För några veckor sedan läste jag ut Karolina Ramqvists senaste roman Alltings Början.
Boken handlar om Saga och den börjar när hon är femton år och forsätter sedan genom gymnasiet, in i arbetslivet och slutar när hon fyller tjugofem. Hennes eviga följeslagare som hon lär känna på Södra Latin heter Pauline och tillsammans obsessar de över Stockholms vackraste man, Victor Schantz.
Boken är en fantastiskt litet tidsdokument över att vara ung på nittiotalet och innehåller massor av referenser, både över Stockholms platser då men även politiskt, musikmässigt och feministiskt. Och även om jag själv är tio år yngre än dem känner man så himla mycket igen sig. Känner igen sig i att vara 16, 17, 18, 19, längtan till vuxenvärlden och något annat, att försöka hitta sig själv, skapa sina egna åsikter och ståndpunkter om saker och såklart att vara så helvetes himla förälskad i någon idiot.
Saga är febrigt kär i den här Victor. Han är äldre, känner alla i Stockholms mediesväng och drar med henne hem när han har lust. Det är sorgligt men väldigt igenkännande, att vilja vara så stark i allt men samtidigt så underlägsen och längtande när det handlar om vem man tycker om.
Victor går som en röd tråd genom hela boken, men den handlar också om mycket annat. Om hennes relation till sin radikalfeministiska mamma, om att ta sig in i ”it-stockholm” och få vara någon, om vänskap och att hela tiden längta bort till något annat.
Tyckte den var megabra. Läs läs läs är mitt tips.
Translation. Just finished a great Swedish book called Alltings Början by Karolina Ramqvist.
Fantastisk bok!!!
Jag har ett tips till dig om du inte redan har läst den: Kärlek – En betraktelse av Alain de Botton. Kram<3
Har läst den och det är verkligen världens bästa bok!!! Älskarälskarälskar den!
Alltså, tycker den är hajpad. Tyckte den var hemskt tråkig att läsa!
Om jag vill dela med mig av någonting som är ”det finaste som hänt mig hittills iår”, vart ska jag skicka det till dig?
Hej Sandra! Du verkar vara så klok. Hur ska man göra om man bara längtar ihjäl sig efter någon att hålla handen med hela tågresan, hångla överallt med och kunna vara sig själv utan tt känna sig konstig? Jag bröt upp ur ett långt och slitsamt förhållande för ett och ett halvt år sedan och har kommit över det. Men jag kan inte träffa någon bra och fin kille som det klickar ned. Dessutom, om en kille är för snygg blir jag världens stelaste person, klart han inte blir intresserad då! Vad göra?
Okej, jag känner våldsamt mycket att jag m å s t e läsa denna…
/http://ordbruden.bloggplatsen.se/
tacktacktack!
Ser den där boken överallt, måste nog ta och läsa den själv!!
Denna filmen här rekomenderar jag varmt! http://www.imdb.com/title/tt0817177/?ref_=fn_al_tt_1. überfin är den.
Hur orkar du vara så ful och äcklig?
Va? Det som är så härligt!