Hej Sandra! Jag börjar bli kär i en kille på jobbet och det är sjukt jobbigt! Jag vill inte ha känslor för någon kille helt enkelt. Det är bara jobbigt att se honom ge komplimanger till andra flickor på jobbet mitt framför ögonen på mig. Nu känns inte de komplimangerna så speciella när han sa dem till mig. Vad är det med mig, jag ska inte gilla han men kan inte låta bli att göra det lite grann. Så nu, istället för att prata som vanligt med honom så kan jag knappast se honom i ögonen och ha en normal konversation. Så när jag sitter på stolen och jobbar vrider det sig i min mage när han skrattar med en annan tjejkollega. Jag orkar inte, jag vill inte ha känslor… Hur borde jag göra för att kunna agera normalt mot honom och sluta gilla han? Jag vill må bra när jag går till jobbet men det gör jag inte nu. Anledningen till att jag inte vill gilla någon just nu är att jag blev sjukt sårad av mitt ex och nu vill jag bara fokusera på mig själv 9 månader senare och inte bli kär i en ny kille, är helt enkelt inte nöjd med mitt liv och är lite lost. Behöver fokusera på mig själv. Åh snälla hjälp mig med den här röran. Kram och tack för en superduperbra blogg <3

”men jag ser hur du tittar på honom, och då måste man ju bara. ” Alltså Gud va fint sagt! Och JA! Så himla lycklig att du får vara kär i en fin pojke! 🙂

Jag hade också en sådan kärlek som jag numera inte tänker särskilt fina tankar om. Vi var inte ihop men jag var störtkär. Och han var ena dagen flirtig, andra dagen som en helt vanlig killkompis och till sist sluta höra av sig under ett år för att sedan börja om. Och så blev det en repris. Jag fick ett meddelande av honom för senast 1 1/2 år sedan. Jag kontaktar honom aldrig självmant.

Jag har kommit över honom och har världens finaste sambo och son. Men jag har svårt att komma över att jag ödslade så mycket känslor på någon som egentligen var och fortfarande verkar vara en ladies man.

Rättelse – menade såklart att jag hatar att bo ensam.

Karin – flytta ihop med någon annan! Man behöver faktiskt inte ha pojkvän/flickvän för att ha privilegiet att bo tillsammans med någon/några. Jag själv hatar också att bo ihop, och att komma hem till ett tomt hem, vakna i ett tomt hem, ja det tar kål på mig med även om jag inte saknar någon pojkvän. Jag får liksom ingenting gjort, kan inte ens laga mat till mig själv, lägger mig hungrig med depressionskänslor i soffan istället. Och gäller andra saker också, inte bara matlagningen. Beroende på var man bor och vad man har för vänskapskrets kan det kanske vara svårt att hitta någon/några som vill bo med en, kanske alla andra är så inne i det här svensson-livet som innebär att man bor med sin pojkvän/flickvän/familj, men du får fundera ut en lösning. Om du är student – flytta till en studentkorridor eller försök hitta andra studenter som vill bo ihop. Eller flytta till en stad där folk ofta bor ihop – kollektiv i Oslo till exempel. Kanske behöver du även något annat spännande i ditt liv, en flytt och nytt jobb? Eller någon annan rolig stad – finns ju hur många möjligheter som helst. Min lösning är att säsongsjobba, då är man alltid omgiven av massa roliga människor. Hitta ditt alternativ! Ingen ska behöva själv!!! (om man inte absolut vill det)

Svar till Klara:
Hej!!
Jag är en ganska svartsjuk flickvän, min kille har en massa tjejkompisar och i perioder har jag haft ont i magen när han varit med dem etc… Saken är den, att du ska stå på dig tycker jag, vi som är svartsjuka av oss måste lära oss att acceptera att våra pojk/flickvänner kommer ha vänner av motsatta kön. Det som gjorde allt en miljon gånger enklare för mig var när jag började tänka att ”hade det varit en kille hade jag inte brytt mig”. Man får försöka förstå att man är så inne i en konstruktion så att man aktivt kan jobba emot den, typ att vi lärt oss att är man tjej har man bara tjejkompisar och tvärtom.

Men det du kan göra är typ att förklara att du förstår, att du inte vill ge upp dina killkompisar, men du fattar om det är jobbigt och att ni får helt enkelt jobba er igenom det. Prata mycket, på ett lugnt vis, annars kommer ni båda sprängas i tusen bitar. Fråga också om det är något som du kan göra, han kanske känner sig utbytt eller så. och du måste du förklara att det är ju han som är din pojkvän, som du vill vara med.
Svartsjuka kan vara ganska komplicerat och så, men om ni tar en bit i taget ska ni se att det faktiskt går över. Acceptera det som ett riktigt problem och börja jobba med det nu, så det inte blir överväldigande.

Och glöm inte att hångla. Hoppas svaret hjälpte lite, lycka till. puss

Hej Sandra, jag har en fråga! Ska man få skaffa nya killkompisar när man har pojkvän? Min pojkvän lackar över att jag ska träffa en kille som jag endast vill bli vän med. Är det fel av mig att vilja ha killkompisar eller borde han kunna acceptera det? Känns som han vill förbjuda mig träffa denna killen.. Känns inte rätt att han har sån kontroll över mig.

