Hej Sandra!
Jag vill bara säga att jag tycker du ska fortsätta precis som du har gjort och gör med din blogg. Har läst din blogg i flera flera år nu. Du är hur modig som helst som delar med dig så öppet av dina känslor och tankar. Och du känns äkta på bloggen. Jag tror att den fina Sandra vi känner genom bloggen är den fina Sandra som du är på riktigt också. Det är inte ofta jag kommenterar i din blogg, men efter alla påhopp och lite läskigt negativa kommentarer ville jag bara säga att jag uppskattar din blogg och har gjort det jätte länge. Jag har själv fått svar från dig när jag mejlade om kärleksbesvär och när jag träffade dig på trädgården i somras bjöd du på en klunk öl från ditt glas:) Jag tycker du sprider glädje, och ta-ingen-skit-anda, genom din blogg.
Många kramar från Madeleine!

”vita, smala, heterosexuella normen”, ”sagovärld” etc. Jag förstår inte riktigt vad många förväntar sig om vad som skall återspeglas i denna blogg. Jag menar är inte Sandra, vit, smal och hetero? Skall hon försöka låtsas att vara någon annan bara för att göra alla glada? Och missförstå mig inte, jag är också himla trött på denna norm som allt och alla måste mäta sig med för att bedöma hur snygg, viktig eller intressant man är. Dock förstår jag inte riktigt vad folk förväntar sig att Sandra skall skriva om istället (om hon inte utgår från sitt egetliv)?

Sedan tycker jag också att Sandra verkar leva i sagovärld; bott på intressanta platser, haft roliga jobb och vänner, rik familj och kompisar som har massa fina sommarställen etc. Dock har hon ju jobbat sig till detta och tagit egna initiativ. Kanske har hon haft det lite lättare med tanke på bakgrund, men man kan ju inte välja vilken familj man kommer ifrån. I många av dessa kritiska kommentarer framstår en hel del bitterhet över att vi inte alla har det som Sandra har det, men som sedan vävs in med att ”det är konstruktiv kritik”. Måste erkänna att jag också känner mig avundsjuk ibland när jag läser om dagsparty i NY mm, men påminner sedan mig själv om att det inte finns någon anledning att vara bitter. Vill du göra något eller ha något i livet får du helt enkelt fixa det själv. Att klaga på, samt vara bitter över andras liv kommer inte att bidra till att uppnå dina mål (om du nu inte är en bloggare som specialiserar dig just på det :p).

Tror faktiskt inte riktigt att man genom skrift i kommentarer kan visa så mycket mer att man har tagit åt sig kritiken, alltså mer än Sandra har gjort. Det är handling som räknas. Så jag tror att ni som behöver mer från Sandra för att känna att er kritik har nått fram på riktigt får ha lite tålamod och se om ni genom Sandras fortsatta bloggande/skrivande/handlingar tycker att hon har tagit åt sig av er kritik. Först då kan ni avgöra, PÅ RIKTIGT, om hon har förstått eller inte. För nu kan inte Sandra förklara något mer, hon har skrivit och förklarat det hon har kunnat nu.

Det är också svårt att försöka besvara allt i ETT svar, det är oftast lättare att föra en dialog i verkligheten, istället för att förväntas att kunna svara på varenda liten sida av saken i ett enda långt svar. För DÅ hittar alla alltid någon ny vinkel, vilket är jättebra, men som istället blir en kritik av att någon inte har tänkt på just den infallsvinkeln OCKSÅ. Det är inte alltid lätt att tänka på alla infallsvinklar och perspektiv själv. Men det är självklart bra att upplysa om dem, men det är lite strängt att kritisera personen för att inte ha tänkt på precis allt, kanske.. Tror inte att någon person klarar av att göra det.

Nu säger jag detta utifrån hur JAG ser det. Men jag tror inte att någon kan visa något sådant här fullt ut genom att bara skriva om det, även om det också är en viktig del av det.

Vill man påverka så ska man också GÖRA något för det, inte bara säga eller skriva. Det gäller båda sidor i den här diskussionen (som överallt annars).

Så ha tålamod och avgör sedan om ni tycker att hon har lyckats ta åt sig er kritik, i så fall. Istället för att redan nu känna besvikelse och ledsamhet över att hon inte har gjort det.

Kramar

”Tv-serien Girls som verkligen är feministisk jämfört med det mesta, har blivit anklagad för rasism. Alltid går det att klaga på något.”

