Månadens krönika för devote.se är ute idag. Den handlar om en av mina bästa julaftnar tillsammans med min familj någon gång runt början av tvåtusentalet. Tycker julaftnar ibland har en tendens att förväntas sönder så att det slutar med att någon blir ledsen eller arg istället. För många presenter, för små barn, för ömtåliga kläder, för mycket släkt. Just den här julaftonsdagen hände ingenting av det, och jag tror att det berodde på att vi gjorde allt precis tvärtom.
Translation. New column in Swedish here today, about a Christmas i celebrated with my family in Thailand about ten years ago.
hej Sandra. jag undrar var dem där vita skåpen/skänkarna/hyllorna är ifrån? kram
Tack, Ronja, för att du tog dig tid att svara. Du har givit mig lite att fundera över 🙂
Wow vilken fantastisk krönika. Blir alldeles varm inombords när jag läser den.
Till Louise: Nu är jag ett gäng år yngre än dig men har ändå ett tips som har hjälpt mig eftersom jag va precis sådär för några år sedan. Och det är att inse att ingen vän kan vara bra på/till exakt allting. Du kan ha ett par som är bra att festa med, några som går att snacka seriöst med, ett gäng som en kan prata världsfred/feminism/annat svinviktigt med. Att alla delar man vill ha hos en vän ändå täcks eller vad jag ska säga, men av olika vänner. Exempelvis har jag själv börjat hänga med ett par nya som är superroliga att hänga/festa/fucka ur tillsammans med, även prata om livet och ja du vet alltihopa. Däremot är de inte dem jag vänder mig till om jag vill diskutera t.ex. feministiska frågor vilket jag är väldigt intresserad av men det gör ingenting eftersom det kan jag diskutera med andra.
Sen tror jag något annat viktigt är att försöka komma så nära alla ens vänner som möjligt, fast på olika sätt/plan med alla vänner. Men att försöka lära känna varandra på djupet och som två människor som båda har rädslor/osäkerhet/komplex osv, att inte vara rädd för att bjuda på de sidorna hos sig själv eftersom det skapar trygghet för den andra i relationen också. Vet inte hur jag ska förklara det men tänker, och vet av erfarenhet, att desto mer mänskliga man är i varandras ögon desto mindre skör blir relationen eftersom ingen part i den är perfekt.
Sista tips, och lite samma som första, är att skaffa ett gäng istället för en enda superbästis som alltid ska finnas där och alltid ska vara rolig och alltid vilja hänga. En sån relation går oftast åt helvete för det är alldeles för mycket som ska få plats i den. Plus att det blir jobbigare om den går åt helvete om det är den enda vänskapen man har.
Hoppas det hjälper lite för vänner är svinbra att ha!!
Helt off-topic: Hej Sandra och alla andra. Den här bloggen handlar ju mycket om kärlek. Jag är 32 och har varit ihop med samma kille sedan jag var 22 och vi har fortfarande världens bästa förhållande. Det går inte en dag utan att jag är lycklig med honom. Mitt problem är ett helt annat: Jag har sällan känt mig riktigt avslappnad och/eller nöjd med mina vänskapsrelationer. Jag har i princip alltid haft folk att umgås med men det verkar ofta finnas något som hindrar att det känns riktigt bra. Jag har höga krav på folk, kan inte tänka mig umgås med vem som helst utan det måste kännas tillräckligt intressant, blir lätt besviken, litar knappt på någon, försöker kanske för mycket, väntar på den där ”rätta” vänskapen som liksom känns rätt i magen (på ungefär samma sätt som andra i min närhet drömmer om ”den rätte”). Jag har flera gånger bytt nära vänner de senaste åren eftersom jag förlorat vänner på grund av att vi glidit ifrån varandra/råkat i konflikter/någon flyttar. Det gör ont som in i helvete varje gång och jag får liksom allt svårare att våga försöka bygga upp det där som jag drömmer om. Ibland säger folk att jag inte ska förvänta mig så mycket av vänner utan bara se dem som sköna personer att hänga med ibland och inte folk att bygga mitt liv runt, men… Jag kan inte sluta drömma om någon jag kan lita på och prioritera i mitt liv och som känner detsamma gentemot mig. Råd mottages tacksamt!
kanske är det därför att jag är dunderförkyld och febrig just nu, men jag började snyfta lite när jag läste detta. himlans va fint…<3
Hur kan du lyckas sätta ord och skriva ned det som jag inte ens kan formulera i mina tankar? Du är helt fantastisk och jag behöver dig, dina texter och din blogg för att inte kapitulera/explodera/avgå. Seriöst. Dölängtar tills din bok kommer ut!!
ÅH, vad fint! Att få vara tillsammans är ju faktiskt bästa julklappen.
du skriver så bra och klokt. har börjat ogilla julen för att den är så materiell och stressig. Men det här var en fin iakttagelse!
Gråter lite och hoppas att min jul på Jamaica utan prinskorvar och Kalle kan bli precis sådär bra!
så innmari fint. tusen takk.
Gav så nåt att tänka på. Tack Sandra! <3
Jättefint skrivet!!!
frukostgråter nästan lite här. <3