Haha alltså! Jag tänker också alltid på dig när jag lyssnar på veronica Maggio, så himla konstigt. Men jag gör verkligen det! Automatiskt bara.

har inte heller förstått riktigt vad det var som hände med dig och ludvig? varför är du så arg? kram! älskar din blogg

efter att ha sett alla ni fina som skriver om era trasiga hjartan kan jag inte lata bli att kommentera, fran ett lite annat hall.

jag gjorde slut pa ett langt forhallande i februari detta ar. vi bodde ihop (vi var inte redo, det var en sorts akutlosning), och han kunde ordagrant saga till mig under vara sista brak ”du gor mig sa forbannat javla olycklig”. sa en morgon gjorde jag slut, helt forstord och trasig efter kaoset som varit oss sa lange. jag forklarade exakt/detaljerat varfor, utan skuldbelaggning och talade om for honom att ingen av oss var hemska manniskor, vi bara var inte bra for varandra. tva manader senare flyttade vi isar, utan hat, bara sorg.

jag foll handlost for en ny man inte langt darefter. jag brottades med varldens samsta samvete men som sandra sager, kunde fan inte lata bli, han ar min KUNG och med honom ar jag en tio ganger battre och lyckligare manniska.

jag och X hordes inte alls efter flytten, det var uppenbart att slutet tagit honom hardare och jag kande att han behovde tid ifran mig for att fa en rattvis chans att ga vidare. tills i hostas da jag var tvungen att flytta pa nytt och i samband med det upptackte att en av mina gamla flyttkartonger var fylld med hans grejer, inte mina. sa jag mailade honom lite forsiktigt i oktober.

vi mottes upp i tisdags da han bett att fa plocka upp sina saker. blev illa till mods nar jag markte hur han tappat 10 kg sen jag sist sag honom och da var han normalviktig innan. jag erbjod att vi skulle ta en ol (av ren javla artighet, det har anda gatt minst 9 manader) och han sa okej. vi uttalade tidigt ett strikt forbud mot att prata nya eventuella personer i vara liv, nagonsin, punkt slut. allt gick asbra, vi hade trevligt forutom att han helt oprovocerat tog upp att han skaffat sig en del farliga ovanor.

och sa hande det som inte fick handa efter tva ol, han fragar det han absolut inte fick fraga ”du har inte traffat nan ny eller hur?”. totalt oforberedd svarade jag direkt ”nej”. i ren panik blaljog jag honom rakt upp i ansiktet. kunde bara tanka ”nejnejnejfelfelfel”. sa en minut senare avbrot jag honom ”stopp, fan forlat, det dar var inte sant”. och sa gick allt kappratt at helvete.

han sager att han kanner sig sa javla patetisk, lurad, sviken, liten, naiv och idiotisk som nagonsin trodde pa var karlek, eller som traffade mig igen – att allt det har ar ett skamt for mig. (sjalvklart kanns det har orattvist for det var inget skamt, jag var askar i honom under en lang tid och jag har aldrig ljugit om det)

jag har forsokt vara sa javla respektfull och taktfull jag bara kunnat – svarat pa varenda fraga (forutom de som rort min nya karlek), forsokt trosta, latit honom grata och skalla pa mig – for jag tankt att jag har rad. och nu ar han mer mordarkrossad an han var fran borjan och jag forsoker inte ga under av skuldkanslor, oro och den totala matklosheten jag kanner.

vi kan aldrig horas mer, jag forstar det nu, for hans skull, hur desperat garna han an vill. inte for att jag ar en kanslokall idiot, utan for att det verkligen inte finns nagot annat jag kan gora an att lamna honom ifred och lata bli att svara honom nar han skriker ut sitt blodande hjarta till mig.

jag tror att alla ni som kanner sorg over era uppbrott fast ni kommit over era ex gatt igenom en sorts krankning. for det ar ofta exakt samma kanslor som uppstar. sen att det i de flesta fall formodligen inte varit dumparens intention att kranka (eller som i mitt fall, forsokt gora allt for att inte) spelar ingen roll. andra uppbrott ar ju som det beskrivs bast pa engelska, ”loss”. som att nagon bara dor, gar ifran en. och den sorgen stannar ju for fan med en hela livet! era vanner maste forsta att den har sortens sorg ar lika viktig att fa kanna vare sig ifall det ar tio manader eller tio ar som passerat.

min poang ar att gora slut ar ett javla helvete och en av livets svaraste orattvisor. allt jag vill tanka ar att karlek kommer ater, i nya underbara personer, och man FAR faktiskt leva igen och igen. det finns sa manga bevis, aven sandra verkar vara pa god vag.

med det sagt, hoppas ni som blivit brutalt javla hjartekrossade en dag lyckas oppna er for karlek pa nytt och att ni med hjalp av den till sist tillats resa er ur dyngan ni fatt kampa er igenom – hat och ilska kanske rentav ar en javla nodvandighet. kann ingen skam eller daligt samvete for brist pa fina tankar, lova. ta hand om er alla fina. <3

Hej Sandra!

