen var utan tvekan det finaste som hänt mig i år. Just idag vet jag inte var vi har varandra, men vi är i alla fall fina vänner.

Det var två veckor in i mars och två veckor senare skulle jag varit utan honom i ett halvår. Jag kände, kanske med hjälp av solen, att jag var lycklig för första gången utan honom. Jag har klarat det. Jag står för första gången på 4 år utan honom och är lycklig. Jag trodde aldrig att det skulle gå, aldrig. Jag är så förbannat jävla stolt att jag klara det.

Det var igår, när jag kramade henne, efter att hon inte ville gå hem och bjöd mig på mellanöl. Jag skulle till tunnelbanan och hon skulle hem. Jag grävde ner min näsa så djupt i hennes kappa jag kunde, utan att vara rädd för att hon skulle märka, det spelade ingen roll. Där satt hennes doft och när jag vaknade imorse så var den fortfarande kvar i mig.

Det brukar komma i etapper. Men den här gången var det väldigt speciellt. Jag råkade fånga hans blick för en sekund, tittade honom som hypnotiserad. Han tittade undrande på mig. När vi kysstes blev jag alldeles yr. Han var också det. Vi hånglade i köket. Sen blev jag tvungen att titta bort för jag kunde inte klara av att se honom utan att bli alldeles yr och knäsvag. Hans fina blåa ögon inramade av mörka täta ögonfransar. Hans fräknar. Hans lockiga chokladbruna hår. Det var den stunden jag insåg att jag var fruktansvärt kär i honom. Nästa vecka ska vi flytta ihop.

I tisdags var jag och provade bröllopsklänning tillsammans med min 3-åriga systerdotter. När jag äntligen lyckats komma i en av klänningarna vänder jag mig om och hittar henne sittandes på golvet. ”Julia vad tycker du om den här då?” frågar jag henne. Hon tittar på mig och plirar med ögonen. ”Titta vad jag kan göra!” säger hon kastar sig bakåt och börjar sprattla med benen.

I höstas gjorde min sambo och livs kärlek slut med mig efter ett 6-år långt förhållande. Mitt liv rasade samman och det var en riktigt mörk höst och jag förstod att det aldrig, aldrig skulle bli vi två. På nyårsdagen (några dagar efter att vi bestämt oss för att inte höras mer överhuvudtaget) får jag ett sms ”får jag ringa?”. Han ringer upp och vädjar om att få bli min igen. Men efter att ha blivit så otroligt sårad av personen som ska föreställa min bästa vän och partner var jag alldeles för rädd för att släppa in honom igen. Men jag gav honom ett ultimatum om att han under en period fick bevisa för mig att han menade allvar och att det från och med då skulle vara vi två för alltid.

Nu, 3 månader senare tar vi steget om att flytta ihop igen. Jag är jättenöjd med situationen och vi båda är otroligt lyckliga. Jag vet inte vad framtiden har att ge oss, men vi har otroligt goda förutsättningar att ta oss an livet.

natten till 2013 var den finaste i hela mitt liv någonsin. jag var på besök i Sydney och det var ca 25 grader varmt och jag hade bara ben och armar och firade in det nya året på en bakgård med människor jag aldrig träffat förut men alla var hans vänner. Och han hade jag precis börjat dejta och gillade helt otroligt mycket fast det vågade jag inte säga för vi hade ju just träffats. vid tolvslaget kysstes vi och efter det frågade någon intill om jag var hans flickvän. innan jag ens hade hunnit reflektera över frågan så hade han svarat ja med världens bredaste leende. jag tittade förvånat på honom, jag var så himla paff, och när han såg min blick tittade han blygt ner i marken. då tog jag tag i honom och kysste honom över allt där jag kom åt och på samma sätt fortsatte det resten av natten och sedan var det vi i två underbara månader. tills den dagen mitt visa inte längre gällde och jag var tvungen att åka hem, men det är en annan och mycket sorgligare historia som ännu inte tagit slut. fast även om jag sitter här i ett snöstormigt sverige och gråter för att jag inte har någon aning om jag någonsin kommer att få se denna fina person igen så kan ingen ta ifrån mig minnet av den natten.

Det värsta som har hänt mig i år är alla gånger jag lyssnat på John Mayer och gråtit och haft en stor, svart klump i magen för att han inte tillhör mig, utan tillhör en annan tjej i min klass. De värsta är att båda två går på min gymnasielinje och att jag har en pojkvän. Polyamori är ett sådant tråkigt ord.

På min tjugoförsta födelsedag, den 7:e februari, så fick jag den finaste presenten någonsin av min pojkvän. Jag som är fransk-nörd, har pluggat franska i 6 år och är helt fanatiskt förälskad i Paris – han köpte mig en vecka dit med flyg och hotell – och vi åker om redan 9 dagar!

Inte nog med det, så förevigade han det hela genom att filma när jag fick reda på det, och jag bölade som ett litet barn.

Bäckolja. Det luktar ungefär som tjära. I sommras bodde och jobbade jag på en fjällstation uppe i norr. Där, en mil från mig bodde och jobbade en kille på en annan station. En natt låg vi bredvid varandra i en smal säng mitt på kallfjället med vinden som ven runt knuten. Det var sommar och vi hade sett den mest magiska solnedgången. Ovanför sängen hade han klistrat fast en karta över våra fjällen och vi planerade turer och läste namn på fjälltoppar. Nästa helg kom han till mig och vi låg lika tajt då i min lilla säng. Det var galet med mygg och han hade smörjt sig med bäckolja. Hela rummet luktade bäckolja. Han var en stor del av min finaste somamr och höst. Men vi sa hejdå en grå oktober dag, jag skulle söderut och han norrut. Vi var aldrig kära på riktigt. För två veckor sen hälsade jag på mitt gamla jobb och han var där. Han, killen med det fina hårrufset, snällaste ögonen och varmaste kramarna. Han hade tjärat in sin klocka och jag sa du luktar sommar. Han svarade och sa, det var en fin sommar, vi hade det fint. Jag åkte hem till mitt studentrum och han är kvar på fjället. Det kommer aldrig bli vi men han kommer alltid vara sommaren för mig. Och när jag träffar honom kommer han alltid se sådär glad och varm ut och säga åh du är här.

Det bästa som har hänt mig är när min pojkvän berättade en vårig dag allt dumt han har gjort i sitt tonårsliv för sin muslimska mamma (alltså, röka, dricka alkohol, att han var ihop med mig. Vilket är väldigt förbjudet alltihopa). Han var nära på att bli utslängd, och hans bror från Uppsala kom ner, hit till Gotland för att skälla ut honom.

När allt hade löst sig mellan min pojkvän och hans mamma någon vecka senare, sov jag hemma hos honom. På morgonen satt hans mamma nere i köket och hade gjort milkshakes till oss och satt och berättade om sitt liv i Irak.

Jag är så oerhört tacksam och rörd för hennes ofantligt stora gest, och sitter och gråter lite nu när jag skriver det. Han betyder allt i hela världen för mig.

Att det finns en kille som faktiskt ser mig. Han tror att jag inte märker, men jag vet att han ser mig i matsalen, genom fönster, på bussen och i caffét. Det känns fint på något sätt, även fast inte jag riktigt ser honon… Och en natt så höll han min hand, följde mig hem, och kysste mig hejdå.

Efter två månader på resande fot och en mängd olika hostel så har jag och min pojkvän bosatt oss i ett rätt så fint hotellrum i Vietnam. Fastän något av det bästa med att resa är att man träffar folk precis hela tiden så har vi i nu nästan en vecka bara ägnat oss åt varandra. Vi vandrar runt i en stad överfylld med skräddare i flera timmar, vi har sex varenda gång vi kommer in i vårt hotellrum, och vi har dragit på oss den fina vanan att varenda natt somna runt elva med ljuset, och något fåtal gånger kläderna, på, för att sedan vakna runt fyra-fem och då gå upp för att borsta tänderna och släcka ljuset och krypa ner under täcket och säga godnatt. I morgon byter vi hotellsäng mot nattbuss, me den här veckan har varit den bästa under hela mitt 2013.

Det finaste som hände under 2012 var när min storasyster och hennes man gifte sig i ett gammalt slott med stora guldspeglar och slitna tapeter. De steg in i rummet där vigsel höll till Kalle Moreus och Orsa spelmäns låt ”Underbart” som två killar spelade på fiol. Jag grät av lycka och för att det var så fint! Mitt andra bästa minne var 4 månader senare när min syster berättade att de ska ha en liten knodd till sommaren 😀

Jag och min fästman ses inte så mycket som vi vill numera. Han jobbar på annan ort och de dagar vi spenderar ihop betyder allt för oss. Sent igår kväll kom han hem efter en tjänsteresa, jag sov redan och vaknar av att han kryper ner under mitt täcke och viskar i mitt öra; ”Jag längtar tills vi gifter oss”. Den meningen fick mig att smälta. Och sommar väntar vårat efterlängtade bröllop. Tänk att man kan ha sådan tur! :-).

Det finaste som hittills har hänt var när vi var utomlands och min pojkvän låg med sitt huvud på min mage och pratade med vår ofödda efterlängtade bebis som kommer i sommar.
För första gången fick han två snabba buffar som svar och där och då förstod vi att vi två kommer bli en person med förhoppningsvis hans vackra ögon, min lilla näsa och våran sjuka humor.
Känslan att vänta på en något vi har skapat tillsammans går inte att beskriva annat än att det är ett lyckorus.

Mitt finaste minne är när jag skulle intervjua min mammas bästa väns mormor till mitt konstprojekt. Hon var en liten dam med kloka ögon, och jag tyckte instinktivt om henne. När jag frågade henne vad det vackraste hon visste var, och hon svarade: ”när det blommar på våren, jag ser så dåligt, men jag kan se lite grann i alla fall.” Då ville jag bara krama henne.
Eller när jag frågade min pappa vem den vackraste han visste var, till samma film, och när han svarade så sa han ”min fru är det vackraste jag vet, hennes ögon är underbara” och så tittade han upp på henne och log, min fina pappa som har så svårt att visa känslor. Då visste jag, bara sådär, att de kommer att bli gamla tillsammans och dö tillsammans, för de kan nog faktiskt inte leva utan varandra.
Egentligen är nog hela den filmen det finaste jag har, för folk som pratar om skönhet är så otroligt vackra, och de säger så fina saker. Dessutom började min syster gråta när det var jag som pratade och jag sa att min finaste person var hon, och min tuffa trettonåriga lillasyster kramade mig lika hårt och länge som när hon var sex och tyckte att jag aldrig skulle gå ifrån henne någonsin.

Min förra helg var den sämsta på väldigt länge av många orsaker. Gjorde otroligt mycket som jag ångrar, som jag gärna skulle spola tillbaka tiden på grund av. Men jag hade samtidigt en av de bästa kvällarna med en person som jag sen dess kan kalla pojkvän, min allra första.
I början av året satte jag mig på ett plan och flyttade till Californien med min bästa vän. Beredd på att förändra mitt liv och växa som person. Och det har jag lyckats med på flera sätt. Det bästa valet jag gjort i mitt liv. Och att jag träffat just honom gör det bara ännu mer fint.

When I started my last job, I became fast friends with a co-worker we’ll call David. Alas, my feelings towards him seemed to be unrequited, but never mind. We still had a terrific, magical friendship and laughed constantly together. He moved to another city and once when he came to visit, we had too much to drink at brunch and held hands in the Natural History Museum (where we snuck a few secret kisses). After the museum closed, we made out for hours in Central Park, in a little gazebo.

I was sure it was just him on the rebound from a recent breakup, so decided to leave things at that. I politely declined a date or two he offered and stopped hearing from him. Then a few nights ago, I had dinner with our old co-worker, Jason. Jason finally told me that David had once approached him and asked him for his advice: saying that he was in love with me, and couldn’t take it anymore, but didn’t want to make me uncomfortable since we worked together. Also, I learned a lesson to be bolder, and look forward to a new love one of these days!

Things are over between us. We’ve outgrown each other and he’s engaged (so I won’t say a peep and will just wish them well). But still, it gives me so much joy. The memories are suddenly so beautiful to me now in the glow of the short-lived young love. Bittersweet love after the passage of time can be such am incredible thing.

Efter att varit i fran min syster i ett ar ar vi antligen pa samma kontinent och bor i samma hus. Vi har bestamt oss for att inte vara ifran varandra mer igen och nu ska vi pa en tva manader lang semester for att bestamma vad vi ska gora mer resten av aret. Det kan bli vad som helst och jag tror att det kommer bli fantastiskt. 2013 kommer bli mitt basta ar!

När alla nior samlades i gympaslen för att dansa foxtrot, bugg och vals. Och väldigt handsvettiga, nervösa femtonåringar faktiskt struntade i det faktum att pardans är för pensionärer och att man dansade näranära en pojke eller flicka man kanske aldrig tidigare pratat med, och även fast många inte vågade erkänna det så såg man i deras ögon att de hade riktigt jävla kul. Helt klart det hittils bästa på 2013.

I februari var det nio månader sen hjärtat gick sönder. Det gör så förbannat ont när han inte vill ha en och det gick liksom inte att riktigt komma över. Men plötsligt en söndagseftermiddag i februari sitter jag i min säng och börjar gråta. Och gråta. Och gråta. Nu kunde jag lämna honom bakom mig och det behövde inte göra så himla ont längre. Att släppa honom kan vart bland det finaste, sorgligaste och skönaste jag varit med om.

efter att ha tillbringat sju och en halv månad som utbytesstudent i kentucky, väldigt långt ifrån västkusten i sverige, åkte jag med ett gäng vänner till ett lakehouse. promenerade ner till hamnen med en himla fin svensk utbytesvän och fick se vatten igen efter sju och en halv månad. fick glädjetårar, satt och pratade i solnedgången, lyssnade på håkan hellström och låtsades att jag var hemma en liten stund. det var fint.

jag har på mig tajta tröjor och gråter inte längre åt min spegelbild
jag är min egna
i alla fall just nu

Att jag flyttade hem ifrån London för min kille.

Jag ringade in året med dricka champagne ur en tekopp, sjunga ”Barbie Girl” i karaoke, dansa till sex på morgonen och kyssa en kille som gjorde en egen godnatt-låt till mig.

2013 började inte så bra, skulle kunna säga att även fast jag bor i New York och gör nya saker varje helg har inget vart fantastiskt alls tills idag. Har vart mer eller mindre nedstämd i flera månader, har liksom inte funit någor ork. Men idag var jag på mitt vanliga jobb med min vanliga bebis och vanliga schema. Det ovanliga var att jag ville jobba, jag ville vara med denna underbara lilla varelse. Efter jobbet ville jag gå på promenad, en smal man som var ute och sprang log brett mot mig, jag ville gå på yogan och just idag av alla dagar kändes det som att den gav så mycket. Jag grät inte i childspose och jag fick en aha upplevelse. Sometimes you have to go backwards to go forwards again. Så lite fantastiskt är det att man kan känna att det är NU som allt börjar falla på plats igen.

Jag bor granne med ett ”kollektiv” av grabbar, som är så jädra fina. De är 4 stycken som delar på en 5a. De är typ världens roligaste killar och vi har filmkvällar, tacokvällar och har så kul tillsammans. Så fort jag har lite tråkigt går jag över och ringer på dörren, det är alltid någon hemma som man kan spela tv-spel med. På nyår när de hade en stor hejdundrande sprakande fest råkade jag dricka alldeles för mycket champagne och plötsligt kysstes jag med en av dem. Men det var ju fel. Helt, helt fel pojke. Han är jättegullig men jag ville egentligen kyssas med han den där som var nykter och gick runt och plockade burkar. Jag hade hjälpt honom ett tag, försökte visa att det var något med oss. Men jag kunde inte läsa honom. Så jag hamnade på en balkong hånglandes med han som bara är en kompis.Och så gick veckorna. Och jag var lika förvirrad som vem som helst skulle vara i den situationen. Man går ju inte mellan två rumskompisar. Det gör man bara inte. Det är fel. Det är dåligt. Men ändå sa min kropp, mitt hjärta och min hjärna åt mig att du känner ju. Du känner ju hur rätt det känns. Men jag tänkte att nej, jag känner fel. Det är bara inbillning.

Efter två månader var jag ute en kväll med min allra bästa vän. Och så råkar vi stöta på han som jag egentligen hade velat kyssa den natten. Han var berusad. Lite för berusad, men jag brydde mig inte, jag tänkte liksom inte ens på det. Han drog mig in till ett hörn vid en trappa och sa ”Vad fan är det som hände liksom. Varför valde du honom?” och jag förstod inte vad han menade, vadå valde honom? Det gjorde jag ju inte. Jag var full och du var inte där och du visade ingenting. ”Men jag har ju velat ligga med dig sen vi först skakade hand” säger han då. Och jag sitter helt tyst i en trappa. Men vad fan, varför visade du det inte då. Men det gjorde jag ju tyckte han. Och jag höll inte med. Och så pågick det ett tag. Tillslut stängde Fasching och vi gick en promenad hem. Vi bor ju ändå mitt emot varandra. Sen lagade vi pasta hemma hos mig kl 04 på natten och satt på min köksbänk. Vi hakade våra fötter i varandra. Sen satt vi där. Och han sa att han skulle känna sig som en skitstövel mot sin kompis som han vet tycker om mig om han ens skulle pussa mig. Och jag tyckte också att det skulle kännas fel. Så efter 2 timmar av sanning och erkännande kramades vi länge och sa tillslut godnatt.

Det var den bästa natten i mitt liv. För det bevisar att faktiskt, så existerar det inte bara i mitt huvud. Det finns något där. Och även om vi inte kan utforska det just nu. Så finns det där. Och jag längtar mer än vad jag någonsin har längtat efter något någonsin efter att kunna hångla upp honom i hissen. Vi måste bara ha tålamod. Och jag tänker på honom varje natt.

Jag var i Österrike på skidresa med skolan. Jag åkte med den finaste pojken jag vet och vi delade lägenhet med 4 andra pojkar från skolan jag aldrig träffat innan. Han har flickvän (som är en nära vän till mig) och jag är så kär att jag spricker i en annan så vi är bara vänner. Jag och min vän delade dubbelsäng och varje natt somnade jag i hans famn. Det var så himla mysigt och fint att i en hel himla vecka få somna som tätt tätt intill världens finaste pojke.
En kväll var vi ensamma i lägenheten och pratade om allt och han gav mig en sån där lång, varm kram och plötsligt kysste han mig. Jag kysste tillbaka och det blev många kyssar till. Jag vet inte varför, jag är kär i en annan, han älskar sin flickvän och och tycker så mycket om hans flickvän men de där helt tokförbjudna kyssarna är något av det finaste jag kan tänka mig.

Han skrev och det gjorde inte ont.! Det fladdrade bara till lite i magen och sen var det över. Bästa stunden 2013 och jag känner mig så stolt över mig själv!

när killen jag är kär i skrev ett mejl till sitt universitet och sa att han hade en ”family emergency” (han bor i manchester och jag i london) så att han kunde stanna hos mig i två veckor och när han väl skulle åka missade han tre bussar på två dagar för att han inte ville åka hem. nästa gång han kom tillbaka frågade han om jag ville bli hans flickvän. det ville jag såklart.

Hon som var min bästa vän betedde sig mer och mer konstigt och avståndstagande under vintern. En dag svarade hon inte på sms ens en gång. Jag var ledsen och förvirrad och arg, men som tur var fanns han där, världens snällaste och finaste vän. Jag pratade och han lyssnade och sa så kloka saker. Efter tre veckor av radiotystnad hörde hon av sig. Vi träffades i går och hon bad om ursäkt. Jag vet inte hur det blir med min relation till henne nu, men jag är så himla himla glad att jag har honom, min fallskärm. Han skrev i går att vår vänskap är som en liggande åtta. För alltid.

När jag bestämde mig för att nu var det nog med killar som behandlar mig som om jag vore ingenting och jag åkte till USA för att plugga. En termin blev två terminer och jag kunde inte träffa någon för jag hade fortfarande Honom i tankarna.. Tills en dag när jag insåg att jag inte saknade honom så mycket längre, och han var ju verkligen inte bättre än någon annan? Men jag bestämde mig för att vara singel ett tag. Ha kul och leva livet. Sen en kväll i baren så stod han där, killen med dem mest fantastiska ögonen jag någonsin sett. Han som alltid får mig att skratta och som verkligen behandlar mig som en prinsessa. Det var han som bad mig att inte träffa någon annan, för han tycker om mig så mycket. Jag åker hem om två månader, men vi låtsas inte om det. För att leva i nuet är ganska bra det också.

Åh vad fint! Jag satt just och höll på att stressa upp mig igen, endast för att jag vill ”för mycket” igen och eftersom jag ser att klockan nu är över midnatt (låter inte så farligt men iallafall). Tänker för mig själv – vem ska jag berätta för, jag vill bara skrika ut att jag är så himla glad, så genom-jävla-lycklig och så stolt. Hela 2013 är mitt bästa minne någonsin, utan ens ett endaste litet år som kan tävla. Och då har det bara gått tre månader, knappt. Man är så fruktansvärt mycket starkare än vad man tror. Och tack Sandra, tack för att du skriver!

Min mamma blev sjuk. Något hade växt i hennes mage och alla trodde det var cancer. Sen visade det sig att det inte var cancer och hon kommer att bli bra igen!

De första sekunderna av 2013 var nog de finaste hittills, för medan fyrverkerierna började lysa upp himlen frågade den där fina pojken jag hade träffat någon vecka innan om han fick kyssa mig. Det fick han så klart, och det var första gången på mina 18 levnadsår som jag hade en nyårskyss, eller någon kyss alls för den delen. Att vi sen inte blev något mer än lite hångel i min 90-säng gör inget, för det finns så många andra fina pojkar att kyssa, och 2013 kommer vara det bästa året någonsin.

Det var alla hjärtans dag, inte för att det betyder något, egentligen, men nu var det så, och det kändes lite extra ont i hjärtat att jag befann mig på andra sidan jorden från han som jag kommit på att jag verkligen älskade, på riktigt, bara några veckor innan jag åkte. Så lite ledsen var jag när jag följde med organisationen som jag jobbade för och besökte projekt. När dagen var slut kände jag inget annat än glädje, för trots att min kärlek var så långt borta så hade jag under dagen upplevt så enormt mycket kärlek från så många olika människor. Kvinnor som inte har råd med mycket, men som ändå vill ge dig blommor, för att visa att du är uppskattad. Som tar hårt i din hand när du ska gå, tittar dig in i ögonen och säger ”tack för att du finns”. Och det allra allra finaste var när jag åkte bak på motorcykeln på en liten liten väg på den indiska landsbygden och jag kände att nu måste jag bara gråta lite, för hur ska man annars hantera all den kärlek jag fått av alla de fantastiska människorna jag mött?
Och den insikten var det finaste jag varit med om hittills, att det finns så himla mycket kärlek i denna värld, hos människor du inte mött, på platser du inte varit, det kommer att finnas så mycket kärlek där som bara väntar på dig.

Att dyka med havssköldpaddor, och retas lite med zebrahajbebisar.

2013 är ironiskt nog året som för tur med sig. 2013 är året då vi äntligen ska få varandra. Efter tre långa år av missförstånd, osäkerhet, omognad, raseri, tårar, förtvivlan och dålig jävla tajming. Efter att ha lämnat varandra gång på gång på gång på gång. Efter att ha varit ute och upptäckt världen, men inte med varandra. Efter att ha slitits mellan förnuft och passion, att ha försökt röja undan problem och gömma undan känslor…
I söndags kom jag hem till Sverige igen efter en sju månader lång resa. Jag åkte raka vägen och knackade på en dörr. Dörren öppnades och jag fick komma in. Läppar och kroppar exploderade av saknad och längtan och vi bestämde att nu, nu ska vi göra vårt allra bästa. 2013 är året då det ska bli vi igen.

Jag har funnit min partner in crime. Jag hittade henne under ditt inlägg om brevvänner och vi har redan hunnit träffats två gånger. I maj blir vi grannar och vi kommer ha det så fint i sommar. Tack Sandra!

Att jag har fått hångla så himla mycket i år med den där pojken jag tittat på så många gånger på hemmafester förut. Han med lockigt brunt hår och glittriga ögon och som är sådär lagomigt lång att jag måste ställa mig lite lite på tå. Trots alla andra flickor på festen som är lite smalare och lite blondare och som dansar lite bättre skrattar lite högre så är det MIG han vill ha. Det pirrar i mig när jag tänker på hans tvådagars-skäggstubb mot mitt ansikte och hans bestämda hand på min midja. Marathonhångel i soffor, på köksbänkar och mörka hörn.

Jag som aldrig fått hångla och aldrig fått hålla om någon pojke på riktigt, jag ville göra något åt det. Vill man så kan man tänkte jag. Jag kunde, inte bara en gång utan två, tre, fyra gånger. Det var fantastiskt och nu har jag bevisat för mig själv att jag också kan.

Det här är både det finaste och det fulaste minnet. Jag och min allra allra bästa vän bråkade som vi aldrig bråkat förut. Båda skrek. Vi skrek såna där saker som är så hemska att något går sönder inom en. Jag var nära att förlora honom för alltid den kvällen. Han sa att om jag verkligen menade vad jag sa så skulle han gå ut från lägenheten nu och aldrig komma tillbaka. Aldrig till lägenheten och aldrig till mig. Det var då det brast, jag grät så mycket att mina ben inte bar mig och mitt i all gråt fick jag fram att jag inte menade det, att jag inte menade ett ord och att jag skulle dö om han försvann.
Efter det grät vi, båda två. Den andra gången jag såg honom gråta någonsin. Vi grät och vi kramades och sa hur mycket vi älskade varandra och att vi aldrig aldrig skulle lämna varandra.

Bråket är fortfarande det sorgligaste jag vet och det värker i hjärtat när jag tänker på det. Samtidigt så värker det i hjärtat av kärlek. För mitt i allt det där hemska så blev det fint. Tårar och kramar och så otroligt himla fina ord om evig vänskap.

Idag fick jag träffa min 87åriga mormors nya pojkvän för första gången. Vi alla tre skulle fika hemma hos henne, så jag köpte med mig hennes favorit som är doughnuts med socker. Hon har varit ensam i nästan femton år och jag var så himla nervös att jag var nära att brista. Tänk om han var jättetråkig, oförskämd eller bara så himla obehaglig? Min fina, vackra, sprudlande och underbara mormor ska ju bara ha det bästa. Men det gick så bra och han var så fin. De båda var så fina när de satt där i soffan tillsammans. Han visste redan vad jag hette och ställde sig upp för att ta mig i hand. Sedan förklarade att de var vad vi unga kallar för att ”vara ihop”. Och när han sa det fnissade båda två och slutade inte förrän allt kaffebröd var uppätet och allt kaffe uppdrucket. Sedan fick jag en stor kram av min mormor och så sa hon att hon tycker om mig så, och att hon så glad att jag alltid vill komma till henne. Men det är självklart att jag vill. För min finaste människa är 87 år och alldeles alldeles nykär och fnissig. Att få se det är utan tvekan det finaste som hänt mig under 2013.

Jag har funnit min bästa vän som jag alltid ställer upp för och som alltid ställer upp för mig. Förutom detta har jag flyttat till London, fått två nya kärlekar i mitt liv som betyder så mycket att det gör ont, vuxit som människa och insett att kärlek mellan två personer kan man inte stressa fram.

en kväll då livet kändes farligt uppgivet, även fast jag redan kände i hjärtat att det var nog bestämt, att jag inte stod ut. Ja precis då ringer min syster mig som jag hade försökt få tag på och säger alla de orden somras mig en sista bekräftelse på att livet ska inte vara bedrövligt bara för att man pluggar något som en tror att alla tycker är så fint och bra. ”Du kan bli minst lika lycklig med eller utan. Och vet du, den här världen är rätt så torr. Precis som du provat detta, kan du lika gärna prova att filma.” Ja, något åt det hållet sa hon, min fina syster. Det kanske verkar enkelt, men för en som känner sig överväldigad av alla andra drömska själar därut och är rädd för både en fem-årsplan och även tomheten, behövs det. Den där tilltron, att det är ändå lite okej att få drömma lite till och få fortsätta leva på det viktigaste i livet nästan. Tankarna, de där som kommer oanmälda…

när vi satt på altanen och han sa att han vill spendera resten av sitt liv med mig

Han som jag verkligen inte är kär i sa att jag kan få vem jag vill när jag försöker.
och sen ville han hångla och när vi lämnade honom hos honom pussade han mig på kinden. och den fyllan var bara så himla genom-bra.

jag har velat fråga en kille i min klass om han vill gå på mig på våran bal hur länge som helst nu känns det som. och idag gjorde jag det, idag frågade jag. OCH HAN SVARADE JA! är så himla glad, för han är en sån bra person.

Jag har träffat en kille som kan le med exakt HELA ansiktet. Helt sjukt. Har aldrig sett någon som ler så bra! Jag måste, måste, måste träffa honom igen.

