Vi hånglade den kvällen och dagen därpå följde han med mig på hemmafest hemma hos Joakim. Vi satt i fönstret och hade känt varandra i mindre än tjugofyra timmar.
– Jag gillar dig verkligen, sa han.
– Och jag gillar verkligen dig, svarade jag.
Och sen flyttade jag till Paris.

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Får tårar i ögonen över hur fint det är när du skriver om Magnus från Göteborg. Det låter bara så självklart och du förtjänar det bästa!
Längtar tills din bok hamnar på bokhyllorna så man kan sluka den och få tårar i ögonen över hur bra den är!
Kram från Västerås

älskar såna här inlägg i din blogg. när du lyckas vara personlig på riktigt och förmedla känslor.

Finns det någon bättre medicin när hjärnan är helt uttömd efter en tenta? Tack för en grym ”re-load”. Som någon sa innan, kommer läsa din bok/novell i ett sträck, du skriver med sådan känsla! Kärlek!

Du överraskar alltid med nya finurliga inlägg, din blogg och framför allt DU är så jävla speciell Sandra! Tack för alla dessa år. Dessutom älskar jag dina läsare och jag dör lite varje gång jag kikar på kommentarsfältet: vi är så snälla mot varandra, ger tips och råd ; kommentarsfältet känns lite som ett forum. 🙂

PS. Jag har fått två brevvänner! TACK!

Jag har aldrig varit kär men ändå känns det som att din bok kommer få något fint att explodera inom mig.

ÅHH men jag blir kär. Mitt januari-mars spenderades med att vara hals över huvud kär i en tjej som jag aldrig kunde få :/ och mysfester i massor!

föredrar sådana här summeringar framför de med typ en mening och femton outfitbilder. känns mer äkta.

Kan relatera så otroligt mycket med hur det där man drömde om verkar så ointressant när någon ny har tillta in. Jag åkte som utbytesstudent till Storbritannien och planerade att hångla med så många pojkar som det bara gick och efter 20 dagar sprang jag in i den första som skulle bli den sista. Vi är fortfarande ihop.

Li – jag tänker att någonting hos honom eller i er relation måste det ändå vara, som får dig att reagera på att han lånar ut en kavaj? Om du vore helt trygg med honom och er, tror jag faktiskt inte att du skulle reagera. Just precis bara att låna ut en kavaj, tycker jag faktiskt är fullständigt normalt, oavsett om du är med på festen eller inte och oavsett vilken relation han har till tjejen som fick låna. Det är en omtänksam gest, liksom. Om din killkompis frös och du hade en mössa i väskan, skulle du inte erbjuda honom den? Det skulle ju inte betyda någonting överhuvudtaget, förutom att du ville vara snäll och inte ville att kompisen skulle frysa. Om jag vore som du, skulle jag fundera igenom varför jag reagerade som jag gjorde. Kanske är det någonting med just den tjejkompisen och din kille som du funderar på? Kanske har han gjort någonting tidigare som du blivit ledsen för? Jag har förstås absolut ingen aning, men baserat på mina egna erfarenheter, har de gånger då jag överreagerat mot min kille alltid varit för att det funnits någonting som legat och gnagt sedan innan. Hoppas att det ordnar sig!

Hur ska det gå till: Du måste känna efter riktigt ordentligt i hjärtat. Du måste väga för och nackdelar över ert förhållande för att lista ut alla frågor du vill ha svar på för det är bara hjärtat som kan vägleda dig rätt. Och tänk absolut inte på att du inte vågar göra slut med honom för att han är den som har varit med och format dig som vuxen. Det är så så många personer som gifter sig i unga år men som sedan skiljer sig ~ och de har barn och allt det där och då är det ännu värre. Jag tycker du ska sätta dig ned och prata med din pojkvän om hur du känner det för han är den som kan bemöta dina känslor. Ha ett seriöst samtal och se vart leder ~ det kan till och med vara så att han känner likadant som du eller hur? Prata med honom! Det är så himla viktigt och oroa dig inte över hunden. Man kan ha delad vårdnad över ett fint djur också.

Kram!

Bästa resumén. Mycket finare att läsa tankar än att se kjolar. Fast kjolar är ju fina de med, förstås.

SÅ JÄVLA BRA DETTA ÄR. Älskar att du tar in helt nya saker – sånt som man som läsare kanske varit nyfiken på. Vet ju vad som har hänt, men inte på det här viset. mera mera mera!

Li: Det låter faktiskt inte helt okej att bli svartsjuk för att han lånar ut en kavaj. Att låna ut en kavaj betyder ingenting och blir du svartsjuk över en sån sak så undrar man ju om det ligger något annat bakom? Varför litar du inte på honom? Diskutera saken med honom, men anklaga honom inte för att han ahr lånat ut en kavaj till en frusen kompis. Det kommer bara leda till att ni bråkar och splittras. Är man kär i någon måste man försöka lite på den personen.