Åh, jag tycker de här inläggen är så fina, du känns som en vän man kan berätta vadsomhelst för men som man aldrig träffat, det känns verkligen som att du bryr dig.

Jag måste fråga något. Vad gör man när man efter lite mer än fyra år tillsammans inte känner samma sak längre? Man känner sig instängd, isolerad. Vad gör man när man kanske vill ta en paus men vet inte hur? När man får ångest av att bara tänka tanken? Att inte veta hur det blir med de gemensamma husdjuren som man älskar så mycket. Hur gör man sånt här? Det är en ny situation för mig och ångesten är brutal. Jag känner mig som världens sämsta människa på grund av de här tankarna, men sen har jag insett att man måste tänka på sig själv också. Åh. Allt är så svårt.

hej sandra! du råkar inte ha några mysiga tips på vad man absolut inte får missa om man åker till stockholm, men bara är där för en lördag?

Alltså den här bloggen: <3<3<3<3<3<3<3<3<3!

Han gjorde slut i augusti. Vi hade varit tillsammans i sex år, fem av dem var de bästa i mitt liv och det sista är det helt klart värsta jag någonsin varit med om. Han hade slutat älska mig, men jag fattade inte, jag ville kämpa. Jag fattade nog inte då hur destruktiv relationen blivit och nu i efterhand blir jag så arg att tårarna sprutar när jag tänker på hur han behandlade mig.

Idag bor jag ensam för första gången i mitt vuxna liv. På sätt och vis är det en tyngd som har lättat – jag behöver inte kämpa längre. Men istället är det så tomt. Det är som om ingenting har någon mening när man är ensam, och det känns hemskt sorgligt att tänka så. Jag umgås väldigt mycket med mina vänner och är sällan hemma numera, men så fort jag kommer innanför dörren så är det som om luften går ur mig. Jag bara faller ihop och fattar inte vad det finns för poäng med någonting, även om jag vet att jag skrattat jättemycket och haft kul hela dagen. Utan någon att komma hem till, känns resten oviktigt. Vad gör man för att inte känna så?

Men Gud! Jag känner samma sak angående Maggio och dig, och har alltid gjort det, eller iallafall sen ”Satan i gatan”-albumet. Men jag har alltid tänkt att det är något med era utseendet som påminner om varandra som gör att jag automatiskt tänker att det är du som sjunger när jag hör en av hennes låtar, även fast jag ser när jag kollar på bilder på er att ni inte alls är så lika? Det kanske istället har att göra med att jag tycker att era texter är lika då? Se där.. Man inser nåt nytt varje dag.. 🙂

jag har så svårt att tycka att kärleken känns värd någonting när jag läser sånt där. du var så fruktansvärt kär och nu så är det: kommer aldrig känna fina känslor för han igen. så är det ju för alla som gör slut med någon och i princip alla kommer göra slut med alla, statistiskt sett, så jag har så svårt att känna glädje i förhållanden längre. Allt känns som om det är vi förevigt och sen är allt plötsligt bortkastat och hej jag har en ny nu fuck you. hur gör man för att inte tappa tron om att någonting spelar roll?

Till A, som skrev om att det är klurigt att hitta nya vänner när man flyttar till en ny stad när man är äldre. När jag läste din kommentar var det som om jag hade skrivit den, jag känner igen mig till hundra procent och är i samma situation som du. Jag tänkte att vi kanske kan maila varandra och utbyta tips? Min e-post är tiggerificbloggen (at) gmail (.) com 🙂

ANGÅENDE HIPHOP:

Jag är 27 år. De första 20 åren lyssnade jag nästan uteslutande på hiphop. Jag började alltså någon gång under det tidiga 90-talet, då många av de stora rapparna producerade något enormt misogyna texter. Enligt merparten av 90-talets kommersiella rappare är kvinnor inget annat än dumma slampor som finns till för att knulla. Det vet jag för jag kan texterna utantill. Homofobin ska vi för övrigt inte heller tala om.

Detta var egentligen inget jag reflekterade över som lillskit som knappt förstod engelska, men medan jag växte upp och började intressera mig mer för feminism slutade jag lyssna på denna musikstil. Det är egentligen helt sjukt att album med dessa texter fick/får säljas i vanliga skivbutiker. Skulle en ’normal’ skivbutik sälja t ex vit makt-musik? Texter som sa att invandrare var skit? Nej, antagligen inte, så varför är det allmänt accepterat att kvinnohatande musik får säljas?

Det finns säkert hiphop/rap som inte är misogyn och homofobisk nu för tiden, men jag har helt tappat intresset för hiphop så jag vet inte. Jag tror att feminister som lyssnar och sjunger med i misogyna texter gör det pga indoktrinering; hjärntvättning. Och jag är själv en del av den.