Jag träffade en farligt snygg kille och snackade musik, basket och skidåkning med honom i hans enmanssäng. Vi både var lätt berusade och hade redan hånglat många gånger under kvällen. ”Jag är kär i dig” avbryter han mig med. Med tanke på att det var första gången vi träffats fnissade jag åt honom och svarade ”fast det är du inte”. Han drog mig närmare honom och tittade mig rakt i ögonen. ”Jo, ikväll är jag. Så ikväll är du min flickvän och jag din pojkvän” sa han och kysste mig direkt efter. Det var nog hittills varit ett av de finaste ögonblicken i mitt 2013.

Min mormor blev sjuk och hon började försvinna framför mina ögon. Blev så liten, så smal, så trött och skör.
Min mormor som brukade gå till marknaden tidigt på morgonen innan alla vaknar och lyckas vara hemma och göra frukost.
Min mormor som brukade sitta igenom sömnlösa nätter på grund av oss. Min mormor som vet hur man älskar med hela sitt hjärta.

  I februari 2013 sade min mamma att hon blir bättre .. Att hon är bättre. Att min .alltid glad, alltid där för mig mormor kommer att stanna där. Med oss.
Och även om jag inte kan att röra vid henne när jag pratar. Eftersom Skype tillåter inte det. Jag är så så tacksam att hon är bättre. Att det finns mer tid.

i början av februari vinkade jag hejdå till min familj, mina vänner och mitt älskade stockholm för fyra månader i paris! och jag kan inte liksom säga ett speciellt minne eller en viss stund som varit extra bra för nästan varje dag när jag kommer hem till min lägenhet i 6e och ser hörnet av jardin du luxembourg från mitt fönster tänker jag att ”jag blir så lycklig av att vara här”. mår så himla bra av att bara vara 18, inte ha någon skola och få fundera över universitetsutbildningar och livsbeslut i parissolen.

Det bästa, finaste och kanske konstigaste som hänt mig det senaste året hände en varm kväll i somras. Jag var ute med ett gäng kompisar för att gå till en utomhusfest vi trodde skulle bli årets bästa. Så blev det dock inte, när vi efter en halvdan förfest gått till stället där festen skulle ha hållit hus fanns där endast ett dussin poliser som hade kommit för att avbryta festen. Sorgsna började vi vandra in mot stan för att se om något kul hände där, men icke! Folk började droppa av och till slut var vi bara sex personer kvar som nu var på väg hem till mig. Historien slutade dock inte här! På vägen hem till mig passerar man Linköpings största utomhusbad – Tinnis! En lysande idé tog sig då form i våra små hjärnor och vi beslöt oss för att bryta oss in. Sagt och gjort klättrade vi över det höga staketet, kastade av oss kläderna och hoppade i princip nakna i den stora, uppvärmda badsjön. Sen bara låg vi där och flöt på vattenytan, tittade upp mot stjärnorna och bara fnittrade, fortfarande med lite alkohol kvar i blodet, i säkert 30 minuter. När livet kändes som mest harmoniskt någonsin bryts magin av en enorm strålkastare riktad mot oss från en Securitas-bil som rullar in på området. Och så var det med det.

Det hela slutade med att polisen kom och tog oss, i mitt fall endast iklädd bh och stringtrosor. Vi blev anklagade för olaga intrång men kom undan böter då polisen ansåg oss vara ett gäng trevliga ungdomar. Ett randåmt avslut på en till början totalt misslyckad kväll och en upplevelse jag sent skall glömma. Det var fint.

jag var på en inflyttningsfest och helt plötsligt kände jag och min kompis att nä, vi måste dansa. så vi smet iväg ut till en nationsklubb (lever studentlivet) vi dansade till bäst pop och drack bäst öl. efter ett tag gick vi ut för att röka men ingen hade tändare. jag frågade första bästa efter en. första bästa visade sig vara en lång, smal, poppojke med tighta jeans och perfekt hår att ruffsa i. vi pratar festivaler, james blake och karl marx (tre av mina favvisar). den sista låten som spelades på klubben var shoreline och jag hade det perfekta bd-hånglet som man fantiserade om som 15åring.

Mina finaste minnen från i år var bland annat när jag äntligen fick lov att fylla mina efterlängtade tjugo år, jag var liksom inte vuxen ”på papper” längre utan den här gången var det for real.
Jag kunde verkligen inte haft en finare födelsedag, jag hade bestämt att jag ville ha middag med mina allra närmaste, middagen skulle ju endast vara i max två timmar eftersom vi skulle vidare på annat kalas, middagen höll på i fyra timmar och det var bara så himla fint att få äta en massa god pasta i gott sällskap, lyssna på Paul Simons ”you can call me all” ex antal gånger och märka att man blev mer och mer berusad.

Mitt andra finaste minne var när jag fick ett samtal från min bästa vän som numera bor i
Malmö, jag trodde bara att vi skulle prata och catcha upp om vad som hänt dem senaste veckorna när hon tillslut inte kunde hålla sig längre och brast ut i halvgråt. Hon och hennes herre hade nämligen bestämt sig för att gifta sig. Nu i april åker jag och mina två fina fina tjejer ner till Malmö, vi har bokat hotell, håller på at sy/leta efter klänningar och är så otroligt otroligt peppade.

Mitt tredje och finaste minne var när jag någon gång i mitten på februari bestämde mig för att nä, i höst ska jag banne mig också ut och utforska världen. Jag känner att om jag inte gör detta nuuu, så kommer jag att ångra mig om några år. Jag vill ut i världen. Jag är alldeles för stor för den här lilla sketna hålan, jag vill inte drömma längre.
Det är det dags att sluta drömma.

igår kväll. Jag (den där osäkra som knappt närmat sig killar utan att få panikångest) fick äntligen modet att prata med den där vackra unge mannen vid bardisken. Jag klarade det. Trots att jag efter en kort stund ursäktade mig iväg i rädslan att det skulle bli för nära kände jag ändå ett ögonblicks stolthet, lycka, ja ett ögonblick som en början på något mer.

Att jag och en gammal vän tagit upp kontakten igen. Nu har vi till och med en tradition. Varje söndag går vi till en liten gammal bio, som bara har öppet söndag till tisdag. Salongväggarna är täckta med målningar och i taket hänger kristallkronor.
Där äter vi krokofanter och ser helt fantastiska, underliga och vackra filmer (mest franska).

Jag har efter att bott kvar ensam i min och mitt ex lägenhet i ett halvår lyckats byta den mot en ny.
Den nya lägenheten är så perfekt, härligt sliten och den är inredd från topp till tå i min egen stil. Jag är så kär i min nya lägenhet så jag ibland bara sitter och tittar runt omkring mig och ler. Jag hoppas att jag inte kommer ha några dåliga minnen från den här lägenheten. Den är för fin för det och den gör mig lycklig <3

Den 15 februari var ett datum jag och mina kompisar hade klottrat extra mycket på i våra kalendrar. Mest massa skidor, ölglas och glada gubbar hade vi ritat. För det var ungefär så vår kommande vecka skulle se ut i Val Thorens. Faktiskt var det precis så veckan blev och var dessutom, utan överdrift, en av de roligaste veckorna i mitt liv. Vi var fyra tjejer som bodde i en alltför liten lägenhet där man knappt såg golvet av alla resväskor och utspridda kläder. Med cirka 30 meter till bargatan och 10 meter till backen kunde vi inte vara mer lyckligt lottade. Den fula skidbrännan var som gjuten, skidkläderna var dränkta i champagne som vaskats på after-skin och alla var reda förkylda på dag två. Lite för många shots varje kväll, dansade tills benhinnorna värkte som aldrig förr och delade en enmanssäng med en kille som hade perfekta käkbenen och kolsvart hår. Att sedan sitta på en 24 timmars bussresa hem till Sverige och vara sjuk i två veckor, var så värt det. Riktigt jävla värt det.

Jag tog mod till mig i sent januari och bjöd över en 24-åring som jag snackat med på nätet till en hemmafest. Han var klädd i Jimi Hendrix blus, pannband och var den vackraste varelse jag någonsin sett. Hans kompis spelade ”Love will tear us apart” på min keyboard och jag kände mig helt uppfylld. Flera veckor senare har vi nu legat med varandra, hånglat till ett album på repeat hela natten och jag är minst sagt betuttad av honom. Åh.

Jag var på skidresa i Alperna förra veckan med en busslast med nästan bara pensionärer och en kille som var fem år yngre än mig. Först sa vi nästan inte ett ord till varandra men efter halva resan knackade han på min dörr och frågade om vi skulle ses vid liften när den öppnade och jag var livrädd att vi inte skulle ha något att prata om men morgonen efter åkte vi först av alla nerför alldeles underbar nypistade backar och efter det tillbringade vi resten av veckan ihop och hade hur mycket som helst att prata om och i sittliften upp sista morgonen sa han att han nog aldrig träffat en människa som han hade så mycket gemensamt med. Och jag kunde inte sluta le för det var så knäppt men fantastiskt att jag alldeles oväntat fått en liten artonårig killkompis och känt mig mindre ensam än jag gjort på flera år.

Jag satt hemma dödsuttråkad i flera månader tills jag bestämde mig för att det fick vara nog! Jag sökte till kurser, mailade företag och klutade på roliga projekt. Det märkligt fantastiska med det hela är att sen hände allt samtidigt.
I januari fick jag en perfekt praktikplats, började två kurser samt fick olika uppdrag och frilansjobb som illustratör.
Igår fick jag veta att jag får stanna ytterligare en månad på min fina praktik och snart kommer jag att få se två utav mina illustrationer i en tidning. Magiskt!

Jag hade dansat till håkan med fulla universitetsstudenter hela natten och klockan var fem och jag la mig i sängen med bultande jagmårsåjävlabranuhjärta och på mobilskärmen blinkar en mailnotis från ett barnhem i Kenya. ”Dear Matilda, we welcome you here.” stod det och jag slutade andas i flera sekunder och i mitt halvnyktra tillstånd reste jag tillbaka i tiden till en tolvårig flicka som redan slutat tro på meningen med allt och sa att din största dröm kommer gå i uppfyllelse.

Den första januari, beräknad födsel och årets första dag, föddes min andra dotter. Allt gick rekordsnabbt och det tog bara fyra timmar från första värken tills vi hade henne i famnen. På det sparade taxikvittot kan man se tiden 22:27då resan betalades av min då mycket stressade man. Blott 15 minuter senare, klockan 22:42 kom hon upp på mitt bröst. En alldeles perfekt lillasyster till vår lilla familj men de sötaste skrattgroparna och tusen virvlar i en oemotståndlig minikalufs. Det magiska ögonblicket då jag och min man pustar ut efter en förlossning som nästan skedde i taxin på Ringvägen och ser nyförälskat på varandra och det lilla knytet på mitt bröst.
– Livia! Välkommen till världen lilla Livia, säger jag.
Det är mitt finaste ögonblick hittills under 2013.
Det blir svårslaget.

när jag fick veta att det inte alls var henne han ville ha, utan mig. bara mig. trots att hon är snyggare och har varit honom närmre oftare och längre än jag så var det mig han valde. och jag dör för hans gråa ögon och lilla glugg. han är det snyggaste jag vet.

Det nya året var endast tre dagar gammalt. Klockan var sent och bredvid mig i sängen låg han och läste sin nya bok. Vi hade precis varit och hälsat på en gemensam vän och de två hade pratat så storartat och positivt om framtiden. Men jag hade suttit tyst. 

När jag låg där i sängen kom deras samtal tillbaka och jag drabbades plötsligt av en sådan panik inför framtiden. Jag kände mig värdelös och förvirrad, utan varken idéer eller mål inför det nya året som så plötsligt kommit. Jag var rädd, för jag hade inget svar på frågan om vad jag ville bli när jag blev stor. Jag visste inte vart jag ville ta vägen eller vad jag ville göra.

Tårarna började rinna. Men jag ville inte att han skulle se mig så ledsen, så jag kröp ihop, vände mig bort ifrån honom, trog täcker ända upp till öronen och låtsades sova. Men han märkte det direkt. Han la ifrån sig sin bok på nattduksbordet, kröp in under mitt täcke och låg sen näranära min rygg. Hud mot hud. Sen frågade han varför jag grät, och jag svarade med sanningen. Jag beskrev min panik och min oro, sa att jag kände mig liten och vilsen. Och då svarade han med ett par ord som genast stillade min oro och som jag aldrig någonsin kommer slarva bort eller glömma:
”Jag vet, framtiden är läskig. Men du. Vi har varandra, och det är ju en start i alla fall” 

Jag har flyttat femtio mil bort för att få vara med min favoritperson varje dag, vilket förstås är hur himla bra som helst. Men bäst var nog ändå tiden innan jag flyttade, när jag insåg att jag skulle lämna min fina stad med alla människor som gör mitt liv så bra. Jag jobbade inte på en månad, gick bara runt och kramades med alla och var ute hela nätter för att det var roligare än allt annat. Jag åt tio semlor, förstod precis hur mycket jag tycker om min bästa kompis och upptäckte att jag betyder mer för mina kompisar än jag tidigare trott.

Sjukast av allt är att jag fortfarande har kvar det där samtidigt som jag har det väldigt bra i min nya stad. Får både äta kakan och ha den kvar, typiskt bra!

Jag har träffat en sådan fin kille så jag har lust att dö lite. Han är snäll, å rar och när vi umgås känns det som världens mest naturliga grej i hela världen. Ingenting har hänt men jag har varje gång efter att han gått ifrån mig lust att följa efter. Gå hem till honom å knacka på å slänga mig i hans armar. Men sånt händer inte på riktigt, bara i film.

Min sambo sen två år tillbaka kom hem en kväll efter jobbet och sa att han måste ut härifrån nu för annars dör han. Det var den overkligaste känslan i hela världen och jag gråter bara av att försöka få ner den här händelsen till meningar. Veckan innan tog han på mig sin keps och sa du är så himla söt i keps du måste ha en sån i vår. Det är så lustigt för jag har gråtit till dina sorgliga inlägg så många gånger och tänkt att hur orkar hon? Hur orkar jag? Man gör ju inte det. Fast man går upp på morgonen i alla fall och efter ett tag börjar man tänka mer på sig själv än honom. Jag älskar mina vänner så mycket mer än jag någonsin gjort för dom är så jävla roliga och vill dansa med mig och hata alla killar vilken dag som helst i veckan. Jag saknar honom fortfarande så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna träffa någon annan än honom. Jag vill att detta året ska bli mitt år. Att jag ska göra allt som jag struntade i att göra för att han inte ville. Men det är så svårt att unna sig saker. Fast förra veckan hade jag min roligaste hemmafest någonsin och skedade hela natten med min gamla tonårskärlek. Killen som han dessutom hatade. Det blev som en liten hämnd och jag kan inte ens låta bli att skriva det för det känns så bra!! Är så fruktansvärt imponerad av dig! Du är verkligen världens häftigaste tjej och jag tänker ofta att om du (och alla andra asbra brudar) så måste jag faktiskt kunna också. Puss på hela världen för det var sjukt härligt att skriva av sig lite.

jag blev kär i en tjej och universums vyer vidgade sig

Två saker:
På nyårsnatten förlorade jag min oskuld. Jag är ovanligt gammal, och det är något jag har skämts över men denna ”engångsperson” var superfin och allt blev bara så bra.

En annan är nästan läskigare än fin, just nu. Men i veckan har jag sagt upp mig, och min lägenhet. Så om 3 månader flyttar jag hem till mamma och pappa, bara för att ganska snabbt ta mig ut i världen på äventyr, och åka runt tills pengarna tar slut. Och det är ju ungefär det finaste.

när johan olsson vann vm-guld i 50 km klassisk stil i val di fiemme efter att han hade åkt ensam längst fram i 35 km. fan vad fint det var!

Imorse tittade jag igenom mitt ex’s och han ”nya” tjejs instagram (som jag har för ovana att göra titt som tätt..) och kände hur jag bitterljuvt skrattade åt situationen, men mest åt dem (men allra mest åt honom) och det kändes så bisarrt skönt. Har sällan känt mig så stark och gudomlig som de senaste månaderna, och det där var sista biten för att få allt att falla på plats.
I samma veva sökte jag 4 skolor i andra städer och jag är så stolt över att vara jag!

Jag satt på en bänk med min bästa kompis, och sa ”Jag är kär i honom”. Hon tittade på mig, rynkade på pannan och sa ”Madde, det har jag vetat sen december, vart har du varit?”

Det var en söndag i februari. Det var så jävla kallt ute, men solen sken, och vi ville ha en picknick, äventyra i solen. Vi hoppade på en buss ut till landet, men gick vilse bland de röda Barnen i Bullenbyn-husen och det slutade med att vi satte oss i den mest icke idylliska busskuren vid en skolgård. Där vi drack vår varma choklad och åt våra konditori-semlor så snabbt vi bara kunde för att inte förfrysa fingrarna. Men det gjorde ingenting för jag var med mina bästa vänner. Då spelar det ingen roll liksom.

Jag fyllde 17 år i januari och när folk frågade hur det kändes sa jag att det inte var så annorlunda. Men det kändes annorlunda och blev annorlunda, ÄR annorlunda. Även fast 17 är en skitålder många bara vill bli kvitt är jag så himlans glad att jag får vara 17 iår ändå. Jag har redan hunnit få stanna upp och andas och verkligen känt att 2013 enbart ska få handla om att njuta. Njuta av att jag inte behöver bestämma min framtid riktigt än och av att pussa fina flickor och pojkar. Att få kära ner mig ännu mer i den som jag vet att inte kan bli min, bara för att jag kan och för att det är så härligt att vara kär. Allt olyckligt får vänta tills nästa år, för iår har jag fyllt 17 och tänker vara det precis hela året. Även fast 17 är en skitålder.

Vet du hva, jeg kan ikke velge. Jeg ser at folk har opplevd å få drømmejobben eller å få sin første pojkvän eller å få barn og andre store ting, men etter nyttår har det ikke skjedd noen store endringer i livet mitt. Jeg fortsetter å leve ut drømmen i Paris. Jeg fortsetter å gjøre akkurat det jeg aller helst vil. Jeg fortsetter å rusle rundt i gater som tar pusten fra meg og snakke fransk med dumme byråkrater. Jeg fortsetter å bo i en knøttliten leilighet uten stekeovn, men med masse sjarm. Jeg fortsetter å bo tusener av mil unna kjæresten min, og det gjør meg noen ganger sint på meg selv, men det er verdt det. Vi er så bra sammen at vi også fungerer bra hver for oss, og jeg vet at jeg gjorde det riktige da jeg flyttet hit. Jeg fortsetter å lære og leve og utvikle meg og drikke for mye vin midt i uka. Jeg nyter. Jeg kan kjenne at dette er en del av livet mitt som jeg vil se tilbake på med glede, allerede før den er over. Det er det fineste hittil. Alt sammen.

Jag hann älska honom i nästan ett helt år. Det hann vara många upp och nergångar. Tills han ringde mej mitt i natten och bad att få sova hos mej efter att vi inte haft kontakt på en hel månad! 2 nätter senare sa han att han älskar mej. Och för första gången någonsin fick jag inte fram ett ord, allt jag kunde få fram var tårar och ett leende. Och till slut ett ynkligt ”jag älskar dej också” sen den natten, den 10 januari, är jag den lyckligaste tjejen. Jag fick äntligen min kärlek. Det var värt väntan och alla upp och nergångar. Himla fin är han!

Det finaste som hänt hittills i år var att en fin kille som spelade gitarr och sjöng ville ha mig, så vi hade varandra en stund sen var det över lika fort som det dök upp. Det sorgligaste är alla människor som valt att lämna jordlivet redan i år. Det fånigaste är att jag fortfarande vill höra av mig till han med gitarren även om jag vet att han aldrig ville något mer än att ligga. Det olagligaste jag har gjort är att ta tuggummipaketet från jobbet i kassan för att inte lukta rök eftersom jag inte ska röka förutom när jag festar förstås. Det bästa kommer i år hoppas jag, för nu orkar jag inte med mer dåliga saker. Trots att det hänt små små fina saker. Hoppet är det sista som lämnar en människa säger man ju!

Jag började umgås mer och mer med en flicka och det pirrade på ett alldeles nytt och fint sätt som jag aldrig varit med om. Och vi var alltid så intima fast ingen vågade kyssa den andra tills en kväll. Och det kändes helt plötsligt så rätt. Som ”just det, det är så här jag är”. Fast det fina hände en natt då pappa läste tidningen och jag gick upp och bara berättade för honom att jag blivit förälskad i en tjej. Sedan när jag sagt det kändes det som att nu vågar jag vad som helst.

Hittills i år? När jag blickade ut över ett soligt Athen från hans balkong och insåg att det är på riktigt nu, han och jag.

det måste vara när min pojkväns mamma smsade mig i början på mars. kanske inte låter så märkvärdigt men han gick precis ur jehovas vittne för att han ville flytta in med mig (och tappat tron) i och med detta även kontakten med hela hans släkt och närmsta vänner. ala utom hans bror som inte gått med än. detta är så himla sorgligt då jag blev fruktansvärt förtust i familjen och vill gärna ha en svärmor samt en farmor/farfar till framtida barn. men efter en tids tystnad så smsar hon mig och berättar att jag la upp fina bilder på bloggen. Familjen följer mig och min pojkväns liv via bloggen för tillfället. hoppet är inte över än att få tillbaka kontakten knde jag och vi sms chattade lite om livet. Hon vil och kanske till och med kan offra sina dumma prinsiper för att hålla kontakten.

kanske i framtiden så finns det en farmor, faster, farbror och farfar till våra barn. HOPPAS!

tack fören superblogg supersandra!

Att vi, efter ett halvår av ren torka, börjat tokhångla igen. Jag skaffade ett nytt jobb som gjorde att vi helt plötsligt fick längta ihjäl oss efter varandra och inatt låg vi för första gången på två månader. Och snart flyttar vi in till en helt ny tvåa. Bara han och jag.

the best moment and feeling so far was to make out with another very handsome, good smelling boy on a windowsill in a pretty damn good clubparty after a overcoming the breakup half year ago.

Det bästa med det här året än så länge, är att jag känner mig så himla nöjd med mig själv och tillvaron, att jag faktiskt är på väg mot äventyr och LIVET. Så fasligt mycket av ens unga år går åt skolångest och trista dagar som följer samma mönster, som ett trött gammalt tåg som tuffar på.

Men, så kommer 2013 som en frisk vårvind, och bara blåser liv i mig. Jag har ett extrajobb och äntligen tillräckligt med pengar över för att köpa någon topp och känna mig nya-kläder-jättesnygg, jag tar studenten i sommar, då ska jag dessutom på festival och resor, och så har jag planer på att försvinna utomlands och jobba nästa år. Jag bara känner mig så himla REDO! Så där som en superhjältinna som står på en klippa med manteln fladdrande i vinden och bara ”KOM AN DÅ VÄRLDEN!”.

att livet inte vänder nån gång. att man går där med den jävla ångesten och smärtan över bröstet. att man när som helst var som helst bara vill bryta ihop. att man efter skolan kryper ner i sängen i fosterställning och bara gråter. utan att ens riktigt veta varför. man bara gråter och allt känns så jävla jävligt och jag hatar det. det vänder inte. att jag av att skriva denna text börjar gråta igen som med allt annat. vet inte vad jag ska ta mig till. jag vet verkligen inte. tar mig igenom dagar veckor månader och ser tillbaka utan att se nånting. det är bara svart. jag minns inte ens. det känns förjävligt.

skulle kunna skriva om grabbar med långa ögonfransar eller om hur det är att vakna brevid världens bästa bästis. men det finaste som hänt hittills i år är när jag, efter en höst och vinter kantad av depression, panikångest och psykologmöten, en jäkligt pissig dag lyfte på mitt täcke för att lägga mig därunder och aldrig mer lämna sängen. och så låg det en paprikakärna i lakanen. började spontant bubbelfnissa. hur i helvete hamnade den där egentligen. det kom att bli vändpunkten för allt det ledsna.

Att ha sex första gången. På andra dejten och det blev ju fantastiskt bra!

Att jag en onsdag låg på golvet i ett pojkrum, bland trasmattor och kuddar, tätt intill någon som jag tycker om så mycket så det gör ont. I bakgrunden snurrade Ebba Grön på vinyl, som jag lyssnade på i högstadiet och jag kunde fortfarande varenda textrad och var så himla lycklig och han höll om mig och kysste mig och jag ville vara kvar där för alltid. För äntligen, för första gången i mitt sjuttonåriga liv, så är jag kär i någon, som råkar vara kär i mig.

Det finaste med 2013 är varje dag jag vaknar upp med min sambo, varje kväll vi somnar ihop och all tiden vi har med varandra där i mellan.

Att han jag har varit så förälskad i hela hösten sa till mig vid tolvslaget på nyår att han älskade mig. Och fastän vi bara är sjutton år känns det som att jag aldrig kommer kunna älska någon så som jag älskar honom.

Jag var i Hawaii på jullovet med familjen, träffar dem inte så ofta då de bor i Sverige och jag bor i New York. Det var en dag då vi alla satt på stranden och avnjöt varsin smoothie, och sen började vi göra någon fåning lek med en badboll. För en gångs skull vara alla på precis lika bra och busigt humör och lika fnittriga allihop. Det var en såndär fin bonding-stund med familjen som inträffar ack så sällan.

*tiden

Min lillebror, den lilla sladdisen, han har inte ringt sin storasyster för att bara prata på många år. När han var liten ringde vi ofta till varandra. Han ringde mig gärna tidiga morgnar, när de andra sov i huset där hemma, och lycklig över att någon var vaken någonstans utbrast han Hejje! Och sen bara kom det så många ord att det var som att han var alldeles sprickfärdig av dem. Jag sov oftast när han ringde, men det var mitt favoritsätt att vakna på. Jag älskade när han gjorde så.
Han ringde och morgonpladdrade i många år, sedan blev det kvällspladder och plötsligt en dag var han för stor för att ringa sin syster i tid och otid. Han blev tonåring. Och telefonen blev tyst. Det var bara jag som ringde då och då, även om han lät glad när jag gjorde det. Om än lite oengagerad, i denna dataålder vi lever i. (Men jag såg minsann, en gång när han fyllt i någon sådan där random lista som far runt på facebook, att när han fick frågan om vem han vänder sig till när han behöver hjälp, så hade han skrivit ”Min storasyster”).
Jag har saknat att prata med honom om ditt och datt. Få höra hans tankar om stort och smått. Om kompisar. Om tjejer. Jag trodde den var förbi, trodde att jag skulle få vara den där jobbiga storasystern som ringde för alltid nu. Han börjar ju bli vuxen. Nitton år och allt. Vi har kommit ifrån varandra, tänkte jag, och det är ju egentligen inte så konstigt, även om det är tråkigt.
Men så ringde han för några lördagar sedan. Hej. Vad gör du? Har du tid å snacka lite?
Och så snackade vi. Bara.
Det var fint, det finaste det här året.

Jag är fjorton år, och jag kommer antagligen vara kår i tusentals killar till, men det går inte att tänka så nu. När jag är rädd när jag ska sova så tänker jag ”Tänk på Elliot”, sen kommer jag på att det nästan gör mig lika rädd, eller inte rädd bara ledsen, för jag kommer ihåg den kvällen då jag nästan somnade i hans famn och kvällen då jag räknat hans leverfläckar, kvällen då vi höll hand till ice age för första gången och va så nervös så jag inte vågade andas, kvällen där vi skoj bråkade för att komma närmare, kvällen då jag pussade hans hand och det var så nära, att det blev vi. Kvällen på nyårs afton och han sa att hans nyårs löfte va att ”kyssa dig innan detta året slutar” och jag sa ”lovar du?” Och han sa ”Ja”. Men om man är högst upp så finns det bara en väg ner. Och nu har det gått så långt ner att vi inte ens säger hej
till varandra. Och eftersom det skulle va ett fint minne så slutar jag här, även fast han alltid finns i mina tankar. Och herregud vad jag saknar dessa kvällar.

Att jag och min bästaste, bästaste vän äntligen pratar igen. Något hände innan jul, hon var trasig, jag var halvtrasig och vresig. Vi slutade bara prata. Men så kändes det bara rätt igen. Så en mörk och skakig bussresa hem från fjället hoppade hon i sätet bredvid mig och frågade ”Gandalf, hur är det?”. Allt med hennes blick är så himla ärlig och hon är verkligen den bästaste, bästaste vännen jag någonsin har haft. Hon nickar, förstår och säger ”Anna, nu åker vi till Paris”, för hon vet att det hjälper mig. <3

vi knullade och så sa han att det var det skönaste han har varit med om i hela sitt liv. och det tyckte jag också.

För någon vecka sen såg jag på nyheterna att det skulle bli brist på svenskt lamm till påsk. Och så filmade de massa ulliga gulliga lammungar och de var så söta och egentligen älskar jag lamm, och har aldrig kunnat försvara mitt köttätande mer än att det är gott (vilket egentligen ju är ett lika bra argument som att säga att en mobbar nån för att det är kul). Hm, var var jag? Jo just det, skuttandes lammungar! Och denna gången var mitt hjärta lite lättare för jag har äntligen tagit steget att sluta äta kött!

Anki, världens dummaste kommentar. Coolt?!?!? Att döda?! Herregud, jag hoppas att ingen tjej tar till sig dina ord. Så korkat och ansvarslöst.

