Nat: så jag som bisexuell kan inte ha några kompisar? 🙂 fett synd!

Science* not scientific on that first one… Where’s my head today? And also, I’m glad people on this blog can enjoy some fun and banter without getting too serious.

As I wrote in my blog post, the fine thing with Scientific is that you can always try to prove it wrong. It’s not set in stone. But girls, if you ask all your male friends if they’ve ever had some naughty thoughts about you (even just the slightest attraction for a millisecond), they will most likely say yes. Did any of you even read my post, read the studies or watched the youtube video (which is funny, not scientific)?

På tal om oanvända vintagekläder. Kolla in denna: http://vintagebutiken.se/

Nat-i-london: Are you kidding? so friendships depends on gender?
how does your theory work? can lesbians be friends with other women or are they bound to feel sexually attracted to whomever they feel connected to? can gays be friends with other men or will their sexual desires also stand in the way?? Does your theory only include male/female relations? is it based on the sex or the sexuality? or both? I’m sorry, but this is the most stupid thing I’ve heard for a very long time.
Of course boys and girls and girls and girls and boys and boys can be _just_ friends.
I don’t suppose the only reason why you feel attracted to someone or fall in love is because they have a specific genitalia between their legs?

Nat- i London: Det var det knäppaste jag hört. Jag har massor av manliga vänner som jag inte har känt ett uns av attraktion till. Kan inte kvinnor och kvinnor vara kompisar om de är homosexuella heller då?

Hur i hela satan vågar man släppa taget om sitt ex? Efter 7 månader som singel borde de vara över för mig va? Jag borde kanske accepterat att det är ÖVER och ingenting annat, ändå håller jag kvar vid hoppet att han kommer ändra sig och DET hindrar mig från att move the fuck on.
Vad fan gör man, hur vågar man, när vågar man varförvarförvarför. Går det ens att bli lycklig igen

Nat: Kan man inte? Jag har haft killkompisar i hela mitt liv och vi har aldrig någonsin varit något annat för varandra än bästa vänner som har skrattat och haft det helt fantastiskt. Och vi har inte kysst varandra eller haft sex med varandra heller för den delen så den vetenskapliga bevisningen sprack.

”Du har ju många killkompisar och så, blir du aldrig kär i dem? Jag blir kär i varenda kotte av manligt kön som jag umgås mycket med. Typiskt dåligt.”

Män och kvinnor kan inte ”bara vara vänner”. Det är vetenskapligt bevisat. Så oroa dig inte så mycket över det utan ta det med en klackspark!

Skrev ett inlägg om det här (http://nat.blogg.se/2013/november/kan-man-och-kvinnor-bara-vara-vanner.html)

Till Hanna här ovan: jag förstår precis. Jag känner exakt så, trots att beslutet att göra slut var mitt och jag vet att det var ett bra beslut. Det är konstigt hur paniken liksom kan överrumpla en, när man typ sitter och dricker kaffe och har en normal stund, och så plötsligt ser att exet typ gjort något på FB (som att det vore en överraskning?!) och så bara kommer paniken. Jag tror att det handlar om att det ändå gör så jävla ont att verkligen få det kastat i ansiktet på en att det som han var för mig och det som jag var för honom – det finns inte mer. När man förut känt den andra utan och innan och alltid vetat vad den gör och levt ett liv ihop – och nu tycks den personen klara sig själv utan att man är där (fast det är aldrig så enkelt som det ser ut, men man glömmer det så lätt för alla andras del). Paniken hänger säkert också ihop med att den hemska och overkliga känslan från när man nyss gjort slut drabbar en på nytt, och man är rädd att den aldrig går över.

Så mitt råd: var inte hård mot dig själv. Acceptera att du kan känna dig svartsjuk, övergiven, ledsen, frustrerad, tom eller vad som helst. Det handlar ju egentligen inte om Honom som person mer, utan om något annat – kanske om att vissa saker i livet är svåra att hantera, som när kärlek tar slut. Så låt det ta tid bara, försök inte tränga undan ångesten och döm inte dina känslor utan sitt bara och ta några djupa andetag. Det går ju över och blir hela tiden lite annorlunda och lite bättre. Heja vi och kram.

Åh vad fint du skrev om dig och Magnus. Heja heja heja kärleken!

