Idag är en ny krönika ute som jag skrivit på Devote. Handlar om att träffa sitt ex igen, några månader efter att man har gjort slut.
I sin helhet:
Det tar ungefär tre månader och lika många nätter tills man till slut känner ingenting. Tre månader tills man tappar precis allt. Först, innan det, känner man kanske mer än vad man någonsin har gjort i hela sitt jäkla liv. Man andas i dubbel takt, vaknar med hjärtklappning och skickar så många felstavade sms att man till sist tappar räkningen. Man ringer till sin mamma och viskar att helvete nu sprängs jag, nu finns snart bara rester och flisor och skarven mellan hjärta och lunga kvar.
Men sedan, när två årstider har gått inser man en eftermiddag på sitt förbannade tråkiga jobb att man inte har en enda känsla kvar. Att man använt upp precis alla, till och med den där känslan av att falla precis innan man somnar. Istället faller man bara. Och självklart är det just då som han hör av sig. Ping ping i inboxen, hej hej jag kommer till din stad, ska vi ses?
I och med att man har förbrukat alla synapser till emotionell verksamhet svarar man det kan vi väl och så möts man på en mörk bar där man inte riskerar att träffa någon man känner. Och så helt plötsligt sitter man mittemot en före detta bästa vän, någon man kunde kasta sig framför tåg och bussar för och som nu bara är en bleknande Gotye-singel. Now you’re just somebody that I used to know.
Man beställer självsäkert en flaska vin, tittar honom rakt i ögonen och säger att det är kul att ses. Härligt säger man till och med, men ångrar det direkt eftersom ingen under fyrtiofem säger så utan en viss ironi i rösten. Man är så uppfylld av sitt eget tillfrisknande att man inte ens märker hur han flackar med blicken och snurrar en cigarett mellan pekfinger och tumme för att det inte ska synas hur ostadig och skör han fortfarande är. Eller har blivit snarare. Och så pratar man, samtalar med varandra, om allt som inte har med något att göra. Om en ny klocka, om vädret som gick över till vinter, om vad man har haft för sig sedan man sedan sågs. Sedan man sågs var alltså ganska nyss, när man själv låg under ett bord på Grevturegatan och väste mellan tårarna att den här paniken aldrig skulle gå över, nu var man döende och död på en och samma gång och allt var hans fel.
Men det var då, det var innan man blev känslokall och började kyssa pojkar bara för att man visste hur man skulle titta på dem för att göra dem mållösa, betagna och förälskade. Så man skryter om erövringar (jobbmässiga och platoniska, aldrig sexuella, inte med honom) för det är det enda man kan. När allt som kan liknas med ilska och sorg (och lycka för den delen också) glidit ur kroppen finns bara de hårda karaktärsdragen kvar. Och han säger jaha och vad kul och vad bra du verkar må.
– Ja faktiskt så jävla bra, svarar man och drar djupa bloss på en fiktiv cigarett.
Och det är inte förrän man betalat notan jag tar hela ingen fara det går bra nu och han följer en till porten, den han hade följt med in genom om det varit ett halvår sedan, som ytan börja knaka och krackelera. Och eftersom han kan en bättre än någon fångar han upp varenda nervförändring och gräver sig in i ens nacke, viskar ett otydligt förlåt.
Ett förlåt som lika mycket betyder förlåt för att jag gjorde dig till den här personen, någon som inte ens kan gråta när Jack Dawson dör i Titanic, någon som istället kapsejsar och drunknar och bjuder en idiot på en dyr flaska rödvin.
Och när han släpper en, viker av vid en gata och försvinner utom synhåll förlöses man helt oberäknat, sjunker ner mot trottoaren och går sönder återigen men för första gången på flera veckor. Och även om man vet att det här antagligen var sista gången som man träffade honom förstår man att även kolsvarta känslor som sticker som brännsår är bättre än att inte känna något överhuvudtaget.
—-
finns även att läsa här.
Säg gärna vad ni tycker <3
Translation. New column out at devote.se about meeting an ex a few months after a break-up. In swedish here.
Så.jäkla.bra.
Hej världens bästa skribent. Du sätter de bästa orden på allt. <3
Så bra skrivet!
Kan dock inte låta bli att tänka: Snälla hoppas verkligen att räddningen blir henne själv, och inte någon ny kille. Att det inte kommer handla om att behöva erövra nya män för att komma över en tidigare man.
Ofta får jag en sådan känsla när jag läser folks kommentarer här och även dina krönikor. Jag vet inte varför, jag kan bara ibland få en sådan skev känsla, som en slags varningsklocka: ”det handlar inte bara om killar och deras bekräftelse kom ihåg det anna”.