Fick min första orgasm! Hurra!

Jag och fem vänner bokade en resa till Kina. Vi åker om bara två veckor, och vi ska vara där i fem. Åka till Peking, Shanghai och Hongkong. Ta oss runt i ett land där allt är så himla annorlunda jämfört med här, jag menar, vi kommer ju knappt kunna göra oss förstådda. Men bara tanken på vilken utmaning det kommer bli känns lite läskig och härlig på samma gång, och så uppe bland molnen som jag var den eftermiddagen då vi bokade biljetterna har jag nog inte varit på väldigt länge.

hej egentligen började det ju i september förra året. jag har aldrig trott på kärlek men detta var fanimig kärlek på första ögonkastet för jag har tänk på honom varje dag sen den där festen och jag pratade om konst och tänkte att vi kommer nog gifta oss. men vi vågar inte. vi är så himla dumma, för han är alltid social och gullig mot alla men vi blir blyga mot varandra, liksom varje chans vi ger varandra kastar vi iväg. för att vi är rädda för att komplicera saker och göra det riktigt. AH MEN GUD och jag tänker fortfarande på honom hela tiden varje dag och nu vill jag nästan gråta för att han har bytt skola och vi hörs inte och ses aldrig.

vet inte vad detta har med det här har med ”det finaste det här året” att göra men kärlek är så himla dumt och det är väl ganska fint att jag kunnat tänka på honom i 6 månader och nästan inte kunnat stå rakt när jag pratat med honom trots att jag inte ens vet vilken gata han bor på eller om han har några husdjur. skål för kemin. eller något.

Jag och mina allra allra finaste vänner fikade en annars ganska ful torsdag och någon kom och någon gick men vi satt kvar. Någon hade hittat den gemensamma dagboken vi hade för två snart tre år sedan och vi läste upp det vi skrivit. Oj vad jag skämdes och oj vad jag skrattade. Vi satt där tills vi hade skrämt bort alla andra med höga, lyckliga skratt och det var nog den gladaste, lyckligaste och ärligaste stunden jag haft i år, ja kanske i hela mitt liv.

När svenskaläraren läste om Inger med anorexia, och jag trodde att jag skulle dö eftersom att Ingers historia var ju min. Jag kunde inte andas och hjärtat pumpade vassa spikar ut i mina ådror. Jag sprang panikslaget ut ur klassrummet med 60 nyfikna ögon efter mig. På skakiga ben sprang jag till toaletten. Där låg jag på golvet och bara grät ut den onda ångesten. Jag skakade och var tvungen att ta av mig klänningen för att kunna andas. Sen hörde jag hur dörren brevid min slets upp för att sedan stängas, och låsas fort. Högljudd gråt hördes genom väggen. Efter ett tag skrapade jag upp resterna av mig själv från platsmattan, och knackade på dörren brevid min, sa att det var jag. Dörren öppnades av perfekta, vackra Ebba. Hennes smink var överallt, och plötsligt såg hon så smal ut. Sen bara kramades vi och förstod. Att hennes kamp var samma som min. Sen var vi inte ensamma mer.

En natt i höstas när jag åkte spårvagnen hem hände det något speciellt. När jag reste mig från passagerarsätet säger en kille ”ursäkta, jag tror att den här är din” och håller upp något som liknar en bussbiljett. Jag svarar tvärsäkert ”nä den kan inte vara min” därpå han säger ”det står ju till dig på den”. Då ser jag att det står ”Till dig, ring mig =)” och ett telefonnummer. En vecka senare när jag sms:ar numret och frågar varför jag har fått hans nummer svarar han ”Jag fick en magkänsla att jag ville göra det och sen hade jag plötsligt gjort det, och sen kan det ha spelat in att du var väldigt söt också.” Två veckor senare maratonhånglade vi på en spårvagnshållplats i regnet.

När jag passade två barn och jag hämtade honom på dagis, och han pekar mot en gunga. ”Där satt jag och väntade” säger han. ”Vad väntade du på ? ” frågar jag. ” Jag satt och väntade på att du skulle komma och hämta mig”. Så himla fint, han vet nog inte hur glad jag blev efter att jag hade haft en jävla skitdag.

Jag hoppade av grundskolan i 8:e klass pga. depression, och började plugga igen för två år sedan. Nu är jag 20 och tar studenten i Maj. Härom dagen sökte jag till naturvetenskapligt basår, ännu ett steg närmare min dröm, att få studera astronomi. Är så otroligt pepp!

Bara någon månad innan vi skulle fira våran ettårsdag svek han mig och sårade mig på det värsta av alla tänkbara vis. Efter en kväll ute med sina kompisar blev han för full och istället för att komma hem till mig, valde han någon annan.
Efter det var det några månader av emotionellt kaos där vi sågs och hördes av och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Trodde att jag inte skulle klara mig utan honom, men att han skulle klara sig galant utan mig. För är det något han aldrig visat, så är det något sorts behov av att ha mig. Jag visste att han älskade mig men trodde inte att han behövde mig.
På nyårsafton stötte vi ihop på en bar och jag grät inlåst på toa med armarna runt min bästis för jag orkade inte se honom igen. Såg honom snacka och ragga med andra tjejer och tänkte att han är över mig och jag kommer aldrig över honom.
Sedan fick jag veta att han, samma natt, ringt den person som står honom närmast, gråtit och bett att få komma över, för att få prata lite. För att han var ensam. För att han hade stött ihop med mig. För att han sörjer mig. Och älskar mig.

Vi kommer nog aldrig bli tillsammans igen, men att få veta detta var så himla skönt. För jag älskade aldrig honom mer än han älskade mig, vi älskade lika mycket, enda skillnaden var att jag gjorde mig mer sårbar och berättade. Men han älskade mig helhjärtat och det var ungefär det bästa som hänt. Om än lite för sent.

Det finaste som hänt mig det här året är Han. Han heter Jonathan, är en hel linjal längre än mig och har de mest ärliga ögonen jag någonsin sett. Hans händer är de vackraste jag vet och han vaknar alltid till och håller om mig hårdare när jag drömmer mardrömmar. Om två veckor flyttar vi ihop i en egen lägenhet inne i stan. Jag längtar så jag spricker, trots att jag är rädd. Men man får vara rädd, det är oftast då det blir underbart.

Jag hade några tunga dagar i februari med alldeles för många svarta tankar när gick runt och kände mig sådär jobbigt spänd och ledsen utan någon speciell anledning. Vi skulle ha friluftsdag med skolan och istället för att tycka de var jobbigt bestämde jag mig för att försöka ha kul. Jag och vännerna rotade fram gamla, fula, heltäckande vinterkläder och åkte ut med väskor fulla av fika. Det var fucking svinkallt och blåste så vi blev piskade i ansiktet, men solen sken, och vi kämpade oss upp för världens högsta pulkabacke. Där satte vi oss på toppen och åt hembakta mazariner och kärleksmums, spillde oboy på halsduken ur en termos som när vi var små. Sen skulle vi ta oss ner, och jag sprang hela vägen. Jag sprang och halsduken lossnade och håret trasslade och väskan guppade okontrollerat och jag bara skrattade rakt ut medan jag sprang, för jag orkade inte tänka mer. Jag fortsatte springa och mina vänner sprang efter, och vi sprang ut på ett litet öppet fält. Jag sa till en av dem att vi borde stångas, så vi pulsade bort från varandra i snön, så långt vi kunde komma. Och sen rusade vi mot varandra med allt vi hade, och när det var några meter kvar till krock skrek vi som vilda djur, rakt ut, så högt vi orkade, och sen smällde vi ihop så vi flög åt olika håll. Det var en sådan fantastiskt frigörande känsla och jag kan inte ens förklara lyckan jag kände när jag låg där i snön, helt svettig med andan i halsen och ett hjärta som bankade fullt av liv och blod och förbannad kraft. Vi sprang och skrek och krockade och brottades och skrattade och sen slängde vi oss alla bredvid varandra på rygg. Jag kände kylan från snön genom jackan och himlen var helt blå och jag önskade att någon kunde sväva en bit ovanför och bara fota oss där vi låg för jag hade velat se hur vi såg ut.

Under vår semester i Kambodja, kommer en liten flicka fram till oss, säger något på Khmer och tittar på oss med de mest oskyldiga, ledsna, välmenande ögonen.
Vi har hört att man inte ska ge pengar för att inte uppmuntra tiggande. Flickan står kvar länge och tittar på oss med en genomträngande sorgsen blick.
Tillslut vänder hon om och går till sin pappa som sitter på vägen bakom, han räknar pengar de fått in – en ganska stor sedelbunt ser det ut som. Pappan verkar älska sin dotter, trots att han låter henne gå och tigga pengar från främlingar (för vem kan säga nej till ett barns utsatthet?)

Vi möter en äcklig verklighet som gör oss mätta på det vi har och får en sån nöd i våra hjärtan som vi inte vet vad vi ska göra med, vi vill rädda hela världen men det kan vi inte, bara min vän och jag.

Den unge mannen jag vill ha är en av mina allra närmsta vänner. Vi har varit vänner i nära ett år och förälskelsen smög sig på, han är helt ovetande om detta. Jag är helt fel för honom och inte så vacker. Han är en sån där som är perfekt för mig, han dansar alltid på linjen mellan att få mig att avguda honom och att driva mig till vansinne. Sen att han är så vacker att jag bara dör hör ju också till.
För några veckor sen på en söndag kväll skulle vi baka tårta för att fira att vi finns till, vi gör sånt ibland. Han frågade om jag ville ha en snaps, jag sa ja tack. Vi bakade scones istället och när de var färdiga tog vi fram hela flaskan och varvade te och snaps och flaskan tog slut. Vi lyssnade på musik långt in på natten och pratade om allt och skålade för världsfred och annat strunt. Vi somnade bredvid varandra, utan att röra vid varandra. Vi gick ihop till skolan på måndag morgon, fortfarande lite fulla.
Det är ett fint minne för mig för att jag får vara med honom. Jag får vara hans vän. Jag skulle aldrig offra vår vänskap genom att säga att jag vill ha honom, jag vet vad jag kommer få för svar. Det är det som gör detta minnet så sorgligt för mig.

Förra året lärde jag känna en oerhört charmig engelsman över Internet och i år åkte jag och träffade honom för första gången. En sen kväll var vi ute och promenerade, det var kolmörkt men han ville ändå visa mig sin absoluta favoritplats i staden. Vi gick i genom en park och det var lite läskigt men jag kände mig så himla trygg med honom och när vi var framme så satte han sig tätt intill mig och jag fick min allra första kyss i mitt 20-åriga liv. Nu har vi varit ihop i lite mer än en månad och jag är sinnessjukt lycklig så klart, trots distansen och allt!

Det bästa, och mest oväntade, var nog när min bästa feministkompis i korridoren hoppade på mig och överraskningskramade mig när jag kommit tillbaka hem efter att vi knappt setts på tre veckor. Jag visste liksom inte att vi är vänner på den nivån att vi kramas, så det var så himla fint. Kramar är alltid fina. Och feministkompisar.

Trodde det var klart mellan mig och honom. Att det var över nu. Han ville inte längre.
Men sen skrev han till mig. och i den stunden, i den natten, behövde jag inget mer än ett sms som sa “jag vill bara vara med dig.”

Trodde det var klart mellan mig och honom. Att det var över nu. Han ville inte längre.
Men sen skrev han till mig. och i den stunden, i den natten, behövde jag inget mer än ett sms som sa ”jag bara vara med dig.”

Förra året var min kille otrogen och kysste en annan tjej. Jag mådde så himla dåligt men förlät honom. Men det har varit svårt att släppa liksom men så inatt drömde jag att jag såg honom kyssa henne igen. Då gick jag fram till honom och slog honom så hårt jag kunde. Han började blöda näsblod och då vände jag mig mot henne och slog till henne med, väldigt hårt, och det kändes så skönt att jag önska det var på riktigt…

Egentligen hände det förra året, i höstas; då när han skrev till mig ’jag drömde om dig. Vad gör du nu? Det var länge sen. Jag drömde att vi kysstes’ och vi fantiserade ihop en hel film om en riddare och en nymf. På den vägen är det. Men det var nog i år, där precis när 12 blev till 13, jag insåg, vågade inse, att jag verkligen älskar honom. Jag älskar honom och jag har aldrig älskat någon innan. Trodde aldrig jag skulle låta någon komma så nära. Våga älska, våga bli älskad. Jag älskar, obegripligt mycket. Två timmars bussresa emellan oss, ses på helgerna. Han vill leva med mig. Jag vill leva med honom. Kanske vi flyttar ihop och jag vet att han älskar mig högt och mycket, mer än jag kan ana. Och så hans blick, som liksom borrar sig in i mig och ser allt och mig som jag vill bli sedd. Och hur han kysser mig.

Det bästa som hänt mig under årets första tre månader är att jag insåg att en man som jag trodde jag skulle dela mitt liv med i själva verket var den största energitjuv och den människa som jag kände mig minst tillsammans med. Det var som ett slag i magen när jag insåg att det inte var han utan kärleken jag var ute efter och den gav jag upp och fann ett helt nytt liv utan klumpar i magen, utan blöta kinder och ständig oro. Jag känner mig som en ny människa! Bästa staren på året man kan tänka sig.

när jag en natt i februari satt bredvid honom i hans bil och märkte att han log mot mig på samma sätt som jag log mot honom.

Att även fast det går flera veckor mellan att vi vågar skriva till varandra på fyllan för vi inte vågar annars. Förutom ett litet blygt hej i skolan,så ger liksom ingen av oss upp och det känns som vi har något som ingen annan förstår men jag vill ha mer, men året är inte slut än.

När jag åkte till Australien för att hälsa killen jag hade blivit så kär i men som skulle vara borta sex månader. Efter två veckor av konstant pussande och skrattande i solen sa han ”jag är så lycklig nu för jag är så sjukt kär i dig” och nu skypar vi så ofta vi kan och han kommer hem till min student.

Att jag äntligen äntligen äntligen känner att jag är på rätt väg, mot allt, men framför allt mot att hitta mig själv.

Jag träffade min stora kärlek i januari på en skidbuss på väg till Romme. Det brukar sägas att kärlek kommer när man minst anar det.
Min stolsrygg gick inte att fälla bakåt så han erbjuder sin plats bredvid honom. Vi började prata och fastnade för varann direkt. Sen den dagen har vi varit åtskiljaktiga och nu planerar vi att flytta ihop och förlova oss i sommar och jag är så himla kär!

efter två veckor med honom i min lägenhet hela dygnet, vakna brevid honom varje dag och somna tätt till honom varje natt. men så åkte han 1400 mil bort. i 70 dagar. på måndag är han min igen. kommer bli bästa 2013 tillsammans.

När jag i början av mars reste till min pojkvän som bor i ett annat land och allt var så där fantastiskt enkelt och självklart. Jag var precis klar med min cellgiftsbehandling, vi pratade om hur det kommer vara när vi blir sambos i Paris i höst och jag brydde mig knappt om vad vi gjorde, bara om att jag var med honom.
Jag fick känslan av att allt äntligen börjar gå åt rätt håll.

När en vän säger jag såg en så himla snygg tjej i skolan igår och man frågar jaha har du kollat upp henne i skolkatalogen och han säger sen såg jag att hon gick bland dina kompisar och jag fattade att det var du

Helgen jag var så arg att jag varken kunde hälsa eller se på honom men märkte att han sneglade på mig iaf. Då blev jag varm. Snälla snälla håll tummarna nu!

pojken som jag är kär i bor sex timmar bort, och vi är inte ihop men vi var nog det i somras.
han smsade mig bara sådär på en söndageftermiddag för några veckor sen och sa att han ville klappa mig på huvudet. bara en sån sak.

I augusti 2012 krossades mitt hjärta och jag trodde verkligen att det aldrig skulle bli helt igen. Jag trodde att vad som än hände så skulle jag aldrig klara att vara lycklig igen. Jag gick igenom hösten som en sorts skugga av mig själv och orkade egentligen inte göra någonting. Vintern kom och jag började bli så himla trött på att vara ledsen. Jag ville bara att den där tomma känslan i kroppen skulle försvinna så att jag kunde sluta vara en skugga och börja bli mig själv igen. Jag åkte utomlands med familjen över jul och grät på stranden bakom solglasögonen. Men sedan blev det plötsligt den sista dagen på 2012 och jag stod med ett champangeglas i handen och tittade på hur himlen färgades av fyrverkerier. Och mitt i allt det där så bestämde jag mig för att inte vara ledsen längre, inte över honom. Och i mina anteckningar på mobilen skrev jag som en liten påminnelse ”han är 2012”. Det kanske låter konstigt men efter den dagen har jag sakta men säkert gått tillbaka till att vara mig själv och kan nu faktiskt säga att jag är lycklig.

Så min bästa dag på det här året är dagen då 2012 blev 2013 och jag bestämde mig för att han minsann inte skulle få förstöra mer av min tid.

Han sa att han tyckte att vi skulle göra slut – och jag trodde jag skulle bryta ihop men det kändes bara skönt. Och dagen efter lutade den där nya killen som är hans bästa kompis, men som vet mer om mig än nån annan fast vi bara känt varandra i en vecka huvudet mot min axel och jag visste att allt skulle lösa sig.

Forra aret, nar jag bodde i Nya Zeeland, traffade jag en man.
Det hela skrek omojlig karlek, men vi spenderade 3 manader med att dricka white russians pa mystiska barer, satt pa en filt under bar himmel med cigaretter och vin, holl varandra sa hart att vi trodde vi skulle smalta in i varandra. Sedan kom dagen, da mitt visum gick ut och jag akte hem.

-Are you coming back soon?
-If I have to walk every mile on my knees.

Mejl pa facebook om hur vi skulle ordna detta, det kunde ju inte sluta har? Det gick veckor, ibland manader mellan mejl och jag borjade sakta inse och acceptera. Flyttade till London.
For ett par veckor sedan fick jag ett mejl. Han kommer hit, till London. Imorgon landar han. Jag vet inte varfor, vem han reser med eller vart hans ska bo. Allt jag vet ar att han ska vara har i tre veckor och att han vill traffa mig. Det ar nu ett ar sedan vi sags sist.

Och att fa se honom igen, mest for att overtyga mig sjalv om att han faktiskt finns pa riktigt, han ar inte nagon fantasi-prins pahittad i mitt huvud, ar det vackraste som hander 2013.

Det finaste som hänt är att de fortfarande är vänner, mamma och pappa alltså. De berättade en fredagskväll i höstas att de inte är kära i varandra längre. Att de ska skiljas. De har varit gifta i över 20 år och varit tillsammans i 25 år. Jag är 20 och ville skrika och gråta som ett barn men måste bete mig som en vuxen. Eller måste man bete sig som en vuxen när ett halvt liv packas ihop i påsar och kartonger? När vitrinskåpet lämnas halvöppet och tomt och mammas favoritfåtölj försvinner från sin plats?

Nu känns allt fint i alla fall. Våren är ju på ingång och de är fortfarande vänner. Det är det bästa av allt.

Att pussas är som att åka bergodalbana. Att pussas är som att åka bergodalbana? Vad är det för jäkla jämnförelse? När jag åker bergodalbana kittlas det i magen, kittlas så mycket att det gör ont. Jag blir så lycklig att det gör ont och kan inte sluta le. Vadå pussar är som bergodalbana? Otroligt dum jämnförelse. Tills jag pussade på Honom. De allra första dagarna på 2013. Han den alldeles speciella. Plötsligt förstod jag, det är helt självklart att pussar är som bergodalbanor! Självklart! 
Det kittlades i magen. På kvällarna ligger vi tätt intill varann, ansikte mot ansikte och skrattar så att hela ansiktet värker. Det kittlades i magen, jag är så lycklig att det gjorde ont, som när jag åker bergodalbana.

I’ve got some good memories but I think that the most important is knowing that I’m having a surgery this year to reduce my bust. Maybe this sounds weird to you, but I’ve been having lots of troubles with my bust, backpains and all that shity stuff… and even I have to use sometimes 3 extra sizes from the one of my waist if I wanna fit in a dress… I tried to lose some weight, but for losing ONE size of my bust I need to be in 50kg… that’s not good with my type of body, and I used to saw me so ugly with that weight… So my mother propose me to do it, and I said ’Yes last january’.

Believe me, you cannot imagine how good feels to say goodbye to this… ’cause it’s been part of my life since I was 13 years old, and people use to laugh at me ’cause I had a very big bust… but now, after all the backpains, and tears, and size problems… bye bye!

So probably next September I’m having my surgery… 🙂

På förfesten, när jag precis spöat alla hans kompisar i Guitar Hero. När sista tonen ebbat ut och alla andra stojade och gapade runtom i rummet, då han reste sig upp från soffan, gick fram till mig och bara såg på mig. Alltså den blicken, det fåniga leendet. Har aldrig nånsin sett en människa se så oändligt, filmiskt förälskad ut. Han var så stolt så han kunde spricka. Sen kysste han mig.

Jag hoppas kunna säga att 2013 är året då jag och min kille flyttar ihop på riktigt. Vi går på visningar nu, har fått lånelöfte och väntar bara på att lägenheten med stort L ska dyka upp… Men om sanningen ska fram så kan det lika gärna bli en koja i skogen, I don’t care, så länge jag får bo ihop med mitt hjärta.

Jag flyttade hemifrån för ungefär ett år sedan. Efter ett storbråk med tjejen jag delade lägenhet med så stod jag nu efter nyår utan bostad och fick flytta hem till mina föräldrar. Åter till det gamla flickrummet med lila tapeter som bara andades mitt gamla liv. Flickrummet som jag verkligen inte hade saknat eller ville tillbaka till. Jag satt dag och natt och sökte nya lägenheter, i alla delar av staden, och helt plötsligt så kom det. Ett förstahandskontrakt på en lägenhet på 57 kvadrat, ett stenkast från centrum. 57 kvadrat som är bara mina, 57 kvadrat som jag kan fylla med mitt nya liv, där jag kan dricka rödvin med vänner och täcka väggarna med filmplanscher. Och jag tror aldrig att har varit lyckligare i hela mitt liv.

Jag bokade mig en resa till en vän i Munchen under sportlovet. Jag avskyr flyg för jag känner alla hemska känslor på en och samma gång. Rädsla, otrygghet, rastlöshet, ja, du förstår! Dessvärre hittade jag inget direktflyg som passade och blev tvungen att mellanlanda i Riga. Tufft, tänkte jag, ytterligare två bortkastade timmar på ett flyg.
Väl uppe på planet från Riga satte jag mig vid min fönsterplats. Strax innan lyftning stiger 8 (ÅTTA!) finska högljudda män på, varav två sätter sig på de lediga platserna bredvid mig , tre framför, och tre bakom. Ja, jag blev omringad av åtta halvfulla finska män omkring 25-30 som levde upp till deras rykte. Kort sagt, blev vi vänner och analyserade allt mellan himmel och jord under flygningen. De köpte alkohol för omkring 500 euro på en tvåtimmars resa klockan 10.00 på morgonen, och bjöd givetvis på champagne vilket resulterade i att jag själv kom fram till Munchen lullig och glad som aldrig förr (hade inte ens ätit frukost än). En resa som kändes som en halvtimme och 8 vänner rikare. Nu har jag funnit glädjen i att åka flyg och funderar på att göra något bra ur varje flygresa framöver. Helt enkelt vara mer öppen mot den som sitter bredvid mig , precis som de var mot mig!

När jag bestämde mig för att göra slut. Det var två månader innan vi skulle fira två år och resa bort som vi hade planerat. Men det hade känts så fel i flera månader och jag behövde göra det. Jag grät och kroppen skakade sönder av ångest men jag gjorde slut. Tårarna slutade inte rinna och jag ville bara luta mig över toaletten och kräkas men mamma lade sina armar om mig och kramade mig så hårt. Hon tog min hand i sin och jag gungade fram och tillbaka i hennes famn och torkade tårarna mot hennes axel. ’Du har varit så stark och jag är så stolt över dig’ viskade hon.

Jag är hans fritidsledare, och jag vet att jag inte borde. Men han är så fantastisk att jag inte kan låta bli. Han flirtar så jag blir alldeles matt, och jag kan ingenting göra. Men det är inte många månader kvar nu tills han tar studenten. Och då, då kan allt hända.

nu blev jag lite ledsen. Jag satt och tänkte en jättelång stund och jag hittar absolut ingenting.

Varje morgon som han väckt mig med pussar i nacken och viskat ”God morgon älskling” samtidigt som han lägger armen om min midja. Dvs. varje morgon som han inte är hundra mil bort.

Jag och två av mina bästa kompisar skulle bara gå och köpa godis men vi var på så galet humör så vi började klättra in i frysdiskar och bygga stolar av toalettpapper och det var så himla kul!!! Jag har nog inte skrattat så mycket sen dess

Två dagar efter att det mest ångestladdade året i mitt liv blivit ett avslutat kapitel, träffade jag en vacker man på ett rökigt gig i min bästa stad. Han viskade fina saker i mitt öra och fick mig att inse att jag inte är otillräcklig och grå. Hans skratt och skäggstubb som skrapade mot min kind fick mig att inse att jag är så mycket mer än vad jag intalat mig själv. Tack vare ett tre timmars samtal på en mörk och trång klubb, fick jag tillbaka en del av den självinsikt som jag tappade bort någonstans under sommarmånaders ångestmoln. Jag kommer antagligen aldrig träffa honom igen, men han gav mig modet till att vara mig själv och fick mig att inse vikten av att våga uppfylla mina drömmar!

för första gången i mitt snart 20-åriga liv finns det någon som jag vill ha o jag vet inte om han vill ha mig med men nästa gång vi dansar på samma dansgolv så ska jag våga. för har man hånglat tre gånger (även om det är nån månad sedan) med en ung man med lockigt hår o fina käkben som har dom mjukaste läpparna i världshistorien så måste man ju. o även om han kanske inte vill mer med mig så var det fint så länge det varade, o kanske blir det ännu finare.

Jag och killen som gillade mig har fortsatt varit kompisar hela hösten trots att jag dissade honom totalt i somras. Han har sett mig vara med många andra killar och jag kan erkänna att jag har betett mig ganska dåligt mot honom vissa gånger. I alla fall trots allt detta så 9:de februari i år så blev vi tillsammans. Jag är 20 år och det är min första pojkvän. Jag har sån himla tur att han har hållit fast vid mig och fortfarande ville ha mig. Nu kan jag knappt vara en dag utan honom och han är helt klart det bästa som hänt mig detta år.

Jag vågade träffa den där snygga killen jag pratat med på Facebook. Han blev mitt första hångel någonsin. Vi låg i soffan i hans pojkrum. Han sa att mina ben var sexiga och sen hånglade vi mer. Han är den första killen som sovit i min säng, den första killen som ligger nära om nätterna och andas i min nacke. Som pussar mig på pannan och säger sötnos. Och jag kan inte komma över hur snygg han var när han satt där och rökte på balkongen den där lördagskvällen för ett tag sen. Jag tror jag är kär och det är så fint men samtidigt så läskigt.

När klockan slog tolv på nyår stod jag på en öde grus väg och hånglade med en himla fin kille. Jag hade fått för min sådär tio minuter innan kl tolv att jag behövde gå ut där ingen annan på festen var, men när jag stod där träffade jag honom.
Jag hann aldrig gå tillbaka till festen. Jag missade alla fyrverkerier, alla ”glatt nytt år” och alla mina vänners kramar och pussar. Men det var absolut,absolut värt det. Mitt bästa minne var alltså 1min inpå det nya året. Och ja, han och jag hånglar nu också, nästan varje dag.

Jag var på läger och det var mitt i natten när vi satte oss vid pianot. Bara han och jag i hela rummet. Han spelade och jag sjöng och det var så himlans bra akustik i rummet och det lät sådär som det bara kan låta när klockan är halv fyra och man sitter ensamma i ett rum och sjunger. Och han sa att jag sjöng fint och mitt hjärta klappade så hårt. Och när klockan var morgon gick jag och la mig en och en halv timme innan jag gick upp och fortsatte med livet.

Det var fest i en lägenhet i Stockholm och tio minuter kvar till 2013. Det är bråttom nu och jag har höga klackar på mig. Han bär upp mig i sina armar och springer upp för gatorna och upp på berget där stadens ungdomar samlats för att fira in det nya året. Precis vid tolvslaget kysser han mig och horisonten brinner av fyrverkerier. Jag lyfter ena benet som på film, tappar fotfästet och han räddar mig från att falla. Sedan dess har vi tillhört varandra. Han skickar kärleksbrev på posten, har snusmumriken tatuerad på armen och hans bokstav står bredvid min på tangentbordet.. Det luktar långvarigt.

i ett år har han suttit bredvid mig. låtit mig sitta tyst. låtit mig prata. i ett år har han suttit bredvid mig som kristoffer triumf sitter bredvid jonas gardell i värvet. tyst. lyssnande. emellenåt viskar han ja utan att det vare sig avbryter tystnaden eller tankarna.

sen ser jag honom. sen ser jag att han inte vill att jag ska dö. han vill att jag ska leva. och han sitter där bredvid mig och väntar.

då gråter jag. då gråter jag ur sorgen ur kroppen. sorgen som skavt i mig sen min bästa vän dog för två år sen och som låste in mig i en liten isoleringscell av smärta mellan magmunnen och revbenen.

i det ögonblicket av sorg som möter mod låter jag mig le igen och flugor slår mot dammiga fönster i morgonljus.