Den här jämförelsen gör mig inte bara lite, utan jävligt mycket, arg. Det är PRECIS den här typen av tankesätt som nonchalant viftar bort berättigad kritik och tystar ner minoriteter. Girls är en feministisk serie för den vita medelklasskvinnan, INTE för alla kvinnor. Att serien har blivit anklagad för rasism är inget som ska ignoreras för att någon privilegierad person tycker att det är att gå över gränsen. Det går alltid att klaga på något, ja. Och om en som privilegierad får höra klagomål från någon som inte är det, då håller man tyst och lyssnar. Man fäller inte krokodiltårar och tjatar om hur vi alla bara borde sluta klaga och hålla sams. Om du, ”A”, inte har insett detta ännu föreslår jag att du läser http://falskheten.blogspot.se/ och http://pkmaffia.wordpress.com/

För att återgå till ämnet, Sandra, har läst dina svar och det känns fortfarande som att du undviker att bemöta en del av kritiken, men det är mkt bra att du försöker iaf, det är det minsta dina läsare förtjänar. För jag tycker inte att det är en ”låg nivå” på kommentarerna du får, säkert på ett par stycken, men de flesta ger bara konstruktiv kritik och påpekar också hur mycket de i övrigt gillar dig och din blogg. Du har turen att ha väldigt många kloka läsare, som du skriver själv. Jag hoppas bara att du kan ta till dig av det som skrivits, PÅ RIKTIGT ta till dig, (inte så att du ska bli LEDSEN såklart, men kritik ska heller inte vara rosor och nybakta bullar, det ska få en att tänka om och försöka sätta sig in i andra människors perspektiv) och att det kanske sker lite förändringar på niotillfem. För vad har DU att förlora på sådana förändringar egentligen?

Åh Sandra, det finns fortfarande en stor majoritet som älskar dig och tycker att din blogg betyder så mycket mer än en dålig kampanj! <3 du har förbättrat mitt liv och välmående flera gånger, hjälp mig i kärlekstrassel och uppmuntrat jämställdhet och feminism. Du måste försöka tänka på allt fint i ditt liv just nu och försöka njuta! Kom ihåg att det är superenkelt att vara taskig (extremt taskig) bakom en datorskärm. Nätmobbning på hög nivå! Allt du försökte göra var allt hjälpa till och det finns många som tycker att du har lyckats 🙂 fick en stor klump i magen av att läsa alla sjuka kommentarer och blev så rädd att denna incident kanske får dig att blogga mindre/ändra innehåll. Vi behöver dig!

Puss!!

Kjære Sandra, jeg hadde tenkt å skrive noe à la ”Oi, for en fin siste kveld i NY med gode venner og godt drikke”. Nå ser jeg at mange andre har forsvunnet helt ut i noe jeg ikke forstår eller kjenner meg igjen i overhodet, så jeg sender deg i stedet en stor klem fra Oslo <3

Jeg har aldri kommentert her før, men må bare få si at jeg ALDRI har oppfattet deg som overfladisk og opptatt av penger, Sandra! Du skriver om følelser, og ting som berører andre. Ingen er perfekt, snu speilet folkens. Kram fra Norge

Fina du! En helt annan sak. Du kanske redan har sett det, men jag såg Carvens senaste visning och tänkte på dig, att du nog skulle gilla det. Neon/pasteller och cammo. http://www.style.com/fashionshows/review/S2014RTW-CARVEN

<3

Sanna: Jag tror att det Sandra menade med ”låg nivå” handlar om de kommentarer som skriver om att hennes ben är smala och att hon äter finncrisp till frukost. Det ÄR låg nivå att skriva sånt, det är enbart personliga påhopp. Resten av kritiken har hon ju just besvarat: hon håller med om att kampanjen slog fel. Sanna, läs igenom hennes svar och tänk en gång till innan du skriver.

Sandra: Jag har tidigare kritiserat dig för dina inspirationsbilder på smala flickor och jag tyckte att du svarade bra. Du tar kritik på ett vettigt sätt och bemöter det oftast bra. De personer här som inte kan släppa diskussionen trots att du redan har svarat både en och fem gånger är nog mest jävligt uppretade och vill bara fortsätta bråka utan att lyssna.

Och nej, jag är inte ett onyanserat Sandra-fan som försvarar i alla lägen, utan en vuxen människa som kan tänka själv, vilket jag tror att majoriteten av Sandras läsare också är. Men man måste tydligen skriva att man inte är ett Sandra-fan för att inte bli avfärdad i en bisats.

Sandra: jag tycker att det är jättetråkigt att du inte kan bemöta debatten som vi har fört i kommentarsfältet med annat än att det är ”låg nivå”. Det som vi har diskuterar har inte främst rört kampanjen, även om den är sprungen därur. Det vore intressant att höra vad du tycker om den vita, smala, heterosexuella normen som återspeglas i din blogg. Självklart är ingen perfekt, det är det heller ingen som begär, vad vi manade till var snarare eftertanke .

Det gör mig oerhört ledsen att läsa i kommentarsfältet hur folk skuldbelägger oss som har reagerat och diskuterat kring detta. Jag tycker att det är synd att vi förminskas till att vara känsliga, reagera på för mycket osv. JA – vi har reagerat, men som Sandra själv sa; börja ställ krav. På sättet som den här debatten har skuldbelagts, är det ju inte svårt att förstå varför det är ännu svårare att få till förändring hos modehusen.