Jag VET ju att det inte är inte så det menas eller att det är det som åsyftas. Det blir ju självklart väldigt mkt ”han” när man ska skriva om känslor kring ett uppbrott med en pojkvän, såklart 🙂 Vissa kommentarer här nedanför gör mig bara så ledsen.
ÄLSKAR DEN! Du sätter ord på känslorna. Rakt in i hjärtat, jag kommer läsa den om och om igen. Fortsätt skriva som du gör. Dina krönikor alltså.
Åh så fantastisk!!
*gråter, torkar bort tårarna, gråter igen.*
exakt detta hände mig för 2 veckor sen, bland det vidrigaste som har hänt mig någonsin i livet. därför är det så otroligt skönt att få läsa och förstå att det inte bara är jag som har vart med om nåt sånt jävligt. Och som sagt, bättre att uppleva någon form av känslor, sorg, smärta, illamående och panik, än att inte känna något alls. Nu vet vi iallafall att vi lever.
Så otroligt fint skrivet. Du är helt fantastiskt duktig på att fånga och få ner känslor i ord.
tycker du ska sluta mjölka skiten ur att du blev dumpad
Ryser när jag läser, du har ett sånt fantastiskt språk så det finns ju inte. Tack för att du är så bra.
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 Läser om och om igen och det känns lika bra och fint varje gång.
Jag känner att jag bara måste berätta för dig om hur det för första gången på fyra år får vara jag som vinner. I fyra år har jag trånat efter samma kille, som under tre av dessa år bara behövt mig varannan helg. Ett år har varit fyllt av annat med, det har varit fint, men jag känner att jag inte längre orkar vara med någon som tagit mig för givet så som han har gjort. Han är en sådan som säger elaka skämt om mig som till och med får hans kompisar att sucka, och som den enda att veta om min ätstörning men ändå säger, ska du verkligen äta det där päronet, känner du dig inte tjock då. Han tror att jag alltid kommer stanna hos honom, vilket jag nog tyvärr gjort uppenbart tidigare, men det är slut på det nu. Alla nätter de senaste månaderna har det varit han som jämrat sig över att han aldrig vill förlora mig för jag är det bästa som hänt honom. Det har varit han som gråtit, och han som varit orolig och förtvivlad. Ibland får jag en känsla av skuld och att jag inte kan ta sönder honom såhär. Ibland känner jag mig så otroligt fri och glad över att jag till slut får vara den som inte har så ont så det skaver varje sekund alla tider på dygnet. Då blir jag också så totallycklig över att det inte gör mig någonting att jag går vidare nu. Det är över. Allting. Jag behöver aldrig mer vakna fem gånger varje natt för man vet att han sover naken bredvid någon annan. Aldrig mer hoppas, aldrig mer undra, aldrig mer bli besviken. Aldrig mer skämmas, aldrig mer känna sig otillräcklig för att han väljer alla de där fina tjejerna över mig. Det är en sådan enorm lättnad. Jag kan äntligen andas igen.
Blir så ledsen när jag kommer på att det faktiskt är på riktigt och inte bara en ypperligt skildrad situation tagen från fantasin, fy-fan. Träffkänslan är maxad.
Älskar dina textet@ Du har en sån fantastisk känsla när du skriver!
Ååh, vilken klockren krönika, älskar den (som vanligt kan man väl tillägga)!! Jag skulle ha en fråga till dig, du som är så bra med ord, skrev du någonsin ett brev till ditt ex? Och ytterligare, skickade du det till honom? Jag har under våren gått igenom en riktit ful break-up. Det var ett gemensamt beslut att göra slut, tanken var att båda behövde växa lite, men båda ångrade sig i olika repriser och det blev väldigt fult och jobbigt och speciellt han har betett sig väldigt respektlöst. I början av sommaren skickade han mig ett mejl som jag svarade rätt kort och avvisande på och det ”fick honom att förlora hoppet på oss”. Men det är ju inte så enkelt och jag skulle på nåt sätt vilja att han skulle förstå hur illa han verkligen gjort mig för han verkar förringa det hela. Jag har skrivit ett längre mejl men har inte skickat det än. Vad tycker du? Hör sådana brev hemma i den egna byrålådan? Ska man undvika att skicka dem? Tacksam för svar! Tusen kramar på dig!