Jag såg en ung man på väg till en klubb en lördagsnatt, sjukt jäkla snygghetläcker. Sen, ett par tre veckor senare, såg jag en bild på honom på Facebook och fick reda på vad han hette, hittade hans telefonnummer på eniro, smsade ”hej du vet inte vem jag är men du verkar cool!”
Och nu sitter jag på hans balkong medan han lagar hamburgare inne i köket, tror det kommer bli en fantastisk vår.

2012 gick över till 2013 på ett, för mig, trist sätt. Vi var ett glatt gäng på ungefär 15 personer som skulle fira nyårsafton på en fin herrgård med festen uppdelad i lag, ett lag för förrätten, ett för huvudrätten, ett för efterrätten och en dukningsgrupp. Cirka fem minuter efter att festen hade börjat vände sig min mage ut och in och jag spydde som aldrig förr på grusgången utanför entrén. Min nyårskväll/natt blev en lång dimma och jag minns inte mer än att jag låg vid toaletten och att min pojkvän kom in till mig och duschade av mig ettmpar gånger. Dagen efter när alla vaknat till liv i sina rum (våra vänner har nämligen ett vandrarhem! Himla flott!) så frågade alla hur det var med mig och alla gav mig (något influensa-rädda) kramar och berättade hur tomt det hade varit utan mig. Sen skalade de en apelsin till mig och kokade te. Då såg jag också alla sms jag hade fått av dem kvällen innan där de skrivit att de hoppades att jag mådde bättre. Det kändes ändå lite bra med vänner som bryr sig trots en förstörd nyårsnatt och en besviken pojkvän som fick bli utan en nyårskyss!

När killen som man hånglat med i flera månader helt plötsligt inte vill mer och tre veckor senare blir ihop med ens kompis istället. Att man känner sig som världens minsta människa och inte riktigt vet hur man ska vara längre. Hur lungorna minskar en storlek varje gång man ser dom tillsammans. Och hur det känns som om snön aldrig någonsin kommer att försvinna!

fantastiskt sant citat <3

trots spiral blev jag gravid, tog bort det och insåg att jag KUNDE, FICK göra slut med honom. aborten fick mig att inse att jag har makt över mitt liv. den var det bästa jag gjort på länge. det var ett sånt jävla vägskäl och om jag bott i en annan tid eller till och med ett annat land hade jag kanske inte kunnat välja. så bortkastat att gå runt i någon dvala där man inte utnyttjar sin makt att välja, sin potential att förändra sitt liv. sen aborten har jag börjat engagera mig i feminism och hittat mina vänner igen. och slutat vara så nervös. aborten gjorde mig coolare. men det gjorde jävligt ont.

Vi är båda från samma lilla stad i nordligaste Norrland men bor i två andra städer mycket längre ner i landet. Jag har hört att han är den mest intelligenta och samtidigt tillbakadragna personen som går i ett par Nike Air Force One och när vi träffas för första gången är han är det vackraste jag någonsin har sett. Jag tänker på honom i prick 365 dagar, fram till vi träffas igen på samma återvändarfest. Det är jul och iskallt och vi går tillsammans mot kyrkogården. Han lånar ena min vante för han har inga egna med sig och vi båda trycker in våra händer i varsin liten vante. Dagen efter har jag knepiga bihålor men det gör ju absolut ingenting för vi pratar varje dag. Den tionde april ligger vi i hans säng och han ger mig en handskriven lapp: ”Får jag chans på dig?”. Tio månader sedan är lappen försedd med en turkos ram och står i den vackra vita hyllan i vår gemensamma lägenhet. Vi dricker vin på fredagar, plöjer igenom TV-serier, prenumererar på DN, dricker billig öl och spelar TP på studentpubar och hittar på egna recept som vi sparar i en hemmagjord och knasig kokbok. Första barnet ska heta Karl för att namnet finns i båda hans och min släkt, vi ska ha ett sommarbröllop och när vi tillsammans går fram till altaret ska Fleet Foxes – White Winter Hymnal spelas.

Han tar examen och får heltidsjobb och flyttar till en mindre stad och jag till en annan och vi båda bor nu helt själva i varsin stad men hälsar på varandra och äter chokladfondant och går långa promenader och snart har jag bara en termin kvar och sen ska vi bo tillsammans i ett stort hus på landet där vi ska ha en vedeldad bastu men jag har inte ens testat bo i London men han vill inte och även om det är så himla ensamt i den nya lägenheten är det samtidigt skönt att hans kalsonger inte ligger precis överallt och jag lagar den mat som jag älskar men han hatar och jag står så märkligt lätt på egna ben och absolut prick tre år efter att vi delade på samma par vantar ligger jag på toalettgolvet och panikgråter i hans famn och jag får behålla kokboken medan han tar TV:n och den turkosa ramen med den handskrivna lappen ligger längst ner i en kartong längst in i förrådet och tre månader senare skriver jag den här kommentaren medan jag lyssnar på Fleet Foxes och gråter för första gången sedan den 26/12 2012 och jag är hundra procent säker på att den här stunden kommer att vara mitt finaste minne för en lång, lång tid.

Nog soligaste ever.
min bästa kompis fick flickvän och hon är så jävla avensjuk att jag och min bästa vän fick säga upp kontakten för vi är nämligen x jag och min bästa vän men det var för 4år sen nu. och min bästa vän han är min klippa är där för mig osv u know och ja….. sorligt det som kan hända.

Jag färgade håret rosa och fick min alldeles egna lägenhet mitt i stan, fick lov att sälja min själ till csn för att ha råd. Nu sitter jag här, lika stökigt som hemma i flickrummet trots att jag lovade och svor att så skulle det inte se ut i min lägenhet. Men vem vill diska när man kan titta på Mad Men exakt hela dagen utan att någon tjatar?

Och pojkar, som tycks vara allt här i välden. Dom skiter jag i.

Jag och min pojkvän har, sen 2013 började, haft en tuff tid i vårt förhållande. Men efter ännu ett stort bråk så hände något som troligtvis är det vackraste som hänt mig. Efteråt skrev jag en liten text i min mobil, för att komma ihåg precis hur jag kände.

”Trots all smärta, ilska, besvikelse och tomhet som vibrerade mellan våra tätt omslingrade kroppar, så kunde jag där och då fysiskt känna hur vår kärlek växte bortom alla gränser. Bortom alla kyssar, alla varma nätter och alla fjärilar i magen.
Bortom det jag någonsin trodde var möjligt.

”Jag ska visa dig” sa han och flätade in sina fingrar i mina.

Och jag lät honom.”

Och nu, efter den vändpunkten, känner vi oss starkare än någonsin.

Mitt i allt arbetssökande och studerande, bland tomma plånböcker och vardagar som ibland bara flyter in i varandra, där den ständiga vuxenångesten ligger och flämtar runt hörnet och bidrar till oroliga nätter med knappt någon sömn. Mitt i allt detta så drar han mig hårt intill sig, omsluter mig helt med sina tatuerade, vackra armar…

… och viskar:
”jag brukar tänka, att om jag inte hade studerat media så hade jag aldrig träffat dig, och det är värt alla studielån i världen.”

Jag fick körtelfeber i mitten av januari och har missat 24 skoldagar av slitigaste trean och velat dö av smärta men jag har å andra sidan haft tid att bara umgås med mig själv och därför, en gång för himmelens alla, kunnat komma över min första och mycket destruktiva kärlek.

Precis två år efter att vi pratades vid första gången, i mitten av februari, kunde jag ärligt lägga handen på hjärtat och utan att ljuga säga att jag inte är förälskad i honom längre, eller kär, eller olyckligt kär.

Så blev jag frisk igen och kunde följa med min klass till Berlin och där satt jag och pratade med en trevlig australiensare på en karaokebar i flera timmar och i helgen var jag ute och dansade med en stilig kille jag tittat på lite på innan och grejen är inte den att jag inte gjort så under dessa två. Jag har visst gjort sånt, men då har det mest varit på grund av att han som jag varit kär i ska råka få syn på det och bli avundsjuk. Nu gör jag det istället helt och hållet för min egen skull och det känns så jävla bra.

jag har första gången varit riktigt ledsen över en kille, vilket är så himla tråkigt men samtidigt så fint, för även fast det blev som det blev har jag aldrig kännt så mycket för någon förut. Och nu när jag kommit över allt som har med han att göra, mår jag så fantastiskt mycket bättre. En väldigt viktig fas jag tror man behöver gå i genom någon gång, för att bli en starkare sig själv lixom.

när han trodde att jag sov men egentligen märkte att han doftade på mitt hår och andades in hela mig.

Jag tror att vi går sönder, men jag vill inte.

Det finaste som har hänt mig i år började egentligen för så himla längesen, fanns nog till och med alltid där, men på riktigt på riktigt började det för 6 år och 7 månader sedan. Då jag med ett panikartat sista minuten klick skickade iväg min ansökan och sen på nån himlans vänster bananskalls snubblade jag hit – till en främmande stad i ett främmande land. Men sedan den elfte mars 2013 kan jag stolt säga att jag i augusti börjar mitt första jobb som läkare!

Att säga hejdå till alla här gör så himla ont på det bästa sättet, och det faktum att jag om en vecka vaknar i Uganda, där jag ska jobba med att förlössa småttingar i två månader gör mig snurrig av glädje varje gång. Och just idag har jag lämnat min sista placering på sjukhuset här i Bristol så nu ska jag dricka bubbel och dansa tills benen inte bär!

”Är det inte mysigare om vi ligger såhär?” frågar han, lägger sin arm under mig och drar mig intill sig så mitt huvud hamnar på hans bröst. Inte för att vi på något sätt är pojk- och flickvän. Inte för att jag ens vet ifall han är kär tillbaka. Men för att klockan är halv 7 en lördagsmorgon i februari, sista burken öl är uppdrucken och han säger att han aldrig har träffat någon som mig och för att jag inte vet vad jag ska svara då, för jag kommer inte på hur man beskriver någon som är som han.
Jag kan höra hur hans hjärta dunkar under min kind. ”Fryser du?” undrar han och jag svarar nej. ”Det säger du bara”, svarar han och lägger täcket om mig lite noggrannare. Håller om mig med båda sina armar.
Och medan det ljusnar utanför somnar jag med hans andetag i mitt hår.

jag skulla bara ta ett glas vin med en kompis, som har inte hängt med i så himla länge. en lugn fredagskväll i hennes lägenhet. men sen blev det nästan två flaskor av mörkt, tungt, gott rödvin och sen gick vi ut, åt kebap på ett pyttelitet ställe någonstans i stan, berättade hemligheter, gick till en klubb, dansade som sjutton, träffade folk vi har aldrig träffat förut, pratade tills min röst gick, skrattade så min mage värkte och åkte hem klockan 5 på morgonen, alldeles utmattade men lyckliga. och jag tänkte att varje fredagskväll borde vara såhär…

Senaste gången vi sågs stod jag på strand i Spanien och grät mot hans axel och sa att jag hatade honom för att han sårade mig så. Hur kunde han undrade jag? Sex månader senare träffas vi av en slump träffas i London, tar några öl ihop och han säger att jag är helt fantastisk och att han betett sig som ett svin. Vi vandrar runt på tomma gator i Kings Cross tils klockan kvart i fem på morgonen. Ingen av oss vill släppa den andre och vi har ingenstans att ta vägen för båda sov vi på hostel. Vi riktigt panikhånglar som om det inte fanns någon morgondag och jag njuter av att känna smaken av hans mun igen. Komplimangerna och förlåten haglar och han lovar mig att vi skall ses igen. När vi kommer hem till Svea träffas vi igen, precis som han lovat.

Jag har ingen kärlekshistoria, ingen hemsk uppbrytning som har tyngt mig eller så, men jag har fått en.. Uppenbarelse skulle man kunna säga.
Pluggade eett år på ett skit-program på universitetet, innan jag insåg att det var inget för mig. Nu i januari började jag på socionomutbildningen och funderade på om det var rätt för mig. Dålig lön, många som utbildar sig inom det området osv.
Men så insåg jag under en diskussion efter en föreläsning att jag hör hemma här. Allt jag lär mig är så intressant och viktigt, jag kommer kunna förändra folks liv i framtiden, och det känns så jävla stort.
Jag har inte kommit underfund med vad jag ska jobba med i framtiden, men jag har hittat en vägskylt som pekar åt riktningen. Otroligt skön känsla.

Jag flyttade till Aix-en-Provence i södra Frankrike precis när året börjat och pluggar franska här. Bästa beslutet i mitt liv. Har aldrig träffat så bra folk förr som bara är så rätt på nåt sätt och hela den förjävliga hösten jag haft i Sverige försvann ur mitt medvetande direkt. Bäst är alla torsdagskvällar vi festar på som alltid slutar vid nattbageriet vid femtiden. Allra bäst var den torsdagen vi hamnade på efterfest med musikinstrument överallt och skönt folk som var övermusikaliska och bra. Dansade afrikansk dans genom hela Aix till bongotrummor och kom hem vid sextiden på morgonen. Så jävla bra år hittills.

När min pojkvän var på besök hos mig i London och vi såg en märklig comedy show med mina bästa london-människor och jag blev sådär aningen för full fast på ett bra sätt, på det sättet att jag insåg att jag absolut inte kunde vänta de 450 metrarna man måste gå från tunnelbanan hem till mig innan vi kunde ligga utan istället hånglades jag upp längst en vägg i ett av de finaste bostadsområdena i London och sen liksom hade vi sex där längs den väggen. Och det fanns bara han och jag i den stunden, jag var lite för full för att bry mig om om någon såg men tillräckligt nykter för att njuta så in i helvete!
Den väggen passerar jag fyra gånger varje vecka, det gör den grå torsdag an aningen mer fnissig!

Det är så himla fint att ha varit tillsammans i två år snart och fortfarande vara så himla kär!

Det finaste i år var nog när det äntligen blev den fjortonde februari och för första gången någonsin var jag inte ensam. Ännu bättre blev det när den finaste jag vet kom hem ifrån Afrika efter att knappt ha träffats på nästan tre veckor. Och allt blev så bra och enkelt när vi kunde hålla varandra igen. Allt var som det skulle vara och vi kunde ännu en gång viska att vi älskar varandra.

Det var en lördag då jag och mina vänner gick till krogen. Kvällen var allmänt seg och jag ville som hela tiden gå hem och stanna på samma gång. När jag stod vid baren kollade jag mig omkring och såg ett välbekant ansikte, han såg mig också och han gick de fåtal steg han hade till mig. Vi kramades hårt, länge. Vi kollade på varandra och skrattade bara för att det var så sjukt länge sedan vi sågs sist. Vi kramades ännu en gång innan vi skildes åt.

Senare under kvällen satt jag vid ett bord med några vänner och då kom han dit. Han satte sig mittemot och vi kollade på varandra. Den där blicken, leendet, minerna vi ger varandra, sådana där saker som bara vi kan göra. Vi skrattade igen, vet inte riktigt varför. Men jag tror vi bara skrattade för att vi var så glada av att se varandra. Vi satt där ett tag, kollade på klockan och suckade att det fortfarande inte var så sent att man kunde gå hemåt. Sedan gick de andra ut och rökte, då kollade han på mig länge. Jag började skratta och frågade om det var något, då sa han ”man blir ju kär bara av att kolla på dig.” Visste inte vad jag skulle svara på det så jag log, nickade och kollade på honom med den finaste blick jag kan ge.

Resten av kvällen gick vi runt och kollade efter folk och sånt där man gör. Vi gick ut och rökte och sedan in igen för att sitta ett tag. Han höll om mig, sa igen hur det kändes som en evighet sedan vi sågs sist. Jag kramade tillbaka och kände hur jävla bra jag trivdes i hans famn. Sedan ringde hans tjej och gå gick jag hem.

När jag vaknade en natt utan att det gjorde så ont att jag var tvungen att krypa ihop i fosterställning och trycka ner ansiktet i kudden för att inte skrika. Att jag kunde ligga där i mörkret och tänka ”okej, han älskar mig inte längre”, och ”det har gått ett år och han är fortfarande allt, men det är okej”. För det är ju okej. Det är okej att vara olyckligt kär och ledsen och förstörd och isär. Det är okej att låta en endaste liten pojke måla dagarna grå genom att inte göra något alls. Och det är okej att känna att inget blir bättre. För sedan kommer det en natt då man vaknar och känner att hjärtat har läkt en smula. Nästa dag kanske allting värker igen men det gör inte så mycket. För att vakna en natt och känna att tårarna inte behövs, det är värt allt. Jag älskar honom, han älskar inte mig, och det är okej. För det kommer komma en tid då alla nätter är som den där natten.

Jag fick tvåååååååååå kramar av honom

Att hångla med killen jag är så himla, himla kär i, att höra honom säga att jag är den finaste någonsin, att hålla honom i handen och räkna stjärnorna fast det är för många minusgrader ute utan vantar och att nästan somna mot hans axel på en busshållplats. Fast det kanske var sista gången jag träffade honom på riktigt, fast jag saknar honom så jävla mycket, fast han kanske inte tänker på mig alls nu. Hur ont det än kan göra, vet jag inget finare än att få en kyss av personen man helst av allt vill vara med, så det är mitt bästa minne från 2013.

Det finaste som hänt mig hittills i år börjar med det sorgligaste. Min pojkvän gjorde slut med mig och jag blev så himla ledsen, fastän att vi hade pratat om det tillsammans så gjorde det så ont när han tog steget och sa att nu är det slut. Sedan hade jag en klump i magen tills jag en dag stötte på en gammal killkompis och tårarna bara sprutade när jag berättade att det var slut. Sedan den dagen har han inte lämnat mig ledsen en sekund, han skickar fina sms när han vaknar och skriver alltid puss i slutet av varje godnatt. Han kommer med mat till mig när jag har en jobbig dag och han säger att jag har det gulligaste skrattet i världen. Han är det finaste som har hänt i år för han får mig att skratta okontrollerat och värken i hjärtat känns inte lika tydlig längre.

När han hellre sitter i ett hörn på krogen och talar med mig istället för att shotta med sina vänner. Och att han berusad säger ”vi två är ju, liksom, ja”, men tappar orden och ångrar sig och vill inte säga på nytt fastän jag frågar tusen gånger. Och att han senare (äntligen) ger sitt telefonnummer åt mig, så att jag kan ringa om jag inte kommer hem säkert.

Vi var hemma hos honom förra helgen när hans föräldrar var borta och vi firade vår ett års dag. När vi höll på att sommna rycker han plötsligt till och attack-kramar mig hårt och säger: jag älskar dig så himla mycket, lämna mig aldrig någonsin

Det är det finaste men ocskså det sorgligaste, för jag vet att jag en dag kommer att göra det

Jeg fødte min lille sønn!

Det här är nog bara en ganska trivial händelse, som många kanske inte lägger märke till, men jag blev så glad av denna händelse, för som texten ovan kan man bara hitta magi om man tror på det och ser världen med glittrande ögon.

Det var en dag mitt i veckan, när det började bli varmt i början av mars (innan kylan kom igen). Jag promenerade på gågatan i Uppsala, på väg för att plugga tenta och hade lite ont i magen över all stress.

Så går jag där, med en pappa framför mig, som har sin lilla son i en ryggsäcksliknande hållare som barnet sitter i bakom honom. Den lilla killen som är runt 1-2 år dinglar med benen i sin overall och mössa, medan han sjunger högt så det ekar över hela gågatan helt med en massa La la la la la laaa laa. Han ler stort och solen skiner starkt, och alla på gågatan börjar le stort tillbaka.

Det gjorde mig på så himla bra humör hela dagen. Hur barn utan någon rädsla eller utan några sociala normer, kan liva upp tråkiga stressfulla vardagar.

Mitt starkaste minne är när du och vi plötsligt inte skulle finnas mer,när du bestämde det. Och alla dagar efter det datumet var en evig revy av alla tusen ögonblick jag samlat i mitt bröst.
Jag tänker på hur det var med magpirret och de lätta fötterna som sprang uppför dina trappor,och till dig.
Ditt leende och din doft.
Hur liten jag kände mig i din famn.
Hur du plockade upp mig med din envishet och din bestämda röst.
Hur den rösten en gång bad mig att stanna för alltid. Och hur den en gång sa att du inte orkade mer.
Och mina steg blev tunga nedför din trappa och du gick tillbaka från dörren för att inte öppna den igen. Den dagen och den kvällen och den månaden,jag hoppas det dröjer tills den kommer igen.

Värst vad allt ska handla om killar och kärlek här. Jag tror att det bästa som hänt mig hittills iår är alla nära vänner jag fått. Igår bröt min kompis ihop och började gråta över en kille som sårat henne ofantligt mycket. Det är såklart hemskt och jag är ledsen för hennes skull, men jag blev glad att hon kunde öppna sig så där för mig. Att jag kunde vara där för henne.

Att efter 3 år som arbetslös och varit så nära så nära så nära att gå in i väggen för att jag trots att jag räknats som arbetslös har jag jobbat minst 6 dagar i veckan på sammalagt 5 olika jobb. Så en dag ramlar jag in på en arbetsintervju på min egna arbetsplats och får en 75procents tjänst.
Tusen kilo, på riktigt, har lättat från mina axlar men mitt hjärta har tyngts med 5 kilo. Dom är inte snälla där och hur glad och positiv man än försöker vara blir det bara en massa snäs tillbaka. Ska man finna sig i att kallas för gnällkuk på sitt jobb? Men ändå är man ju så tacksam över att man ens har ett jobb. Jag vet inte, men det känns som att livet äntligen kan börja iallafall.

Jeg møtte verdens fineste blå øyne.

Jag flyttade till USA och lämnade allt som innebar trygghet.

Jag var på en fest med en bra blandning av människor, några jag känner och några jag aldrig hade träffat. Jag stod i vardagsrummet med mina två bästa vänner och dansade en dans som nog ingen hade dansat förut. När jag tittade upp så stod han där och log mot mig. Han nickade som hälsning och precis när jag skulle hälsa tillbaka så slogs låten, som spelades när vi för första gången hånglade, på. Jag började le som en idiot och när jag äntligen vågade titta in i hans ögon såg jag att han tänkte på samma sak. Han sa något till sina vänner och började sedan gå mot mig. När kan kom fram böjde han sig ner och gav mig en kram medan han viskade något jag inte hörde i mitt öra. Han tog min hand, ledde mig till hallen och tryckte sedan upp mig mot väggen och kysste mig. Eller ja, hånglade upp mig. Efter en, alldeles för kort, stund mumlade han mot mina läppar ”Ska vi gå ut och röka?” Det var det mest sexiga någon hade sagt till mig.

När han sa att han älskar mig.

Två år. I två år har vi kämpat sårats skadat varandra. Mötts i natten sprungit ifrån varandra för att komma krypandes igen. Vi har varit fega så otroligt starka, så svaga och så jävla rädda. Vi har kysst andra längtat bort lämnat och saknat och jag kluddade i min dagbok att ”det är det här som kommer att förgöra mig”. Och sen helt plötsligt bara tog allt vändning.

Helt plötsligt kommer han till klubben bara för att möta mig mitt på dansgolvet och hångla upp mig han kollar mig i ögonen och säger ”Emma det är du och jag för alltid va?” han väcker mig med kyssar i nacken han säger inte bara utan han visar allt som jag någonsin har längtat efter. Han säger att om hela världen skulle rasera ska vi fullfölja vad vi sa när vi precis hade träffats. Då ska vi sitta på två brassestolar med en flaska rött, hångla, le och säga att allt vi någonsin har behövt är precis här och nu får världen gå under för bara några få sekunder är evigheten vi behöver för att förstå.

Han liftade med en polisbil för att hinna ge mig en nyårskyss och jag var så lycklig att jag varken hörde eller såg fyrverkerierna.

jag bröt foten. och det var verkligen inget roligt minne, men alla sjukhusdagar, det är fina minnen.
1 vecka exakt, låg jag och väntade på att klockan blev 14.00 för exakt då började besökstiden och exakt då klev min pojkvän, världens finaste, in genom dörren till sös för att bara sitta på sjukhuskanten, pussa mig och hålla min hand. torka alla mina tårar och ge mig nya tulpaner om de han köpt någon dag tidigare vissnat till sig lite.

han är det finaste jag har och 2013 kommer bli ett fantastiskt år.

I somras när jag äntligen tagit studenten begav jag mig ut på en tågluff runt om i europa och sket i allt som hade med jobb-ångest och trasigt hjärta att göra. Sista stoppet var Berlin och där träffade jag en kille från Australien som jag hängde med i flera dagar. På sunkiga barer, eller med en öl i parken. Det var så fint för mellan oss fanns ingen sexuell spänning, bara en så fin vänskap. Jag åkte hem till Sverige och han fortsatte resa runt.
Sen kom jul och jag fick en resa till Berlin i julklapp, en resa för att möta upp honom, återigen Berlin. Det blev Januari och äntligen sågs vi på exat samma hostel som vi gjort för ett halvår innan. Det var krampaktiga kramar och ”Minns du när vi gjorde det där?”.
Det gör ingenting att jag inte har någon som är kär i mig, eller att jag inte är kär i honom, för det finns så många fina människor runt om i världen som jag inte träffat än. Så mycket jag vill se och upptäcka, jag vill inte ha någon som håller mig kvar.
I vinter ska jag flytta till Australien och då kommer han och jag kunna dricka öl på stranden varje dag. Jag och min fina Australienska vän!

att jag skrev ett brev till en urfin musiker och undrade vart jag kunde köpa hans skiva fysiskt. Det gick inte men han erbjöd sig att ordna det ändå. Så nu står den där i hyllan min, signerad och första skivan någonsin för honom (no:1 står det), och jag blir alldeles pepp utav den fastän mitt hjärta slutar slå varannan sekund.

När vi gick hemåt genom Paris på La rue Bonaparte en natt och plötsligt blev tilltalade av en alger-fransk, äldre man. Han hade hört att vi pratade svenska och undrade hur det stod till med oss. Han började så sakteliga att berätta sin livshistoria på perfekt fransksjungande norsksvenska. Han berättade hur han hade träffat Ing-britt från Härjedalen och hur han kom att falla pladask för denna skandinaviska skönhet (som han själv sade) och hur de kom att bosätta sig i Norge i 20 års tid. Hur de älskade varandra och hur bra han trivdes i Skandinavien. Han berättade hur han fortfarande älskade henne, men att hon gått bort något år tidigare och att han nu återvänt till sin hemstad och hade börjat vänja sig vid ett liv utan henne. Han avslutade hela historien med att leende önska oss en fortsatt trevlig kväll och gav oss var och en farväl-kyssar på handen. Sedan vandrade han vidare genom natten och vi fortstod inte riktigt om det var en dröm eller om sådana män faktiskt finns på riktigt.

Finaste och jobbigaste var att släppa honom på flygplatsen. Han grät, jag grät och fem månader kändes så helvetes länge. Men att trots det vara så säker på att vi klarar det känns så himla tryggt.

Fast fem månader visade sig bli två, för imorgon sätter jag mig på ett plan för att möta upp honom på andra sidan jorden.

I tisdags. Min pojke och jag, fullt påklädda under täcket, jag med huvudet vid hans fötter och med benen på hans axlar, han med sina underbara ögon och sitt leende. Vi pratade, bara pratade tills jag var tvungen att cykla hem. Innan jag skulle gå sa han, varför gör vi aldrig såhär, bara pratar. Min pojke, min bästa vän i hela världen. Jag är 18 år, tre och ett halvt år tillsammans och det känns fortfarande pirrigt när han kysser mig. Jag älskar livet!

Direkt efter tolvslaget på nyårsafton hörde mitt ex sen 8 månader tillbaka/killen jag älskar mest i hela världen av sig och ville träffas. Jag visste att jag inte borde, men av alla människor i världen inklusive hans flickvän så valde han att starta 2013 med mig.

I November slutade vi vara ihop. Svart vinter och tunga skor. Min bästa vän och vår fina värld. Borta på en helg när han var i ett stormigt New York. Sågs några gånger men allt var: så. himla. omöjligt. Jag skickade så många brev trots att jag aldrig fick några svar. I februari åkte jag till hans etta. Kysstes så hårt som det går. ”Du slutade aldrig höra av dig. Alla brev. Om inte det är kärlek så vet jag inte vad”. Så sa han till mig. Det är mars nu och jag tror bestämt att vi är ihop igen. Att få tillbaka min finaste vän och kärlek är det bästa som hänt mig 2013.

Att min syster berättade att en av hennes kompisar tycker att jag har så himla egen och fin stil och att hon hade tagit med en bild av mig till frisören. Gjorde mig så himla glad!

När jag stod och dansade på ett dansgolv förra lördagen och när jag vände mig om stod en kille med de finaste ögonen där och tar min hand. Vi pratade bort hela natten och det visade sig att han har allt det som jag satt upp på min check-lista. Vi åker hem till honom och dagen efter när vi ligger i sängen kramar han mig hårt och viskar ”lämna mig aldrig”. Sen hade jag den finaste söndagen tillsammans med en kille jag inte ens känt i 24 timmar.