Sandra, snälla svara på det här. Du skriver så klokt om kärlek och jag vågar inte prata om det här med någon annan.
Jag går fortfarande i gymnasiet men har haft pojkvän sedan 2 år. Han är underbar och jag var dunderkär i två år innan vi blev ihop dessutom. Från tillfälle till tillfälle känner jag inte riktigt så längre, men det går mycket i vågor och vi pratar om allt detta och han vet allt om mig. Jag älskar honom ju än.
Problemet är att min motivation för att hitta allt det dära nykära har försvunnit lite då jag lagt märke till min kompis. Han är sådan som skulle kunna vara både min bästis och kärlek och jag är alldeles nervös när han är nära och jag känner hjärtat dunka så mycket. Vi pratar en del, och jag hatar idéen av att vi skulle sluta för det känns fullständigt onaturligt och ganska stelt för jag ser honom hela tiden.
Jag får dåligt samvete för mina känslor. Jag vill så gärna göra något men vågar inte. Och hur skulle jag kunna ens fundera över att påbörja slutet med min pojkvän när vi har allt planerat? Vi har en planerad framtid, det är tanken på honom som tröstar när jag får existentiell ångest och vi har byggt upp något väldigt fint mellan oss.
Det värsta är att jag inte vill såra någon. Jag vet att min pojkvän anser att livet är helt och hållet över ifall vi inte längre vore tillsammans (jag vet inte, kanske känner jag också så?? jag gjorde i alla fall det under en jättelång tid). Men min kompis verkar gilla mig. Han lyser upp när vi pratar och han är en sån bra människa att jag inte vill såra honom heller. Jag är ju såklart inte säker på detta, men det känns så rent instinktivt. Ibland när vi inte setts på ett tag så lugnar det ner sig lite också.
Aldrig någonsin vill jag ”välja” heller. Jag kan inte tänka mig att jag skulle kunna påbörja ett nytt förhållande som otrohet, om det nu skulle vara det. Jag tänker ju bara på honom egentligen, men det känns också fel. Jag har funderat mycket på att berätta allt detta för min pojkvän, men det känns nästan lika smärtsamt som att göra slut. Jag tror han skulle vilja kämpa vidare men det känns bara… destruktivt ungefär. Jag skulle så gärna vilja höra någons åsikt bara!
I början kändes det inte så allvarligt. Men nu har det byggt upp till två allvarliga kärlekar och det börjar bli riktigt smärtsamt och förvirrat. Om man kan vara kär i två? Jag tror ju inte på sånt egentligen. Men det känns olika med dom. Hur skulle du göra Sandra? Eller någon omtänksam i kommentarsfältet?
Kram.

det är så fint det här med kommentarsfältet på ett sätt. hur man kan lätta sitt hjärta och få svar av någon okänd som ändå bryr sig och lägger tid på att svara och ge tips. så fint <3

Hej Sandra!
Eftersom att du alltid ger så bra svar på kärleksproblem så frågar jag dig om råd. Jag har gått och kärat ner mig i en kille. Jag har träffat honom på fester några gånger och vi har hängt hela kvällarna och verkligen klickat. Problemet är bara att han är kär i en annan tjej som han pratar mycket om. Hon gillar inte honom tillbaka och han förstår att de inte kommer att bli tillsammans. Jag borde ju egentligen inte vilja vara med honom när han är kär i en annan, men det är svårt att låta bli. Jag kan bara inte släppa honomJag tänkte att jag kanske kunde fråga dig om mitt problem eftersom att ingen av mina vänner förstår och bara säger att jag måste glömma honom, men det går liksom inte. Kram

Fint med Magnus..:)

Den där känslan, ”jag kan lika gärna visa vad jag känner för jag ska ändå göra det här andra sen”, borde inte alla gå runt med den känslan jämt? Vad mycket roligare allt skulle bli.

Jag har en realtionsfråga till Sandra och alla andra som vill svara:

I ditt inlägg ”att göra slut” skrev du om hur ditt och Tobias förhållande var som ett myggbett som bara blev värre och värre och tillslut gick det inte att fixa, tror du det hade gått om ni hade försökt fixa det innan myggbettet blev en tumör?

Jag och min pojkvän verkar ha en början till en liknande situation (tjafsar väldigt mycket sedan 2 tillbaka) och försöker komma på lösningar (tex hitta på saker när vi ses och inte bara kolla på tv eller sitta med varsin dator) så att det ska bli bättre men ibland är jag orolig över att det är ”för sent” och att det inte är någon idé. Det hela tär ju på oss båda rätt mycket och fortsätter det som det är nu kommer ingen av oss orka med det men samtidigt vill vi båda verkligen att det ska bli bra igen och att vi ska fortsätta vara tillsammans.

Blev helt varm inombords när du berättade om din kille. Så underbart att få vara så kär och när allt bara faller på plats sådär. Önskar er all lycka tillsammans!

