my screen caps.
Igår såg jag Blue Valentine för första gången. Som jag har bävat inför den filmen. Inte vågat se den. Laddat ner men raderat den från datorn, sett enstaka klipp på youtube. Därför att den handlar inte bara om kärlek som går åt skogen, det är dessutom tillsammans med Ryan Gosling. Men igår var det i alla fall dags, för att det är vår nu, nästan i alla fall, och det vintertunga är borta. Jag tänkte att det gör ju inget om man gråter lite. Det kan va fint att gråta på tisdagskvällar till och med.
Men vet ni. Jag fick inte ens fram en enda kort snyftning. Ingenting. Jag tyckte det bara var en så himla fin film. Att de var så kära, att de kämpade tills det överhuvudtaget inte gick längre. För så ska man göra nämligen tycker jag, kämpa och kämpa för varandra och när man till sist inser att det inte går längre, så har man i alla fall värdesatt det man haft. Och därför tyckte jag inte att den var så himla sorglig faktiskt, bara sjukt romantisk på det där tragiska viset. Eller så är jag kanske bara cynisk, avmätt med åren. Jag är övertygad om att något litet dör inuti en varje gång det tar slut med någon.
Väldigt fin film, megaromantisk. Se den.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=aZUm2Gp3_AA[/youtube]
Hanna här ovan hade samma uppfattning som mig; jag mådde dåligt så länge efter filmen. Så…realistisk och trasig.
I mina ögon blir hon medberoende till en romantisk, lat, juvenil pojke som vägrar växa upp, som lever i det förgångna och långsamt kväver henne och allt som tidigare var HON. Deras relation var bara förgiftad, destruktiv och förvriden i slutet and it breaks my heart!!!!!!! Hennes uppbrott var såååå svårt men så oerhört viktigt. Ugh.
Hur man tolkar filmen beror säkert på betraktarens egna erfarenheter. Men, uff. Jag hade den också hemma i nått år innan jag vågade mig på den (samma sak med ”Shame”) och slängde den från datorn efter att ha sett den.
Tänkte på den i dagar.
Mycket bra film.
Du MÅSTE bara se The Place Beyond The Pines som är regissören Derek Cianfrances senaste!
Åh!!! måste se den filmen! <3
Usch vet inte om jag vågar se den filmen… Min största rädsla är att jag ska sluta vara kär i min sambo. Han är världens bästa, men är så rädd för tanken: vara verkligen kärlek för evigt? Eller är det så att man till slut alltid tröttnar på den andre, inte längre vill att han ska ta på en, aldrig någonsin känner hur hjärtat pirrar igen…? Usch det får inte vara så…
jag var typ likadan, vågade inte se den för hade hört hur deprimerande den var. men så satte jag mig och såg den, heeelt förberedd på att döööö av depression men just för att jag var så förberedd så gick det bra ändå liksom, så kunde tycka den var bra och fin trots allt misery.
Älskar den filmen, även fast den ger mig ont i magen.
Åh vad jag håller med Hanna om att inte riktigt tycker den här filmen handlar om att kärlek eller att kämpa tills det inte går. Usch nej, jag tycker den är hemsk och Ryans rollfigur gav mig ont i magen. Tyckte han dödade hennes livslust.
måste se den!
En utav mina favoritfilmer. Så jävla fin. Men den senaste med Gosling… BÄSTA.
I’ve seen only 2 movies of Ryan Gossling; The Notebook and Blue Valentine. I can bet
the tho might be the best movies of him!
This movie hurts so mıuch because it’s almost real, so close to our real lives…
Give up, go on or try to rescue your relationship; this one tells really good this
dilemma about romantic relationships…
Helt ljuvlig. Har du sett ”Place beyond the pines”? Annars gör det xxx
Oj vad olika man kan se på saker. Jag tycker inte alls att den handlar om kärlek utan om missbruk. Jag växte upp med en pappa som led av missbruk och känner igen mig så himla mycket i hur deras relation fungerar. Hur mamma stängde av lite till och lite till för att hans missbrukspersonlighet aldrig tog något ansvar och hela bördan hamnade på henne. Jag har så himla svårt och se på Ryans karaktär och se kärlek utan jag ser bara oansvar och någon som behöver förstå att han har problem. Och att det är det som skulle rädda relationen.
