Emily Dahl: Fast Ileby fångar ju heller inte något hos Sandra? Man känner inte igen något alls utifrån den Sandra man ser och känner genom bloggen. Ser ut som prick vem som helst på bilderna och har liskom ingen ”Sandrig” touch över sig/det. Nej, Ileby borde satsa på något annat än porträtt, helt klart.

Så fina! Jag blir glad och solen skiner i november!

Svar till mim: Porträtt handlar (för mig) mindre om ”likhet” och mer om att fånga något hos personen genom konsnärens subjektiva tolkning. Bara foton är pricklika, liksom. Tycker Anna är fantastisk, men så har hon porträtterat mig ofta också så jag är ju inte heller objektiv. 🙂

dessa tre är dom bästa på dig på länge!

Vilka duktiga människor det finns!

<3 dig för att du svarar på mail från en med förvirrat hjärta

Jag har en superviktig fråga! Det är så att jag äntligen tagit tag i mitt liv o slutat ett jobb jag avskyr o iställey börjat en utbildning som förhoppningsvis tar mig ut i världen. En av mina stora drömmar är just att bo utomlands lite här o var! Men alltså, jag är skiträdd för att bli helt ensam. När du flyttar runt känns de som om du redan har vänner där? Stämmer det? Som exempel i paris… Eller träffar du bara nya där du befinner dej på en gång? Isåfall hur? Är jätterädd för att bli ensam, men vill verkligen ut i världen o har ju tyvärr ingen kompis jag kan ta med mej eller nån som bor utomlands :'( hoppas du har tid att svara. Kram o kärlek till dig!

Malins ulv är ju helt fantastiskt fin!

ÅH!!!! Månulvarna är ju bästa barnboken. Heja Malin!! Vill också bli en månulv..

Åh vad fint! Har alltid velat bli avritad, tänker be någon av mina kompisar att göra det nu när jag kom på tankarna…

ah vad fint! onskar att nagon ville rita av mig sa dar snyggt

alltså ileby anna ritar jättejättefint men inga av hennes bilder liknar den hon ritat av! alltid reagerat på det. kanske meningen?

alltså ileby anna ritar jättejätteduktigt men ingen av hennes illustrationer liknar ju. det kanske är meningen att de inte ska likna iofs? men ja, alltid reagerat på det.

Hej bästaste Sandra. Du är bra fin du!

Jag läser dina finaste texter (ja typ allt du någonsin lagt ut på din blogg då, men vissa är särskilt speciella) om kärlek, tonårsliv och allt annat som inte hör till dessa två. Och dina ord hjälper verkligen. På riktigt. Det får faktiskt det mesta att kännas begripligt.

Men sen när jag läst klart och nån timme går och ensamheten kryper fram igen, för den kommer ju alltid tillbaka igen, vad gör man då? I mitt liv finns det massa kärlek till min familj, mina älskade djur & finfina vänner men aldrig har jag fått älska en pojke som älskat en tillbaka. Än har jag aldrig kysst någon, inte heller hållit en kärleks hand eller sett djupt i en älskares ögon. Inte känt att någon gillat en mer än som en vän. Men missförstå inte, det är inte så att jag bara kräver massa kärlek till mig. Kärlek kommer och kärlek går. Men det vore fint att få ha upplevt den och inte bara känna att den var aldrig gjord för någon som mig.
Det känns bara som om den fattas. Jag fattas Honom. Men det kanske är så att när man är 16 år så känns väll frånvaron av en pojke lite extra stark? Lite sådär tydligt påtaglig.
Och jag vet, för så säger alla, att den tiden kommer. ”Jovisst, du kommer hitta en som passar dig just då, och visst ska du få se – då blir det rätt.”
Men jag har längtat, saknat, slutat bry mig om, försökt ignorera, velat ha men försöka låta bli att fråga efter. Försökt som inte försökt att få lite kärlek från en pojk/ung man/grabb eller vad man nu ska kalla dem, ja du vet vilka.
Vissa dagar känns det helt okej, men det är när natten är nära och man ska sova som jag känner mig som ensammast i världen. Saknaden kryper lika nära som mörkret då. In långt bortom huden, ända in till benmärgen. Och sen är det svart. Då är det bra att hundar finns. Men vissa dagar önskar jag bara att lite mänsklig värme skulle komma närmre.
Tack för att jag fick lätta mitt hjärta. Det blev visst lite långt. Vet du kanske vad man ska göra?
(Jag har nog försökt allt. Till och med inte ens försökt.)

Stor kram & hoppas du har det mycket bra!

Hej Sandra, vad fina! Men du, med tanke på alla frågorna nedan (i förra inlägget) och det där snacket om miljön… Jag förstår dig, ansvaret kan absolut inte ligga hos individen. Människan bygger sin miljö och det är svårt att gå emot den ensam, det går, men för många skulle det innebära uppoffringar, vilket gör att en väljer att flyga och ha sig till faktiskt regler och lagar säger till…. En sak som jag däremot funderar på och hoppas att du kunde fundera på vilken makt du med en så stor blogg och så många unga läsare har! Tänk bara! Tänk att få uppmuntra till vegetariskmat, att fundera över sina köp och välja vilka saker en vill ta fram. Jag tror nog du tänker på det, vilket stort inflytande du har… Hur du lever spelar fan ingen roll, det är ditt liv, men har du funderat över hur jävla mycket det du skriver kan göra för någon? Hoppas du förstår hur jag menar… Såklart skall du vara ärlig och såklart skall du inte göra bloggen till något du inte vill! Men så jävla coolt att va så stor som du är.

Kram på dig och med all respekt.

De er vældig fine!
Søde Sandra, vil du ikke lave sådan et penpal indlæg igen? er så ked af jeg ikke meldte mig til sidste gang… Og ærlig talt ved jeg ikke rigtig hvor jeg ellers skal finde en penneven på internettet? hvem kan man mon stole på..
knus

Åh vad vansinnigt fin Malins ulvsandra är!