Till J härovan:
Nu kommer jag nog att låta lite hård, men släpp honom. Han är med någon annan, och förhoppningsvis är han lycklig. Du kan få vara kär på avstånd, men var inte så nära att du kan förstöra hans förhållande. Min karl har en tjejkompis som han har känt i typ sex år då hon brukade vara flickvän till en av hans kompisar. Hon har typ hängt sig kvar i killgänget sedan dess. Hon är helt galen i honom, och flirtar öppet med honom framför mig. Han helt ovetandes, sådär som bara killar kan vara. Jag är inte den svartsjuka eller den våldsamma typen i vanliga fall, men jag vill typ ge henne en rak höger. Nu litar jag på min pojkvän till 110%. Jag vet att han aldrig skulle göra något för att såra mig (eller någon annan heller för den delen), så jag är tyst och låter dem gå ut och ta några öl ensamma, eller vad det nu kan vara. Men tjejen i sig driver mig typ till vansinne.

Du, jag har en fråga som kanske är totalt oviktig egentligen – tror du att du & joakim hade blivit lika nära vänner igen om inte du & L hade gjort slut?

Till E om one-night-stand :

Du är inte alls ensam. Jag tycker att det är sjukt jobbigt dock, vill ju bara gå vidare? Har dock någon himla förmåga att fästa mig vid dem, tills nästa dyker upp (vilket inte sker tillräckligt ofta) Har haft ett långt förhållande som tog slut för ett halvår sen och nu vill jag absolut vara ensam, det vet jag innerligt, men upplever ändå mig själv i sådant extremt bekräftelse-sökande, att jag vid nya möten blir helt knäpp. Sån där som jag absolut inte sett mig som innan. Jag känner att jag särskilt blir det då de inte bryr sig, dvs inte hör av sig, – om de å andra sidan är på så blir jag helt ointresserad och tar avstånd. Känner hur jag verkligen bara vill ha det jag inte kan få och är så himla medveten om det också vilket gör mig ännu mer frustrerad …. Hur slutar man fästa sig vid de som dissar en?! Vill ju bara kunna hångla upp/ ligga med och gå vidare precis som de uppenbarligen inte har några problem i. Har väl förmodligen problem i att bli avvisad, hur tränar man bort det?!

ok, I have a stupid, silly question for Sandra and her readers 🙂

I’m from Brazil and my boyfriend is living in Norway. I’m going to visit him next friday and spend almost 2 months.

I don’t know how to handle the cold weather. I was in NY last winter and it was SO FREEZING.
My wardrobe consists of dresses and skirts. I bought an winter jacket and have a lot of layers os top parts, but I was wondering: how do girls from Sweden, Norway, etc, manage the cold using skirts and dresses? Is there any kind of special stockings? I don’t know what to do! hahaha

Antoher question: where can I buy winter jackets in Norway/Sweden? Like REALLY HEVY ones. And snow shoes? hahaha I don’t have a clue about all that stuff, since my country is so hot and we do not have snow or low temperatures here.

Thanks in advance!
kisses 🙂

Sandra, tips på världens finaste serie om den första kärleken:
http://www.oppetarkiv.se/video/1551072/forsta-karleken-avsnitt-1-av-6

Om man har gått och blivit kär i någon som redan har någon annan. Hur tusan gör man då? Och hur nära får man vara utan att gå för långt? Visst, man kan säga att otrohet går vid en kyss och att det är känslomässig otrohet om den ena i ett förhållande känner något för någon annan. Men även om han inte känner något för mig eller gör något fysiskt med mig, kan det vara fel ändå? Man kan ju vara så blottade för varandra på andra sätt, genom att till exempel prata om vissa grejer, anförtro sig och så vidare. Jag vill ju vara med honom, men av andra anledningar än de han har för att vara med mig. Försöker sätta mig in i hans flickväns position, hur kul är det att veta att han umgås med en tjej som är kär i honom liksom. Bör nog nämnas att varken han eller hon vet något nu.

Jag har precis nyligen insett att jag inte längre ljuger för mig själv när jag säger att jag verkligen önskar mitt ex ett bra liv och att jag faktiskt hoppas att han är lycklig och trivs med sin nya tjej. För själv är jag lyckligare än någonsin och tillsammans med pojken som förstår mig som ingen annan och som jag vill upptäcka hela världen med. Jag vill för allt i världen inte tillbaka till mitt ex.

MEN VARFÖR kan jag inte bli av med panikångesten som dyker upp varje gång som någon av mina vänner gillar något som exet gör på Facebook så att det dyker upp hos mig, trots att jag blockat honom? Det har gått ett år nu och vi behandlade varandra så himla mycket sämre än vi förtjänade men jag mår bra nu och jag vill inte känna någonting, ingen ångest, inget! Vad ska man göra? Är det normalt att känna såhär? Jag vill inte att han ska få påverka mig i mitt liv något mer. Och det känns så himla orätt mot min älskade pojk att jag har ångestkänslor och mår dåligt över en annan kille. Jag tänker att såpass häftiga känslor borde vara reserverade för honom, även om det är knasigt att tänka så. Är det någon som förstår? Hjälp.

