I måndags var jag på Intrepid, New York’s Sea, Air & Space museum och kollade in flygplan och annat. Att gå in i en u-båt tänker jag aldrig göra något mer i hela mitt liv, trånga utrymmen under vatten var inte min favorit. I alla fall har ju alla museum musee-shoppar och som ni vet är ju de oftast de roligaste små affärerna. I Intrepids affär fanns det små, små alpha-jackor, flygarmössor, snöglober med rymdraketer i och sjömans-sprattelgubbar.
Jag införskaffade den här t-shirten för 14 dollar som det står Property of NASA på. Det vill man ju gärna vara tänker jag, någon hemlig rymdforskningshistoria.
–
Translation. I visited the Intrepid – New York’s sea, air & space museum complex two days ago and got this Property of NASA t-shirt in their gift shop.
Åh vad fin!
Åh! Älskar den! Den är ungefär perfekt. Men hallå, jag har faktiskt funderat en del på hur det blev med jury-duty för dig? Haha, hur gick det med det?! ^^
Digger t-skjorta!
(Og digger at han tilfeldigvis sitter der i bakgrunnen. I stua di. I New York. <3 bah sådär, hihi)
I am SO jealous! I had been looking for a NASA shirt for like a year!! 🙂 Cute find
I love your t-shirts Sandra, you always find funny ones with cute slogans on them, soooo great!!
när jag flyttade till en helt ny stad alldeles själv för att börja ettan i gymnasiet var jag allmänt nervös och förvirrad. men så började jag prata med en kille i min klass. i två år ungefär har vi skrivit meddelande till varandra hela nätter, skypat flera timmar i sträck, suttit i varandras knä på fest fyllda av rus, kittlats tills vi gråtit av skratt. men aldrig har vi sagt direkt vad vi känt för varandra. det har funnits tillfällen helt klart, men det har bara aldrig blivit av. denna sommar innan jag skulle börja tredje ring spenderades i min gamla hemstad och vi pratade inte lika mycket som vi brukar tyvärr. när vi börjat skolan och sitter i korridoren och jag väntar på lektion så kommer en tjej i parallellklassen fram till honom och dem tar bussen hem tillsammans. mitt hjärta brast lite. jag känner verkligen att jag har låtit alla chanser gå till spillo och nu är det försent. dagen efter och flera dagar efter det står dem tillsammans på skolgården, i matsalen och på caféet och jag vet säkert att jag ångrar att jag varit så feg, speciellt ångrar jag att jag inte trotsade febern när han ville bjuda på fika innan sommaren. vad gör jag nu? han var ju inte ens min och nu står jag här som ett fån ändå. hur får jag mitt hjärta att läka lite? filmer, musik, glass, våga säga något ändå? massa bamsekramar
tjusigt som fan!