Sen kan jag tycka att det är synd att du Sandra tar upp gammal kritik som har riktats mot dig, i det här fallet var det ju den vita, smala, heteronormen som diskuterades främst.

Kram!

Husk at det er ganske mange her som synes denne negative kritikken er helt forbanna tåpelig, Sandra! Jeg kjenner meg så godt igjen i den ”jobbe med kundeservice, masse fornøyde kunder, men man husker den ene misfornøyde”-tankegangen! Den er så kjip. Men igjen – vi er veldig, veldig mange fans. 🙂 <3

Jeg har ikke ord angående kommentarer ovenfor her, hvor noen nok en gang drar opp marokko, stormen og familiebakgrunn. Altså, herregud. På tide med en ny hobby, kanskje. Evt kanaliser det trollenetthatet deres inn i noe nyttig. Hva med politikk? Kronikker? Egen blogg?

Det er alltid så fascinerede det her med hva slags ansvar folk pålegger bloggere. Bare for at man skriver en blogg, skal man være verdens mest politisk korrekte menneske. Til enhver tid. "Man er jo tross alt et forbilde for mange mennesker". Alt man gjør blir egentlig feil, for det er jo alltids en eller annen nyradikal fjortis som har en ny hangup, enten det er scampi, forbruk, bildebruk eller pels. De glemmer hvor mye drit det er der ute. Hvor mange innmari håpløse bloggere det finnes! Se dere litt rundt, da?! Dere befinner dere på en av de veldig få bloggene som faktisk er bra, som har noe å melde, som er annerledes – og setter igang å slenge drit med en gang det er en ørliten ting som ikke er Perfekt. Det er så innmari provoserende.

Aldri slutt å blogge, Sandra! Seriøst. Ta inget skit, eller hva man nå sier på svensk.

<3

Varit så extrem tråkig ton i eftersvallet av kampanjen här i kommentarsfältet. Vill bara passa på att ge lite nätkärlek till dig då, då jag inte alls håller med majoriteten av dessa arga kommentarer. Läst bloggen sen urminnes tider och man ”känner” ju verkligen en nät-Sandra då, och den personen verkar vara en sjukt bra och varm, bara. Din blogg har just pga detta gett mycket i perioder i livet. Tycker även att du värdigt möter kritiken, säger mycket det med. Bara så att du vet! <3

Elin: Herrejösses absolut inte! Det var inte så jag menade formuleringen blev helt galet fel. Eftersom det var diskussion här om romantisering och sådant och om att Sandra i mångt och mycket lever i en sagovärld så menade jag att man ibland borde kliva ur den där sagovärlden och möta verkligheten och förstå att vår värld inte är snäll och att vårt samhälle är hemskt ~ för trots att man så gärna vill gå i korta kjolar (vilket man ska få göra också förstås) så finns det de som kan behandla en väldigt väldigt illa och man får inte stänga blicken för det som händer runt omkring en om så för en sekund. Jag skrev på tok för fort förut och jag är så ledsen över att jag sårade dig ~ så stort förlåt. Det är aldrig ens fel om man blir våldtagen ~ vad man än har på sig men jag vill bara att alla ska vara extra måna om sig själva och inte nonchalera hur världen ser ut. Stort förlåt en gång till ~ jag menade absolut inget illa men jag skrev helt galet.

Det här hatet som väller in är så solklar projicering. Jag blir chockad och lite rädd; hur kan flickor/tjejer/kvinnor som själva känner sig nedtryckta av kampanjen, ge sig på Sandra på ett så här iskallt sätt? Jag önskar er alla styrka, mod och stolthet. Men inte fan kommer ni få mer av det för att ni gör såhär. Och nej, jag är inget okritiskt fan som tror att Sandra är perfekt. Tvärtom vet jag att ingen är det och att ni alla säkert också gjort saker ni ångrar. Men framförallt vill jag berätta att precis som många av er har jag då och då tänkt: Oj vad mycket smalt och skört och vilket ensidigt ideal som förmedlas i modebilderna här. Men vet ni vad min nästa tanke blivit varje gång? Oj vad mycket bra hon gör som väger tyngre. Att Sandra mest visar smala tjejer på bild är inte konstigt, hon visar mode och i den världen ser det ut så. Hon visar bilder på kollegor och reklamvärlden är lika smal och vit som vilken random Södermalmsbar som helst. Tv-serien Girls som verkligen är feministisk jämfört med det mesta, har blivit anklagad för rasism. Alltid går det att klaga på något. Men titta er omkring. Hur breda är era egna världar? Sandra är en smal tjej, ja. Men också en tjej som bjudit er på sina tankar, rädslor, drömmar och besvikelser. Och sina ätstörningar för helvete! Hon ger till er av sina kunskaper om livet, matlagning, film, feminism, musik, mode och kärlek. Hon skriver texter som så uppenbart är skapade med det enda syftet att ge unga osäkra tjejer mod. Jag är ingen size zero, långt ifrån, men har aldrig nånsin velat bli det heller. För jag tror inte att det viktigaste är att vara en kopia av flickor i tidningar, jag tror att det goda livet handlar om frihet, kärlek och respekt. Och jag har sällan sett en blogg som förmedlar så mycket av de sakerna. Jag har råkat såra folk med ogenomtänkta kommentarer ett par gånger själv, och jag hoppas och tror att ni också kommer märka att det verkligen slår tillbaka på en själv. Alltså fy fan för att råka göra någon illa. Ångsten vid insikten. Så snälla alla: Tänk tre gånger innan du trycker på skicka, så du inte utan att märka det har formulerat ett hån mot någons hela person. Kram allihopa. Glöm inte systerskapet!