E: Finaste du! Jag bara måste svara för jag känner så igen mig i det du skrev. Jag fick min allra första kyss när jag var 17 år av en italiensk pojke med nötbruna ögon och världens finaste smilgropar och trots att det var det bästa som någonsin har hänt mig så tänker jag också som du. Jag är inte okysst men jag är tjugosex år och oskuld. Jag har haft långa förhållanden och även av och på förhållanden men jag har inte velat ge bort den delen av mig själv. Ibland börjar jag gråta och tänker att jag lika gärna kan gå ut och ligga med en främling för att få det överstökat för ingen kommer vilja ha mig ändå ~ men sedan stannar jag upp och säger till mig själv: Varför ska du göra någonting du inte vill? Varför ska du ligga med en främling när du hatar det? Varför ska du kyssa en på krogen när du inte vill det? Ta det lugnt för kärleken kommer när du minst anar det ~ och jag säger det samma till dig!

Det är aldrig någonsin pinsamt att vara okysst eller oskuld i vilken ålder man än är! Alla är olika och en del får sin första kyss tidigt och en del lite senare. Och sedan spelar det ingen roll hur du ser ut för du är värd lika mycket som alla andra även om du själv inte tror det. Och det som Alice skrev här i kommentarsfältet: ta till dig det! Mata inte din hjärna med negativa tankar om dig själv utan uppmuntra dig själv och älska dig själv för du är underbar! Även om det är en klyscha att ställa sig framför spegeln och säga hur snygg man är och le så hjälper det! Börja dagen med att ställa dig framför spegeln i underkläder och tala om allt positivt du har (och det finns hur mycket som helst) och hur fin din kropp är. Säg hur stolt du är över den trots bristningar och allt det där vi har och att du är skitsnygg! Och gör dig sedan i ordning och äg
stan med din snygghet och le åt alla människor. När dagen är slut och det börjar närma sig kvällen skriver du ned fem punkter om vad du har gjort för någonting bra! Det kan vara allt från en liten pratstund med en gammal dam till att städa huset för dina föräldrar ~ vad du än hittar på. Gör de här övningarna varenda dag i en månad så kommer du känna dig både starkare och mer självsäker.

Och du? Du kan älska dig själv och du ska älska dig själv och du kommer aldrig någonsin förbli ensam. Du kommer träffa honom med stort H som älskar att du inte har kysst någon före honom och som du kommer dela allt med och den första kyssen kommer vara ett fyrverkeri av känslor. Nu blev det här himlans långt men en sak till: ”No matter how you feel ~ Get up, Dress up and Never Give Up”.

Största bamsekramen!

I love this kind of posts, Sandra. It’s always good to read your advices to everyone <3 Puss!

Till E som skrev här ovanför: Gud vad jag kände igen mig. Var i precis samma situation när jag var 21. Det är så mycket jag vill säga, men det viktigaste är nog detta: ta det lugnt. Allt du längtar efter kommer hända dig, precis som det händer alla. Du har säkert en massa bra saker i ditt liv (familj, vänner, hobbys, vad det nu kan vara) – fokusera på och gläd dig åt dem. Var snäll mot dig själv, för att du förtjänar det och för att livet blir roligare då. Och läs denna fina text av Silverfisken: http://saintkildaroad.blogspot.se/2007/05/ett-rent-helvete.html Kram

HEJ du är söt och allt.

Hur får du tag i låtarna du vill ha i dina videos utan att de blir bannade, ba? Vill ha en Alex Winston-låt i ett litet projekt men hänger liksom inte riktigt med i hur jag kan få tag i rättigheterna till den, så får inte lägga upp den någonstans nu när originalfilen ligger på.

Puss.

Hej fina Sandra! Vilken supersöt historia om dig och Magnus. Här sitter jag i en liknande situation som du gjorde när du skulle flytta till Paris och vill så gärna ha dina råd. Jag har sedan jag var 7 och besökte Stockholm för första gången alltid velat flytta dit ( jag har under hela mitt liv bott i en liten stad i skåne) och nu har jag äntligen fått en lägenhet!! Hejdå dödens håla och Hej storstadsäventyr!! Men.. Problemet är såklart en kille. En så härlig, varm och glad kille jag blev ihop parad med i september. Vi träffades på en såkallad ”blind-dejt” våra vänner fixat på skoj och klickade direkt. Vi pratade och skrattade långt in på natten. Så underbart och de kändes som vi känt varandra alltid. Men en vecka senare skulle han åka till Asien, och vara borta hela långa hösten, så vi hann bara träffas två gånger. Sen han åkte har vi hållit kontakten och skrivit nästan varje dag, pratat om allt, och jag har bara velat att han ska komma hem så vi kan lära känna varandra på riktigt! Och nu har han äntligen bokat flyg hem! Men han kommer hem två veckor innan jag flyttar. Plötsligt känns min lilla stad så fin för jag vet att han ska vara här, fast jag vet att jag kommer dö om jag stannar, som jag alltid känt. Men tänk om jag flyttar från något som kan bli helt fantastiskt mellan oss? Vad ska jag göra? Jag kan inte stanna i denna lilla pluttstad men jag vill inte släppa taget om den finaste killen jag träffat på så länge..
Och tack för din underbara blogg :*