Håller med er där uppe Sandra du är vår storasyster världens bästa som ger tips och bryr sig och FATTAR.
Behövde också få svar på den där sista frågan från dig, kommer ihåg att jag skrev till dig på twitter men fick aldrig något svar så det var fint att få svar nu. Och det är så jävla skönt att veta att man inte är ensam. Att bara läsa kommentarer om människor som känner precis exakt som jag och som också känner när det hugger till bara för en dum kommentar på något ställe som inte ens är fel men som ändå kan göra så ont. Och att man VISST är över personen man älskar honom inte man vill inte ha honom men det är klart att det fortfarande KÄNNS. Man blev sårad på djupet och kunde inte andas i några veckor och funderade på att samla alla jävla tårar på burk och se hur många rum som skulle fyllas där hemma. Tack för att du orkade skriva under den tiden också, inför alla och allt. Det hjälpte mig så mycket ska du veta. Du är magisk.

Och när jag läser kommentarer som ”vad hände egentligen, vad gjorde han?” så känns det, personligen, så svårt att svara på. Vet inte ens exakt vad. Han var taskig. Han var inte ens otrogen. Men han förändrades han svek och han var så jävlajävlajävla elak. Kanske inte mot alla andra men mot MIG. För det var inte samma grej.

Ibland känns det lite som att jag blivit en ledsnare människa efter allt som hände, att han tog en liten del av min sol som jag hade i mig då. Jag vet hur det är att vara förlamad av smärta nu, jag har känt det. Och det går inte att ta tillbaka. Men som du säger så lever man ju livet bredvid, parallellt med bearbetningen av smärtan. Jag har kämpat i ett år och 4 månader nu och jag mår så himla bra ibland men det är fortfarande inte helt över. Så är det med det. Men man förändras ju, konstant.

Tycker i varje fall om dig och alla här som fortfarande hjälper mig och varandra. Jag hoppas jag hittar en ny bästa människa att lita på och känna sig trygg med och att denna gång ska han vara så – på riktigt.

Puss och kram till er

”En sak som till exempel kan vara smart till en början är att starta små traditioner. Biomåndag, träningstisdag och så vidare. ”

Alltså jag älskar det här, bara ler! Sandra du är SÅ FIN

Förstår dig helt och fullt! Jag fick mitt hjärta krossat av mitt ex. Det var 13 år sen nu men helt ärligt så gör det fortfarande ont i hjärtat när jag tänker på mitt ex, vilket dock inte sker så ofta these days. Och förstå mig rätt nu, jag är inte ”kär” i honom, jag har gått vidare och träffat en ny kärlek som jag är gift med och vi har barn. Vi har varit tillsammans i 11 år. Men när man blir så jävla sviken av någon man trodde var ens bästa vän och den som stod en absolut närmast, ja då sätter det sina spår i själen vare sig man vill eller inte. Det där uppbrottet kommer nog finnas med mig resten av livet, sorgen kommer nog alltid finnas där även
om det såklart får en allt mindre plats allt eftersom åren går. Det handlar ingenting om att jag vill ha tillbaka honom eller att jag sörjer vårt förhållande. Nej, det jag sörjer är tron på kärleken på nåt sätt. Att kunna lita på folk till 100 %. Och jag sörjer honom, hans person, som han var. Jag älskade den personen, inte bara som pojkvän utan som människa. Att se mitt ex förändras bokstavligt talat över en natt och helt plötsligt bara vara en känslokall jävla skitstövel från att innan dess ha varit en så varm, laidback allmänt underbar människa.. Ja det är en så sjuk upplevelse. Helt chockartat, han liksom bara försvann framför mina ögon och blev en person jag hatade, och inte bara för att han sårade mig utan för att han blev en idiot. Och att få ett så brutalt avslut på en lång relation som jag trodde skulle vara för evigt, det tog åratal att komma över det. Eftersom vi inte bor i samma land eller ens samma världsdel längre så behöver jag inte träffa honom. Men på Facebook, om jag ser något han skrivit till nån gemensam vän, så kan det ärligt talat fortfarande hugga till. Fan, och det är 13 år sen!! Jag tror att smärtan hade läkt på ett mer normalt sätt om vi hade fått ett bra avslut. Men han blev som sagt en helt annan människa som bara var korthuggen och kall och inte det minsta intresserad av att ge mig någon förklaring utan han bara lämnade mig med alla frågor. Jag har svalt min stolthet flera gånger och försökt få kontakt med honom för att jag trott det skulle ge mig peace of mind men det har inte funkat. När jag gick med i Facebook för något år sen så skickade jag en vänförfrågan, tänkte då att ”jamen, NU har åren gått, nu kanske vi skulle kunna lägga det bakom oss”. Han kommer säkert be om ursäkt och berätta vad som hände egentligen, säga att han ångrade sitt beteende”. Men nej, han ville inte ens vara vänner på Facebook. Och jag som trodde att det gått så pass många år även för mig att jag inte skulle bli ledsen över en sån sak kände istället att det rev upp såret på nytt.. Ja, jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag tyckte ert uppbrott påminde en del om vårt och jag kan inte annat än beklaga allt skit du har gått
igenom. Det gör så jäkla ont! Men som tur är kan man ändå träffa kärleken på nytt och ha en fin relation fast man fortfarande inte är hel inombords! Lycka till med den <3

Haha vad KUL att nån fler tänker på dig när de lyssnar på Maggio!!! Det har jag gjort i så många år. Tänker jämt att det är du som sjunger!! Vet ej vad det är. Magiska texter och igenkänningsfaktor kanske! Äh vet inte men kul i alla fall.