Jag skickade ett mail till mitt ex ca 2 månader efter att han gjort slut med mig. Vår relation var egentligen aldrig dålig på det sättet att vi var elaka mot varandra men mot slutet så kände jag att han bara var annorlunda och jag visste ganska länge att han snart skulle göra slut. Vi bröt kontakten helt dagen han gjorde slut, jag hoppades/väntade på att han skulle höra av sig, kanske tänkte han detsamma. Hur som helst kände jag att jag var tvungen att säga vissa saker till honom, hur ledsen jag varit de sista månaderna vi var ihop och lite sånt (nu minns jag knappt). Minns att jag var livrädd och inte vågade logga in på min mail när jag väl skickat. Men det kändes skönt, som ett steg i rätt riktning. Några månader senare ångrade jag vissa ordval och hur jag formulerade mig angående vissa saker men jag ångrar inte att jag skickade mailet. Om jag var du skulle jag hålla på brevet lite till, läsa igenom det många gånger så det inte är nåt du ångrar att du skriver, sen skicka det.
Alltså förlåt om jag lägger mig i men jag kände bara att jag behövde svara på det här. När jag gjorde slut med min pojkvän på gymnasiet hade han behandlat mig så hemskt illa ~ nästan som en papperspåse som han knycklade ihop och rev sönder ~ bit för bit. Han var min allra allra första pojkvän och jag var så himla lycklig tillsammans med honom (tills alla tråkiga sanningar kom fram förstås) och den där smärtan efter uppbrottet kom inte riktigt fram sådär med en gång. Vi hade en liten velig relation något år efteråt där vi bara flörtade med varandra och ingenting mer ~ men helt plötsligt blev han tillsammans med en tjej och då sade det kras i mig. Jag kände så förbaskat arg för han struntade i vad som hände mellan oss. Han skyllde hela tiden på att det var han och inte jag och att han tyckte om att vara med så många andra och hit och dit och fram och tillbaka.
Så jag skrev mejl till honom. Jag förklarade allt och hur jag verkligen kände det inombords och att jag faktiskt förtjänade ett förlåt. Men jag fick sådana elaka mejl tillbaka från honom men jag bestämde mig för att inte ge mig. Det var ju han som hade behandlat mig illa och han förtjänade faktiskt att höra sanningen eller hur? Sedan hur han reagerar får stå för honom. Vi har bråkat så mycket och idag har vi en iskall relation. Jag skickar bara ’grattis på födelsedagen’ mejl till honom men annars är det absolut ingenting mer. Han har en ny flickvän nu och jag gjorde slut med min pojkvän i år men jag kan inte bry mig mindre.
Så strunta i vad han kommer säga när du skickar det där mejlet ~ för det viktigaste är att du behöver det för att rensa dig själv från allt! Jag lovar att du kommer känna dig så mycket bättre ~ men om du fortsätter att vara osäker kan du skriva ut mejlet och riva sönder det i småbitar och slänga det i papperskorgen för att slänga bort honom. Men skicka mejlet för jag lovar att det hjälper dig.
Kram. <3
I wish I could understand Swedish!! I’m really curious about this subject 🙂
Gillade verkligen kronikan, superbra. Ska re-read. <3
”kolsvarta känslor som sticker som brännsår är bättre än att inte känna något överhuvudtaget.”
SÅ JÄVLA SANT!!!!
Hej Sandra! Jag är en tjej som precis börjat ge mig ut i klubb- och krogvärlden men jag har ett stort problem. Kan verkligen inte dansa! Har aldrig riktigt varit särskilt dansant egentligen men älskar ju musik. Det tar liksom stopp i fötterna och de känns som fastnitade betongklumpar, så jag undrar helt enkelt om du har något tips på hur man kanske kan bli mer bekväm i att dansa? (Menar inte att man skall stå framför spegeln och öva alltså haha)
Det är 6 år sen han gjorde slut. Vi var tillsammans i 7 år. De bästa i mitt liv. De första 2 åren eller om de var 3 tog vi en öl i halvåret ungefär. När vi kramades hej o hejdå trodde jag att jag skulle gå sönder. När jag åkte hem efter träffen kunde jag knappt andas. Ville bara hem o gråta över hur det vackraste som funnits inte fanns mer. Tror inte jag sett honom på kanske 4 år nu, han bor i en annan stad. Gift. Barn. Hund. Villa. Jag försöker trampa ny mark men all mark jag hittar bara sviktar o försvinner under mina fötter. Undrar när jag nånsin ska träffa nån som honom igen. Den säkra platsen i universum som man kan lita på med sitt liv o som du skriver Sandra, vara beredd o kasta sig framför en buss för. Jag vet inte. Men så träffande och ja, amen just så, krönika du skrivit. Igen. Tack vackraste bästa du. Hur ont det för o hur ledsen msn än är så känner man iaf. Och det måste ju vara nån form av bra tecken.