E – Du är definitivt inte ensam! Jag vet att jag vill vara singel men ändå dröjer sig vissa kvar. Ofta är det killar som jag vet att jag inte vill ha något mer med. Trots det har jag svårt att glömma dem, drömmer om dem eller får för mig att jag ser dem på stan. Det går dock över efter ett tag. Tror att det har att göra med att man delar något så pass personligt med någon 🙂 Brukar försöka se det som en positiv sak!

Sandra!
Första gången jag hittade hit var när du precis lagt upp ditt ”nu flyttar jag till nyc!”-inlägg, sen dess har jag följt din blogg och gillar den verkligen!

Funderade lite på den som kommenterade att det känns som att du tröttnar på att blogga/bloggar för lite. Bloggen förändras ju hela tiden och hur du bloggar nu känns verkligen genomtänkt och liksom bra kvalite eller hur man nu ska säga. Tips, mat, kläder, inspiration, lördagsnätter sjukt bra blandning! Det som jag tänker kanske gör att en kan känna att du inte är lika med i bloggen är att man liksom känner att det inte är så mycket direktkontakt(?) med dej? Med de förinställda inläggen och så, kände tex i måndags när du gjorde en måndags-lista. Då blev jag liksom hej! Åh! där sitter Sandra vid sin dator precis nu och pratar med oss. Äsch det låter ju konstigt när man skriver så. Men typ att blanda de genomtänkta inläggen med ett litet ”hej nu sitter jag här och skriver på cafe och snart ska jag luncha med elsa” nått sånt! Samtidigt tycket jag en bloggen är grym som den är och vaffan vilka är vi att hålla på å tjafsa;) jaja, tusen kramar!

Från en som överlevde ett halvårs distansförhållande håller jag med dig Sandra, så länge man har ett mål så klarar man det. Visst är det helt vidrigt jobbigt, men det går att uthärda bara man pratar i telefon eller genom skype så ofta man kan. Liksom försöka ses så ofta det går! Min kille och jag sågs typ några dagar var fjärde till femte vecka. Men det gick på nåt magiskt vis och trots alla ledsna kvällar och onda hjärtan, för vi är fortfarande tillsammans och starkare än någonsin. Man får intala sig att saknad är bra, som i engelskan: distance make the heart grow founder eller vad det är man säger 🙂

hej sandra! skulle vara sjukt intressant att veta vad du tycker om miley cyrus å hela grejen?

Älskar verkligen att läsa dina svar på andras frågor för du har alltid så mycket klokt att säga och det är verkligen beundransvärt att du svarar ärligt och genuint på varenda fråga vad det än handlar om. Nu tänkte jag att jag skulle ta mod till mig och våga ställa frågan som jag så gärna vill ha svar på. Det är något som verkligen får mig att känna mig dålig och det blir som en ond cirkel. Jag är snart 21 år och känner mig ofta väldigt ensam för det känns som alla mina vänner har hittat en pojkvän och börjar ha riktiga förhållanden. Det är inte förrän nu som jag börjat tänka på att jag skulle vilja ha en fin kille att spendera mina dagar med och jag känner mig verkligen utanför. Jag har alltid haft dålig självkänsla och därför inte ens tänkt tanken att kärlek skulle vara något för mig. Jag har ägnat mig åt hästar, dans, sång, vänner och jobb men aldrig ens vågat tro att en kille skulle titta åt mitt håll. Därför har jag aldrig ens kysst någon. Det är sååååå pinsamt! Det känns som det är för sent för mig och ingen kommer någonsin kunna tycka om mig. Jag är för mullig och för feg och för okysst för att någon ens ska titta åt mitt håll. Är jag den enda i världen? Kommer jag alltid vara ensam? Är det sant att man inte kan bli älskad innan man lär sig att älska sig själv? Är livrädd för att aldrig träffa någon, att alltid vara ensam. Snälla svara!