Jag flyttade till Oslo för en månad sen.
En lördagskväll hamnade jag på fest hos en gammal vän till mig.
Där någonstans stannade allting upp, för där var han jag hade tyckt om så en gång.
Han var också nyinflyttad.
Vi gick till balkongen och tog en cigarett. Jag yttrade högt min undran över varför ingen ville bli ihop med mig.
Då sa han- Men jag ville bli ihop med dig.
Allt stannade upp för en sekund och jag bara stod där och tittade på honom.
Men till saken jag vet att han har flickvän nu.
– Varför sa du aldrig det till mig då?
– För det blev aldrig av. Jag trodde du hade glömt bort mig efter att jag hade tillbringat sommaren i Frankrike.

Just där då ville jag bara slå honom.
Sen föreslog han att vi skulle ta en kaffe nån dag.

Men jag sa att det inte gick. Sen sa jag- Du har flickvän. Både du och jag vet hur det här kommer sluta. Och nej, ingen kaffe någonsin. Någon kommer bli ledsen och det är inte du och jag.
Så han log och sa- Du har rätt. Det blir nog bäst såhär.

Jag är faktiskt rätt glad att jag sa så. 2013 har hittills varit så knäppt Sandra. Men det är skitkul och jag älskar det!

det var en fredagskväll när det plingade på dörren och en av mina allra bästa vänner stod utanför dörren, hon som egentligen bor i paris och jag saknar så hjärtat går sönder lite varje dag. men så plötsligt stod hon bara där, och vi skrattade och grät och jag var tvungen att peta på henne då och då bara för att förstå att hon var verklig. dagen efter klädde hon ut sig i en hamsterkostym och överraskade alla våra andra vänner. då skrattade jag och grät också, för att jag har vänner som äger hamsterkostymer, som dansar sig svettiga och sen dansar ännu mer, för att kärlek finns och för att det finns saker avstånd inte kan förstöra.

Att jag träffade en kille som var så snygg att jag höll på smälla av från en oseriös dejting sida, och att vår dejt började på fotografiska och övergick sen till en fika som blev till ett par öl på en bar. Och att han sen ville att jag skulle följa med på förfest och träffa hans kompisar och att vi sen dansade och hånglade oss svettiga i Marie levaus källare fastän jag skulle jobba vid kl 11 dagen efter. Och när vi stod där på perrongen efter att han tillbringat natten hos mig, och vi inte kunde sluta kyssas och han kollade i mina ögon och jag var så jävla fast på en gång. Och nu är han min pojkvän!

Jag bjöd hem honom till mig för några veckor sen, det var fjärde gången vi sågs och jag var fortfarande fladdrig i bröstet av honom. Mitt internet fungerade inte så vi kunde inte spela upp någon musik förutom den som låg på hårddisken sen länge, indielåtar man lyssnade på för 8 år sen när man var femton och trodde man var ensam i världen. Och han kände igen allt, vi lyssnade och pratade om allt och hånglade på golvet i timmar som om vi vore tonåringar igen.

Jag vill bara ligga på min bäddade säng, lyssna på lyckliga sånger, läsa lyckliga texter och sucka djupa lyckliga suckar för jag har blivit kär.

Jag flyttade hem till Sverige. Var jävligt förvirrad och runkade av min ex pojkväns bästa kompis. Sa till mig själv ”Inga fler snubbar”. Det höll cirka en vecka sedan hitta jag en kille som jag sov sådär fruktansvärt bra bredvid men som jag absolut inte fick sova bredvid. Tänkte än en gång ”Inga fler snubbar”. Det höll cirka en vecka sedan försvann jag in på ett rum med en gammal förälskelse.
Och återigen har jag lämnat landet och tänker ”Inga fler snubbar.”
Men va fan, jag har så himla dålig självdisciplin…

Jag har haft 2013 fyllt med all otur man kan tänka sig men sen var jag hemma hos mina föräldrar och fick nybakat bröd på morgonen med ost på och riktigt kaffe. Mamma bad mig sitta i hennes famn i soffan så vi fick vara fysiskt nära-nära också. Och så satt vi så och jag åt min frukost

I höstas blev jag uppringd och erbjuden mitt drömjobb och nu ett par månader sitter jag här i Hong Kong och är i uppstarten till att börja leva mitt drömliv. Jag bor och jobbar i den stad jag älskar mest av allt i hela världen och trots för att jag saknar alla där hemma är jag säker på att 2013 kommer bli ett fantastiskt år som lever upp till mina drömmar.
//jonna d

Det bästa som hänt mig är att jag har hittat mitt gamla jag igen efter två år av ätstörningar. Klarade av en vecka i berlin med snabbmat, alkohol, fika och vänner nästan utan problem. Det är stort.

Jag var den tjejen som älskade skolan förra året, men nu är jag inte alls pepp längre. Det känns som om alla mina klasskamrater redan hittat sin väg. De vet vilken klädstil de har, vilka kompisar man kan lita på, och vilket utseende som är ute och vilket som är inne. Jag vet inget av det. Jag ändrar min klädstil från dag till dag, och just nu känns det inte som om det finns någon vän jag kan lita på.
Det var första gången för några dagar sedan jag fick den mest betydelsefulla svaret på flera veckor, jag fick det när jag gick ned till min 5 år äldre storasyster och grät med huvudet ner i hennes kudde och berättade hur allt varit dem senaste månaderna, hur vänner bara kan svika en, hur jag inte har hittat min väg att gå, och att jag så gärna vill vara som dem andra, bara smälta in och inta vara så töntig som alla verkar tycka att jag är.
”Tilde, du äger” Svarade hon.
Det är det finaste som hänt 2013, tänk att bara två ord kunde laga min värld så enkelt.

Åh, kanske att ens inleda det nya året på en strand med personer som ligger en så himla vart om hjärtat. Eller att spendera dem första dagarna av 2013 i en liten by i fjällen med samma personer, och medans föräldrarna sover så smyger barnen ut och dricker öl och sjunger karaoke med bybor som har konstigt accent. Eller kanske när jag stötte på fina klassisar på stan som jag inte direkt hänger med men så bjuder dem en på en flaska vin och man dricker den i solen medans man pratar om livet och märker att man har så mycket mer gemensamt än vad man trodde. Typ så. <3

Det bästa som hänt hitintills är nog när min kompis hade 18-årsfest i mitten av januari. Det var bokstavstema på festen och jag var utklädd till plast. Jag hade sytt en klänning av rosa plastpåsar och gjort en plastrosett att ha i håret. Min storebror hade dessutom satt lampor i klänningen så att den kunde blinka i alla möjliga färger. Detta var dock en hemlighet som jag höll för mig själv. När gästerna kom fylldes huset av alla möjliga utklädnader som stod i köket och pratade, dansade i vardagsrummet eller stod på altanen och rökte. När alla hade kommit och dansgolvet var fullt av folk så gick jag till datorn och bytte till min favoritlåt. När refrängen började så satte jag på min klänning så att den började blinka och alla vände blickarna mot mig. Alla blev helt fascinerade och imponerade och jag stod i mitten av en cirkel med alkohol i blodet och mina vänner runt omkring mig. Det var en magisk känsla.

träffade en pojke från kosovo med smilgropar på en bar. han lutade sig fram och ville känna i mitt hår.

Jag bor i en liten storstad med ett rosa slott på en höjd varifrån man kan se hela staden, alla bilar, människor, cyklister och fulla studenter. Jag brukar gå upp dit sätta mig på staketet och tänka på bra saker, andas och känna hur vinden drar i håret och bildar imma på glasögonen. Det är mitt favoritställe i hela världen. Så en gång när jag satt där och njöt av att för ett tag bara vara en åskådare till allt som hände där nere kom en liten vinglig farbror och satte sig bredvig mig på staketet. Han presenterade sig och berättade att när han sett mig sitta här uppe på staketet hade han inte kunnat låta bli att kämpa sig upp för backen som egentligen var alldeles för lång för honom. Han berättade att han bara var på besök men att han som 15-åring bott här och att han då precis som jag brukade klättra upp på det smala staketet och spana utöver staden och njuta av att för en stund bara vara en åskådare. Han sa att det var hans favoritplats i hela världen och det kändes så himla fint. Där satt vi, jag en fräkning 17-åring och han en rynkig 87-åring, som frusna fågelungar på ett rostigt staket och pratade om livet och delade anekdoter. När vi tillsist skulle gå skilda vägar öppnade han sin plånbok och gav mig ett knöligt fotografi på en vinglig pojke på ett staket framför ett slott ovanför en stad och jag kunde inte sluta le.

att trotts förvirrade känslor, hopplösa gråtattacker och frusna fingrar så fick jag hjälp. så får jag hjälp. för min ätstörning. så tack den där dagen och för min mamma som tog mig på pendeln så jag fick prata och gråta när någon såg och inte ensam. önskar 2013 ska bli bra tillslut, någon gång.

Det bästa var att jag fick börja år 2013 (och för den delen sluta 2012) med att ha tjänstledigt och resa runt i Asien. Hela vintern försvann och jag har besökt nio fantastiska länder, träffat fina människor, skitit att det är måndag och gjort det jag vill när jag vill. Att bara hoppa på cykeln och cykla ner till stranden med en snorkel och cyklop i cykelkorgen, hoppa i det klara turkosa vattnet och efter några minuter simma med en jättesköldpadda. Och att åka moped genom små byar i Vietnam när solen håller på att gå ner och se små barn springa ut ur sina hus för att hinna vika och ropa ”Halloooo!” Det är det bästa som 2013 har gett mig än så länge.

När mitt ex var hemma från Paris i en vecka och jag kom hem till honom på torsdagskvällen och skulle sova där till på fredagen. Jag hade sovmorgon på fredagen vilket var perfekt. När jag sitter på bussen till honom så smsar han att han sitter på en bar med sina vänner istället och att han glömde bort att jag skulle komma. Jag blir jätteledsen och går av bussen och börjar gå hemåt när han plötsligt ringer och jag funderar ett tag på att inte svara men gör det ändå. Han frågar mig vart jag är och jag svarar att jag är på väg hem eftersom att jag inte vill till en bar på Söder. Han blir helt till sig i telefonen och undrar vad fan det är jag snackar om. Det visade sig att hans vänner (som tydligen hatar mig lika mycket som när jag och mitt ex var tillsammans) hade skickat smset för att de ville inte ha mig där.

Efter mycket om och men börjar jag gå mot mitt ex hus och han möter mig vid S:t Eriksplan. När jag kommer hem till honom har hans vänner gått förutom en, den snälla. Jag var väldigt lättad. Ändå kändes det helt fel att vara hemma hos mitt ex men nu var jag ju där. Vi satt och rökte under fläkten – precis som för ett år sen. Han och hans vän var höga – precis som för ett år sen. Sedan blev vi alla höga – precis som för ett år sen. Jag och mitt ex gick till hans rum för att ha sex och sedan somna -precis som för ett år sen. Och jag kollade mig omkring och tänkte för mig själv: Det finns ingen chans att jag ett år senare fortfarande ska sitta i hans lägenhet, röka på, kolla Two and a half men, ha sex och sedan sova och sen repeat varje helg.

Den bästa dagen i mitt liv var dagen efter den här dagen, då jag sitter på bussen hem från honom på väg till skolan och inser att jag inte vill ha honom längre. Jag vill inte ha det såhär. Jag måste ha kommit längre i mitt liv än så på ett år. Att komma över honom har vart som en berg-och-dalbana men just på bussen till skolan andades jag ut och tänkte: Nu är det helt över. Och den känslan slår allt som jag känt 2013.

Vi satt på muren i en kyrkogård och sträck rökte vår fjärde cigarett.
-Jag vill aldrig att du ska gå, sa jag
-Då gör jag inte det, sa han.

Ett halvår senare vaknar jag bredvid honom varje morgon med ett leende på läpparna. Varje gång jag kysser honom så känns det som att jag går sönder inuti, som om jag skulle dö utan hans läppar mot mina.

Finaste stunden tror jag var efter dem där första två dagarna tillbaka i Sverige. Efter att ha bott i ett annat land i ett halvår och man sitter uppe två nätter i sträck och pratar om allt, verkligen allt med dem som ligger en varmast om hjärtat, min familj och mina två bästa vänner, tills man blir alldeles trött i hela kroppen för man har pratat så mycket. Efter att ha tänkt på detta och man känner sig lyckligast i hela världen. Älskar er så mycket.

Den fineste dagen i 2013 var den dagen ex-kjæresten spurte om jeg kunne ringe han, tre måneder etter at det ble slutt. Ikke fordi han ville at vi skulle bli sammen igjen. Men fordi han savnet bestevennen sin og trengte noen å prate med. Siden den dagen har vi pratet i telefonen minst 3 ganger i uken.
Noen dager er det veldig vondt at vi bare er venner, men som oftest er det bare kjempe fint å ha bestevennen min tilbake i livet mitt. Jeg er så glad i han, selv om vi ikke kan være noe mer enn venner. Han er den fineste personen i livet mitt og min første kjærlighet, men alt det romantiske er over mellom oss og det gjør meg ingenting sålenge han er i livet mitt.

När jag stod utanför en nattklubb en decembernatt med killen jag träffat länge och som jag tycker om så att hjärtat gör ont. Han som säger att han tycker om mig som vän, även om vi umgås som något mer. Han som skjuter bort alla som kommer för nära. Honom som jag känner bättre än han känner sig själv. Och så säger han plötsligt orden som jag velat höra: jag är kär i dig. Visserligen följt av ”men du måste släppa det här, du måste gå vidare, för jag kommer bara göra dig besviken”. Och det gjorde han också, eftersom han senare tog tillbaka alltihop. Men just då, den decembernatten, så stämde det. Då var det så han kände. Och det är inte nåt han någonsin kan ta ifrån mig.

Hela vecka 9. Vi har åkt på skidsemester i Sälen så länge jag kan minnas, ändå har jag aldrig varit så förälskad som efter den här gången. För den här gången vågade jag. Jag vågade kasta mig ner i puckelpistar och raviner och älskade det genom hela mitt blodomlopp. Stirrade ut solnedgångar, flåsade upp för backen för att kunna sjunga mot månen och stjärnorna.

Sista dagen var det snöstorm på fjällen. Alla sittliftar var stängda. Det blåste så man knappt kom ner för backen till en början. Blåste så kinderna brände de sista minuterna i ankarliften. Och jag skrek ’Vi lever!’ och skrattade så jag ramlade omkull och då skrattade jag ännu mer. Skrattade för att vi levde, för att vinden piskade snö i ansiktet på oss och påminde om att det finns starkare krafter än alla taniga människoarmar tillsammans. Och solen bara lös och lös mot glittrande snö som for över kalfjället. Det var det vackraste jag sett i hela mitt liv, det vackraste jag känt i hela mitt liv.

Sen kom söndagen, dagen som man liksom valt att inte tänka på. Jag satt i baksätet på bilen bredvid min lillebror, min pappa var inne på hotellet och checkade ut oss och jag gnydde som en hund för det kändes som att mitt hjärta var dubbelt så stort som dagen vi anlände. Sen rullade vi i 6 timmar, alla skogsklädda fjäll blev till platta åkrar medan jag lyssnade på All I Want med Joni Mitchell tusen gånger i rad.

När han äntligen rakade av sig den otroligt löjliga mustaschen och blev sitt gamla stiliga jag.

Finaste stunden måste ha varit någon av de galnaste danskvällarna i vår egna krog. Musiken bara dunkar på och man har en öl i handen och är omringad av de otroligaste människorna som man känt i knappa 5 månader. Studielivet är bäst!

Jag förlorade två relationer som varit så otroligt viktiga för mig. Jag gick sönder. Jag trodde att allt gick sönder, men det är inte sant. Jag har så himla mycket kvar. Jag har de tre finaste vännerna i världen som jag när som helst kan gå till för att gråta på en axel och jag mår alltid så bra när jag har träffat dem.

Det finaste som har hänt i år är att de har skrivit 60 små lappar med fina ord och lagt i en burk där det står ”Dosering: 1 morgon, 1 kväll i en månad. I värsta fall: Överdosering tillåten.”

För två veckor sen åkte jag till hon jag har känt nästan längst som har flyttat till Uppsala, fast mer långt ut på landet till ett kollektiv på en herrgård. De skulle ha inflyttningsfest och vi var en massa människor som skulle dansa i deras balsal under en jordglob omgjord till diskokula, spela pingis, dricka alkohol ur glasburkar och sova nästan allihopa på deras golv. Det var en sådan sak som jag aldrig kunde tänka mig att jag skulle få uppleva och jag ville aldrig åka hem igen.

my boyfriend broke up with me in the most groundshaking way, and I stayed in bed for 2 months or maybe more even though it was summer. Sometimes I even stayed on the floor cause my body couldnt handle the softness of a bed. It was horrible. And then he moved to the other side of the world. Literary. And got depressed. Now he misses me, but I am so over it even though I sometimes feel sad about it, but still over it, and its spring and it feels so so good that he is depressed over there in Canada, and misses me, and I dont miss him nearly as much. YES. Karma strikes back. Puss

Sov för första gången, sen jag flyttade till England i början av året, en hel natt utan att vakna på grund av kylan. Att vara två under täcket kan vara den bästa lösningen för alla med dåligt isolerade stenhus. Och att dessutom bli extra varm inombords av en godmorgon-kram gör bara det hela ännu finare. Bästa känslan 2013 bjudit på hitintills och så himla mycket mer värt än skyhöga gasräkningar.

Vi hade otur med att Alla Hjärtans Dag var på en torsdag detta året och vi skulle tyvärr inte ha möjlighet att vara tillsammans på den officiella dagen.
Vi smidde ändå planer för att fira en inofficiell Alla Hjärtans Dag på lördagen istället.
Men vi hade ännu mer otur, för han blev sjuk och vi kunde inte riskera att jag blev smittad så det blev inget Alla Hjärtans Dag firande alls eller något med att träffas! Inga pussar. Inget gosande. Inget tramsande. Inget vi tillsammans alls!

Men vi gav inte upp. Nästa helg, då kunde vi träffas! Han lyckades bli nästan helt frisk och vi kunde äntligen fira vår Alla Hjärtans Dag! Vilket vi gjorde ordentligt genom att fira den i stort sett hela helgen. Och söndagen var den bästa dagen (även om det var den dagen han skulle åka hem). Vi hade på lördagen köpt en flaska bubbel som vi drack på söndagsmorgonen efter frukosten. Jag blev lite lullig, även om jag inte är så värst lättpåverkad i vanliga fall, och började pussas en massa.

Det bästa med det hela var att han lyfte upp mig från soffan och bar mig till sängen.
Verkligen jättespeciellt för mig, för egentligen är jag alldeles för tung för honom (och det är inget jag bara säger) men han gjorde det ändå. Och jag älskade det!

Ögonblicket då jag insåg att alla killar inte är som min förra kille, speciellt inte han som låg mitt emot mig och smekte mitt hår. Denna underbara varelse som förändrat hur jag trodde kärlek skulle vara. Men nu vet jag. Att kärlek ska inte vara att man gråter sig till sömns och inte vågar prata med sin respektive om eventuella problem. Kärlek ska vara pirr i magen och att rusa in i någons famn för att trots att den inte ens gått 24 timmar sen ni senast sågs så har du saknat denne så otroligt mycket. Kärlek ska vara att gå hand i hand och försöka pussas samtidigt och nästan gå in i ett träd på kuppen. I det ögonblicket sa jag att jag älskade honom, och väntade med bultande hjärta på vilket svar jag skulle få tillbaka.
Han älskar mig också.

Det har inte hänt något speciellt på mitt år än, men om jag skulle få önska skulle detta gärna få hända:
Att jag äntligen skulle bli kär. Jag skulle äntligen få känna någon annans läppar mot mina. Ha min hand i någon annans hand. Sova med någon. Få godnattpuss av någon. Dela glädje med någon. Ha någon som kramar mig hårt när jag gråter. Bråka med någon och sedan säga förlåt för allt och älska varandra ännu mer igen. Det är vad jag önskar. Jag vill bli kär i någon.

den 18:e Januari friade min pojkvän till mig. vi var pa promenad i en jätte vacker snöklädd park i Berlin. det var superkallt men fantastiskt fint. pa ett avskilt ställe, med utsikt över staden, gick han ner pa knä och fragade om jag ville gifta mig med honom. I en vacker bla ask hade han den finaste ringen jag nagonsin sett. jag sa ja och vi bada grät av lycka, kramades och kysstes tills läpparna var bla. den känslan glömmer jag aldrig, det var eufori!

Till Sofia, som kommenterat långt däruppe. (Nr 69?).
Exakt samma sak hände mig!! Tänk att något som borde vara en dum idé kan vara så himla bra! Nu har vi snart varit tillsammans i ett halvår och han är nog det bästa detta året!

2013 började med att jag tappade bort en av mina äldsta vänner och min pojkvän. tråkigt men skönt på ett sätt, för de var inte rätt.
jag hittade också en vän som jag inte trodde var möjlig. efter tre dagar trodde folk att vi var syskon för att vi kände varandra så bra. han vet mer om mig än alla förutom min bästa kompis. han får mig att må så bra och jag känner mig så trygg med honom, men han är en av mitt ex’s bästa vänner, och nu har vi inte pratat sen i januari och jag saknar honom, men är rädd att han betydde mer för mig än jag för honom.

Något av det finaste som kommer att hända i år är att min underbara, vackra, älskade syster får barn. Typ vid midsommar. Jag blir moster för första gången, och jag ser väldigt mycket fram emot det!

När min pojkvän efter ännu ett av mina sammanbrott tvingar upp mig hur sängen, tar med mig till hallen där vi har en helkroppsspegel och säger ”klä av dig” medan han drar ner rullgardinen. Jag bara står där och har upprepar, ”klä av dig… Så jag får säga allt jag tycker är vackert hos dig”. Så klär han av sig istället så att jag också ska göra det. Sedan står vi där nakna och han börjar med mitt ansikte, fortsätter med mina axlar och lovordar hela min kropp. ”Ser du nu hur fin du är? Jag önskar att du kunde göra det, se det jag ser”

Det är nog det finaste jag varit med om, jag grät för det betydde så mycket. Höra att han tycker om mig, hela mig! Jag kan inte med ord beskriva hur mycket han stärkt min självkänsla. Istället för att hjälpa mig gå ner dom där 5kg som jag tycker behövs, säger han att jag inte kommer bli nöjd bara så. För då hittar jag ett annat fel, du måste jobba med ditt inre och inte ditt yttre kan han säga.

när vi trötta och slitna i ett sydamerikansk land går på okända vägar som aldrig tycks ta slut. det är inte en taxibil i sikte och jag säger ”förlåt, förlåt, förlåt” till min vän för att det är jag som släpat med henne dit. men som en räddande kvinna så kör en vit flakbil förbi och stannar utan att vi försökt lifta.
hon säger att vi kan få åka med på flaket om vi ligger ner för att det är lite olagligt. vi blir överlyckliga, kastar oss upp på flaket och har en halvtimmes resa liggandes på rygg där vi ser världen med ett nytt perspektiv i en ny fart. höjdpunkten var när vi åkte genom en evighetstunnel med lysrör i taket som glimmade och känslan av evighet infann sig.

(filmen the perks of being a wallflower påminde mig lite om vår tur)

Jag tänker så det knakar men kan inte komma på en enda speciell sak som hänt. Det enda som känns värt att nämna är morgonen då solen visade sig på riktigt för första gången efter den långa vintern. Då satt jag med huvudet mot fönstret på bussen till högskolan och kom på mig själv att tänka: ”Oj, vad lycklig jag känner mig just nu”. Sen satt jag hela bussresan och försökte analysera och sätta ord på situationen. Är inte så ofta jag känner mig ovanligt lycklig direkt, även om inget är fel egentligen. Men jag log hela dagen i alla fall.

När en kille som jag träffat några gånger sisådär smsar en sen kväll och frågar om jag och Molly vill komma över. Molly är min lilla tax. Blev lite småkär bara av tanken på att han förstod att hon kommer med mig, att hon inte prioriteras bort. Han visste liksom att det är hon och jag against the world, men han ville bara vara med på ett hörn. Himla fint ändå.

när jag flyttade över atlanten för att få vara med min pojkvän. när jag efter att ha blivit hotad med pistol av min rumskompis på college som tog tunga droger varje kväll, flyttar ut därifrån utan att ha någonstans att bo för att jag inte klarar av det och flyttar runt i en resväska resten av terminen. när jag ligger gråtandes i hans säng för att allting går så jävla dåligt just nu, och han frågar ”ångrar du att du kom hit?” och jag inser att nej, det gör jag inte. verkligen inte alls. trots allt som hänt så är han fortfarande värd det. då jag insåg att mina känslor för den här pojken är på riktigt.

Vi bokade en resa ihop, en flygbiljett till Budapest och ett interailkort i Europa. Vi ska kyssa äldre killar, dricka alldeles för mycket öl och bara vara tillsammans och jag känner på mig att det här kommer att bli det bästa någonsin.

På Alla hjärtans dag gav den där söta pojken mig rosor och choklad. Jag har aldrig fått det förut av en kille. Jag blev så glad så att jag hoppade på honom och begravde honom med kyssar. Nu är han min första riktiga pojkvän.

Så lustigt att du skriver detta just idag när jag precis har varit med om något superfint!
Satt och fikade för mig själv i tre hela timmar eftersom jag är ledig och allt. Halva tiden gick åt till att dricka mina fyra koppar kaffe och den andra halvan gick åt till att spana på en av snubbarna bakom kaffebaren. Detta stället är lite speciellt och det går liksom ut på att man ska få se hur och när de brygger det där fantastiska brasilianska filterkaffet så jag placerade mig väldigt strategiskt vid bordet precis bredvid så jag kunde titta när han bryggde (nåja) hela tiden.
När jag skulle gå sa han ”hey, I forgot to give you a loyalty card” och gav mig ett fullt kort med tio stämplar. När jag förklarade att jag bara druckit fyra koppar sa han ”Yeah, I know. I just want to make sure that you’ll come back and the next coffee’s on me”. Sen såg jag att denna mörkhåriga vackra man som lät irländsk hade lämnat sitt nummer på baksidan av kortet. Ihhhhhh.

jag och min flickvän var på hennes vänners fina bröllop och på festen flydde jag till toan en bra stund för att jag överfylldes av ångest. jag kände att jag inte passar in, eller rättare sagt att jag var rädd för det, då den umgängeskretsen är väldigt väldigt olik min egen här i Göteborg. det är en ganska fånig sak jag tänker mycket på, hur jag framställer mig själv bland olika människor. en slags prestationsångest. en av min flickväns vänner som jag inte träffat så många gånger satt och höll min hand och pratade om hur bra jag är och om ångest i allmänhet.
sedan innan jag och min flickvän skulle sova nämnde jag att jag inte förstod hur hon orkar med mina humörsvängningar. och då pratade hon länge länge om hur mycket hon älskar mig, hur hon vill vara en del av mina känslor, både lycka och ångest. att även om vi är ganska olika på vissa sätt, så kommer hon att vara vid min sida no matter what.

och det kan vara den finaste och mest betydelsefulla bekräftelsen jag någonsin fått.

Några timmar innan midnatt, sista dagen på 2012, skrev han till mig och önskade mig ett gott nytt år. Skrev att 2013 var det år han kom tillbaka till mig. Det var det också, några månader tidigare än förväntat åkte jag till honom som jag så många gånger tidigare gjort och han hämtade upp mig med sin gula volvo, så som han så många gånger tidigare gjort. Jag vet inte om det var så att jag var så lycklig att jag inte visste vad jag skulle tänka, ännu mindre känna. Veckor gick, det kändes konstigt att få känna på honom, smaka av honom och se honom sitta där. Men jag höll kvar i det som en gång varit. När vi för ovanlighetens skull bestämde oss för att gå ut och fika, satt han där, framför mig och började berätta om allting som var så fel med världen. Allting som var så fel med oss. Han satt där utan att tänka på mig. Utan att försöka förstå hur det kändes att höra det där. Han bara välde ur sig allt han någonsin tänkt, som om han pratade med en främling. Någon som inte var jag. Att det var okej att säga så för att han ändå inte pratade om den han talade med. Men det gjorde han. Jag mådde dåligt i dagar. Utan att göra slut. Jag låg hemma och hatade honom. Kröp ihop över kudden. Smsade, frågade hur han kände och gång på gång fick man veta att han inte visste. Han bara ville vara med mig, inte med någon annan och han gjorde inget annat än sakna mig. Ville bara träffa mig. Det var runt den tiden min katt dog. Hela dessa två veckor var som om någon hade kört över mig med en lastbil, trampat på mig och sen rivit ut mitt hjärta. Dag in och dag ut hörde jag katten jama. Dag in och dag ut tänkte jag att vi skulle göra slut. Sen när jag hade lugnat ner mig, träffade jag honom igen. Kände nästan direkt att det här är inget man kastar bort. Då gjorde jag som alla tjejer där ute någon gång säkert velat göra, eller känt behov av. Jag skällde ut honom. Som en stark kvinna stod jag där och sa att om han någonsin gjorde det igen då lovade jag att han skulle få känna på sin egen medicin. Kände mig fruktansvärt stolt över att vara kvinna i den stunden. Världens girl-power känsla. Rösten i bakhuvudet ropade ”you go girl” om och om igen! Ännu bättre är väl att han dessutom har skärpt sig. Han har på senare tiden visat att han uppskattar verkligen mig. Dessutom känns det skönt att veta att jag älskar honom tillräckligt mycket för att bli ledsen när han gör så, och att jag älskar honom tillräckligt lite för att göra slut om han någonsin gör det igen.