JA WORD på vad Denise och Chrissy skriver! Hiphop får sååå mycket mer skit än någon annan musikstil bara för att det räknas som en ”svart” musikstil. Kan inte alla sluta single out hiphop som den ”misogyna musikstilen” och istället börja problematisera ANDRA musikstilar, vita musikstilar? Kan någon snälla tala om hur misogyn country är? Hårdrock? Axl Rose’s helt SJUKT kvinnoförnedrande texter? Åååhh blir så arg på denna rasism.

Jag avgudar dig och dina svar, speciellt i detta inlägget. Så glad att såna som du finns! Du har hjälpt mig sååå mycket sen mitt jobbiga uppbrott, och nu mår jag äntligen ganska så fint igen. Allt löser ju sig, PÅ RIKTIGT! TACK SANDRA!

Hur gör man när ens kille gjort slut, och man kan inte sluta hoppas på att han ska ändra sig? Jag tänker hela tiden att snart kommer han att höra av sig och säga att han visst vill att vi ska vara tillsammans, han behövde bara lite tid för sig själv. Du skrev i inlägget 92 dagar att man omedelbart måste sluta tänka så, och det måste man ju för att gå vidare. Men hur ger man upp den tanken? Det är så förbannat svårt. För tänk om?

Det tog slut mellan oss en vecka innan du och Ludde gjorde slut. Vår resa sedan dess har inte varit helt olika och din ärlighet kring hur det break upet har påverkat dig har varit en oerhörd tillgång. När jag läste ditt svar idag så blev jag otroligt glad. Att tänka fina tankar om en människa som gjorde en så illa är inte bara svårt, det förminskar en så otroligt. Kommer fortsätta läsa din blogg i sju år till enbart för det svaret.

Vad ska man göra när man är osäker på sina tjej kompisar som man har varit bästisar med i flera år och vi har så roliga minnen tillsammans och vi har roligt tillsammans.
Vi hade ett stort bråk i somras, som jag mådde så dåligt över hela sommaren, men nu är vi vänner igen. Men jag känner mig fortfarande osäker på oss som vänner, vi är inte lika nära vänner som vi var innan och jag känner att med vissa av dem i detta tjejgänget vet jag inte om jag vill umgås med så mycket längre för jag tycker att vi växer ifrån varandra och jag kan störa mig på vissa av dem ibland. Men det är endå vi 5 som har hållit ihop i flera år så det känns tråkigt att vi inte är lika nära vänner längre.
Har du några tips på hur man ska tänka, känner mig så osäker på allt när det gäller detta. Och du brukar ha bra svar på allting :).

Åh vad roligt!! Jag tänker också på dig när jag lyssnar på Maggios nya platta!!!

Snälla snälla gör en julklapps tips-lista för pojkvänner ? :D<3

Åh, vad skönt det känns att läsa det sista svaret. Det tog slut med min kille för ca ett år sen, då han var otrogen. Jag har en ny pojkvän och det gick, precis som för dig, rätt snabbt. Jag hade inte tänkt träffa någon ny på länge, men så råkade det bli så ändå. Och trots att jag är över mitt ex så dyker han upp ganska ofta i mitt huvud, speciellt på sistone, och jag har känt mig rätt skyldig över att tänka på honom så ofta trots att det inte är tankar av saknad utan bara… tankar liksom. Men till skillnad från dig så hade jag rätt snabbt fina minen av honom och vårt förhållande. Så på ett sätt känns det som att jag kom över otroheten snabbt. Konstigt snabbt. Och ändå som att jag fortfarande inte har det. Kanske är det är så att jag kom över honom snabbt, men inte otroheten? Jag vet inte. Förvirrande!

^ Håller med denise däruppe om hiphopen! Självklart skall man fortfarande problematisera, men hiphop får så himla mycket mer skit än andra musikstilar som också är problematiska.

Michelles kommentar om dig och Magnus var nog det finaste! Vilken klok vän du har!

Åh alltså den blyga tjejen som är kär i den ännu blygare killen. Detta var typ jag och min Henrik för tre och ett halvt år sedan. Fast vi jobbade ihop. Jag såg honom min första dag på jobbet och blev megakär men han hälsade inte ens på mig. Såg inte upp när vi möttes. Ingenting. Till slut trodde jag att han bara var allmänt kall och otrevlig men jag kunde inte sluta tänka på honom. Efter flera månader av försök till ögonkontakt frågade jag om vi skulle fika tillsammans på rasten. Och han sa ja. Och när han såg på mig och pratade så skakade hans händer och jag förstod att han i själva verket var superblyg och nervös. Så då tog jag mod till mig och frågade om vi skulle dricka öl ihop den helgen. Han sa ja och den kvällen darrade han när vi satt nära och kollade plötsligt på mig och bara berättade att han var så sjukt nervös och inte visste vad han skulle göra eller varför jag ens var där med honom för han tyckte inte att han var något att ha. Men han var ju redan hela min värld. Sen kysstes vi. Nu är vi gifta och har två små barn. Bästa någonsin. Man måste våga!

