Tusen tack för svaret Sandra. Vem vet, kanske en dag kan vi sjunga karaoke tillsammans. Jag kan sjunga Elvis för dig. All shook up kanske. Och jag hoppas det går bra med din nya kärlek, ha honom för dig själv, du gör helt rätt, vi har inget med det att göra även fast alla tycker det är spännande 🙂 Kram!

Du som skrev om dina föräldrar….jag är i en liknande situation, bor hemma för närvarande och då blir det ännu mer: ingenting man gör är okej, minsta handling ska ifrågasättas och brytas ner och kritiken slutar aldrig, och så den oron dem sprider….fan liksom. Jag brukar bråka med dem väldigt mycket, men nu i våras så insåg jag en sak som hjälper mig iaf, kanske kan det vara till hjälp för dig med:) Jag bestämde mig helt enkelt för att jag inte får något stöd från dem, inte i ngnting alls, så det dem säger är till att börja med fel för mig. Det är som att folk vill leda in dig på sin egen väg, när man egentligen vet vart man vill gå! Kanske vet man inte, men det spelar ingen roll, för dem vet ännu mindre. Jag började tycka synd om dem egentligen, för att de måste vara sjuuukt osäkra på sina val om de gör mig så osäker på mina..och då är det jävligt jobbigt att leva. Så jag bestämde väl mig för att inte följa deras spår, lösgöra mig genom att göra annorlunda just i det där med hur säker man är på att välja… Jag vet inte om det hjälpte något, alla situationer är ju olika osv, men hoppas det löser sig för dig! Puss!

Åh, åh, åh. Sandra. Samtidigt som det tog slut med dig och Ludvig, tog det slut med mig och mitt ex efter två år. Jag var verkligen ett vrak, deprimerad och det tog mig 9 månader och nu är jag så jäkla glad att jag klarade mig igenom det där för nu har jag hittat sån fin kille som i fredags erkände för sina vänner att han hade kunnat tänka sig en framtid med familj med mig och att han aldrig känt så med någon annan förut. Det är så sjukt. Tidigt kanske, men heja nya kärleken, hoppas den går bra! Du förtjänar det mest av alla.

Jag håller i detta nu på att bli tillsammans med min första pojkvän. Det känns himla fint och bra. Men just eftersom han är min första är han även min första hålla handen, min första kyss, mitt första hångel och min första sova nära. Inte så att jag känner mig osäker, men jag vet inte riktigt vad jag ska ta vägen med mina händer alla gånger. Och hur jag ska variera kyssarna. Försöker pröva lite olika och andra gången kändes bättre än första. Gillar, gillar, gillar verkligen, men det känns som att jag bara upprepar mig själv hela tiden. Har du några tips att dela med dig av till en halvvilsen, snart tjugoårig tjej?

Var han otrogen?

Du måååååste kolla på the way way back som går på bio nu dödsago film!

Åh, så glad jag blev när jag läste att du träffar någon! Grattis fina du!

Älskar när du svarar på kommentarer, Sandra! Väldigt intressant att läsa om allt mellan himmel och jord

Alltid lika kul att läsa dina tankar och svar! Jag har en till fråga till dig! Som lika inbiten pinterestnörd som du, vad sägs om lite tips på människor och boards att följa? Vill gärna ta del av guldkornen som verkar finnas på din pinterest, som jag för övrigt älskar! 🙂

Till dig som inte blir stöttad av dina föräldrar: jag har också haft samma problem (och fortfarande har). Det är skitjobbigt och det är tusan inte ok.

Det positiva är att du kan bli mer driven av det här. Jobba hårt för dig själv. Som någon annan skrev: gör saker som kanske känns läskiga, pusha dig själv. Har också bott utomlands i omgångar och det har gjort underverk. Kan man klara sig själv i ett okänt land får man en självförtroendeboost som heter duga – du behöver inte längre det där stödet (även om det alltid kommer att svida inombords för att du inte har det).

Jag har nyligen beslutat mig för att bryta med några i min närmaste familj. Det har varit ett så fruktansvärt svårt beslut att ta, men jag tänker så här: varför fortsätta en dålig relation som bara gör mig illa? Jag skulle aldrig tåla att någon annan behandlade mig på det här sättet, så varför ska det då vara ok bara för att vi delar lite DNA?

Så: sätt dig själv främst, tro på dig själv och var STOLT över allt det som du åstadkommer. Var bensäker på att du är bäst i världen. För det är du!

