Idag är en ny krönika ute som jag skrivit på Devote. Handlar om att träffa sitt ex igen, några månader efter att man har gjort slut.

I sin helhet:

Det tar ungefär tre månader och lika många nätter tills man till slut känner ingenting. Tre månader tills man tappar precis allt. Först, innan det, känner man kanske mer än vad man någonsin har gjort i hela sitt jäkla liv. Man andas i dubbel takt, vaknar med hjärtklappning och skickar så många felstavade sms att man till sist tappar räkningen. Man ringer till sin mamma och viskar att helvete nu sprängs jag, nu finns snart bara rester och flisor och skarven mellan hjärta och lunga kvar.

Men sedan, när två årstider har gått inser man en eftermiddag på sitt förbannade tråkiga jobb att man inte har en enda känsla kvar. Att man använt upp precis alla, till och med den där känslan av att falla precis innan man somnar. Istället faller man bara. Och självklart är det just då som han hör av sig. Ping ping i inboxen, hej hej jag kommer till din stad, ska vi ses?
I och med att man har förbrukat alla synapser till emotionell verksamhet svarar man det kan vi väl och så möts man på en mörk bar där man inte riskerar att träffa någon man känner. Och så helt plötsligt sitter man mittemot en före detta bästa vän, någon man kunde kasta sig framför tåg och bussar för och som nu bara är en bleknande Gotye-singel. Now you’re just somebody that I used to know.

Man beställer självsäkert en flaska vin, tittar honom rakt i ögonen och säger att det är kul att ses. Härligt säger man till och med, men ångrar det direkt eftersom ingen under fyrtiofem säger så utan en viss ironi i rösten. Man är så uppfylld av sitt eget tillfrisknande att man inte ens märker hur han flackar med blicken och snurrar en cigarett mellan pekfinger och tumme för att det inte ska synas hur ostadig och skör han fortfarande är. Eller har blivit snarare. Och så pratar man, samtalar med varandra, om allt som inte har med något att göra. Om en ny klocka, om vädret som gick över till vinter, om vad man har haft för sig sedan man sedan sågs. Sedan man sågs var alltså ganska nyss, när man själv låg under ett bord på Grevturegatan och väste mellan tårarna att den här paniken aldrig skulle gå över, nu var man döende och död på en och samma gång och allt var hans fel.

Men det var då, det var innan man blev känslokall och började kyssa pojkar bara för att man visste hur man skulle titta på dem för att göra dem mållösa, betagna och förälskade. Så man skryter om erövringar (jobbmässiga och platoniska, aldrig sexuella, inte med honom) för det är det enda man kan. När allt som kan liknas med ilska och sorg (och lycka för den delen också) glidit ur kroppen finns bara de hårda karaktärsdragen kvar. Och han säger jaha och vad kul och vad bra du verkar må.

– Ja faktiskt så jävla bra, svarar man och drar djupa bloss på en fiktiv cigarett.

Och det är inte förrän man betalat notan jag tar hela ingen fara det går bra nu och han följer en till porten, den han hade följt med in genom om det varit ett halvår sedan, som ytan börja knaka och krackelera. Och eftersom han kan en bättre än någon fångar han upp varenda nervförändring och gräver sig in i ens nacke, viskar ett otydligt förlåt.

Ett förlåt som lika mycket betyder förlåt för att jag gjorde dig till den här personen, någon som inte ens kan gråta när Jack Dawson dör i Titanic, någon som istället kapsejsar och drunknar och bjuder en idiot på en dyr flaska rödvin.

Och när han släpper en, viker av vid en gata och försvinner utom synhåll förlöses man helt oberäknat, sjunker ner mot trottoaren och går sönder återigen men för första gången på flera veckor. Och även om man vet att det här antagligen var sista gången som man träffade honom förstår man att även kolsvarta känslor som sticker som brännsår är bättre än att inte känna något överhuvudtaget.

—-

finns även att läsa här.

Säg gärna vad ni tycker <3

Translation. New column out at devote.se about meeting an ex a few months after a break-up. In swedish here.