”Sandra! Jag är kär i en kille som är världens finaste och världens bästa på att spela gitarr. Han är svinsnygg och jag är inte lika svinsnygg och dessutom 16 år och okysst. Jag är för feg för att ta kontakt med honom men vill ändå visa att jag gillar honom! Vad ska jag göra? Jag kan peka ut tio personer bara i min årskurs som också är kär i honom och jag kan hitta tusen anledningar till varför han skulle välja dom framför mig. Jag känner mig så misslyckad och ful så jag vill inte ens gå till skolan för om han ser mig kommer han fatta hur ful och misslyckad jag är. Vill lägga mig under mitt täcke och gråta tills jag glömmer bort honom”

Tänkte svara här jag också. Får helt enkelt hoppas att du som skrev detta ser! Jag antar att det finns flera i samma sits, så helt onödigt är det väl inte att skriva detta.
Jag är också 16 år och har tidigare tänkt de tankarna som du beskriver i din kommentar. De tips jag ger dig nu låter klyschiga, svåra och helt enkelt inte genomförbara men det fungerar. Tro mig!
Tips ett är: Sluta tänk illa om dig själv.
När du ser dig själv i spegeln, fyra av ditt gladaste och mest spralliga leende. Vips så ser du en annan bild av dig själv. Den bilden färgar hela din dag, I promise.
Snygghet sitter inte i din vikt, hårfärg, näsa eller klädstil. Den sitter i ditt självförtroende. Den självsäkerhet och det självförtroende du visar när du är med andra människor, får folk att tycka att du är en härlig människa som de gärna vill umgås med. Jag har dessutom lärt mig att killar tycker bättre om tjejer som har en personlighet och en åsikt som de vågar uttrycka.

Jag har också varit osäker och haft dåligt självförtroende under en tid nu pga olika anledningar jag helst inte tar upp såhär, men har insett att varför ska jag gå omkring och vara missnöjd med mig själv för? Jag är ju assnygg, hur grym som helst och jävligt smart. Jag vet att folk tycker det, jag vet att folk gillar mig – ändå har jag inte kunnat ta in det. Börja tänk positiva tankar om dig själv prick varje gång du tänker på dig själv/din prestation/ditt utseende.

Sen till det där med killen. Börja fråga runt vilka fester han går på, det är oftast där man kan få kontakt. Visst, sitter ni på samma kafé jämt är det klart att han kommer att lägga märke till dig men på fest/krök är det lättare att ta kontakt, tycker jag i alla fall. Jag fixade in mig på en fest där jag visste att snyggaste killen också skulle vara, och gissa vad? Han tog kontakt med mig!
Killen du pratar om kanske är trött på alla tjejer som försöker passa in i någon mall för att han/andra killar ska gilla dem, så var dig själv. Det vinner du på i längden. Du kanske får nöja dig med att titta och lyssna på den här killen, men det finns flera där ute. Flera av dem kommer att passa dig alldeles perfekt!

Alltså:
1. Sluta. Tänk. Illa. Om. Dig. Själv. = Leder ingenstans bra.
2. Research! Kolla fester, du känner alltid någon som ska på festen.
3. Var dig själv, girl!

Vill bara säga 1: Tycker inte alls att du är dålig på att blogga – tvärtom en massa varierande inlägg och ett nytt varje gång en besöker din sida. Gillart! 2: Alltså, så himla roligt om att höra hur ni träffades. Jag går alltid tillbaka i bloggar och försöker läsa mellan raderna när en vet att det är kärlek på gång (hoppas att det inte inte gör mig creepy, är bara en hopplös romantiker). Förstår att det känns privat att dela med sig för mycket och det tycker jag inte att du borde/ska göra heller.

Sandra!! Superfin och sjukt söt blogg<3 Desperation! Jag har aldrig varit ute på ett riktigt uteställe i Sthlm (efter nu 2år)! Jag ska ha födelsedagsfest och vill ut till ett ställe som skriker bra musik a la shake+ för dom som inte dansar, hänga med öl eller sprit i ett litet bås. Vart går man?? Folket kommer vara en blandning av hippt folk; Sthlms förort, "skåne-bönder" och sthlmare rent generellt! Vart går man??????

Så himla fin kille du träffat!

Åh vad roligt att min fråga kom med! 🙂 om strumpbyxor. Tack för svar! 🙂
Så fint skrivet kring Magnus, kände hur mitt hjärta började slå för min pojkvän så ska nog gå och ringa honom nu bara för det, hihi!
Kram på dig Sandra

Alltså du & Magnus <3<3

Ett tips: http://indulgd.com/realistically-colorized-historical-photos/
Gamla fotografier som blivit färglagda. Tror du gillart! Kolla bara in Charlie Chaplin 1916, vilken HUNK!

Åh, fan vad fint att planerna på att leva skrivarlivet och komma över gammal kärlek i Paris kraschade för att du hittade ny kärlek i Stockholm. Fantastiskt hur livet lever med en ibland!