Jag väntade och längtade och hoppades hela januari, hela februari, långt in i mars. Räknade dagarna tills han skulle komma hem. Sparade på allt som är jag för aldrig i livet att någon annan än han ska få det. Han liksom var (är) ett konstant bakgrundsbrus. Helt i onödan. För det spelar ingen roll att man delar samma gator när den ena inte vill.

on new year’s eve my boyfriend and I saved a foreign girl from a few guys that harassed her, hurted her and even threatened her with a gun. i do not know until today where we got our courage from – maybe from the new years wine or the adrenaline of the situation. it was pretty scary, but when the guys were snatched by the police and the totally distraught girl were save and a little better and called me ”her angel” it felt pretty right.
good feeling to start your year with a good deed and a new friend.
<3

Jag och min närmaste vän ”gjorde slut” idag. För det var nästan så det var, ett intensivt förhållande.
Jag hade spenderat år, månader, dagar med hennes tunga problem som kvävde mig gång på gång. Jag satte henne hela tiden först och fick absolut inget tillbaka. Nånsin.
Jag kände att jag automatiskt hade ansvaret för henne för att ingen annan brydde sig. Jag var alltid där, hela tiden.

Men hon brydde sig inte om det, hon kastade skit på mig. Som hon gjorde idag. Allt mitt slit för att få henne att må bättre; Totalt i onödan.

Jag var och är fortfarande förbannad och fruktansvärt ledsen men jag förtjänar bättre. Och det upptäckte jag idag.

Jag har gömt min mobil i fruktskålen i vardagsrummet och har bestämt mig för att aldrig aldrig aldrig nånsin mer prata med henne igen.

Vi är inklämda i en bil och i mitt knä sitter min bästa vän. Både cider och vodka bubblar i kroppen och vi skrattar hela tiden.
Föraren, som jag tror heter Simon, spelar någon musik jag inte känner igen och basen dunkar i hela kroppen. Det känns som att hjärtslagen anpassar sig efter takten, och jag njuter.
Utanför fönstret är världen svart. Natthimlen är fylld utav stjärnor.
Plötsligt hörs en melodislinga som jag känner igen starkt, sedan börjar Timbuktu berätta att han vaknar med huvudvärk och sten i sitt bröst. Vi jublar, fan vad härligt med en låt man kan sjunga med i!
Jag trocklar fram mobilen ur jeansfickan och sätter den på inspelning – den här stunden vill jag minnas. På refrängen skriker vi för full hals, jag vill aldrig att låten ska ta slut. Blir riktigt nöjd när jag upptäcker att jag kan varenda rad, i alla verser. Det gör också min bästa vän och det känns som att vi är bäst i hela jävla världen då vi sjunger varje ord, hela låten ut.

Jag & min pojkvän hade vårt största gräl för ungefär en månad sedan om något så himla onödigt. Jag låg i sängen och vägrade prata med honom och han smällde i dörrar och skrek. Sen började vi gråta på samma gång och sa att vi aldrig vill göra slut, förlåt att jag är så elak och sen kramades och pussades vi hela natten.

Att jag har börjat läsa genus med världens finaste, smartaste, fantastiskaste människor.

När vi går och handlar på Konsum och helt plötsligt sköljer det över mig. Att jag går här och gör vanliga, vardagliga saker som att handla middag med Honom. Och jag tar tag i hans hand och ler som ett fån medan han plockar med några gullökar.

Jag skrev att jag saknade honom, ett och ett halvt år försent.
”Jag saknar dig också” skrev han.
Nu hånglar vi i varje gathörn.

Han låg bredvid mig i soffan och sa: det är helt knäppt, jag blir bara mer och mer kär i dig för varje gång vi ses. Och det hissnade i magen nästan lite obehagligt när han sa så, för det var ju så stort. Så jag sa det. Att det är lite läskigt med så mycket kärlek. Och så sa jag: men vi är ihop nu va? Och han svarade att ja det är vi. Och så var vi det.

Och det bästa är att efter det förstod jag verkligen vad han menade för nu växer kärleken varje gång vi ses för mig med. Sådär så att man måste skrika JAG ÄR SÅ KÄR lite då och då för annars går det inte att kontrollera.

Mitt finaste minne är när en jag tycker om kom in genom dörrarna på mitt jobb och såg mig. Totalt rakt igenom bara såg mig, Såg på det där sättet där hela världen stannar, musiken tystnar, vinden vänder. Och så fortsatte han se. I flera minuter. Bara mig. Det är det absolut finaste, att för några minuter i en värld där vi inte ens känner varandra så stannade han allt och bara såg mig.

Jag hade en jättedålig dag i söndags men så fick jag ett mms av min bror på kvällen som innehöll en ultraljudsbild på hans flickväns mage där man kan skymta ett litet, litet knyte och så texten ”Grattis! Du ska bli faster!”. Om jag brast ut i gråt?

Det finaste som hänt mig 2013 var när Tom frågade mig om han fick kyssa mig igen efter att att han hånglat upp mig bara några minuter tidigare. Det var himla fint och bara tanken gör mig helt knäsvag och pirrig. Jag tror jag är kär.

det bästa som hänt mig var att jag frågade min spontana, goda barndomsvän om hon inte skulle vilja bo tillsammans med mig i den ultimata sommarstaden och hon sa ja. så nu skall vi bo på en mysig vind, åka longboard, dricka kalla lonkeron, dansa bort nätterna och dra iväg på små äventyr hela sommaren tillsammans. fantastiskt!

Min son sa sitt första ord förra veckan. Det var ”mamma”.

Jag har bott fyra månader på en strand i Karibien och bara det är magiskt nog men för ungefär en månad sedan var jag med om ett möte som fick mig att tänka att dör jag nu kommer jag i alla fall att dö väldigt lycklig.

Jag och min vän var på väg till vårat sovställe på kvällen, det var kolsvart och vi var tvungen att gå på en stig genom djungeln. Just innan vi svängde in på stigen riktade vi våra pannlampor ett par meter till höger om oss, och där var ett par stora, glödande ögon. Jaguaren iakttog oss ett tag och hoppade sedan mjukt ner i buskarna där den fortsatte att iaktta oss innan den sprang iväg. MÄKTIGT!

The first night we were to spend time together we didnt have any plans, so we decided that he would pick me up in his motorcycle and go downtown. When I hopped onto his bike, the best feelings came to me, so much that I couldnt stop smiling while we rode in the cold air. After we parked, we began exploring the empty spots of downtown, taking roads and streets that were unknown to us, ending up in places we had never been to before. We walked and talked and got to know each other, going on rooftops or climbing trees and sitting on them while telling each other stories and even secrets.
We had spent almost seven hours doing this, we simply did not want to stop. It was around two in the morning when a homeless guy in an empty street called to us. He walked up to him while I waited. He came back holding something in his hands as the homeless man walked away, shows me what’s in his hands and says to me ”The homeless guy wanted me to give you this.” It was the most beautiful flower.

Jag mötte honom på samma dansgolv ett halvår senare. Vi kunde inte låta bli att hångla och kramas så jävla hårt resten av nattens timmar och jag insåg att jag tyckte mer om honom än vad jag mindes. Han sa att han verkligen ville få det att fungera och att han ville hångla med mig på nya dansgolv. Jag tänkte att jag dör nu och sa ”Okej, om det inte är för att du är berusad.” Han tog händerna om mitt ansikte och kysste mig hårt och sa att ”jag säger inget om jag inte menar det.”

Att det gick en hel dag utan att jag tänkte på honom.

Min bæsta, søtaste væn utsattes før en fruktansværd tragedi førra året. Før ett par veckor sedan sa hon på førsta gången sedan dess til mig att ”idag ær førsta dagen utan oro, jag ær påvæg tillbaka”. Ingenting slår det.

Min mamma blev diagnostiserad med depression och jag grät när hon berättade det. Jag grät för att hon äntligen insåg att man inte ska må så dåligt som hon gör och att hon äntligen vågade ta emot hjälp. Jag grät av ren och skär lättnad över att jag nu inte behöver gå omkring och vara orolig för min mamma varje dag och för att hon äntligen har hittat viljan att bli frisk.

Vi begynte å snakke litt etter en konsert. Endte opp på samme nachspiel, han fulgte meg ut 03.00 og snakket lenge om at nå måå jeg dra, men det jeg egentlig ville var å kysse han. Så lente han seg mot meg og vi kysset i evigheter. Til jeg ble så svak i knærne og sår på leppene at jeg måtte gå. Åh så godt han luktet

2013 susar förbi och känns mest som en förlängning av världens sämsta 2012, men när jag försökte komma på något fint som hänt mig så insåg jag att det sker just nu; när jag läser allas hemska/underbara minnen. får ju tårar i ögonen och ryser i omgångar (!!!)

Jag fann mig själv i en annan människa.

För exakt åtta dagar och 36 minuter sen så fick jag reda på att drömjobbet är mitt!
I höstas berättade min dåvarande chef att hon skulle öppna ett nytt boende i stan och jag kände genast att där vill jag jobba! Vara med och starta nya rutiner, sätta min prägel på det, bolla idéer med andra lika driftiga och duktiga undersköterskor, ja kort sagt så skulle jobbet bli mitt.
Av 360 sökande till 36 platser (4 heltidstjänster) så fick JAG en heltidstjänst! Just jag! Av alla som jobbat i jättemånga år så valde hon just mig!
Jag älskar mitt jobb och yrke fantastiskt mycket och detta är verkligen en chans för mig att fortsätta utvecklas.
Dessutom slipper jag pendla till jobbet, jag kan istället cykla dit! Och dessutom jan jag och sambon köpa hund 🙂

Vi testade på distansförhållande i några månader och jag gick itu av saknad vareviga dag. Så kom januari och jag kom in på de kurser jag sökt, tog helt plötsligt ett studielån och satt i ett plan på väg till London. Nu bor vi ihop och somnar ihop varje natt, vaknar ihop varje morgon, lagar mat ihop, diskuterar vem som ska städa vad och suckar högt. Men vi gör allt ihop och det är så himla fint. Blir mer och mer kär varje dag i denna fantastiska människa. Nu kom han precis ut ur duschen med en lös handduk knuten runt höften och vi sjunger högt ihop till youth lagoon’s july.

Jag bor utomlands under några månader, och hemma har jag en fantastisk sambo som jag bara måste få vara tillsammans med hela livet. Men det bästa som har hänt i år handlar om en annan kille, samtidigt som det är det jag ångrar mest.

Jag träffade en kille här som jag umgicks mycket med som kompis, och jag var medvetet flörtig mot honom. Jag märke att han började gilla mig mycket, men den bekräftelsen som det gav gjorde att jag verkligen spelade på att vara hans drömtjej. Han gjorde slut med sin flickvän och jag förstod att det var på grund av mig, men fortsatte ändå fråga om han ville hitta på saker hela tiden och hålla ögonkontakt alldeles för länge. Jag lät honom sova i min säng hans sista kväll i landet, och han kysste mig och låg och tittade på mig i timmar. Sen han åkt hem har han skickat långa mail om hur mycket han saknar mig, att han aldrig känt såhär tidigare och att jag är hans favoritperson i världen. Jag vet att jag borde ha dåligt samvete över att ha krossat hans hjärta och dessutom varit otrogen mot min pojkvän, men att ha någon som tycker om mig så mycket är en otrolig känsla. Det kanske inte är en lycklig historia, men det är den finaste komplimang jag någonsin fått. Tänk att det kan finnas två människor i världen som tycker att jag är den bästa som finns, jag är ju ingen speciell.

Jag sprang in i honom på Medborgarplatsen. Precis där man kommer upp från tunnelbanan vid övergångsstället vid Björns trädgård. Jag sprang in i honom som jag så ofta fantiserat om att springa in i. Jag hade bestämt exakt vad jag skulle säga och vad jag skulle ha på mig. Vi hade inte setts på två och ett halvt år sedan jag skrek honom i örat och la på luren. Jag trodde egentligen aldrig att jag skulle se honom igen. Men så stod han bara där.

Vi tittade bara på varandra i en sekund. Såklart sa jag inget av det jag bestämt mig för att säga. Hjärtat började slå hårdare. Sen vände han bort blicken.

När jag kom hem skrev jag ett mail till honom bara för att fråga hur han mådde. Det kändes bra att skriva men jag fick aldrig nåt svar. Men det är okej. Faktiskt är det okej.

Igår fick vi veta att lägenheten vi vill ha blir vår i höst. Efter två års distansförhållande ska vi äntligen få bo på samma ställe igen. Det pirrar i magen bara jag tänker på det.

Vi hade varit på hemmafest någonstans långt in i skogen och vägen tillbaka in till stan var lång och kall. Men kroppen var pirrig av vin och med en fin pojke att hålla i handen och ett paket cigaretter så gick tiden fort. När vi nästan var framme stannade jag, kunde inte gå en meter till om jag inte berättade för honom. Så jag gjorde det, trots att jag darrade mer av rädslan än av kylan, berättade hur kär jag är i honom. Han är det finaste som hänt mig i år.

*för mig av DJ:n, ska det stå såklart

Jag har precis fått veta att jag har kommit på på University of Stirling i Skottland, så till Hösten drar jag till Stirling för att plugga psykologi (och hitta mig en alldeles egen skotsk lord). Ska bli sjukt spännande!

Jag åkte med min familj till Åre och jag och min lillayster bråkade inte en enda gång. Vi åkte skidor, drack vin och skrattade mest hela tiden.

Jag fyllde år förra fredagen, och hade bjudit hem alla mina finaste tjejer på förfest. På eventväggen hade jag skrivit att de skulle vara så glittriga och tjusiga som de kunde, vilket de även var. Vi åt mängder av marängtårta och drack bubbel, och jag fick tårar i ögonen för de var alla så sablans vackra och jag har nog aldrig fått så genomtänkta och personliga presenter. Någonsin. Denna vackerhet upphöjde min sinnestämning till en eufori, vilket gjorde mig lyrisk resten av kvällen. Det bästa var när jag efter många om och men fick ”Ramlar” spelat av mig för DJ:n och dansa ur det sista av tonåren ur mig. När jag kom hem på kvällen åt jag chips ensam i min säng och kunde bara inte sluta skratta, trots krossad mobilskärm och ett fortfarande rätt krossat hjärta.

När vi egentligen inte skulle ses mer för att han hade flyttat till en annan stad.
Jag hade varit bortrest i några veckor vi insåg att vi saknade sönder varandra. Sen när jag kom hem så tog han tåget upp till mig. Sen låg vi och hånglade i min säng hela kvällen och bestämde att vi inte alls skulle sluta ses. Januari behöver inte vara så deppigt trots allt.

vi sitter i mitt badkar & klockan är tidig morgon. fyra personer & det är trångt, det är fötter på fel ställen, det är frusna kroppar i hett vatten & det är blöta kyssar i nacken. françoise hardy spelas & jag sörjer inte en sekund över det faktum att jag inte förstår ett himla dugg av hennes sång, för detta är nu & detta är äkta & äkta badrumsscenarier klockan tidigt på morgonen vinner över innebörden av frankrikes alla sånger.

mitt år började faktiskt riktigt bra. För 2012 var inte mitt år allt gick åt helvete.
men jag började ett nytt jobb, vilket jag blev väldigt glad för.
flyttade till en ny stad, fick fix min egen lägenhet som jag har sett framemot.

Känns som jag är gladare och lyckligare än vad jag varit pålänge. Vilket känns skönt efter ett så dåligt år som 2012

Det bästa som hänt mig 2013 var att jag packade ihop min lägenhet och flyttade hem till mannen jag älskar och har älskat sen jag första gången såg honom, november 2011. Alla minnen när han sagt att han inte vet vad han vill eller om han ens kan vara tillsammans med mig är som borta. Jag vaknar varje morgon med hans andetag i min nacke. Han säger att han älskar mig mest av allt och aldrig vill vara utan mig igen. Jag har också börjat läsa på universitetet, träffar nya vänner och utmanar min hjärna varje dag med nya sociologiska begrepp. Det är också fint.

Plus på gravidstickan. Inte mycket som slår det faktiskt.

Är 19 år och har aldrig haft en pojkvän. Och sen åker man hem med någon från krogen precis i början av året och ligger och pratar (!) hela natten. Kanske pussas man rätt mycket också. Och vips så ses man varje dag och pussas jämt och plötsligt var man ihop. Med nån. Så jävla oväntat och knäppt men minst lika fantastiskt ju.

Bästa kvällen hittills i år var faktiskt i fredags, när jag och min pojkvän firade 8 år tillsammans. Det var så länge sen vi gjorde något bara vi två en hel kväll. Det är alltd middag med massor av vänner, fest med alla möjliga människor, släktmiddagar osv.
I fredags var det bara vi två. Vi åt otroligt god mat och gick sen vidare och drack drinkar halva natten. Pratade,skrattade, planerade framtiden och rumlade hem i Stockholmsnatten. Bara han och jag, precis som det ska vara.

Att han alltid märker när jag färgat håret eller har nya kläder. Att han alltid gillar mina instagrambilder och alltid skrattar åt mina skämt. Att vi klickar så himla fint och jag vet att jag skulle kunna göra honom väldigt lycklig. Att det är förbjudet, då han redan har flickvän.

I mitten av januari hade jag köpt mig en flaska fulvin och gick på en hemmafest hos en i klassen. Jag var ganska ledsen och uppgiven för mycket hade gått dåligt i skolan och jag hade nyss blivit opererad. Jag kommer in på festen och ser världens finaste kille. Mitt hjärta hade svårt att slå så fin han var. Det kändes jobbigt och obekvämt så jag svepte hastigt ett glas vin. Vi pratade några enstaka gånger under kvällens gång, men inget mer än det. Han tyckte uppenbarligen inte att jag var lika fin som jag tyckte han var. Jag tömde flaskan och gick hem i natten. Veckorna efter så kunde jag bara tänka på honom. Jag såg han i skolan, på stan, på krogen, men fick aldrig ens en blick tillbaka.
Men. En dag då jag gick till skolan, med musiken på högsta volym, så halkar jag omkull och faller pladask på marken. Någon lyfter upp mig. Det är han. Jag rodnar och försöker andas. Han bara ler och säger: Du är så himla fin.
Några veckor senare blev jag hans flickvän. Är så himla lycklig. 2013 kunde inte ha börjat bättre.

min mormor dog och dagen efter gick jag till pubjobbet som ingenting. tva timmar in pa skiftet sa min basta jobbkompis ett skamt och jag vet inte vad som hande men jag sprang till toaletten och in i baset langst bort och krop ihop och hulkgrat pa golvet. jag gick ut tjugo minuter senare och sa forlat och fortsatte jobba. min chef tog mig milt i handen, drog mig bort fran restaurangdelen och satte en drink i min hand. ”du jobbar inte igen forran du druckit upp den dar.” en av bartjejerna kom och rullade en cigg till mig och tande den och satte den i min mun och jag drog halsbloss fast jag inte ens roker. och jag brot ihop och alla slappte allt de gjorde och sprang till mig och kramade om mig och sa att du ar inte svag, du ar bara ledsen.

För ungefär en och en halv månad sedan hade vi vår första date. Inklämda i ett hörn på Carmen, omgivna av oset av flottiga pommes frites och blöta kläder hånglade vi med bordet och våra tomma ölglas mellan oss och nu har vi varit vi sedan dess.

Musiken dunkade och alkoholen flödade. Efter några shots sprang jag och mina vänner ut på dansgolvet och plötsligt stod han där. Han log med hela ansiktet, tog min hand och vi dansade tätt ihop hela kvällen. Vi skrattade och klängde på varandra när vi pulsade genom snön halv tre på natten och gick vi hem till honom. Satte oss i hans soffa och det sa ”klick”. Vaknade på morgonen i sängen tätt i hans famn och tänkte att ”här vill jag vakna varje morgon”.

Strax efter 12 dagen där på gick jag hem, utan att vi bytt nummer eller efternamn. På facebook några timmar senare lyckades jag hitta honom och tänkte att jag lägger till honom om en stund och klickade ner sidan. 10 minuter senare kände jag mig redo, jag gick in på facebook och möttes av en vänförfrågan. Det var han.

Fin kväll, fin kille och finaste minnet från 2013, fortsättning följer….

Den där pirrande lyckokänslan i kroppen kom tillbaka efter att den legat i dvala i flera år. Jag är glad igen och det är ett av de finaste sakerna som hänt mig iår. Det bästa av allt är nog ändå att jag klarade det utan honom och hans hjälp.

Den enorma tilliten när en människa man just lärt känna men som man trivs sjukt bra med sitter vid ens köksbord och håller så hårt i temuggen att det blir vågor när händerna skakar, och vågar berätta om en bit ur hens liv som gjort så ont att det syns i hela personen att det fortfarande gör fysiskt ont att ens tänka på.

Efter många tankar och mycket velande fram och tillbaka så gjorde jag det. Jag tog mitt pick och pack och flyttade till London. En stad så stor att vem som helst känner sig som en myra. Jag började en nybörjarkonditorkurs som jag alltid velat göra och det var det bästa beslutet jag tagit. För första gången gjorde jag något eget. Något som var bara mitt och det var en förbannat skön känsla. Det var rent ut sagt ”skita på sig” läskigt i början, jag visste inget, fattade inget och allt var nytt och konstigt. Men det löste sig. Jag hittade fina, vackra, underbara människor att vara med och jag började älska att gå i skolan. Det är fortfarande läskigt, staden är fortfarande ny på många sätt och ärligt talat vet jag inte riktigt vad som kommer hända i framtiden eller ens nästa vecka. Men det är det som gör det roligt, att inte veta. Det gör allt lite mer spännande.

När jag med darriga ben står längst upp i skidbacken, första gången på skidor, och tänker att nej det här klarar jag inte, jag svimmar, herregud det är så högt, kommer dö, men så gör jag det bara och jag åker utför med sådan fart att andra ramlar omkull (förlåt!) och jag vet inte hur jag stannar men pirret i magen säger bara kör, fortare. Det är ett fint minne för mig för jag tänker att mitt 2013 ska vara lite så. Farligt, pirrigt och väldigt mycket nu-gör-jag-det-bara.

När jag firade in nyåret i stockholm på en hemmafest på lilla essingen, med så gött folk och en fransk snygging som kysste mig på tolvslaget. Efterfesten på Under Bron. Veckorna efteråt. Alla kyssar, cigaretter och vinglas. När vi dansade på klubbar, när vi hånglade i gathörn och när han sa att han älskar mig.

Vi var påväg hem från en helt magisk vecka på en ö mitt i Atlanten. Klockan var strax efter midnatt och jag var nog nästan ensam vaken på det nedsläckta planet. Vi flög över Belgien när jag pluggade in hörlurarna, playade och tittade ut genom fönstret. Över oss sträckte sig en sällsynt klar himmel strösslad med gnistrande stjärnor. Under oss smälte Bryssels stadsljus samman och bildade ett glödande nät. Det såg ut som att hela världen brann.

Där och just då, med tidernas vackraste utsikt till höger och världens vackraste bästa kompis sovandes på min vänstra axel, upplevde jag det. För första gången på… så långe jag kan minnas, mådde jag bra. Efter flera år av depression, sorger och självhat kändes det äntligen som att jag hade världen i min hand, samtidigt som det kändes som att jag hade hela världen för mina fötter. På en vecka gick jag från att hata livet till att älska det. Detta låter allt jävligt klyschigt, men vem bryr sig. För från och med den stunden, visste jag att allt skulle bli okej.

Det bästa som hänt mig var att jag träffade finaste killen och att han nu är den första jag varit kär i och att varje kväll innan vi somnar viskar han i mitt öra att allting med mig är så bra. Och så somnar han så nära mig att jag kan känna hans hjärtslag mot mitt skulderblad och aldrig någonsin har någon fått mig att känna mig så behövd som han gör.
Det är en fin känsla som jag ska spara och berätta om för mina framtida barn. Ge inte upp på ångesten, ska jag säga. Ge inte upp på idioter som bara fyllehånglar och dumpar. För plötsligt finns det någon som är bra på riktigt och när den personen finns där blir man så hel i hjärtat och varm i själen att man inte vet var man ska ta vägen.

Förra året var jag utomlands för att träffa en kille jag mött på internet. Jag trodde allt skulle vara så bra men det kändes inte alls likadant på riktigt. Han bodde i ett studenthem med massor av andra människor och där träffar jag en annan kille som verkar trevlig. Efter att jag åkt hem så börjar vi prata och i början på januari i år så kommer han hit. Vi pratade i stort sett varje dag i två månader innan han kom hit och jag började tycka om honom som mer än en vän men jag visste inte alls om han ens tyckte om mig eller om han bara ville komma hit som en kul grej. Dagen han kommer hit hämtar jag honom på flygplatsen, vi åker till mina föräldrar och lämnar av bilen och åker sen hem till mig med tåget och tunnelbanan. Jag är jättetrött efter en lång jobbdag och lägger mig och vilar i soffan medan han bestämmer sig för att laga middag till oss. En halvtimme senare kommer han till mig och säger att maten är klar och jag säger att jag bara ska vila några sekunder till. Som från ingenstans lyfter han upp mig och sätter mig i hans knä med mina ben särade över hans och stoppar in sina händer i mitt hår och kysser mig som om det var allt han velat göra sedan vi först såg varandra. Sedan tar han av mig min tröja och lägger mig på golvet och kysser mig överallt på överkroppen medan jag helt har tappat uppfattningen om var jag ens är någonstans. Resten av dagarna han spenderar här hos mig håller vi i hand, sover tillsammans och allt känns så himla, himla bra. Redan andra kvällen har vi sex och det känns så otroligt naturligt och jag känner mig inte det minsta generad. Trots att vi inte bor i samma land så är jag så extremt kär och jag är så lycklig att han, som jag aldrig trodde ens brydde sig om mig, tycker om mig lika mycket tillbaka. Den där dagen (kvällen) var den bästa dagen på 2013, och den kommer jag aldrig glömma.

Jag behövde skriva av mig igår, om när jag var 14 år och inte kunde leva en timme utan att tänka på mat. Jag tänkte på det varje vaken minut, drömde nästan varje natt om saker jag inte ”fick” äta.
Och jag blev så jävla lycklig när jag satt där och skrev och insåg hur mycket allt kan förbättras på 5 ynka år. Att jag äntligen kan äta glass utan att ligga i fosterställning av all ångest. Jag är så glad över att den tiden jag längtade efter, att det på något vis skulle vara över, äntligen är här.

Jag skickade in en ansökan om att flytta till Paris i höst och vara au pair, och blev antagen. Ibland känns det hemskt olyckligt att flytta ifrån så mycket, särskilt personen jag är kär i, men oftast är det nog det finaste som hänt.

När jag och min pojkvän i januari var på vippen att göra slut.
Han låg med ryggen mot mig och jag grät hela natten. Trodde jag skulle dö av hans tystnad.
Sov inte en blund på natten.
Men när det ljusnade var tårarna slut. Jag satt och tittade på honom när han sov.
Och jag tänkte att nä, vi är inte klara. Det här är inte slutet. Så jag väckte honom, tvingade oss att säga allt som var fel, allt vi ville förändra.
Nu är det slutet av mars och han sover fortfarande med ryggen mot mig. Men då och då, vänder han sig om och ger mig en puss i sömnen.
I en hopplös värld med Reva, arbetslöshet och Fas 3 finns det hopp. Kärlek.

Det finaste som har hänt mig än så länge 2013, var när två av mina killkompisar bestämde sig för att dedikera en av sina låtar till mig. Ja, till och med döpa den till mitt fåniga instagramnamn. De hade spelning på en liten bar på söder och herrejösses vad jag blev förvånad och glad. Tänk vilka polare man har! Och jag, lillla jag fick en sång och det får man fan inte varje dag.

Min första kärlek som ljugit för mig om allt, la till mig på skype för att se om jag fortfarande fungerade och levde även fast jag inte kopplade att det var han – då.
Tyckte det var en fin gest då jag vet att han plågas av att ha ljugit, och han vet att jag plågas varje dag fortfarande, även efter 5 år.

Jag kan ju inte direkt säga att något fint har hänt mig detta år; först blev jag dumpad och sen fick jag diabetes. Men jag skulle väl kunna säga att samtidigt som allt har varit så jävla dåligt är det fint också. För vi sa att det bara är tillfälligt, tiden var fel – men tid är inte permanent. Om ett och ett halv år har vi en chans igen, när vi båda är i samma stad samma land och jag vill så gärna tro att det kommer bli så, för jag vill så gärna tro på kärleken.

Det beste med 2013 er at jeg våknet i dag morges og endelig var hjemme. Helt alene i enkeltseng i Oslo.