Dock älskade jag filmen och jag grät och grät för att har man den uppväxten är den också så jäkla sann, fast på ett helt annat sätt än för dig. Det är tur att det inte finns några rätt och fel 🙂
http://lopptorget.ratata.fi/blogg/article-49148-299210-vad-som-underlattar-karleken
Åh gud. Min favorit of all time. Jag och min kille grät ikapp när vi såg den på GIFF. Så himla fin.
♥
jag tyckte att michelle williams rollfigur borde tagit honom tillbaka då han älskade henne så himla mycket. rent spontant, men det e ju svårare än så. fin film i alla fall.
Tack, ska inte se den nu alltså (har varit väldigt sugen annars). Är i precis det där nu där man bara försöker och försöker och det känns som att det är sista försöket varenda gång.. Som att vi bara håller ihop av ren idioti. Hoppas såklart att jag har fel för är det inte helt sjukt att båda kan älska varandra så mycket men fortfarande så går det bara inte? Det ska inte behöva vara så.
Så nej, i framtiden hoppas jag men inte nu.
I personally needed a prozac after this movie! But it could have just been my mood at the time (and the fact that I saw it in the movie theater). That said, I totally understand what you are saying and I agree!
xm
@ fridamaria haha, snäppet för seg jag 🙂
Take This Walz är nästa filmtips!!! Inte lika svart men väldigt äkta. Plus miljöerna. Vill bara flytta in i deras kvarter!
asså Michelle Williams är ju fan enastående. en annan fin film med henne är ”Take this waltz”, som även världens gulligaste och finaste Seth Rogen är med i. I EN MEGASERIÖS ROLL.
hur som helst är den finemang
Är det så man ska göra? Försöka tills man inser att det inte går att rädda? Det måste ju vara bättre att försöka till det inte finns något mer att försöka med ön att göra som jag har gjort att inte försöka alls, att tycka om en person så mycket men inte våga försöka pga rädsla att ännu en gång bli sårad. Men vad är så farligt med att bli sårad igen av samma person, då vet man isf att han inte är något bra och kan på så sätt gå vidare kanske?
Åh, känns som att jag kommer gråta sönder men måste ändå se den!
Jag såg den med min kille. Jag har förträngt den. Så himla fin men man vill inte se den med någon man älskar och har det så himla bra med. Jag grät och grät och grät och han fick säga 300 gånger att det inte skulle bli så. Nu är jag rädd igen.
Oh hjälp! Själv grät jag oavbrutet i två timmar och var helt förstörd i två dagar efteråt. Deprimerad rent ut sagt.
Gråter varje gång jag ser om den också för den delen. Den är verkligen en av de bästa filmerna som någonsin gjorts för den fångar exakt hur det känns på ett så träffande sätt att man blir helt tagen. Väldigt få filmer annars som jag tycker kan fånga hur det känns att vara kär PÅ RIKTIGT och inte à la Hollywood.
Hur himla viktigt och betydelsefullt det kan vara att springa baklänges liksom på en gata. Om man gör det med den man är kär med. Och att det är ungefär sådant som man faktiskt värdesätter och minns sedan.
den är min rädd-film, har så många känslor kring den. för sist jag såg den såg jag den med mitt ex (som dessutom påminner om Ryan i utseende). han var jättedeppig för det påminde så mycket om hans förra förhållande och han var rädd att han skulle sabba vårat också, för han ville verkligen inte det. vi pratade ut och jag lugnade honom och sa att jag är inte hans förra flickvän, det här är inte det förhållandet han hade förut. att han öppnade sig och visade sån respekt för vårt förhållande gjort mig så jävla kär i honom. dock brutaldumpade han mig några månader senare, på grund av den rädslan och bagaget han bär på, och nu kan vi inte ens vistas i samma rum längre. virrigt inlägg men jag är rädd att jag kommer bli så fruktansvärt deppig om jag tittar på den. kanske jag vågar övervinna den rädslan en dag.