Aj, det där fick mig nästan att börja gråta 🙁
Alltså, detta. Börjar precis sådär för mig men lyckas inte hålla masken. Exploderar rakt där framför ansiktet på honom och är så blottad. Är så rädd att det aldrig kommer gå över. Att jag kommer gå såhär för alltid och önska att jag är flickan som får somna bredvid honom nu.
WOW! Själv är jag fullkomligt livrädd för den dagen jag råkar hamna på samma ställe som honom. Han med stort H.
Är dumpad sedan 2 mån tillbaka och det gör fortfarande så fruktansvärt ont. Det gör ont och jag känner mig lurad.
Den kändes. Tack Sandra <3
Så bäst! Tack!
Du sätter verkligen ord på alla känslor. Så himla bra <3
”förlåtet” </3
Åh så himla bra men himla sorgligt. Du bara träffar rätt överallt varje gång! You go Sandra! 🙂
Älskar det och stendiggar dig!!
Tycker väl inte att det var en allmängiltig beskrivning av ”hur det är” när man gjort slut. Jag är kompis med mitt ex funkar bra även om det inte är mer än tre månader sedan vi gjorde slut.
Älskade du <3
Finns ingen som skriver så bra som du, fina Sandra.
Bra krönika! Har följt dig i jag vet inte hur många år och jag måste säga att den här texten känns som en av de mer välskrivna och genomarbetade av de jag läst av dig – känns som att du utvecklats i ditt skrivande! Blir väldigt nyfiken på din kommande bok 🙂
Kram
Hej! Jag och min sambo är i Sthlm över helgen. Funderar på var man kan gå och äta god och bra mat som inte är jätte dyr. Någon som har tips?
Sandra har gjort en jättebra guide. Den finns i sidan av bloggen
så jävla bra! du skriver så sjukt bra och är så sjukt bra! åh! <3
jävlar.
det är nog allt jag kan säga. Så jävla stark och bra.
Vilken fin text! Du kan alltid beskriva precis hur det känns. Älskar ditt språk!
Du sätter ord på känslor jag inte ens visste man kunde sätta ord på. Helt fantastiskt
Jag gjorde det där i onsdags, Och det var fruktansvärt konstigt.
Så tack för en så läglig och fantastisk krönika
du är så bra
känner igen mig i exakt varenda ord, och har nu tårar i ögonen, väldigt fint och välskrivet!
Helvete vad du är GRYM!! Sluta aldrig skriva, du sätter ord på varje känsla, varje tanke och andetag… Dina texter läser man inte bara, man UPPLEVER dem! Helt fantastiskt!
Tänk, en vet så mycket om en annan människa för att helt plötsligt, över en natt, stå framför varandra som totala främlingar. En främlig som en så gärna vill bli omtyckt och sedd av, en främling en gör sig fin för och är nervös för att träffa för tänk så vill hen inte ha mig mer? Allt detta för en främling, som en gång egentligen känt en allra bäst.
För tre år sedan var de där känslorna mina, idag är han bara somebody that I used to know. Jag är glad över det faktum att du nu också kan se tillbaka det med över ett år att räkna med, så fort det gått förbi det där året känns det på något vis bättre kan jag tycka. Ett år utan honom, ett år i ett nytt och bättre liv. Kram på dig Sandra, tack för dina texter.
det där verkligen min värsta mardröm, men det var den finaste beskrivningen av den jag tror man kan läsa.
Det här kanske är orättvist. Men jag hatar honom. Jag hatar honom för att han krossade ditt hjärta. För att han inte verkar ha tagit hand om dig. Du är för bra för att ha spenderat din tid på att vara ledsen.
That’s a very good article, I guess everybody who has lived something very similar felt the same as what you say on that. When you really don’t care about that person… ah, Sandra; it’s so curious ’cause in this kind of situations one always say ’I don’t wanna see him again’, but then suddely when he appears, we see them once just for realize that yes… it’s somebody that we use to know.
<3
Dina slut! Jag förstår inte hur du alltid lyckas med ett sånt klockrent slut som går rakt in i en. Det avslutar texten på ett sånt fint sätt
Du är ju en av de modigaste personerna jag vet! Det är så väldigt modigt att känna och stå för sina känslor. Jag är dålig på det men du inspirerar mig att bli bättre!
Väldigt bra! Som alltid :).
Gillar! Om hur svårt det kan vara… Med alla känslor som kan finnas kvar i vrårna <3