The how you and Magnus met story is too cute, I went back and read it again. It’s that feeling in your gut when you meet someone and you know that it’s more than just a cute boy. Like you said, you can’t let something like that pass you by without giving it a shot! Wow, I have read your blog for years now (rarely comment though!) and this makes me so very happy for you. hugs<3

Ta detta på rätt sätt, alla dina bilder är charmiga och fina, men.. Vilken otroligt härlig bild den första i dagens inlägg är! Känner mig lite dum… men förstår inte riktigt om det är ett filter på den, är det så kanske?

Till de två 17åringarna som ska till new york och undrar över boende:
1. När jag va 19 fick jag en resa till ny i studentpresent av min mamma och pappa. Fantastiskt! Då hade de 21årsgräns på många många hotell. Men de ordnade så att bokningen gick genom min pappa. Alltså de visste att jag skulle komma själv men hade kontakt med honom innan och betalningen skedde i förväg från honom. Det är några år sedan så jag kommer inte ihåg alla detaljer, men det kan ju vara värt att maila hotell och kolla!
2. Jag ska till NY i vår och då har jag och min sambo bokat en lägenhet genom airbnb.se. Billigt och roligt! Har heller inte sett att någon uthyrare har åldersregler. Jag har inte använt mig av airbnb innan, men däremot av en väldigt lik sida som heter wimdu och det va superbra!!
Lycka till!!

Till de två 17åringarna som ska till new york och undrar över boende:
1. När jag va 19 fick jag en resa till ny i studentpresent av min mamma och pappa. Fantastiskt! Då hade de 21årsgräns på många många hotell. Men de ordnade så att bokningen gick genom min pappa. Alltså de visste att jag skulle komma själv men hade kontakt med honom innan och betalningen skedde i förväg från honom. Det är några år sedan så jag kommer inte ihåg alla detaljer, men det kan ju vara värt att maila hotell och kolla!
2. Jag ska till NY i vår och då har jag och min sambo bokat en lägenhet genom airbnb.se. Billigt och roligt! Jag har inte använt mig av airbnb innan, men däremot av en väldigt lik sida som heter wimdu och det va superbra!!

s – nej men alltså han har inte heller någonstans att bo just nu. vi flyttar runt ihop!

Men…varför bor du inte hos honom då? Har ju läst att du flyttar runt omkring hos andra just nu…förvirrad!

Så fina svar:) Bästa Sandra!

Kan också svara på frågan om distans. Träffade min pojkvän för 1,5 år sedan, två veckor innan jag skulle flytta till ett annat land för att plugga. Vi blev blixtkära direkt så det var jättesvårt, men bestämt oss att försöka på distans ändå. Ses ungefär en gång i månaden, längsta tiden utan varandra var fem och en halv vecka (det var hemskt). Men det har ändå gått bra, så himla bra. Nu är det helt annat då man varit ihop 3 år innan det blir distans, så kan tänka mig att det blir en svår omställning och en ensam tid. Men! Så länge förhållandet i grunden är starkt och stabilt så finns det inget som hindrar att det fungerar. Har liksom varit ihop med personer jag i princip bott med men haft ont i magen hela tiden. Kommunikation, tillit och ärlighet är a och o i alla förhållanden, men kanske allra främst då det är på distans. Lycka till!

Hej Sandra! Det är jag igen, tjejen som skrev till dig för några veckor sedan om min rädsla för att våga ligga igen efter ett övergrepp som hände i somras. Minns du mig? Vill bara säga tack så hemskt mycket ni läsare som svarade så fint. Läste era svar flera gånger tills jag kunde nästan allt utantill. Och sen ville jag berätta att jag gjorde det i helgen med killen jag gillar!! Jag är så glad över att jag vågade. Att det var mega fint fast än att det inte var det förra gången. Så tacktacktack till er som tog tid och svarade, betydde så mycket!

Hej. Till tösen som var orolig för att vara ifrån sin kärlek i 7 månader: Jag vill ge dig lite pepp, för att det kommer gå bra. Min kärlek är inte svensk medborgare och var förra året tvungen att lämna Sverige för att ansöka om nytt tillstånd att få leva i Sverige. Han fick inte ansöka i Sverige utan var tvungen att åka tillbaka till sitt hemland, ett hemland han inte varit i i åratal, och ett land där jag, som ogift och utan andra kontakter i landet inte alls är välkommen i. Jag förstod inte alls vad allt innebar, processen genom migrationsverket, vi tröstade varandra och sa; det tar säkert, som högst, två månader. Men så fel vi hade. Det tog ca 7 månader. Vi såg inte varandra på 7 månader, 200 nånting dagar. I 200 nånting dagar fick jag varken krama, pussa, känna hans värme, inte ens snudda vid honom, och ja, det var jobbigt, fruktansvärt. Jag var nere under den här tiden, men jag tvekade aldrig på att det inte var värt det. Skillnaden mellan våra fall var väl att jag inte visste att det skulle ta 7 månader ,du vet, och jag vet inte om det är bättre, men jag vet att ni kan klara det. Skype är typ universums bästa uppfinning och oerhört underskattad. Min kärlek lämnade Sverige, fick inte heller besöka Europa. Och ni är närmare varandra än ni tror. Detta kommer bara göra er starkare, och klarar ni att va ifrån varandra i 7 månader klarar ni det bästa och ni vet vad ni betyder för varann. Lycka till. Kramar till er.