Lisa, fyfan vad ledsen jag blev av din kommentar. Jag bor i Paris och bär kjol varje dag för det har jag alltid gjort och det är det jag trivs i. Jag blir påhoppad, får äckliga kommenterar, har blivit förföljd och taffsad på pga hur jag ser ut och vad jag har på mig. Menar du seriöst att det är mitt fel för att jag inte sätter på mig än längre kjol? Vad tusan tänker du med? Visst skulle jag kunna sätta på mig andra kläder, men det vill jag inte. Och inget kommer bli bättre av det. Alla idioter på gatorna kommer hoppa på nästa stackars tjej istället som kanske inte har lika lätt att försvara sig, och genom att vi är några som vågar så kanske fler följer och tillslut kanske fransoserna slutar hamna i kåtchock varje gång dom ser lite ben. Din kommentar lät skrämmande lik kommentarer om att man får skylla sig själv om man blir våldtagen när man har utmanande kläder. Det är inte okej!

Tack för ett långt och fint svar 🙂 Jag tänker att en del av att ta kritik är att berätta sin sida av saken, som du gjort. 🙂 en annan viktig del tänker jag är reflektera kring kritiken och fundera på om det ligger någon sanning i den. Jag förstår din sida av saken. Tycker att en del kommentarer varit elaka, jag skulle också bli ledsen om jag blev kallad patetisk. Och många av oss skulle nog också kunnat tacka ja till den kampanjen utan att fundera kring hur det skulle bli i slutändan. Det verkade ju vara ett bra ändamål liksom. Undrar om du omvänt kan hålla med om den andra sidan av saken? Vi som vill ha mer variation. Inte så mycket smalt, vitt och hetero. Håller du med om att det är mycket så i den här bloggen? Jag och många andra hade blivit asglada om du skrivit att du läst det vi försöker förmedla, tagit till dig det och ska försöka att ta med bilder med andra kroppstyper/hudfärger eller uppmärksammade andra typer av kärlek. Jag tror det hade gjort mycket. Kram på dig. Hoppas att du inte blev ledsen av min kommentar, det var inte min mening.

Sandra! Jag ville bara säga att den bild du har av dig själv stämmer väldigt bra överens med min, pga hur du förmedlar dig i bloggen. Du vill väl, du vill förändra, du vill göra saker bra och det gör du, alltid. att en välmenande tanke kan gå snett, ja det har nog hänt 100000 ggr förut. Kan inte hitta var du någonsin har skrivit & skrutit om en bra förspänd uppväxt, du hade för det första kommit lika långt utan den som med den, för det andra är jag underbart glad att en person som du har fått ha det så bra! Ta hand om dig och sudda ut alla onödiga kommentarer som inte ger något ur huvudet.

Hej alla arga!

Det är extremt lågt av er att ge er på en enskild människa som vill väl. Ni har blivit illa berörda av kampanjen, kanske för att den triggar en underliggande ätstörning. Ni blir arga när ni påminns om era destruktiva sidor och vill hitta en syndabock för att ni ofrivilligt tvingades umgås med er sjukdom. Men ni kan aldrig hålla en annan människa ansvarig för dessa känslor, de upplevelserna börjar och slutar inom er själva. Ni kan tycka att världen är fel och piss och skev och hata den, men hata inte Sandra. Tänk i stället: tack Sandra för att du visar att du hatar världen med oss!

Sandra, hoppas verkligen att du inser att folk reagerar i affekt just nu. De ger sig på dig för att de får panik. De kanske har dålig självkänsla och kontrollbehov och vill nu försöka kontrollera dig. Bry dig inte om de osakliga påhoppen, du är vettig!