Vill bara fråga: Hur gör man slut med någon på ett schysst sätt? Vad skulle du ge för råd till någon som tänker göra slut med sin partner?
Man förstår ju att den andra kommer bli megaledsen men hur gör man för att lindra det lite.
Tack för världens finaste blogg!

Alltså Sandra!!!!! Älskar dessa inlägg, du känns som en himla bra och klok person. Tänker förresten också alltid på dig när jag hör Veronica Maggios senaste platta! Speciellt refrängen i låten med Håkan. Textraden”Sitter på pianot mellan flaskor, glas och fimpar” känns helt enkelt jävligt du eller i alla fall som bilden jag har av dig. Gillar dig helt enkelt. pok.

Blev också sviken av (för mig) min finaste person. Tre år och två månader har gått sen dess och vännerna tycker att det är helt galet att jag fortfarande betar av det som hände och alltid gråter när jag pratar om det, men i somras så kom jag på mig själv att jag inte tänker på denna person varje dag längre. Jag har också sen i höstas blivit lite småförtjust i en kille på jobbet, så framåt går det ju. Så om någon som just nu går igenom något liknande så vill jag bara berätta att det kommer att bli bättre. Faktiskt.

Fina Sandra. Ditt sista svar var så himla fint och hjärtskärande. Jag har bara en fråga, vet ditt nya pojke om hur du känner över ditt ex, och om han gör det, hur hanterar han det? Är han okej med att du går omkring och är ledsen över en annan kille? Kan han trösta dig över det här, eller pratar ni bara inte om det? När jag träffade min pojkvän var han ledsen över sitt ex, och det var megajobbigt att försöka trösta honom över det när jag ville att han skulle bara tänka på migmigmig. Självklart gick det där över ganska snabbt, men kommer fortfarande ihåg att det var jobbigt.

Känner igen mig i det där med fina tankar. Mitt ex dumpade mig på det allra fegaste och fulaste vis för sju år sen. Jag är nu gift och har barn, men det han gjorde mot mig tog sönder något inom mig och jag har fortfarande bara ilska kvar när jag tänker på honom. Det är som att våra fem år tillsammans är helt bortslösade och ihåliga år. Och jag är så arg för att han fortfarande påverkar mig. Ska dock säga att numer är det bara när jag ”råkar” tänka på honom som jag känner detta. Detbörjar med att vara dagligen, sen varje vecka, sen någon gång i månade och till slut bara nån gång då och då. Men jag önskar att jag mindes något fint från honom.

Åh vad jag älskar din blogg. Den är så genuin och dina svar är fruktansvärt bra. Därför tänkte jag prova att skriva av mig. Jag är tillsammans med min fina och jag är så fruktansvärt glad och tacksam över att jag har honom. Han säger jämt och ständigt hur vacker och snygg jag är, hur mycket han älskar mig och ja, såna där finfina saker. MEN ibland kan jag bli rädd för framtiden, vad händer när vi går ut gymnasiet? Jag kan på riktigt inte förstå hur jag skulle kunna leva utan honom, den tanken skrämmer mig. Alltså på riktigt så kan jag få sån panik över det att jag börjar gråta, han har dessutom varit med när det hänt. O då säger han att han är villig o kämpa för oss. Men hur får jag bort de skrämmande tankarna? Jag vet inte vad jag ska ta mig till när de tankarna börjar spöka. Vet att så många gör slut, men vi två.. det känns verkligen inte så. ah, vet inte vad jag tänkte men ville bara skriva av mig. tack för alla fina texter.

Känner så igen mig i det sista. Mitt ex pajade min insida som om han kastat en porslinsfigur i en betongvägg. Jag vill inte ha tillbaka honom. Jag älskar min man. Men när jag tänker på exet undrar jag alltid HUR han kunde med att göra mig så trasig och blir så himla glad över att han finns på tryggt avstånd i australien så jag slipper se den jäkla fegisen ever again.

Jag har en liten fråga! Jag är en tjej på snart 18 år. Ingen av mina vänner har yngre killar och det känns just nu ganska otänkbart för mig också att ha en yngre kille. Men det vet jag ju såklart att det ändrar sig med tiden, men min fråga är, ungefär när blir åldern en bagatell som man sällan märker av? 🙂

Har du skrivit om vad Ludde gjorde nån gång Sandra? Har missat det isåfall.. Blev förvånad att du skrev att du hade sån ilska nu!

Jeg synes du er fantastisk!!! Jeg er så dritlei det her med at alle brudd skal være ”så bra” og ”vi er fortsatt gode venner” og ”tenker bare på de gode tinga”.. Blablabla, for noe bullshit. Det er ikke alltid det er sånn, og det skal være lov å tenke annerledes. Det er helt nydelig at du skriver det som det er.