Alltså, du och din påg är så HIMLA söta ihop! Dör lite här!!

Alltså jag har en fråga, kanske inte bara till dig utan till alla: är det bara jag som har svårt att få mina one night stand-pojkar ur hjärnan? Inbillar mig att jag inte vill ha nån pojkvän (känner mig typ utbränd när det gäller förhållanden). Vill vara ”fri”, kunna göra vad jag vill och ta beslut utan att behöva tänka in nån annan i det osv. Men jag kan i flera veckor gå runt och tänka på samma person som jag tillbringat en enda natt med. Nu har det gått tre veckor till exempel och han försvinner inte. Började dejta en kille efter ett one night stand förut, men fick aldrig några känslor för honom. Han kunde jag inte heller få ur hjärnan först, sen slutade bara med att jag tröttnade och han blev besviken. Det verkar som om de flesta bara kan gå vidare på en gång i sådana här lägen. Eller så är det bara inget man pratar om?

Jag håller inte med om att du är dålig på att blogga, tycker det jämt finns nya trevliga blogginlägg när en besöker bloggen<3 dock: vill gärna ha lite fler inlägg från dagar/kvällar där du släpat med kameran pga dem är så oförskämt roliga att läsa OCH mer matlagning för dina recept är jämt så yummy. Och kanske tips på kaféer och restauranger här i Stockholm, eller snarare typ "åt lunch här det var gott"? Oj nu blev det många önskemål. Kram

Du har så fina svar sandra det vill jag också ha : /

Läste magnusbiten 4 gånger pga så himla fint.

Blir så glad av att läsa din blogg, du är så bra.

Det där med distansförhållandet… Det har jag varit med om förut, och har det för tillfället med min fina pojke. Första gången dock, för lite mer än två år sedan så träffade jag en kille i Spanien och vi bestämde oss för att satsa. Trots att hemvist var i Australien och han hade planer på att resa i flera månader. Vi fick det att fungera, när han hade varit i London och sedan skulle vidare till USA kom han till mig först. Han åkte hem några dagar tidigare från USA för han saknade mig. Sedan åkte han till Berlin, och så fortsätter det. Tillslut kom det, jag skulle spendera fyra månader i Dalarna och han fyra månader i Frankrikes alperna. Vi höll ihop tre månader utan varandra, med ett besök i Frankrike emellan. Sedan hade vi, som Sandra sa, ingen plan. Ingenting att se fram emot. Jag ville njuta av sommaren, surfa och resa. Han ville också göra det. Men vi hade ingen konkret plan med varandra. Vi kunde inte fortsätta leva utan varandra, utan en plan. Och känslorna försvann, vi var inte lika lyckliga att bara gå och vänta hela dagen på ett skype-samtal. Även om det är fint så glömmer man bort resten utav de 22 timmarna på dygnet. De timmarna man vill leva, men knappt gör det för man tänker på samtalet. Och för mig som är i konstant aktivitet var det såklart jobbigt. Jag glömde att leva. Så vi gjorde slut tillsammans.
Denna man då, min fina kille som gick i samma högstadieskola som mig, vi träffades i januari. Jag flyttade till alperna några veckor fram och tillbaka under våren, men han kom ner. Han körde ner 25h i bil, själv, för att överraska mig. Jag kom hem, vi myste. Jag åkte iväg till Norge för att jobba, skulle hem i Juli men det blev för långt så jag åkte hem. Det viktiga är att man ska göra det man känner för – jag kände inte för att ge upp kärleken, men inte heller för att ge upp mina drömmar och jobb. Så man får kompromissa när man han en partner. Kom ihåg dock, det handlar inte bara om dig inte bara om honom heller. Man måste ta vara på varandra. Jag har haft en dröm att flytta till Kalmar och studera turism sen jag gick ut gymnasiet och började nu till hösten. Jag vantrivs, vill hem, jag saknar honom. Så jag ska göra det som gör mig lycklig – flytta hem igen och sedan ta det som det kommer. Jag gör bara sådant jag blir lycklig av.

åh min fråga är ju med! vilken rolig överraskning, förväntade mig inte att den skulle besvaras men vad härligt. och gud vad fint med magnus, kan inte låta bli att bli stolt över att han kommer från ”min” stad, haha. <3