Jag läser Sandras blogg för att hon är allt annat än en smal och passiv docka. Via sina inlägg visar hon att: ”Ja, jag påverkas mycket av osunda ideal och skarpa käken, men titta! Jag lyckas vara rolig, smart, originell, aktiv, varm och mänsklig i denna skitiga kukvärld ändå”. Sandra har berättat att hon var som allra olyckligast under den tid hon var som allra smalast. Att livets glädjeämnen inte har med vikt att göra. Håll inte Sandra skyldig för att just du triggas negativt av hennes blogg. Stöd henne för att hon inspirerar dig att förstå vad som ger livet mening, håll hennes hand när hon trots allt famlar i en grym och vilseledande värld. Var ödmjuka. Upplys gärna, men uppmuntra. Sandra visar ständigt att hon har viljan att lära, att hon är villig är förbättras, förändras och vidga sina vyer. Hur kan ni ge er på en människa som uppvisar en sådan ödmjukhet?

Om ni vill jobba för att höja kvinnors självkänsla kan ni börja hos er själva. Sluta trycka ner en inspirerande kvinna som trots allt försökte göra något för er.

Heja kärleken.

Men Lisa, vad menar du? Tycker du att Sandra får skylla sig själv för att hon bär kort kjol? Det är faktiskt upp till personen som antastar att ändra sig, inte personen som blir anstastad. Det är ju som att säga till en person med dyr klocka att den får skylla sig själv för att den blir rånad.

Alltså jag blir så ledsen och förvirrad av detta. Jag fattar inte hur man besvarar kritik på ett annat sätt än att lyssna och försöka förklara min syn på saken. Det för mig är att besvara kritik. Att inte klara av kritik är att skriva typ ”kul för er hejdå” eller något annat respektlöst, eller som många bloggare gör, stänger ner kommentarsfältet eller raderar kommentarer som bränner. Att inte hålla med är inte att inte kunna ta emot kritik. Jag svarade högt upp i kommentarsfältet i frisk&friinlägget att jag tycker det är bra att ni reagerar och att det är bra att en diskussion förs.

Jag har alltid tänkt att det är så himla fint att ha så pass kloka läsare, som tänker till och tycker och säger ifrån. Det är fantastiskt och måste betyda att jag gör något rätt, att ni förväntar er mer av mig än bara en dagens outfit, att ett samtal förs, ofta på en hög nivå. Men alltså, självklart blir jag ledsen när det helt plötsligt börjar föras en diskussion om att jag fått allt ordnat för mig, att jag hetsar till viktnedgång pga mitt utseende, att allt denna bloggen är är ytlighet och hets osv osv. Saker som är personliga påhopp och som är vridna. Sådana kommentarer gör ont. Det är ungefär som när jag jobbade på Seven Eleven och man kunde ha femtio fina kunder och sen kommer en och säger att man är idiot för att mjölken gått ut, då är det den kommentaren man minns när man går hem för dagen. Kanske märklig liknelse, jag försöker bara förklara att det rinner inte av mig. Det gör ont att gå in där och läsa då. Det är bara så. Jag försöker ju skriva att jag håller med om att kampanjen inte hamnade rätt, och reklambyrån och frisk&fri gick ut idag med ett uttalande som ni kan läsa här,
http://www.resume.se/nyheter/debatt/2013/09/27/kanske-ar-det-dags-for-dialog/
Jag håller alltså med om mycket ni säger, och låter diskussion vara igång pga det.

Och Emma, gudars vad du gjorde mig ledsen. ”Sett igenom mig”?
När jag var i Marocko, har ALDRIG romantiserat folk som led. Aldrig. Var på en fotokurs den veckan och fick så förbannat mycket skit på bloggen då (mkt pga ett hetsinlägg från en annan bloggare) för att jag skrev att jag var på jakt efter en annan bild än den som var dominerande under kursen, för att det skulle vara spännande. Jag hade läst att det fanns emokids i marrakech som just då var ett litet youtube-fenomen och tänkte att jag ville hitta dem och fotografera för att det skulle vara roligt i fotogruppen om vi alla inte hade samma fotovinkel. Denna kommentar har förvridits på ett helt sjukt sätt sedan dess, jag förstår nu att man kanske inte kan skriva så utan att förklara sig, det var tidigt i min bloggresa när jag fortfarande tänkte mina läsare som kompisar som man kan reflektera lite tankar med. Men ni var ju inte med på min fotokurs, jag fattar det. Skulle aldrig någonsin i hela mitt liv romantisera fattigdom, herregud.