Har bara sett den en gång. Såg igenom hela filmen utan en enda tår – gick och lagade mat efteråt och läste sedan i en bok utan att tänka på något, var nästan apatisk. Två timmar efteråt låg jag i fosterställning och grät oavbrutet i en timme. Den är så fin och magisk och äkta, oehört igenkännbar och unik och mänsklig och känns enda in i benen. Men jag tror att jag aldrig kommer vilja se den igen för det gör för ont. Kan typ inte ens lyssna på sången ”you and me” utan att vilja brista i gråt. Det är en sån film helt enkelt.
Jag pallar snart inte med att se filmer med Gosling i. Han är så satans het! Jag kollade på hans nya film på bio igår. Grymt bra den också.
Tycker att den här typen av film är så himla underbar,
Blev dock himla ledsen, det kändes liksom dom att man själv tappade sin egna kärlek men någon. Stört vacker film & som du sa det skadar inte heller att Ryan gosling är med, Gud vilken läckerbit!!
…men så kommer også noe helt nytt til liv hver gang men forelsker seg!
såg den för ganska så längesen. jag blev väldigt sorgsen av den, men på ett äkta och vackert sätt liksom. för den är just det den här filmen, äkta och vacker. tycker att den visar vad som faktiskt händer ibland, saker och ting faller isär fast att man kämpar och det gör så ont så ont.
I cannot see this movie. Not yet, maybe not for a long time. I have a boyfriend and I am so happy with him, but sometimes I get very scared that maybe he’s not that happy anymore. I don’t know if this is only in my head, because we have so much fun and love when we’re together. Anyway, I think he’s going to live very far away from me for a year. I’m scared as hell. Hope everything gets fine.
And hope that us all get the love that we deserve.
<3
Har sett den en gång, det var på våren när den kom ut på bio. Den var så fin, sorglig och satte spår inom mig väldigt länge, eller ja den sitter fortfarande där inom mig. Filmen är riktigt speciell tycker jag, och så äkta. Älskar den men vågar inte se om den, i alla fall inte än. Även häftigt att regissören höll på med filmen i 15 år.
Den är så himla himla bra. Jag som är så blödig grät ju som bara den också. Fin men hemsk på samma gång, såklart.
och du satte ord på precis det jag kände och har försökt att skriva i någon recensionsliknande bilaga till skoltidningen. det var ju inte så svårt alls inser jag nu..
den är fantastisk! vill bara se place beyond the pines nunununu
nej men herregud, det är PRECIS därför jag har inte vågat se den här filmen heller… ryan gosling och tragiskt kärlek, det är litet för mycket… men jag ska våga. snart. men inte än. även om våren är äntligen här…
FY VAD JAG ÄLSKAR DEN FILMEN!
Lätt en av de bästa filmerna jag sett! Helt fantastisk! Går inte att beskriva känslan som fortfarande år efter jag såg den, kommer upp när jag tänker på den. Måste nästan se den igen trots att det är en känsla av både plåga och njutning som uppstår.
Visst dör något när det tar slut men å andra sidan gör det plats åt något nytt att växa vid nästa kärleksmöte…
Såg den i vintras när jag var sjuk och älskade den. Såg även ”The Perks of Being a Wallflower” då som du även skrivit och blivit tipsad om. Blir så glad ända in i själen över vad du skriver. Personligen har jag svårt att släppa gamla kärlekar, för ibland kommer ångestvågorna och jag bara måste höra av mig. Men det är alltid det som förstör. Bäst att låta minnena vara och ringa en vän istället. Eller läsa din blogg om allt som är fint i livet, även det jobbiga fina.