Og snakk om å ta det hele opp til et nytt nivå da, Sandra! 🙂 Jeg husker du skrev i høst at du tenkte at livet hadde en annen plan for deg. Noe bedre. Og sannelig, du hadde rett. Magnus er noe av det flotteste jeg har sett, han stråler jo godhet (og extreme hunkyness..) Jeg har lest bloggen din lenge, fikk aldri den samme viben av han forrige. Grattis, du vant! 😉

Fortsett akkurat med det du gjør, lenge, værsåsnill. Du er til så stor inspirasjon for veldig veldig mange. Det du gjør er såå bra! Vi er noen titusener som heier på deg, tror jeg! <3

Skönt med ärliga svar, tror du hjälpt många genom att skriva av dig. Ibland måste en få vara arg. Ta ingen skit som Grynet säger..:)

blä jag får ont i magen av ditt svar på frågan om L. jag känner på pricken samma sak för mitt ex nämligen och tanken på att en dag kunna tänka på alla ”fina” minnen är svår, nästan omöjlig. som du också skriver sårade han mig så otroligt och jag blir bara arg på alla gånger som han faktiskt sa ”men det är ju fina minnen också / en dag kan vi nog glädjas åt det vi hade” NEJ!!! det ENDA bra med att det gick som det gick (dvs åt helvete) var att jag började bearbeta gamla sår genom att börja i terapi, gjorde en grundlig självrannsakan och tänkte efter vad jag -egentligen- vill med mitt liv och började om helt. det är fruktansvärt skönt och det grämer mig att det krävdes ett krossat hjärta för att det skulle hända. kram <3

När jag läste den där kommentaren om Veronica Maggio albumet så kände jag bara att jag fick lov att skriva. När jag lyssnar på Hela huset så tänker jag bara på dig. Den känns så du. Jag vet inte varför och egentligen är det jätteknäppt eftersom jag inte alls känner dig utan jag bara läser din blogg liksom. Men kände verkligen att jag höll med där.

Sista svaret! Tack! <3 Är också lycklig i ett förhållande nu men fyfan. Gick igenom samma skit som du gjorde nästan exakt samtidigt. Och det finns fortfarande ilska och sorg inom mig, mest för att han hade magen att bete sig så som han gjorde mot mig. Att inte få ett lugnt och fint avslut. Nej usch.

Kan du inte göra ett inlägg med dina bästa pinterest-personer att följa? Vet att du gjorde ett för länge sen men det skulle vara kul med ett nytt! (vet att man kan kolla på din profil där vilka du följer, men det vore mycket trevligare med en lista på vilka du tycker är speciellt bra och varför)

Sista svaret, känner igen mig så otroligt mycket. Jag blir fortfarande (snart tre år senare) arg när jag tänker på hur han behandlade mig när slutet kom. Tänker att jag aldrig någonsin ska vara så kall mot någon. Nu är jag sedan länge ihop med världens bästa människa, och är glad för att jag blev tvungen att bli singel den sommaren. Allt är bättre nu, men det sveket som jag tvingades gå igenom då kommer jag nog aldrig att glömma. Känner det svagt i kroppen, i mörkret.

Vad var det Ludde gjorde egentligen?

Åh, jag tycker om din blogg så mycket!

Tycker det är så himla trevligt när du gör såna här inlägg! Vilket får mig och tänka på att jag själv undrat en sak typ hur länge som helst. När du sett filmen The Internship skrev du att du tyckte den var hemsk och kvinnoförnedrande mm. Sen för ett tag sedan så hyllade du filmen Ruby Sparks som jag tyckte var den hemskaste filmen jag någonsin sett och så kvinnoförnedrande att jag mådde dåligt och knappt kunde se klart filmen. Jag måste nästan få veta hur du tänker och varför du inte tyckte att Ruby Sparks var kvinnoförnedrande om du tyckte att The Internship (som jag inte alls reagerade på) var så hemsk? Hoppas du får en fin andra advent! Kram!

SANDRA! Var är din playlist med massa arga låtar som man kan skrika med i när man gjort slut och är helt trasig? Har för mig att du hade en sån och att du skulle lägga upp den men jag hittar den inte. Och jag håller på att gå sönder och har så ont att jag inte vet var jag ska ta vägen…. skulle verkligen behöva den…..

^ what denise said seriost. hoppades pa en san kommentar sa fort jag laste fragan. den som stallde den kan val anda inte ha lyssnat sa mycket pa andra musikstilar. om man tror att hiphop ar den enda som ar sexistisk… hellooo, one direction anyone? ”you don’t know you’re beautiful & that’s what makes you beautiful.” hej kille som sager att det ar vackert nar en tjej ar osäker. killen sager aldrig att tjejen ska sluta vara osaker heller, nej, for det som ar vackert AR ju att vara osaker pa sig sjalv. = confident women ar fult! = sexism. DEN AR OVERALLT. hiphop ar problematiskt, ja, but so is every other damn music genre out there

Sandra, du känns verkligen som en vän fast jag aldrig träffat dig. Jag skrev till dig för ganska länge sedan när jag var helt knäckt över tanken på att lämna landet där min pojkvän bor och är från. Fast jag fortfarande bor här inser jag mer och mer att jag måste ta ett aktivt beslut så mitt liv blir lika bra som jag vill ha det. Varje gång jag har ångest går jag in på din blogg eller läser igenom ditt svar till mig. Det känns helt enkelt lite lättare och jag vet att det kommer bli bra i slutändan.