Tack för att du delade med dig av boktipsen som du fått – jag har precis lagt en beställning inför stundande semestern och utomlandsresan!
Hur kul som helst att läsa att du har träffat någon som ditt hjärta slår lite extra för, hoppas att han förstår hur fin du är och att vi får se mer av honom i framtiden!

Var det Sara Linton som skrev boktipsen? träffades på Borneo för några år sedan och hon är den enda jag vet som packar ryggan full med böcker för en tre månaders resa, helt underbar såklart! 🙂 och det skriker verkligen sara om dessa böcker!

Till personen som inte blir stöttad av sina föräldrar: jag älskar mina föräldrar över allt annat men just denna biten känner jag så väl igen under hela min uppväxt. jag fick alltid höra att ”detta kommer aldrig gå, detta kommer du aldrig klara bla bla”. det kruxiga var att jag alltid stått mina föräldrar nära så jag kunde/ville inte sluta berätta för dem om vad jag ville göra och höll på med. mitt självförtroende var inte det bästa heller så visst var det jobbigt att känna att man aldrig blev ett smack uppmuntrad utan tvärtom nertryckt. men någonstans var jag så nyfiken på livet. så jag gjorde det mesta av det jag ville ändå fast det var läskigt. flyttade utomlands i olika omgångar, skaffade utbildning, testade olika jobb. alla mina förslag och projekt som de dissat tog jag ändå tag i för att en drivkraft inom mig- som jag inte vet var den kom ifrån- pockade på. jag hade konstant prestationsångest såklart då jag tänkte att om jag misslyckades så skulle de ju få rätt. men någonstans på vägen så började de förstå att jag faktiskt fixade saker och de lugnade ner sig. jag hade också ett samtal med dem men det var inte förrän jag var 30 år (det satt långt inne) men hursomhelst så sa jag då precis som det var. att de gjorde mig illa och att det var inte min oförmåga eller okunskap som var problemet utan att det var deras rädsla som de projicerade på mig. för så var det. de är absolut inga elaka människor utan de var helt enkelt bara rädda själva och visste inte hur de skulle ventilera sin egen osäkerhet. men jag sa till dem att det var dags för dem att sluta med detta nu. deras egen rädsla får de själva ta hand om, inte lägga på sin dotter. mitt råd till dig är att följa din magkänsla och framförallt var snäll mot dig själv. om något inte går riktigt som du önskat. skit i det. försök igen. och igen. när man blir äldre (jag är 37 nu) så är livet automatiskt lättare. för man har hunnit få sig en hel del törnar men man vet att saker ändå fixar sig. så kör på och viktigt: var snäll mot dig själv!

Hej du som skrev sista frågan, den om utbrändhet. Jag blev utbränd för 6 år sedan. Efter det väntade 8 månader av totalt mörker. Jag trodde att jag skulle bli frisk direkt efter att de där värsta månaderna var över. Men så var det inte. I mer än 2 år efteråt var jag fortfarande trött hela tiden, hade inte lust med nästan något och trodde att jag aldrig skulle bli bra igen. Men det blev jag. Men det tog väldigt lång tid. Sakta men säkert började jag kunna känna glädje, lust och energi.

Jag önskade att någon hade berättat för mig att det tar tid att komma tillbaka, att allt inte är bra även om det allra värsta är över och att tiden det tog att komma tillbaka på sätt och vis var mycket jobbigare än de första månaderna av totalt mörker. När jag aldrig trodde att jg skulle vilja något igen, när jag kände mig så brutalt onormal. Så försök vara lugn. Gör det du orkar. Tänk att det tar tid. Skaffa hjälp, även om du tror att det värsta är över. Du kommer att bli bra igen. Stor kram på dig!

nu har jag kommit in på min drömskola i min drömstad, detta har jag drömt om i två år. äntligen har det slagit in. men jag har också hunnit träffa, bli tillsammans med och älska en kille som bor här i min hemstad. som antagligen inte kan flytta med mig, åtminstone inte direkt. jag har inte varit så jätteorolig eftersom det bara tar tre timmar med tåg att komma hem igen, men han verkar vara så himla rädd att det smittat av sig på mig. nu är jag också rädd. jag får följa min ena dröm men på nåt sätt pausa min andra som jag inte hade räknat med när jag sökte till skolan. jag säger till honom att han får komma när som helst och stanna hur länge som helst, att vi kan bo ihop i min lilla studentlägenhet, men han är ändå så rädd. jag vet vad jag kommer göra – jag kommer flytta och jobba så hårt för att vårt förhållande ska överleva, men ändå undrar jag hela tiden vad jag ska göra… vill inte förlora detta förhållande på grund av den lilla distansen. jag vill att han ska vara modig så som jag försöker vara modig och inte tvivla och vara rädd hela tiden.

ibland önskar jag att jag inte blev så galet förälskad när jag blev det, att jag kunde bli det måttligt, eller bara litegrann.