Angående New York-orkanen så bestämde jag mig för att dokumentera min upplevelse av orkanen för att jag själv skulle tycka det var sjukt intressant om någon annan gjort det, sällan man får en personlig vinkel från såna händelser. Jag var precis mitt i och hade ingen aning om vad som hände runt om, och det kanske också är svårt att sätta sig in i när man inte är där. Det var en sjuk vecka på många sätt. Såhär skrev jag om det då:

”Sedan vill jag säga att jag blir frustrerad och ledsen över de kommentarer som handlar om att jag inte har tagit den här stormen på allvar och ”gottar mig i mat när folk dör”. Det var ingen tvekan för mig att jag skulle fotografera och berätta för er hur jag har upplevt den här veckan. Jag tyckte och tycker att det finns något intressant och unikt i att se hur allt vänds upp&ner utifrån någons egna perspektiv. Det är så lätt att sitta framför en dataskärm och skriva att jag ”inte bryr mig” eller ”romantiserar” stormen. Herregud. Jag kunde inte bo i mitt eget hem på en vecka, vi hade ingen mobiltäckning, hade ingen koll på vad som hände – självklart tar vi hand om varandra och lagar middagar och försöker klara oss så bäst vi kan. Pratar om livet, är tillsammans, lånar halsdukar och försöker må bra. Men bara därför betyder ju inte det att jag skulle förminska andras lidande. Jag förutsätter att ni även läser tidningar och får en bredare bild av vad som har hänt under den här stormen. Och självklart har jag efteråt donerat pengar och lusläst varenda artikel för att veta vad som pågår i staden jag bor i. Man gör så gott man kan när man inte ens kan ringa hem till sin mamma. Det är nog vad jag har att säga om den saken så att ni vet. Jag förstår att det är svårt att sätta sig in i känslan som funnits här bland människor när man inte var här när det hände. New York som stad har varit helt otroliga på att hjälpa folk och sett till att så få som möjligt behövt gå hungriga och kalla. Det är förstås en skillnad när något sådant här händer i ett i-land, eftersom hjälp finns direkt och staden faktiskt fortsätter, trots stormar och orkaner. Och om några faktiskt tycker att jag aldrig borde berättat vad som hände mig förra veckan får det nog stå för er, jag vill dela med mig av mina erfarenheter och jag hade själv velat läsa om en sån här händelse ur ett personligt perspektiv utöver en dagstidnings.”

Angående att jag fått allt serverat för mig har jag svarat på det en miljoners gånger också. skrivit att jag är högst medveten om att det är klart att man ligger på plus både kapitalt och socialt när man är uppväxt i övre medelklassen. jag vet det, jag har aldrig stuckit under stolen med det. det gör automatiskt att man kanske vågar drömma större för att man som liten varit van vid att ha en fallskärm som inte är självklar för alla.
men det är fortfarande så att det var mina arbetsprover som tog mig in på berghs (och nej jag vet det är inte självklart för alla att ha råd med en sån skola, det vet jag också), min portfolio som gjorde att jag fick jobb och sedan vidare till new york, mina texter och bilder som gjorde min blogg stor, jag som startade mitt eget företag, och mina ord som gjorde att förlaget tackade ja till manuset jag skickade in. Att förminska det till att jag är där jag är pga uppväxt på östermalm gör mig ledsen för det är inte sant, jag jobbar hårdare än många, och jag vet att det är så. men JA jag vet att själva starten kan vara enklare för oss som haft en trygg barndom, både kapitalt och kärleksmässigt.

Jag tycker det är så himla orättvist att säga att jag är ytlig och bryr mig bara om status och pengar, för det är inte så. Jag är så himla mån om den här bloggen och ni som läser den. Jag får dagligen mail av unga tjejer och killar som är förvirrade över kärlek, framtid och livet och det måste ändå betyda att jag gör någonting rätt.
Jag har alltid varit helt ärlig härinne, oavsett om det handlat om brustna hjärtan, ångest eller framtid.
Jag har skrivit om mina matspöken, varit helt jäkla blottande när förhållanden gått åt helvete, skrivit så många texter om självupplevda saker, både positiva och negativa, försökt svara så noggrant och respektfullt på frågor om livet och annat, skrivit om tonårsångest, om att vara ensam osv osv. för att jag vet att det behövs i en ganska hård och stressad värld så måste man skriva om det som bränns, för att så få gör det. Jag vill att det här ska vara en trygg plats, där folk kan få lätta sina hjärtan i kommentarsfältet om de vill, känna sig mindre ensamma och få hjälp av andra, vilket händer och det är så sjukt fint.
Nej, bloggen är långt ifrån perfekt, precis som att jag är långt ifrån det. Jag bidrar med det jag kan, det jag känner att jag är säker och bra på. Kan inte göra mer än så.

Emma: Så himla bra skrivet ~ huvudet på spiken! Helt fantastiskt bra ~ men jag tror många av Sandras läsare försvarar henne för att de tycker om hennes romantisering och vill vara i samma perfekta värld. I en värld som faktiskt inte finns för vår värld är så operfekt som den kan vara precis som vi men som byggs upp som något helt fantastiskt. Istället för att se världen som den är och anpassa sig därefter framställs den som ett sagoland ~ som en sagovärld från Disney. Jag minns det där inlägget om Paris och Sandras korta kjol så väl ~ alla blev helt förskräckta över att hon blev så illa behandlad av fransmän för att hon bar kort kjol och det enda jag tänkte var ’Alltså bär längre kjol ~ vi lever i ett farligt samhälle’ men alla tyckte att så skall det absolut inte vara ~ det får ju bara inte hända i den här sagovärlden.