Bästa stunden när barnbarnet kom susande runt soffbordet och tittade upp på mig med glitter i ögonen – vi ses inte så ofta och jag är en främmande tant för honom. På torsdag åker jag och hälsar på dem igen, barnbarnet, dottern och svärsonen.

Barn går inte att muta till att tycka om.

Min pojkvän och jag har distansförhållande och har haft det i ett och ett halvt år, och kommer ha det ytterligare fyra år. Vi hade en enorm svacka med bråk, hot om att göra slut om det inte blev bättre. Jag var den som hotade med att göra slut för att jag inte kände mig prioriterad av honom. Han säger att han ska ändra på sig, men det var fortfarande skakigt och vi hade inte träffats på nästan sex veckor. Så ringer han mig en dag och säger att han bokat biljett till mig och kommer till mig dagen efter. Att se honom stå och vänta på mig och se hans leende var det finaste minnet i år. Att han släppt allt hemma för att åka upp till mig och vilja göra allt bra. Vilket det också är idag!

Jag fick den 28 januari reda på att jag är med barn. Det kom som en liten chock!! Och i början så vet man ju inte riktigt hur det ska sluta men nu har några veckor gått och nu verkar det som att vi kommer att få ett litet barn i september/oktober. Därmed var vi på ultraljudsundersökning förra veckan och det är mitt 2013s bästa händelse. Det kändes som magi! Eftersom det varken synts eller känts att jag har nåt i magen annat än vanliga tarmar och lite sånt så kände jag; lycka till! Du kommer aaaldrig att hitta den! Men så efter tre svep över magen ligger det en liten vit minibebis i en svart bubbla! Och man kunde se magen och näsan och pannan och armar och ben!

Jag och min pojkvän gjorde slut för allt vi gjorde var bråkade. vi båda grät oavbrutet i tre dagar tills vi bestämde att vi älskar varandra för mycket för att inte leva tillsammans så nu är vi ihop igen, bråkar varje dag men jag har aldrig varit lyckligare för jag vet att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom, så då gör inte bråken någonting för vi löser dem varenda gång. Dagen vi blev ihop igen var den vackraste dagen i år, vi hånglade hela natten och han försov sig till jobbet.

När jag var hos min kurator för sista gången. Kan låta konstigt. Jag gick dit i höstas för att allt var så luddigt i mitt liv och jag mådde så dåligt för en massa saker och kunde inte sortera ut dem. Så hon gav mig en byrå. (Inte en riktig, i min hjärna) Där jag skulle lägga allt jobbigt i olika lådor så de inte trasslade in sig i varann. Så jag lade problemen med vännen i en låda. Mina föräldrars separation i en låda. De små problemen med pojkvännen i en låda. Allt jobbigt som nånsin hänt mig, i olika lådor. Och så öppnade vi en låda i taget och tog tag i allt. Jag slutade säga till min pojkvän att ” vi måste göra slut”, fast det handlade om puttesaker. Jag slutade störa mig på allt min vän gjorde. Och jag började acceptera att både mamma och pappa har blivit kära igen. I nya människor. Och jag accepterade allt dumt som hänt mig när jag var barn, det där äckliga som inte får hända. Och så kom jag på vad jag ville bli ”när jag blir stor”. Och nu mår jag mycket bättre. Och min kurator gav mig en kram och fällde en tår för hon tyckte jag var så bra och jag gjorde samma sak. För jag är så bra.

Det var för någon vecka sen då jag och pojkvännen myste i soffan i vanlig ordning. Ibland kan jag få panik när jag ”sitter fast” i en trång tröja eller om någon sitter över mig. Inte alltid, men ibland. Det sistnämnda hände och han tog det personligt. Sen hade vi ett långt samtal där jag berättade om några saker jag varit med om med den första kille jag dejtade, om saker som han gjorde mot mig. Jag grät samtidigt som jag berättade. Och sen kramades vi länge. Sen sa han ”Jag älskar dig så himla mycket”. Har liksom aldrig blivit så lycklig av att höra honom säga det till mig, kanske var det att han la till ”så himla mycket” vilket gjorde att det inte kändes som något man bara säger, jag vet inte. Jag var glad och skrattade mycket hela kvällen, och hånglade massor.

När jag och min kille en morgon lyckades tajma in det så att hans fula tjänsteskåbil körde förbi min s-bahnstation precis när jag klev av tåget så vi såg varandra och kunde vinka åt varandra.

Förra sommaren när jag saknade honom men inte ville erkänna det för mig själv för jag var ju den som lämnat honom för han var ju fel, inte alls rätt, kikade jag alltid efter hans bil varje morgon när jag klev av där på väg till jobbet. En gång såg jag honom, men inte han mig, hjärtat bultade och fladdrade och det var så jobbigt att ha känslor jag inte ville kännas vid.

Sen efter en massa känslokaos där jag gör slut med mitt ex och han med sitt och det blev vi på riktigt whatsappade vi varandra varje morgon ”nu är jag vid Westend” ”nu åker jag förbis Prenzlauer Allee” men antingen var det för mycket kö på autobahn eller så gick mitt tåg för långsamt .

Fram tills den dagen i januari då han körde förbi där precis då jag hade klivit av och han hade nedvevat fönster och gav mig en massa slängkyssar och jag hoppade och vinkade och vi var båda helt lyriska.. Förbipasserande måste ha trott att vi var galna, men jag hade världens bredaste flin hela dagen för det kändes som en sån seger.

Det bästa med det här året är att jag äntligen fått en vardag i mitt nya hemland. Och jag är så stolt över det, att jag klarade att flytta utomlands bara en vecka efter studenten helt själv utan att känna någon här i Edinburgh. Att jag fick en brunögd pojkvän och två tjocka katter på köpet är ju helt suveränt. Det finns liksom alltid någon som värmer upp min säng 🙂

Strax efter tolvslaget på nyårsafton. Lilla jag finare än någonsin innan med en röd 60-talsklänning, ögonvingar av svart eyliner och finaste knästrumprna med rosetter på. Jag gick nära honom och viskade:

-Under det här året önskar jag mest av allt att få bli din fru och få bära vårt första barn!

Han tyckte likadant.

Jag bad om en paus efter över två år tillsammans, en veckas paus för att känna efter, men istället så fyllde jag min tid med äventyr och nya vänner. På fredagskvällen var jag trött ville inte alls pausa längre, speciellt eftersom jag visste att han låg hemma med tom bröstkorg. Jag ringde när jag stod utanför och vi höll om varandra försiktigt för att inte ta sönder något. Dagen därpå lagade han omelett med koriander och byggde upp sitt låga bord med böcker så att vi skulle kunna äta frukost där. Efter det drack vi kaffe och dansade till Bowie som aldrig förr. Allt det gamla hade blivit nytt igen.

När jag vaknade hos någon annan och längtade hem och insåg att hem är sparbanksvägen och inte elvaE gatan i malmö. Att sängen man längtar till är en kompis gamla och inte den i flickrummet. Att allt och lite till finns i staden jag alltid älskat på avstånd men som nu finns framför mina fötter. Och att hjärtat dessutom finns utspritt längs med alla sydsveriges kanter och i varma kompisarmar och kanske, bara kanske, i händerna på pojkar man alltid velat ha.
Det. och att jag lyckats bli kär i någon igen. Även om det kommer gå åt pipsvängen känns det som en varm boll i magen som jag behövde just nu.

puss + pop

Imorgon flyttar det in en liten hund i min studentetta i Malmö. Jag har velat ha en hund ända sedan jag flyttade hemifrån för 3 år sedan och lämnade en liten lurvig pudel kvar hos mina föräldrar. Ända sedan dess har jag drömt om en pälsboll vid fötterna som blir överlycklig när jag kommer hem och ledsen när jag går. Som jag kommer att älska något oerhört trots att jag måste plocka upp dens skit och hela lägenheten kommer vara full av hundhår. Trots det kommer kärleken till denna hund vara oändlig. Det är den redan.

Jag har länge hindrats av ett dumt konsekvenstänkande men nu gör jag det bara. Det får lösa sig med allt annat, för jag vill att det ska bo en hund i min lägenhet. Och imorgon blir det äntligen så.

åkte till Kenya och fick uppleva och lära mig mer om livet än vad jag gjort mina arton år i Sverige. Räddade barn från slummen och det var bara det mest fantastiska jag gjort i hela mitt liv. Dör av längtan tillbaka, om ett år är jag där igen.

Jag gjorde det jag aldrig tidigare vågat. Jag följde med min pojkvän på den där himla skidresan och plötsligt stod jag i italien på 4800 meters höjd, ovanför molnen, och kände mig för första gången på massor av år helt fri. Det var tyst och vackert och jag kunde ta mig ner och känna vinden och kylan och solen som faktiskt värmde. Jag kunde smita in på restaurangen som ägdes av svenskan Ulla och köpa hur mycket varm choklad jag ville och jag fick lov att må bra.

Det bästa som har hänt mig är att träffat min dröm kille. Jag fick ett sms av min vän och så skrev hon: Du vet Calle, han som du träffade på kf för ett år sen ungefär, det är så att han tycker du är skitsöt!. vi träffades senare på en kaffe samma dag och pratade, jag var egentligen inte alls intresserad av vad han sa utan tittade mest hela tiden in i hans bruna ögon medans han pratade på om allt och egentligen inget. Det var tre månader och två veckor sedan. Sen dess har det bara varit vi. Han är allt jag kunnat drömma om och allt som jag har läst om. Bruna ögon, omtänksam, halv klumpig och har ett mål, och med honom vill jag göra allt med och det bästa är att han är älskad av min familj och mina vänner så som han är älskad av mig, och han känner sig öppen och planerar flera veckor i förväg för att kunna umgås med mig och kunna ha tid för mig, och min släkt. Det värsta. Det hände idag. Jag blev arbetslös. Jag har varit sjuk, eller jag är sjuk. Vissa dagar kan jag inte gå ur sängen och huvudet bara skakar och yrslar och jag får tillbaka alla tankar om döden. Därför, blev min frånvaro så hög att jag igår på ett möte med mina lärare som gav beskedet att jag var tvungen att sluta och att det egentligen tagit detta försent. Som tur är har jag inte tagit studielån utan får ju bidrag men måste dock ta och betala tillbaka dessa tre månader av nya terminen och betala av. Nu har jag ingenting. Jag har dock sökt runt tjugo jobb och snart ska jag ta en kaffe med en vän för att kunna prata ut hur jag egentligen känner. Jag känner mig kränkt, illa mående, jag har precis fått otrolig mensvärk och jag vill inte göra något förutom att äta glass och bli kramad av mamma. jag har inte lyckats med något speciellt. Och nu är det upp till mig att bevisa det, det behövs bara lite tid för att göra det. Jag måste lära mig att göra det, så det ska jag göra resten av året för jag vet, att jag är för bra för att må såhär jävla piss vissa dagar.

Jag hamnade i världens kan-inte-röra-mig-vill-bara-gråta-feberfrossa när han var hemma hos mig. Vi bäddade ner oss och medans jag huttrade under täcke och två filtar läste han Cafés intervju med Håkan Hellström högt för mig – och han bytte till göteborska när Håkan pratade. Kände mig som ett barn under sagostund!

När jag var på väg hem en eftermiddag, väldigt trött efter en lång dag, så ser jag en liten kille på kanske 5 år gå 5-6 meter framför sina föräldrar och skriiknynna ”Darth Vader’s theme”. Jag hade ju inte hjärta att gapskratta lillkillen i ansiktet när jag gick förbi, men nära var det. Jag sparade det tills jag kom hem istället.

Jag flyttade från Malmö till Örebro för att gå psykologprogrammet. 60 mil norrut, första gången själv. Och jag var så rädd, var så skeptisk, Örebro är ju tusen gånger mindre än Malmö som fullkomligt kväver mig, där finns inget hav och inga åkrar och inga rapsfält och dessutom kommer det vara skitkallt. Och det var precis så. Örebro var litet, det var 26 minus första veckan och omgivet av skog (är lite rädd för skog), stod man högst uppe i vattentornet såg man bara skog skog skog utanför stadsgränserna.

Men jag älskar det.

Jag älskar universitetet och alla människor här, jag älskar mina rumskamrater och mest av allt mina nya vänner som jag på något mirakulöst lyckats komma så otroligt nära på bara tre månader. På tre månader har vi hunnit hångla med varandra på fester, sova tätt intill varandra i en dubbelsäng, ha bakis-ångest-fikor på stans alla caféer, ha Girls-marathon varje dag och laga middag i trånga studentkök. Vi har hunnit ha kärleksdramer, 90-talsfester, otaliga shotrace och balkonghäng i 6 minus med dunjackor och halsdukar på. Vi har åkt taxi genom stan vid alla orimliga tidpunkter, promenerat runt slottet och

jag kan inte fatta att jag var så jävla rädd att flytta ifrån Malmö? Jag vantrivdes där men i ett år klamrade jag mig ändå fast vid tryggheten tills jag plötsligt fick nog och sökte hit och det var det bästa jag någonsin gjort. Jag har aldrig någonsin haft så roligt, aldrig någonsin känt sådan lycka, aldrig varit så himla himla glad. Varje dag är ett äventyr (det är på riktigt det, även om det låter super-duper-klyschigt).

Så det finaste som hänt mig i år är att jag bytte stad och fick ett nytt liv. Ett alldeles fantastiskt och underbart liv och världens finaste vänner.

2013 har varit ett jobbigt år. I januari hade vi en vattenläcka där renoveringsarbetet pågick i två månader och idag gick min hund bort som varit en del av hela min uppväxt. Men vi min sida har jag världens finaste kille och jag har aldrig varit så kär förut, så det jobbiga blir så himla mycket lättare för jag vet att jag har honom.

jag var på fest för första gången i mitt liv med rosenröda kinder och billig öl i handen och en pojke kom fram och frågade ”ska vi strula?” och jag sa ”jag vet inte”. vi hånglade en stund och sen försvann han. jag vet inte hur han ser ut för det var så mörkt

När jag i februari fick veta att jag var en månad gången, jag och min man väntar vår första. I slutet på april åker jag hem till Sverige för att gå på dop. Då kommer jag vara 3½ månader gravid, och ska berätta för alla därhemma. Inte på själva dopdagen dock, den tillhör min brorsdotter 😉 Än syns det knappt, men kan se framför mig hur mormor (som är sjuk och har fått max två år till att leva) kläcker ur sig att jag minsann har blivit lite rund… Förhoppningsvis så är hon fortfarande här när bebisen kommer.

Killen jag träffade innan jul, bara sådär. Att vi började träffas, att vi fortsatte träffas. Att vi pratade i telefon hela nyårsafton för att vi var på tok för långt ifrån varandra. Men så fort jag kom hem så var han där och pussade på mig. Gav mig komplimanger när vi låg i sängen, sånna där fina som bara han kunde ge. Att han kom och sov hos mig fastän han började jobba klockan 6 dagen efter men det spela ingen roll sa han, bara han fick vara med mig. Att han gillade att vakna bredvid mig. Och jag var världens lyckligaste tjej, för första gången i mitt 20åriga liv så blev jag kär och det kändes så bra, för att det var han. Den finaste killen. Tills för några helger sen, jag var ute med mina vänner och han står där och kysser en annan tjej mitt framför mina ögon och tårarna bara rinner, helt okontrollerat. Det kändes som om någon högg mig med tusen knivar i hjärtat. 20 år och mitt första heartbreak, förstår nu varför jag hållet mig undan kärlek. Men jag ska fortsätta set här året lika bra som det starta. För på måndag flyttar jag till London.

jag sa ifrån till mina bästa vänner och fick dem att sluta mobba mig. jag bytte klass och nu ses vi inte mer. fast en av de här vännerna går i klassen jag nu har engelska med.
en av mina nya kompisar hade en vän som kom och pratade med oss några dagar tidigare och han gick i engelskaklassen. första gången jag skulle dit var jag så himla nervös. när läraren sa åt oss att vi skulle dela in oss två och två för att göra ett arbete var jag helt själv. den här pojken var den ända jag hade pratat med i klassen, även om det bara var i några minuter, så jag letade upp honom på facebook och skrev ”snälla rara, kan vi jobba tillsammans!”. han svarade inte först, men sedan frågade hans kompis i klassen om de skulle jobba och han högt svarade ”nej jag ska jobba med henne” och pekade på mig. han sa åt mig att komma till hans bord och hela klassen kollade med stora ögon.
min gamla vän verkade så förvånad och jag är stolt att jag vågade gå till lektionen. den här pojken visade sig dessutom vara hur bra som helst och det slutade med att vi pratade bort hela lektionen. nu får vi ungerkänt på arbetet, men det var det värt.

Att jag flyttade till New York.

Det var när jag och min pojkvän för första gången klev in i vår lilla lägenhet i Paris. Trägolv och med en liten öppen spis. Från mars och 3 månader framåt ska vi vara här, jag och han. Hänga i parker, träffa nya spännande människor, dricka vin och hångla. När vi slängde av oss allt bagage i ett hörn av lägenheten tog han tag om min midja och drog mig intill sig. Vår första tryckare, i vår lilla lägenhet i Paris, det är det finaste som har hänt i år. Hittills.

Det är ett ganska tråkigt minne, som jag ständigt blir påmind om. Killen jag har fortsatt att träffa fast att han har flickvän. Som jag innerst inne vill att han ska dumpa men som jag inte tror kommer hända. Han berättade att han ska bli pappa. Han har valt att bilda familj med henne. Har så svårt att förstå hur han kan vara som han är med mig och ändå ha henne. Jag har fortsatt träffa honom lite efter att han släppte bomben men jag borde nog sluta.

Den första januari knackade jag nervöst på hans dörr. Han hade nämligen åkt hem över jul och nyår och under tiden upptäckte vi att vi tyckte om varandra och skrev till varandra varje dag.
Sen stod jag där med en klump i magen och tänkte ”men gud, jag kanske inte alls är kär i honom.” och så öppnade han och vi kramades och gav varandra en stel puss för att sedan se Palme-dokumentären på SVT tillsammans. Efter det stannade jag långt in på natten och vi pratade om allt och inget och sedan följde han mig till mina föräldrars lägenhet så att jag skulle slippa gå själv.
Han är så jävla fin!

Jag flög tillbaka till staden som hade varit mitt hem under så många år och träffade mitt ex för första gången sen vi gjorde slut förra sommaren.
Jag insåg varför jag älskade honom så mycket, men också varför det aldrig skulle funka någonsin igen. Och jag stängde dörren, på riktigt och för alltid.
Den Januarimorgonen grät jag över oss för sista gången. Sen åkte jag till en av mina finaste vänner för en kväll av vin, 90-tals musik och hämtmat med min älskade vän-familj.

Och då, DÅ berättade min vän att hon och hennes pojkvän hade förlovat sig. Jag gjorde ett känslomässigt bungeejump och gick från melankoli till total lycka för henne och hennes pojkväns skull. Resten av kvällen dansade vi på alla möbler, sjöng alla favoritsånger, valde ut brudtärneklänningar och höll tal om varför vi älskar varandra så förbannat mycket.
Det fick mig att tänka att om 2013 kan börja på DET sättet kan det faktiskt bara fortsätta på samma sätt. Med en jävla massa kärlek och inga fler tårar över ett brustet hjärta. Bara bra tårar nu.

Min hund kom på besök! Jag hade inte träffat honom på ett år för han bor långt borta hos mina föräldrar men så fick jag chansen att ha honom hos mig en helg. Blev bara så himla lycklig av att ta honom på promenader och låta honom fånga pinnar och träffa nya hundkompisar. Varje gång vi kom hem somnade han i mina armar (han är ganska trött och gammal nuförtiden) och jag tänkte att det är helt sjukt hur mycket jag älskar det här lilla livet. Gråter bara av att skriva det här.

Att få följa med en fin kille hem efter att bara träffat honom två gånger innan och att få höra att ’du är den första tjejen jag har tagit med mig hem på ett halv år’. Vet inte om jag kommer att få chansen att följa med honom hem eller plocka med honom till mig någon gång igen ( även om jag vet att vi kommer att träffas eftersom vi hänger i samma umgängeskrets), men det var fint just den natten i alla fall.

Har hunnit börja på universitet, flytta till en ny stad och känt hoppet om en ny början, men behövt åka hem och avsluta studierna en månad senare. Allt på grund av den där jävla sjukdomen. Jag har hunnit bli övergiven av de vänner som jag alltid har trott varit de enda jag kan lita på. Jag har hunnit gråta över den eviga vintern och tvivlat på ljuset. Jag har hunnit få ångest över allt som kan hända, allt som kan gå snett. Allt som kan gå ännu sämre. Jag har hunnit varit livrädd. Gråtit mig till sömns om nätterna. Har funnit mig själv tvivla på allt jag tidigare har hoppats på. Inget går framåt, och jag känner mig tommare än någonsin. Fan.

Jag hade upplevt sex fullkomligt fantastiska veckor i Sydafrika och kände en viss tomhet inför hemkomsten. Vi landade på Landvetter och kylan slog emot oss så hårt att jag genast ville tvärvända. Varför är vi här? tänkte jag.
Men så kommer vi ut i vänthallen och där står min mamma, som åkt 40 mil för att möta mig, med ögonen fulla av tårar och bakom henne tre kära vänner och min ene bror. Med sig har de en pannkakstårta i en stekpanna med texten ”Borta bra, hemma bäst” samt en stor skylt med mitt namn. Jag blev så glad och rörd att jag följde mammas exempel och började gråta.

Vi hade gjort slut för två månader sedan men jag var hemma hos honom ändå. Jag grät och sade att jag nog aldrig kommer bli kär igen, till vilket han svarade ”tror du jag skulle ligga med dig här nu ifall jag någonsin kunde hitta någon bättre än dig?”

Hmm… Jag tror att det finaste på 2013 var de allra första dagarna. Min vän kom upp från Malmö till Umeå och hälsade på och vi var med varandra i tre dagar.Vi fikade, tittade på asbra filmer som vi hyrde för tjugo kronor styck och jag visade henne min hemstad. Och vi pratade typ konstant från att vi möttes på Stockholms Central till att hon åkte iväg mot Malmö igen. Vi ville aldrig gå och lägga oss. Det var ett par otroligt bra dagar. Jag saknar henne så mycket.

Bara en sån liten sak som att jag hamnade på samma buss till jag-vet-inte-var med en kille jag insett att jag kanske tycker om mer än bara vän. När vi sen klev av fick jag låna hans enorma vantar för att det var så himla kallt och vi skrattade så vi grät för det såg så löjligt ut. Sen kramade han mig och sa att jag var fin och frågade om jag ville följa med honom hem. Jag sa nej (varför sa jag nej?) och vi fick inget lyckligt slut. Men såhär i efterhand känner jag ändå att jag kommer kanske inte vara ensam resten av livet.

Det var i helgen när jag kom hem till älskaren och hans fest, han hade blommor i håret och en pälsväst över bar överkropp. Vi kramades och det var som att vi hade letat efter varandra hela natten och äntligen hittat fram.

När jag fick ett negativt testsvar på DNA-testet som jag gjorde med mannen jag trodde var min pappa i 22 år (som jag dock aldrig träffade förrän vid test-tillfället) och min morfar tog mig åt sidan och sa massa fina saker – vad han sa exakt ville han nog att jag skulle hålla mellan mig och honom – såsom att jag ska veta att jag alltid har varit önskad och älskad.

Det skall tilläggas att han är 30-talist och hårdkokt Göteborgsk arbetare och väldigt sällan öppen med sina känslor, som så många andra som vuxit upp under kriget. Därför vägde varenda ord tungt för mig och jag har arkivetat dom noga i mitt hjärta.

Det var kallt och mörkt och vi hade gjort slut en vecka tidigare. Jag hatade honom och älskade honom lika mycket på samma gång. Jag hatade honom för det han hade gjort men jag älskade honom för den han var. Vi hamnade på samma fest och ramlade in på toaletten. Där satt vi hela kvällen och natten medans alla våra vänner dansade utanför och ryckte i handtaget på dörren. Men vi brydde oss inte och han ville ha mig tillbaka. Jag var så ledsen och sårad så jag sa bara nej nej nej. Men sen attack-kysste han mig och viskade i mitt öra ”du och jag mot världen, som det alltid ska vara, kan du lova det? För annars kommer det här inte att fungera.” Och jag älskade honom så mycket där han stod så jag svarade enkelt att ”ja, du och jag mot världen. Jag lovar” Och nu är det vi igen.

I’ve just started my new blog! 🙂

jessijazzblog.blogspot.com

And I will show in this space my inspirations, thoughts, and of course, all the charm of São Paulo city (Brazil).

luv <3

När vi stod där på balkongen i vinternatten och delade en cigarett i mörkret. Jag huttrade i mitt tunna linne och andedräkten stod som moln runt våra huvuden, men det spelade ingen roll just då. Alla våra vänner dansade till Håkan Hellström på andra sidan fönstret och precis innan han skulle gå in lutade han sig fram och kysste mig. ”Jag kunde bara inte låta bli”, sa han, och log sitt perfektaste leende.

Han är så fin, bara. Så jävla skrämmande och fantastiskt fin.

jag tror årets finaste var när min bror ringde till mig igår kväll och för första gången öppnade sig för någon och han grät och var ledsen på livet och var kär i en flicka som han inte sade vem och jag kunde bara säga ”jag vet, jag vet” för det var likadant för mig, och jag berättade vad som hjälper och att inget egentligen gör det. och sedan sade han tack cecilia och jag lovade att vi ska läsa i min dagbok nån gång snart och det var så himla fint alltihop så det kändes som att hjärtat skulle spricka lite. och tänk att av alla han kan öppna sitt hjärta för så valde han mig. han är bara ett år yngre och han är den bästa bror man kan ha. jag älskar honom. punkt.

Att tänka ”det måste bli bättre, för sämre än så här orkar jag inte ha det”. Och så dör ytterligare en vän och sedan dör mitt bästa allra finaste marsvin. Och jag inser: nu är de alla borta, nu har jag inga nära relationer kvar i mitt liv. Och jag minns förra våren då jag mådde bra och dansade omkring för första gången på många år och tänkte att det kommer bli bra. Och jag tänker ”vad fort allt går sönder”.

Jag firade in 2013 hemma med vatten i ett champagneglas, glad över att precis ha kommit hem från sjukhuset där jag opererade mig akut för en cysta på äggstocken. Tre dagar senare åkte jag in på akuten igen med den värsta smärtan jag känt i hela mitt liv. Alla läkare och sköterskor var jättestressade för de visste inte vad felet var, bara att jag måste operera mig nu nu nu nu. Det visade sig att min urinblåsa hade punkterats under första operationen. Urin i hela buken och således inflammerad bukhinna. Livsfarligt, fick jag höra. En komplikation, sa kirurgerna. Det är sånt som händer.

Så precis när jag kände att jag blivit kompis med mitt ärr och började komma tillbaka till livet hände det igen. Jag åkte in på akuten med den näst värsta smärtan jag känt i hela mitt liv. Den här gången visste de vad felet var, tarmvred. Det är sånt som händer, sa de, och jag måste opereras en tredje gång på bara två månader. Efter 16 dygn på sjukhus skrevs jag ut och fastän det var måndag kändes det som fredag när solen sken, jag fikade med mamma och fick blomsterbud.

Det finaste som hänt mig 2013 är alltså att min fantastiska kropp klarat av tre bukoperationer. Att jag har blivit frisk. För att inte tala om alla fina personer som jobbar inom vården, som gjorde att även själen hängde med. Fy vad underbara ni var när ni gav mig piggelin och pepp som belöning efter att jag orkat ta mina första steg.

Det beste med 2013 var å reise til India den tredje dagen i dette året.
Å pakke en veske full av miniversjoner av alt (lampe, tannkrem, notatbok og en bitteliten håndduk) og bare reise inn i en fremmed verden i tre himla måneder. En verden der det er evig sommer, kryddrig mat, fargepulver, 26 timers togturer og vakre kvinner i fargerike saris som tilber en gud med elefanthode. Å bare våge å reise inn i det ukjente og lære om en annen kultur. Og ikke minst: å lære om seg selv.

Den när man efter fem veckor äntligen för pussar på dom finaste läpparna som finns igen.

Det finaste som hänt är att jag spenderade första månaden av det här året i Uganda med ett gäng fina människor varav en blev min pojkvän i höstas. Han är från Uganda men hade varit i Sverige ett år och vi fann varandra. Han får mig alltid att skratta och han höll mig i handen varje gång vi skulle korsa gatan i Uganda för trafiken är ganska galen, och jag fick träffa hela hans familj. I februari fick han svar från migrationsverket att de nekade hans visa så vi andra fick åka tillbaka utan honom och jag grät varje dag och fick världens dyraste telefonräkning. Sen på något sätt så vänjer man sig men nu är det här det näst finaste som hänt, för idag lämnade han in alla papper och om senast sex veckor från idag är han i Sverige igen. Det gör ont i hela kroppen för jag längtar så mycket.

Det finaste som hänt mig i år var att han började skriva till mig. 6/1-2013. Han, den finaste pojken jag någonsin pratat med. Han har fått mig så mycket gladare, fått mig att känna mig tryggare i mig själv, fått mig att se ljusare på det som händer i mitt liv. Fått mig att önska mest av allt att han var här hos mig. Fast än han bor fyratusen eviga kilometer bort och vi aldrig kommer att kunna träffa varandra så betyder han så mycket för mig.