Du som inte blir stöttad av dina föräldrar: jag har samma problem och hade det hela min uppväxt. Vet inte om du har flyttat hemifrån än, men för mig blev det bättre efter att jag gjorde det. Mitt första steg var att bara träffa mina föräldrar när jag känner att jag psykiskt orkar. Steg två för mig var att göra ALLT för att försöka undvika att prata om ämnen där jag visste att jag skulle få ”konstiga”/elaka kommentarer eller kritik tillbaka. OM ett sådant ämne ändå kommer på tal svarar jag bara jättekortfattat på ett sätt som får dom nöjda (utan att ljuga då) och får dom att inte ställa så mycket följdfrågor.

Du som är utbränd: jag är i samma situation och har varit utbränd sedan 2011 (helt sjukskriven sen i höstas). Mina närmsta vänner har tyvärr varit väldigt oförstående men jag har en underbar man som verkligen stöttar mig och har hjälpt mig enormt. Försöka hitta någon i ditt liv; föräldrar, släkt, pojkvän/flickvän, kompisar som du känner att du litar på och be om hjälp. Våga! Och våga släppa alla vardagliga sysslor du inte absolut MÅSTE göra. Låt tvätten vara skitig några veckor för länge, skit i att sminka dig, skit i att dammsuga, skit i att plocka undan efter dig, skit i ALLT du inte absolut måste. Gör i så stor utsträckning bara saker som är roliga och du mår bra av. Jag är perfektionist och har haft ENORMT svårt med omställningen att inte ha det perfekt hemma, perfekt utseende när jag går ut osv, men det gick tillslut så långt att jag inte hade något val för att jag verkligen inte orkade – och då släppte till viss del behovet av att ha en perfekt yta. Det ÄR okej att du fortfarande inte mår bra, det ÄR okej att du fortfarande känner att du inte orkar vardagen. Håll dig borta från allt du kan som ger dig ångest och panik och stress, försök att sätta dig själv och dina behov först på riktigt. Vi kommer ta oss ur det här. KRAM

För den som vill ha skorna så finns caliroots även på nätet, caliroots.se

Har du känt att du blivit känslokall och bitter efter ditt uppbrott med L? Att du bara ska ut och gå hem med vem du vill för att bevisa att du är en självständig person som gör vad du vill, utan några känslor inblandade? Eller så fort någon visar dig lite känslor så blir du rädd och avvisar denna? Eller har du liksom aldrig tappat din romantiska syn på livet? Om du känt dig kall med hårda skal uppbyggda kring dig, hur river man ner dom?

Jag tycker att det är så fint att du anstränger dig för att svara på frågor och hjälpa till även när du inte har erfarenhet av just det problemet. Och att folk ens vänder sig till dig. Din blogg är som en liten ö av trevlighet och folk som tar hand om varandra i ett ganska otrevligt internet.

Jag är sexton och jag vet att jag ska till New York och att jag vill vara där i minst ett år och att jag då antagligen kommer behöva jobba, men jag vet inte hur jag ska få tag på jobb utan green card. Kan man leva på en servitrislön? Vad ska jag vänta mig som budget på det hela och liksom var ska jag bo. Villig att bo trångt och jag kommer antagligen att bo tillsammans med någon. Jag undrar även om man kan gå ut ensam och sätta sig med ett glas vin och få vänner för livet, funkar det? Väldigt väldigt tacksam för svar, även om du kanske inte vet allt. Hur gjorde du?

Har du sett Norwegian wood än? Den har legat på min dator sen dagen den släpptes men jag har inte vågat sett den än! Minns att jag tyckte boken var så jädrans bra. Vågar inte riktigt förstöra det.

Sandra jag vill stalka dina kompisar också. Kan du inte göra ett megainlägg där du länkar till deras bloggar?:D Eller har du gjort ett sånt tidigare?