När man får kritik tror jag att det är ganska vanligt att slå ifrån sig det som sägs och uppleva att det som sägs är på en låg nivå. Det kan ju vara jättejobbigt att höra om saker man har gjort som inte har fallit väl ut hos andra. Man kan nog känna sig ganska påhoppad och ha svårt att ta till sig av det som sägs då. Men. Det allra, allra mesta som har skrivits de senaste dagarna om din medverkan kampanjen och de inspirationsbilder du lägger ut har jag upplevt vara ovanligt sakligt och inte menat att kritisera dig som person. Många har till och med uttryckt sin uppskattning för andra delar av din blogg.

Det vore så himla bra om du kunde försöka att reflektera kring det som skrivits och fundera på om det ligger någonting i det många av oss har sagt . Jag tror att jag liksom många andra har skrivit det för att vi faktiskt VILL vara här och fortsätta läsa. Men då måste du faktiskt börja ändra vissa saker här.

Jag och många andra har tröttnat på att allt är skitsmalt, vitt och heteronormativt nu. Det är dags att börja bli mer medveten och visa det, inte bara PRATA om det (ibland). Annars kommer vi sluta läsa. Faktiskt. Och jag tycker verkligen, verkligen att du borde skriva ett inlägg om diskussionen som förts de senaste dagarna och bemöta det vi sagt. Det förtjänar faktiskt att uppmärksammas mer än i en halvt avfärdande kommentar.

Jag är SÅ besviken på dig och komer inte läsa din bok. FY vad lågt sv dig!!! Du bryr dig bara pm status utseende o ch pengar!

Alltså det får räcka nu. Jag genomskådar detta mer än någonsin nu.

När jag för första gången läste Niotillfem-bloggen för ca. 6 år sen så kände jag bara wow. På den tiden läste jag en blogg som hette Citronmuffin som drevs av en bitter och negativ person som dissade allt och alla, inklusive Niotillfem. ”Sockersliskig så man dör” eller nåt skrev hon. Jag kollade upp Niotillfem, blev helt såld, och läste typ aldrig Citronmuffin och hennes trista inställning mer. Sandras värld var så positiv, fin och peppande. Hon peppade andra bloggerskor, la ut fina bilder och var allmänt inspirerande. Hon verkade vettig och snäll, som en tjej som man skulle kunna tänka sig att vara kompis med.

Men sen var Sandra i Marocko och liksom romantiserade folk som led. Jag var inte den enda som reagerade, men hon kunde inte ta kritiken från de som skrev kommentarer. Tjejen har svårt att ta åt sig kritik tänkte jag då, hon känner kanske omedvetet att hennes egen uppfattning om vem hon är skulle ändras till det sämre om hon skulle bli mer kritisk mot sig själv. Hon vågar inte. Men detta är inte medvetet och hon tror stenhårt på sina egna tankar som fungerar som skydd men samtidigt som förnekelse.

Sen stormade det i NY inte en utan två gånger och då ville hon krama folk som var rädda och allt var det var. Hela händelsen framställde hon som något mysigt och spännande.
En kväll under andra världskriget i nazisternas högkvarter i Auschwitz skulle också kunna framställas som mysig på film med hjälp av en hjärna som efter år av träning är totalt inprogrammerad på att hitta finheter överallt. Bara att ta kort på värmeljus, rödvin och filtar.
En del läsare reagerade men återigen nej, Sandra har inte gjort något fel, inte enligt henne och inte enligt hennes läsare.

Sandras läsare försvarar henne ofta mycket passionerat. Varför? Känner de henne personligen? I de allra flesta fall nej, det är i alla fall min gissning. Så varför gör de det? De känns förmodligen som att de känner henne, och det hon står för. Vad är det hon står för? För dem personligen?

Så du anser att debatten är ”random påhopp” och inte kritik? Visar inte det svaret just att du inte bryr dig om att ta till dig kritik?
Och att du inte ”hänger” på ditt eget kommentarsforum – ganska respektlöst mot dina läsare att inte ens vilja läsa det som skrivs, eller hur?

Fegt, patetisk och ytligt, Sandra.

Låg nivå? Det har skrivits massor med vettiga och bra kommentarer om varför kampanjen inte fyllde sitt syfte, väldigt lågt av dig att slå bort det och inte besvara kritiken utan bara komma med en sådan undanflykt! Jag tycker även ditt svar här är fegt, ”kanske borde jag i just detta fall tänkt en gång till” och ”jag är inte mer än människa”, dvs undanflykter och ursäkter men inget som visar att du förstår kritiken eller tar den till dig. Självklart bör du som stor bloggare tänka ett varv till, och alla som gör något felaktigt kan ju säga att de inte är mer än människor, det är vi ju alla, vilken nonsensursäkt! Ja, alla kan göra misstag, men uppenbarligen kan alla inte ta till sig kritik och förstå vad de gjort fel.