Killen som jag ligger med och jag har det alldeles förträffligt, det kan faktiskt inte bli bättre än vad det är eftersom vi båda e helt införstådda med vad vi vill ha, vad vi inte vill ha och so on. Men ändå så skulle min hjärna spöka till det en helg och börja ifrågasätta känslor som inte existerar, det är som att en liten gnom inne i huvudet säger till mig att det går lite för bra nu, och det får det minsann inte göra! Så självklart så vrider jag och vänder på mig själv tills jag inte vet ut eller in, vilket medföljde att jag skickade tusen (kändes det som) sms till den här killen kantade av svartsjuka och aggressivitet.
Efter helgen kände jag hur skamkänslorna kom krypande och när jag darrande ska be om ursäkt för mina utbrott så ler han bara och säger; ”du, det gör inget , var inte orolig, det är inte jag, för jag vet att det kommer bli bra”, sen kramas vi och sitter och pratar om hur många krig som aldrig skulle krigats och liv som skulle skonats om det var kvinnor som var världens presidenter.

2013 har varit ett jävla skitår men det blir nog bättre snart.

Min katt dog igår. Den finaste lilla sextonåringen man kan tänka sig. Misan. Svart med vita tassar och vita morrhår. Kommer sakna henne i det oändliga. Hon räddades från vägkanten när hon bara var en liten kattunge. Vi satte upp lappar i området där vi bodde för att se om någon ville kännas vid den lilla taniga hårbollen. Men ingen ringde och ingen knackade på. Efter det var hon vår. Några år senare skaffade vi en till katt. Också en hittekatt. Hon är randig. Den randiga kunde varken gå på lådan eller gå ut på tomten utan att bli vettskrämd. Men med Misan som hjälp lärde hon sig så småningom både det ena och det andra. Och idag är hon ungefär som en normal katt. (Ungefär.) Men igår förlorade hon sin syster och sin mentor. Och vi förlorade vår älskade lilla skatt. Hon blev en kattängel. Och vi är kvar med de allra finaste minnena. Vaknade av att jag grät i sömnen i natt. Vila i frid, söta, fina, visa du. <3

Han var av en slump på samma hemmafest som jag, jag hade aldrig träffat honom förr. Sedan pratade vi högt och mycket, mest hela natten, jag provade snus och vi kokade kaffe och hoppade i snödrivor och skrattade åt bilen som fastnat och talade i telefon med hans kompis och jag tjuvlyssnade, och vi kramades lite, och vi rökte cigg efter cigg tills det blev för kallt och tills han skulle åka hem. Han ville egentligen inte, eftersom jag var där. Eftersom vi var där. Jag sov över och härjade hela natten lång, men tänkte på honom. Mina vänner skojar och säger ”du är kär” men jag vet inte vad jag är. Han adda mig på facebook nästa dag. Sen dess har vi setts en gång. Då kramdes vi och så prata vi en liten stund. Varför gick det inte som jag hade tänkt? En lite puss kanske, eller att han skulle ha villa se mig eller gå på en cigg? Eller på kaffe? Kanske var det inte så romantiskt som jag mindes. Men ett minne kan väl inte ändras? För festen den 4 januari glömmer jag sällan, den första riktiga pojken som visat intresse så att jag förstod nåt. Och så hade vi ju så roligt. Nu är jag mest sur.

Jag var i ett land på andra sidan jorden i flera månader med min klass och några nätter bodde vi på ett hotell med bara dubbelrum. Min klass är väldigt liten, och har bara en kille. Har inte tänkt på honom på något speciellt sätt, men under resans gång kände jag att vi kom närmre och närmre varandra och att han verkligen är en fin vän som jag vill ha i mitt liv. Men jag visste inte riktigt vad han tyckte om mig, han är lite svårläst. När vi kom till hotellet med bara dubbelrum sa allihop att han fick bestämma själv vem han ville dela rum med eftersom han var ensam kille, och han tittade rakt på mig och sa mitt namn högt och tydligt. Jag har ofta svårt att visa mina känslor, men blev så himla glad så jag studsade fram till honom och kramade honom hårt inför alla andra. Nästa morgon vaknade vi jättesent, de andra hade redan gått till frukosten. Vaknade av att vi båda låg på sidan, med ansiktena mot varandra och jag kände han andning mot mitt hår. Ville bara ligga kvar för alltid. Han berättade om sin roliga dröm och vi låg nära nära och skrattade så vi nästan grät. Inget mer hände och har fortfarande inte hänt, men det var så fint att dela den stunden med en nyupptäckt vän.

Jag var hemma hos en kille som jag hade pratat rätt mycket med innan, och vi hade träffats några gånger tidigare genom gemensamma vänner.
Jag skulle sova över, och trots att jag är 20 så kände jag det där tonårspirret i magen. Ska vi sova i samma säng? Ska vi hångla? Vad vill han? Vad är vi?
Kände mig jätteklumpig men det slutade med att vi låg och pussades i hans säng innan vi somnade. När han vände sig om kände jag hans dreadlocks kittla mig på kinden.
På morgonen satt han upp i sängen med datorn medans jag låg ner, och så vände han sig om och la handen på min mage, och så sa han ”Du är fin”.
För första gången på säkert tre år, trodde jag på de orden.

Jag började fylla en burk med fina minnen. Jag skriver dem på lappar och lägger i så kan jag ta fram dem när det är jobbigt. Jo och så flyttade jag till Nederländerna, spontant sådär för 6 månader.

vi lagade mat och jag höll upp en stor vitlöksklyfta och frågade om den räknas som en eller två och han svarade ”du frågar alltid det! jag lovar att du kommer fråga samma sak när vi är 73”.

Mitt livs kärlek dumpade mig i januari, vilket såklart var allt annat än det finaste som hänt mig i år, och eftersom resterande tid mest handlat om att orka vakna på morgonen osv så måste jag nog säga att det finaste i år var när jag i början av veckan plötsligt insåg att jag inte gråtit en endaste gång på två dygn, vilket var rekord sen dumpningen, och det gav mig så mycket styrka att jag igår lyckades säga till honom, som ville fortsätta vara min vän, att jag inte vill ha honom i mitt liv längre för han får mig bara att må dåligt och jag vill inte vara vän med någon som behandlat mig som han gjorde i samband med vårat uppbrott. Och helt plötsligt så är jag fri, och kan börja andas igen och lära mig att leva utan honom igen!

Jag och den finaste killen jag vet i princip gick på skogspromenad. Vi var ute i flera timmar, rökte ett helt paket cigaretter, drack en massa vin, hade vinterpicknik i en övergiven släde med tända ljus och ostmackor, vi älskade och han spelade upp sina favoritlåtar. Vi kom hem på morgonen och sov hela nästa dag.

När jag låg i hans famn och han snart skulle gå och mina tårar började rinna mer och mer. Han frågade vad jag var ledsen över, och jag kunde inte riktigt få fram några ord på några minuter. Vi låg där i min säng alldeles tysta och jag kände hur mina tårar gjorde hans bröst alldeles vått. Tillslut fick jag fram ”jag vill inte att du ska gå, jag vill inte bli trasig igen, jag är bara hel när jag är med dig.” Och då fick jag den längsta och hårdaste kramen jag någonsin fått, en sån som verkligen gör dig varm inombords.

Sist jag var där så spelade han Håkans senaste och tittade mig i ögonen och sa att jag var helt underbar och sen så kysste han mig på halsen.

Små fina stunder som kommit till mig både en och två gånger i år är endorfinkickar mitt i tentaplugget, mitt i storstadsstressen och omöjligheten. Det bara spritter till inom mig och jag ser allt det där fina som jag har; vänner, världens bästa kille, växande tomatplantor, solsken. För en liten stund ersätts hopplösheten med en enorm livslust, och det är så värt allting.

Jag hånglade för första gången med en kille.
Jag tycket han var snygg redan i höstas men när vi sedan började prata och jag märkte att han tyckte om mig också, kändes det, ja, bra helt enkelt. Och en dag hände det bara, vi gick hem till honom och kollade på film och sen låg vi där på hans säng och hånglade i fem timmar utan uppehåll. Och nästa morgon var min läpp så svullen att det såg ut som att jag fyllt den med silikon och jag var tvungen att berätta vad vi gjort för mina föräldrar.
Det tråkiga var dock att jag då förstod att han tyckte om mig mycket mer än vad jag tyckte om honom. Och två veckor senare var jag tvungen att berätta varför jag undvek honom.
Han försökte ta självmord precis framför mig, han bakade ut i gatan och det var det värsta jag varit med om. Efter det ville han inte prata med mig och jag var tvungen att ringa vår gemensamma kompis så att hon tog hand om honom och tog hem honom.

Han kommer från en annan kultur och har svårt att smälta att jag hånglade med honom och sen inte ville ha honom. Jag känner mig som en hemskt människa men jag kan inte stänga in mig i en lögn.
Det här är det andra hjärtat jag krossar och jag väntar på den dag jag blir den som blir kvar.

Men jag tycker ändå om 2013, jag fick ju iallafall min första kyss.

Mitt finaste minne hittills är fredagen för en vecka sedan ungefär.
Jag skulle på min första fest som singel sedan väldigt länge och jag kände mig så jävla snygg och det var jag också. Jag mötte upp min bästa vän och sedan två till. Vi satt och sjöng hela bussresan dit och hade så himla kul och jag kunde skratta utan ansträngning för första gången på väldigt länge.
Vi kom fram och festen flöt på. Alkoholen började sprida sig i blodet och vi fuldansade mest hela tiden. Jag la mig sedan i en säng som stod precis där för att vila mig och njuta av min egen lycka och så bara kom han där, födelsedagsbarnet och kysste mig i pannan. Jag hann knappt tänka innan jag siktade in på hans läppar och sedan var det igång. Vi småhånglade till och från hela festen och alla hade så fruktansvärt kul.
Jag för första gången på länge kunde känna lycka, lycka utan honom. Jag kysste någon annans läppar, det kändes inte konstigt. Första kärleken är över och jag överlevde och där var jag. fullkomligt levande.

När vi gick på gatan sent en kväll och jag märker att vi plötsligt går närmre varandra än vanligt och han helt plötsligt säger ’får jag hålla i din hand lite’ och tar den utan att fråga och börjar liksom klappa den med världens största allvar. Och jag kunde inte svara för jag blev så oerhört stum av lycka och överraskning. Och han fortsätter prata efter ett tag, men håller kvar min hand och jag stammar när jag ska säga första meningen. Jag stammar aldrig.
Jag fick tvåtusentrettons finaste stund och tvåtusentrettons finaste tankeställare den kvällen.

Jag har den kroniska sjukdomen MS, Multipel Skleros, och tre âr i rad har jag inlett âret med att vara jättesjuk. Jag har förlorat synen i mânader, haft svârt att gâ och varit sâ ledsen att jag nästan gâtt sönder. Men sâ förra âret kom en ny medicin, och jag började ta den och den verkade vara effektiv. Och sâ var jag sâ nervös pâ nyâr, skulle det nya âret vara sâ där sjukt igen. Men januari kom, dagarna gick, jag mâdde bra, jag promenerade med min hund och jag läste böcker utan problem. Och jag är fortfarande frisk. Jag tror det funkar den här gângen, jag tror att min kropp ska fâ ha det bra ett tag! <3!!

När jag fejkade ett autism test för att mina föräldrar hela mitt liv velat att jag skulle vara perfekt. Istället har jag bara medel bra betyg, ingen pojkvän och ägnar mer tid åt Wes Anderson och Jean- Luc Godard än vad jag ägnar åt att fika med tjejkompisar. Och så har jag ju faktiskt bara 2 kompisar, Sandra är gay och det är Ola också. Det gillar dom väl inte heller.

De blev glada, för de hade en anledning till min personlighet. Om jag inte bryr mig om deras nya dyra kinesiska vas kan de intala sig själva att ”Jamen, det är väl autismen”. Jag bryr mig inte så mycket, även om jag hade haft autism hade jag varit den jag är. Är inte mycket för det där med att sätta etiketter på allt.

Nu får jag i alla fall tycka om vad jag vill tycka om utan att de ska tycka det är konstigt. Hur bra som helst. För det är allt jag vill som människa, att få vara den jag är.

Jag var på en fest med min pojkvän och jag brukar aldrig bli inbjuden i det gänget så bara en sån sak var kul. På festen smakade jag på världens godaste shot (nyponnyp! cuarenta y tres, nyponsoppa och grädde) och bad mina vänner komma dit. Vi dansade, skratta och hade det kul och jag och min pojkvän hånglade på toalettgolvet och när jag skulle böja mig över handfatet för att dricka lite vatten såg jag inte stearinljuset som tände eld på mitt hår. Min pojkvän flög upp och började slå på mitt huvud samtidigt som han skrek ”DU ÄR TJEJEN FRÅN YOUTUBE!”. Jag drog in mina vänner i toaletten och en låg på golvet och skrek av skratt medan den andra klappade på mig och googlade information på hur många hårstrån man tappar om dagen för att trösta mig. Det var nämligen inte så mycket som brann upp, några hårstrån, så nu har jag en liten liten tuppkamstuffs MITT PÅ HUVUDET (tur att min lugg inte brann av!) som bara syns om man vet om den men när den väl syns så påminner dig mig bara om hur kul jag hade!

När jag, som födde en hoppsanbebis i december, blev mamma på riktigt första gången han log mot mig och mitt hjärta bara smälte och det enda jag kände var ”jävlar, om nån så mycket som petar på min bebis kommer jag slå ihjäl den. På riktigt. ”

De senaste månaderna har varit otroligt svarta för mig. På tok för mycket att tänka på leder till många sammanbrott. Men ibland känner jag att livet är fantastiskt; så som när jag vaknar upp med solen i ögonen jämte den finaste jag vet. Att sedan inleda dagen med att spela Håkans senaste och hångla styrker mig till att klara allt.
Det finns så mycket fint, så mycket fint att jag vill gråta av lycka när jag tänker på det.

Jag la en lapp i hans skåp. Jag hade tänkt på det hela jullovet, skrivit om och skrivit om och ångrat mig och rivit sönder. Sen såg jag honom i korridoren första skoldagen och han hade en ny tröja och hans händer var så fina och när han log så visste jag att jag var tvungen. Så jag la en lapp i hans skåp, och nu får jag röra hans läppar.

Jag bestämde redan på nyårsafton att 2013 ska bli ett bra år.
Började kanske inte världsbäst.
Men nu blir det världsbäst.

Ska åka 90 mil härifrån till honom.
Vi ska åka på ett relaxbad. Vi ska bara göra massa frisluftsgrejer.
och mysa.
han sa att vi ska mysa mest.
nu.

Det känns som att saker och ting kommer falla på plats det här året. Jag och min pojkvän har det så himla bra, jag har fått extrajobb efter ca två år som arbetslös, jag har massa idéer till fotoprojekt, hittat världens finaste vän som förstår hur jag tänker och snart är det vår. Allt faller på plats! Så skön känsla.

När jag en lördag i februari spenderade en eftermiddag tillsammans med en av mina finaste vänner, som jag dock inte träffar så ofta. Att få sitta på ett café med henne i timmar och bara prata prata prata om precis allt, och att sen gå på loppis och titta på intressanta saker tillsammans. Det var det finaste jag varit med om hittills i år.

Det har inte hänt än, men om tio dagar åker jag och min allra bästa killkompis till Tokyo i en månad!!!!!! Jag har längtat sen jag var tretton!!! Planerna är att spana på schoolgirls, äta ramen och allt annat stereotypiskt. Bästa: Vi kommer mitt i hanamiperioden <3

Jag har några stycken som jag inte kan välja emellan…

kanske var det när jag var i Köpenhamn, bodde hos min danske älskare och vi var på en fest tillsammans och en gemensam vän stötte jättemycket på honom. Och efter ett tag så sa jag till honom ”I need you to take me aside and make out with me soon.” och han sa ”What about now?” och gick och ställde sig precis brevid henne och hånglade upp mig.

Eller kanske när jag var i Trinidad nyligen och hade träffat en kille som bor i Canada, och andra och sista gången vi sågs så sov vi på en luftmadrass på taket där han bodde och han skulle åka tidigt dagen därpå och jag ville inte somna och vaknade hela tiden för jag ville inte att natten skulle ta slut. Och att vi pratar i telefon var och varannan dag sen dess och att vi ska ses i London i juni.

Eller kanske att jag hade längtat så mycket efter mina vänner när jag kom hem därifrån att jag inte var ensam en endaste stund på nästan två veckor.

Det måste vara när jag var i Paris med en vän i början av mars. Det var hennes första gång i Paris och min åttonde. Hon ville hemskt gärna upp till toppen av Eiffeltornet medan jag, som är väldigt höjdrädd, var något tveksam. Min fina vän påminde mig om att vi bestämt att 2013 är vårt år och året där vi möter rädslor och tar alla chanser vi kan, så en kväll åkte vi upp i tornet.

Det går inte att beskriva vad som hände i mitt huvud när jag klättrade upp för trapporna, jag minns bara att mitt hjärta klappade så oerhört hårt och fort. Jag rusade upp för första trappan, än idag vet jag inte hur långt upp det var. När vi var på väg upp till andra planet lyckades jag nog rusa upp ännu fortare. Sedan i hissen på väg upp till det sista planet var mitt hjärta uppe i halsgropen och min vän fick lov att vara tyst för att jag skulle kunna fokusera bort rädslan. Hissdörrarna öppnades och jag insåg att vi är på toppen men fortfarande inomhus. Mitt hjärta lugnade sig lite, vi njöt av utsikten från fönstret men jag såg sedan trappan upp till det allra högsta planet. Den där plattan utomhus. Vi gick upp för trappan och kom ut. Det blåste så fasligt att jag fick lägga ner min mössa i jackfickan. Men jag var där. Högst upp. Mitt hjärta som dunkat så fasligt fort och hårt var helt plötsligt lugnt. Jag hade klarat det. Mött min rädsla och jag stod på toppen av Eiffeltornet med en av mina närmsta vänner. Det spelade ingen roll att jag någon natt i framtiden skulle komma att få ont i de där ärren han lämnade kvar i hjärtat i somras. För jag vågade och jag blev kär i livet själv den natten.

<3

Det här var ioförsig på nyårsafton så jag vet inte om det räknas.
Min pappa hade legat på sjukhus till och från i en månad, det va nyårsafton och det var dagen då han och mamma träffades, för exakt trettio år sen.
Hon satt hos honom på sjukhuset hela dagen fast han sov mest men så skulle hon åka hem på kvällen, då satte han sig upp, tittade rakt på henne och gjorde en puss mot henne.
Dagen efter dog han.
Min fina pappa och den där pussen är det finaste min mamma vet.

I ett år har jag gått runt och haft en crush på en person som jag inte träffar så ofta längre. Det hade just börjat bli lite för mycket crush för att aldrig ses, men så sågs vi för en helg sedan, jag hånglade upp, vi åkte hem till mig. Och det var så HIMLA bra. Kanske kommer aldrig något hända igen men det gör inget, för jag vågade.

Jag hann träffa pojken jag vill dela allt med, kyssas utanför seven eleven, gråta för att han inte hör av sig och sen bli ensam igen för att vi inte ville samma saker han och jag. Egentligen är jag bara ledsen nu men det vi hade var så fint och gjorde årets tre egentligen värsta månaderna till dom bästa.

Inte så romantiskt som de flesta andra kommentarer, men jag blev klar med mig c-uppsats och känner mig faktiskt lite stolt över mig själv.

Att jag och min pojkvän förlovade oss. Det känns knäppt, lite läskigt men så sjukt fint att ha bestämt sig för att dela allting i resten av hela livet med någon. Och att någon vill dela hela sig själv med mig.

När jag förstod att även om jag inte är en så bra vän så försvinner hon inte ändå, den här gången i alla fall. Att fastän jag gör henne så arg så finns det en del av henne som kan tycka om mig ändå. Att det just då inte var mig hon var arg på, att det var jag som var den goda i just det ögonblicket.

Vid 16 års ålder blev jag förälskad och vi var i stadiet nykära i ca två år. Efter tre år ville jag gå vidare i förhållandet och flytta ihop. Skapa oss ett liv som vuxna. Min pojkvän var inte redo för det och flera gånger var jag nära att ge upp. Han sa att han älskade mig och att det inte handlade om det. Han var helt enkelt inte redo.

Men nu. I Januari 2013 har vi varit tillsammans i 5 år och nu är han redo. Jag är så glad att jag inte gav upp. Vi flyttar in på 35 kvm och trots det lilla utrymmet är det här det bästa som har hänt mig 2013.

Som farmor sa: jag och farfar flyttade in i en lägenhet på 22 kvm och två ungar blev till där. En sov i bäddsoffan och den andra i byrålådan. Om ni börjar bråka är det bara att ta på dig skorna och gå ut. Långt bort. Se bara på mig och farfar, gifta i 50 år, så allt löser sig. Bara kärleken existerar.

Jag hoppas att han är min livs kärlek.

När han för första gången sa jag älskar dig. Och jag såg att han verkligen menade det, till skillnad från alla andra. Jag flätade in mina fingrar i hans och han sa att han aldrig sagt det till någon. Nu är det vi.

Jag gjorde slut med mitt ex, under inte så lugna förhållanden. En månad senare satt jag på en fest i en soffa med en av killarna han bor ihop med. När vi satt där och höll om varandra tätt, sa jag ”vi borde inte göra något dumt”. Näe, sa han, men så kysstes vi ändå.

Och nu några månader senare kysser vi fortfarande varandra, trots ett ex som står i vår väg. För att det finns något där, något större.

Den 3 mars firade jag och min livs kärlek att vi känt varandra i ett år. Varit tillsammans i sju månader. När vi träffades var vi båda söndertrasade och deprimerade från våra förra förhållanden. Vi hånglade mycket och det blev tillslut den finaste kärlek som bara existerat. Vi satt på balkongen invirade i filtar som så många gånger innan och drack rödvin och rökte alldeles för mycket cigg, även om det bara var 2 grader. Jag tittade på hans perfekta läppar och djupa gröna ögon och kände mig lyckligast i hela världen.

Att våga göra något och åka ensam till Nya Zeeland i ett år och få världens finaste kompisar och vara gladare än jag någonsin varit. Bästa jag gjort i hela livet.

Vi skrattdansade åtta timmar i sträck på ett trångt dansgolv, och på sista bussen hem när jag halvsov med huvudet på fönsterrutan, bredvid mina finaste vänner, så insåg jag att jag överlevde. Jag överlevde det jäkla krossade hjärtat. Det är så galet befriande.

Jag fyllde sjutton. Jag var full. Jag var kär.
Alla mina vänner dansade i mitt vardagsrum och just han liksom råkade stå bredvid mig.
Vi höll varsin arm om varandra och hade sådär glittrande leenden.
Han tittade på mig och jag tittade på honom.
Han log och det gjorde jag oxå.
”Tänk om jag skulle kyssa honom nu. Tänk om. Undra vad som skulle hända. Vafan, jag gör det. Jag gör det bara!” tänkte jag.
Sen vände jag snabbt bort blicken. Forsatte dansa. Glömde tanken.
När man varit bästavän med världens finaste pojke sedan man var tretton år hur fan gör man då för att plötsligt kyssa honom när man är sjutton?

Även om hjärtat bränner ibland så är jag så pirrigt förälskad.
Jag är så kär i min bästavän och det är så fint då mobilen blinkar till och det står ”hej mitt egna namn” och ett rött hjärta som avslut från hans namn.
Att börja tjugohundratretton med en pirrig förälskelse och drömma om sena sommarpromenader med honom är så himla fantastiskt och spännande.

Det var när jag hamnade på en efterfest i en villa och dansade så fruktansvärt länge och snabbt att jag blev helt dyngsur av svett. Det bästa med allt var att det mot slutet endast var tre stycken kvar på dansgolvet, jag och två killar, och det fanns inget som kunde stoppa oss från att sluta dansa.
Morgonen efter vaknade jag upp och hade så himla ont i armbågarna. Insåg så småningom att det var träningsvärk från alla moves kvällen innan.
Det bästa med hela den där efterfestmorgonen var att det var så sjukt länge sedan jag varit så otröttelig och galet peppad. Den fick mig liksom att känna som att jag gick på gymnasiet igen fastän jag snart ska examineras från universitetet. Våga vägra vuxenlivet, typ. 

Efter att ha haft långt, vackert hår klippte jag av det en januaridag hos frisören. ”Av med det!” sa jag och snipp snapp slut så var jag korthårig. Jag hade länge känt att jag behövde se något nytt där i spegeln, jag ville gå vidare från 2012 och re-fresha mig själv. Växa bort från flätor och rollen om att alla kvinnor måste ha långt hår för att vara kvinnliga och vackra. Fånigt kanske, men jag har nog aldrig trivts så bra i en frisyr som min pojkkorta, lite rufsiga frisyr. Jag är jävligt söt i kort hår!

Jag spelade min sista föreställning av det första, professionella teaterjobb jag haft efter scenskolan. De andra i föreställningen ska fortsätta utan mig, för att jag ska göra något annat, och det kändes som att förlora en familj och ett liv och allt på en gång. I applådtacket grät jag som ett litet barn och efteråt kramades jag med typ fyra-fem personer samtidigt medans sminket rann och rann och jag försökte tänka att jag kommer ju överleva. Det är ju ingen som har dött. Förutom något odefinierbart och fantastiskt som jag haft här. Jag plockade ner min logeplats, lämnade in mina kostymer till påklädaren och la allt scensmink ner i en liten plastlåda som haft mitt namn på sig sen vi började spela, och hela tiden grät jag. När vi gick hem, jag och min finaste, vuxna och kloka kollega, så snöade det som det gör på film – när flingorna liksom står still i luften och allt är mörkt, fast ändå vitt och lysande. Vi pratade om livet och de stora frågorna och det enda jag tänkte var ”gråt inte mer nu, du är fan också en ganska vuxen människa, skärp dig”. Och jag lyckades nästan. Jag höll mig även när hon insisterade på att vi skulle stanna och titta på snön som dalade, trots att det var så vackert att jag nästan gick sönder inombords. Jag var ju vuxen. I trapphuset bröt jag ihop. Jag grät så det ekade i väggarna, jag grät så mycket att jag nästan förvånade mig själv, och då hör jag min kollegas röst från två våningar under. ”Men hjärtat, kom in och få te och mackor. Såhär kan vi inte ha det.” Snörvlande och hickstande tog jag mig in i hallen, och sen satt vi i hennes kök till klockan två på natten. Och jag insåg att det är okej att vara ett litet barn ibland. Man kan vara ett litet barn på 24 år och samtidigt vara såpass vuxen och klok att den bästa vän man fått på sitt första jobb är en klok, klok kvinna på 48. När jag kom hem till mitt tomma skal av en teaterlägenhet mitt i natten kände jag mig precis lika varm inombords som när man är 4 år och kommer in och får varm choklad och rena kläder efter att ha varit ute och åkt skridskor hela dagen.

När jag efter tre veckors semester över jul och nyår kom hem från Vietnam och möts av min pojkvän som precis skaffat lägenhet och frågar om jag vill bo med honom. Så det första vi gjorde var att ta bilen från Arlanda och åkte hem till honom och sen dess har jag bott där.

2013 blev året då jag fick mitt hjärta brutalt sönderkrossat. Min första kärlek. I tio månader var det vi. Pojken med de markerade käkbenen och lockiga håret 30 mil ifrån mig som jag saknade ihjäl mig till. Pojken som jag trodde höll mig kär ringde mig en kall februarimorgon och berättade att han känt någon för en annan i några månader. Allt han lovat och sagt någon dag tidigare bara föll och gick i kras och ensam kvar blev jag.

2013 blev inte som jag hade planerat. 2013 blev istället kramar och pussar från fina vänner. Kramar och pussar på näsan från pojkar med gitarr och slitna converse. Dans, lite för mycket alkohol i blodet och mottot att ”ikväll skiter jag i allt”. Snart är det studenten. Och jag kan alldeles själv bestämma hur min framtid kommer se ut. Trasig, men förhoppningsvis stark.

Mitt bästa minne är en skidresa till Österrike med några vänner som jag till en början inte kände så bra. Hela veckan var fylld med magisk skidåkning bland glittrande alptoppar. På kvällarna kom vi in på pubar, blott sjutton år, och dansade tills vi ramlade ihop på golvet. Sedan smög vissa av oss tillbaka genom hotellfönstret för att sova de resretande timmarna medan andra sov på andra platser. Ibland hände det att någon av oss använde vårt lilla rum till sig och sin nattliga besökare och jag fick sova en natt i hotellets lobby.

Det är någonting ganska simpelt. Det var jag och en av mina närmsta vänner, Alice. Vi hade druckit vin, vi skrattade och vi kramades. Hon låg mot mig och jag mot henne. Vi bor ett antal mil ifrån varandra, så vi har inte tillfälle att träffas så ofta. Men det var otroligt fint, och allt kändes precis som om det skulle göra. Allt var lugnt och alla bekymmer som fanns flög ut genom fönstret för ett tag. Vi bara existerade.