Li: Det är bara en kavaj! Alltså, tänk vad fint att du har en så sympatisk pojkvän som är lyhörd för folk i sin omgivning, märker när de fryser och så vidare och lånar ut sin kavaj! Begränsa inte den sympatin genom att bli arg, jag tycker såhär: om du vill markera får du säga ”oj, nu blev jag lite upprörd. men du har inte gjort något fel, jag måste bara komma på hur jag ska hantera de här känslorna”. Varför ska du börja ifrågasätta om du kan lita på honom pga en kavaj? Något som vore värre vore ju om han inte skulle våga låna ut en kavaj med rädsla för att du skulle bli arg. Prata, prata, prata, men markera inte. Det ger inget utrymme för diskussion på samma sätt. Och framför allt, svartsjuka är ju den egna osäkerheten. Fundera på hur du kan komma över din osäkerhet i dig själv och prata med vänner! Jag har en vän som lätt blir svartsjuk som jag ofta talar lugnt med. Då är det lättare att dra slutsatsen om var osäkerheten kommer ifrån. Men som sagt, sympatisk kille! Jag gillar honom, och förstår att du gör det också!

Alltså jag dör vad fint och härligt du skriver!

Hej fina Sandra! Det är så fint att läsa om din och din pojkväns kärlekshistoria, för man känner ju verkligen igen sig. Jag och min pojkvän har varit tillsammans sedan ungefär ett halvår tillbaka och jag får rysningar bara jag tänker på den där känslan i början när man träffades, men inte var ihop. Känslan av spänning, nervositet och att man bara ville ha mer. Men när man varit tillsammans ett tag så är inte allting lika smärtfritt längre, liksom saker man säger till varandra, att man råkar såra osv. fast man såklart älskar. Jag kan vara svartsjuk och ser det bara som en mänsklig egenskap, men jag är absolut inget kontrollfreak. Jag skulle säga att jag är normal avseende det. Ändå blev jag så sårad när min pojkvän lånade ut sin kavaj till en tjejkompis på en fest, där jag inte var med, för att hon frös. Jag vet att de verkligen bara är vänner och att han är en sjukt pålitlig människa men det där kändes. Jag blev arg och sa det. Och jag hoppas att det är en naturlig reaktion. Jag menar, om jag känner så måste jag väl få säga det? Det är ju så jag känner… Att låna nåns kofta/kavaj osv betyder väl ingenting och speciellt inte på en fest där alla är fulla, men alltså jag tror inte att jag hade gjort så om jag vore han och det stör mig. Självklart måste han få umgås med tjejkompisarna, liksom jag måste få umgås med mina. Men jag fick lite dåligt samvete att jag reagerade så där, samtidigt som jag måste få markera! Jag tror jag litar på honom, men börjar fan ifrågasätta det. Sorry för denna låååånga och inte så speciellt roliga kommentar, men Sandra du ger alltid så bra råd och skriver så bra om kärlek!!! Vad tycker du?

Kram och god jul!

Asså ditt LIIV. Så himla fint. Och jaja, ingens liv är perfekt och du tar bara upp det positiva, men din historia är så bra.

Eftersom jag inte vågar prata om det här med någon i min närhet eftersom jag är så himla rädd för vad jag känner så skriver jag det här istället. Känner mig så knäpp och löjlig men jag har precis läst ditt inlägg om att göra slut. 3 gånger i rad. Och det är precis så det känns, som ett myggbett som kliar helahela nätterna och varje gång jag kommer hem till vår lägenhet och som gör att jag kramas mer med vår hund än med honom. Vi har varit tillsammans i massa år, jag var så himla ung när vi blev tillsammans, han är äldre och jag känner nu för första gången att det är ett problem. Han kanske är redo för att jag skulle vara hans livs kärlek men jag kanske var för ung för att ta det beslutet? Hur vet jag det? Hur ska jag kunna göra slut med någon som varit med att forma mig som ung vuxen? Tänk om jag inser att han var mitt livs kärlek när det är för sent? Tänk om jag blir kär i honom igen om jag bara väntar? Och hur ska jag våga göra slut när vi har en hund tillsammans? När jag inte kommer att ha någonstans att bo? Jag vet ju inte ens vem jag är utan honom för att vi varit tillsammans typ 1/4 av mitt liv? Hur kan jag göra slut med det?