Intressant också att det är byrån och organisationen du tycker synd om, inte alla de som drabbats och säger att de mått dåligt av kampanjen…

Och menar du på allvar att du tycker att du har försökt få in andra storlekar i dina bildserier, men att det är svårt att hitta? Fy fan vad dåligt sagt, det är inte ett dugg svårt och det där är riktigt ett uselt sätt att skylla ifrån sig istället för att ta sitt ansvar!!

Du är verkligen inte skyldig någon förklaring men vad bra att du förklarade ändå.
Då känns det som att jag förstår dig bättre. Kanske några andra med.
Du är grym Sandra.
på riktigt.

Älskar din blogg men vill jättegärna höra ditt svar i ett inlägg angående Frisk&fri kampanjen. Skulle visa respekt för dina upprörda läsare, och då skulle du även kanske återfå lite ev förlorad respekt från vissa.
Det är ett jätteviktigt ämne, visa det då, om du faktiskt tycker det.
/väntar med förväntan

Filippa – först och främst, det har jag aldrig sagt. Jag har däremot sagt att jag inte bryr mig om random påhopp, men däremot gärna tar till mig kritik, en viss skillnad. Och sen, så himla onödigt att skriva med den där tonen, vi känner inte varandra, man kan bemöta varandra på en vuxen nivå.
Detta inlägg var tidsinställt för att jag har ju som sagt suttit på ett flygplan och sedan dess har en massa saker hänt som gjort att jag inte kunnat sitta vid en dator, skriver från mobilen nu. men jag kan hålla med om att kampanjen kanske inte var den klokaste vägen att gå, uppenbarligen slog det fel och det var dumt, reklambyrån som gjorde kampanjen, frisk&fri som köpte den och vi som medverkade borde kanske tänkt ett extra varv. Jag tackar sällan ja till att medverka när företag vill ha med mig i grejer, men ställer nästan alltid upp när det kommer till välgörenhet. När jag blev kontaktad av riksföreningen mot ätstörningar och byrån för att de tyckte att jag var en bra förebild med rätt målgrupp att nå så litade jag helt enkelt på att deras kampanj var genomtänkt. Det var kanske dumt, jag är min egen chef och gör inte alltid rätt, och kanske borde jag i just detta fall tänkt en gång till, men liksom, jag är inte mer än människa, ibland blir det fel.
Jag hoppas verkligen för frisk&fris skull att detta i slutändan, vilket ändå var deras mål, får in pengar och fler blir hjälpta.
Jag var inte med och gjorde reklamkampanjen och har verkligen inget med miss skinny att göra, men eftersom jag var med i den filmen som kom efteråt så har jag förstås ändå ett ansvar. Tycker synd för både byrån och organisationen att allt blev så olyckligt, när det är såklart var så att tanken var god från början. Ang kommentarsfältet som pågår i det andra blogginlägget är nivån så pass låg att jag känner att jag inte vill hänga därinne. Kan dock såklart hålla med om (och tidigare bemött kritiken) att de få inläggen när jag skriver om stil&mode-inspiration har en övervikt på smala tjejer, försöker få in andra storlekar och har det också, men det finns ärligt talat få bilder att välja mellan, men då kanske det helt enkelt inte är värt det att göra såna inlägg. Min egen vikt kan jag däremot inte hjälpa, men jag skriver mycket om mat och recept och tycker det är viktigt att hålla en ton i bloggen (och i livet) om att mat är något njutbart och typ det bästa som finns. Att jag inte skulle äta något är sånt himla taget ur luften, det är ju bara att scrolla bak i arkivet, pasta och hamburgare och så vidare, det sista jag gör att att svälta mig själv.

Ja det var väl jättefint som vanligt (same same same …) – men tänker du verkligen bara ignorera debatten i din bloggs kommentarsfält ang. din medverkan i reklamfilmen om ätstörningar, bildval etc. och låtsas som det regnar? Javisst ja – du har ju en ny regnjacka! så då spelar det väl ingen roll! 

Minns att du skrev en gång att du inte bryr dig om kritik eftersom du vet att den är felaktig, inte minst när det gäller din priviligierade bakgrund.
Skön inställning – den kommer du långt på.

Åh har saknat Christian (och hans gäng typ Mathieu, Fabian och Rasmus) i bloggen!

Hehe, mina trötta ögon ba ”Nu börjar en schtekig helg i Stockholm!” och jag ba ”whut?”. Borde nog gå och lägga mig igen. :/

Älskar känslan på bilderna 🙂