Sandra. Min favoritgrej i din blogg är när du svarar på kommentarer. Tycker du svarar så bra med råd på alla möjliga saker! Så till min fråga: hur gör man egentligen för att bygga upp ett nytt umgänge när man flyttar? Jag är en person som vill ha ett stort socialt umgänge, och jag har flyttat en del gånger, både i sverige och utomlands. När jag var yngre (ca 18-25) tyckte jag att det var lättare att bygga upp ett nytt liv, men ju äldre jag blir, desto svårare känns det. Speciellt när jag flyttade till stockholm, det är som att folk inte vill ha nya vänner här! Jag hade verkligen en grundinställning att jag själv kan aktivt bestämma vilket typ av liv jag vill ha och sen bygga upp det, jobba för att lära känna folk osv. Lite som du har skrivit, att gör man inget händer inget. MEN DET VAR SÅ SVÅRT! Även om man ibland träffade nya människor var det som att de gled bort efter ett tag. Inga bra vänner som stannade liksom. Att helg efter helg försöka styra upp saker med folk som känns sådär halvpå, orkar man liksom inte! Nu hade ju du massa vänner redan när du flyttade tillbaka till Stockholm, men du kan kanske relatera ändå? Och du har ju flyttat till andra platser också. Har du också upplevt det jag beskriver, och hur gör du?

”M skriver 8 december, 2013 kl. 10:53

Jag tycker ditt blogguniversum är det bästa på internet!”

Bästa kommentaren, så himla rätt!

Tack för att du finns Sandra. Alltså, precis som ovanstående. Du är våran storasyster. Så enkelt är det. Din blogg är mycket som en bibel. Det är helt otroligt hur mycket du her påverkat mitt liv positivt, gett mig styrka och lärt mig förnuftiga saker genom de 2 år jag suttit bänkad framför datan. Du är en otroligt vacker människa, inifrån och ut.
Kram!

american apparel.

det här kanske inte är världens snällaste grej att säga men du bytte verkligen upp dig! magnus är mycket sötare

Hej!
Alltså jag tycker man måste problematisera utmålningen av hiphop som en kvinnoförnedrande musikstil. Det handlar ju bara om att sexismen tar i uttryck på ett tydligare sätt i hiphopen än vad den kanske gör i popen eller rocken. Dock så finns sexismen där i lika hög grad. När man målar ut hiphopen på det här sättet blir det lätt ett sätt att straffa underklassen och rasifierade personer (eftersom de utgör en stor del av hiphopskulturen).

Och i Bloglovin-feeden ser man att niotillfem skrivit ett nytt inlägg, det heter ”answer to past weeks comments” och då tar hjärtat ett lyckoskutt. För det här är alldeles för fint. Tack för att du vill vara vår storasyster och tipsa om allt från snyggaste kjolarna till hur man kan tänka kring sitt krossade hjärta. Du är så bra.

Jag tycker ditt blogguniversum är det bästa på internet! Efter att mitt förra förhållande tog slut har jag (efter att först ha känt mig trasig och meningslös) börjat känna så otroligt starkt att allt är precis så som det ska vara, att allt är meant to be. När jag var ihop med honom tvekade jag ofta över något, vet inte riktigt vad, kanske om jag levde mitt liv ”rätt”. Vad jag vill komma till är att jag tänker att ditt break up var meant to be (bland annat!) för att du hjälpt så HIMLA MÅNGA när du berättat vad du gått igenom! Vet inte hur många gånger jag gått in här och sökt tröst, och tänk på alla tiotusentals personer som gör likadant! TACK!

Hej! Jag blev också väldigt sviken av mitt ex. Jag önskar att jag kunde tänka ofina tankar om honom. Trots att han svek mig upp över öronen så tänker jag på honom så ofta. Jag hatar mig själv för det. Jag har varit tillsammans med min nuvarande pojkvän i fyra år, men exet finns där i tankarna, gnager och går aldrig bort och jag kan inte ens förmå mig att avsky honom. Han bor i London nu och jag vill bara vara med honom igen, fast jag vet att han är ful nu, tappar håret och tar knark.

Sandra: tack för det sista svaret! För så känner jag med. Han tog sönder mig och jag klarar inte av att gå i närheten av killar utan att få panik och vilja fly situationen. Vet inte hur man blir kär längre, hur man kan släppa in någon på riktigt. Jag håller människor på avstånd för att jag minns så tydligt smärtan av att förlora honom. Att ligga på golvet och inte ens kunna lyssna på musik..bara ha ångest, dö på insidan varje vaken sekund. Allt på grund av honom. Och när de frågar mig samma sak, om jag är över honom..eller när de nämner honom och hans nya flickvän så tittar de på mig för att se min reaktion. Och jag ler, låtsas som ingenting för det förväntas av en när man har kommit över någon, som om jag inte vill kasta en bomb över hela Singapore där han bor nu med henne. Jag kommer inte att känna fina känslor mot den där människan någonsin. Jag är över honom men jag är inte över det han tog sönder inuti.
Du är bäst! <3