Hej Sandra,
jag vet att du får hysteriskt massa mail och frågor men jag håller tummarna för att du ser min fråga.
Jag är 23 år, har precis flyttat ihop med min pojkvän som jag är hysteriskt kär i (som många har åsikter kring eftersom vi har varit ihop så pass ”kort” tid). Jag jobbar just nu på ett kansli, trivs väl okej där. Det är inte jobbigt att gå till jobbet, känns skönt att ha ett skrivbord att gå till om mornarna. Men det känns inte så utvecklande som jag skulle vilja. Jag tänker ofta ”jaha, is this it? Blir det inge mer än så här nu?”. Jag har så mycket drömmar, vill starta eget företag, vill försörja mig som författare, men jag lixom vågar inte ta språnget. Jag har för mycket trygghet med mitt nuvarande jobb, har en fast inkomst och behöver inte oroa mig för ekonomi. Men mentalt håller jag på att gå sönder. Jag har inga pengar undanlagda, har inte möjlighet att spara mer än några hundralappar per månad och jag kommer inte från en rik familj. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra? Har lite livsångest just nu.
Stort lycka till med skrivandet och tack för daglig inspiration! Hälsningar Jenny

hej fina du. jag har bara en liten kort fråga eller fundering eller vad man ska kalla det. om man ser någon sjukt vacker pojke på en bar som man bara vill ha, kan man gå fram och prata bara sådär? vad säger man? på klubb är det ju en helt annan grej för då stöter man in i folk och samtalen börjar så himla lätt. men på en bar är ju alla i sina små ”gäng” och det känns ungefär som när man ville gå fram till den där killen i skolan men inte vågade. så vad säger man? hur vågar man gå fram till honom när han står med massa kompisar? hjäp!!!! puss puss

Åh vilken fin början på året. Spännande att gå igenom vad man gjort och gått igenom, ska kolla i mina foto- och minnesarkiv själv.

SandraSandraSandra, du är så fin å verkar alltid ha något klokt ord på hjärtat så därför skriver jag till dig. Jag vet egentligen inte varför jag är så rädd för att testa saker och se vad som händer, men jag har en liten crush på en pojke sedan några veckor tillbaka. Vi tillbringade en vecka i samma hus för att göra en konsert tillsammans med våra skolor, vi pratade aldrig med varann utan utbytte bara ett antal blickar, sedan tog den veckan slut och jag tänkte väl att nu dör allt men så kom det upp ett evenemang på facebook och det visade sig att han skulle vara med på en konsert, så jag gick dit (låtsades vara stencool) och hade väl i tanken att ”vi ska prata ikväll, han å jag”, men det enda som blev var att jag sa till honom att han var väldigt duktig och han blev glad å blyg men sedan var jag tvungen att gå. Nu har jag väl inte kommit längre än att jag lagt till honom på facebook (han accepterade på några minuter och ja jag intalar mig att det är något bra haha). Men nu då? Jag vågar verkligen inte skriva, för jag är så rädd att han ska vara dryg eller bli lite chockad över att en random tjej skriver till honom när vi inte gett varann mer än lite blickar å en komplimang i verkligheten. Och här sitter jag nu och panikar över att han inte gör något (vilket är konstigt för hur ska han kunna veta?) och är rädd för att förstöra något som inte ens existerar. Vad tusan gör man, när man är rädd å feg och bara vill ha lite kontakt med någon som är fin och som man vill lära känna mer? Jag är verkligen inte bra på sånt här och det är väl ingen när man är nybörjare. Det skulle vara så betydelsefullt om du svarade men nu har jag i alla fall lättat mitt lilla hjärta lite ändå.
Och ja det är andra gången jag kommenterar detta pga behöver verkligen svar. <3

Att läsa detta inlägget känns som att läsa en novell! Även fast jag vet hur det fortsätter så gör avslutningen på något sätt ändå att jag blir spänd på hur det kommer gå med göteborgaren haha 🙂

Sandra så himla fin läsning på en grå måndag. Helt plötsligt kändes allting färgglatt igen och jag är glad, bara sådär oplanerat glad även om man inte har någon att pussa på och även om pappershögen på jobbet växer för varje dag. Fick tag på en biljett till en John Mayer konsert i köpenhamn i juni, bara det är lycka! <3

Sättet du skriver på är magiskt. Känner på mig redan nu att jag kommer läsa ut din bok på mindre än 24 timmar.

Vilken fin resumé av ditt år! Mer kärlekshistoria och mindre outfits liksom 🙂 Ser fram emot att se resten!

Du skriver om kärlek på ett så fint sätt. Som att det är lätt och självklart och rinner ur dina fingrar som att det inte är något speciellt. Du kan verkligen uttrycka dig på ett sätt som gör mig så in i bomben avundsjuk. Jag blir alltid så inspirerad när jag läser något du har skrivit. Bara hoppas att jag får din brevnovell i julklapp, det hade varit den finaste julklappen jag kunde få. Annars får jag banne mig ta och köpa den själv, för jag måste läsa både den och din bok. Lycka till!