Svensk Bokhandel kommer ut med en katalog varje år där de samlat böckerna som ges ut under året i Sverige. I katalogen finns även debutantporträtt skrivna av årets debutanter. Man fick en sida ett skriva prick vad man ville på (svårt ju) och jag skrev om mitt skrivande helt enkelt. Tänkte om ni kanske ville läsa.
– – – – –
Jag är femton år och okysst. Jag står i ett badrum med händerna runt ansiktet. Betraktar ögonen, näsan, gropen i hakan. Munnen. Såhär ser ett okysst ansikte ut. Såhär ser någon ut som aldrig blivit tagen med storm, inte ens lite omskakad.
Såhär ser jag ut.
Nedanför på gatan går andra femtonåringar omkring. Sådana som blivit upphånglade och upplevda. Sådana som inte tycker kyssar är någon stor grej. Ingen big deal. I omklädningsrummet efter gymnastiken hör jag de prata om förbjudna hemmafester och att bli av med både oskulder och annat. Det brinner i örongångarna när jag lyssnar. Det brinner av upphetsning och förväntan och senare – när nian närmar sig sitt slut brinner det av uppgivenhet. Jag blir aldrig kysst.
Egentligen borde det inte spela någon roll. Jag har ju gjort många andra saker, besökt Kuba, klappat en levande spindel och fått en kram av en i Spice Girls. Men det känns ändå som att jag helt slösaktigt väntar bort mitt liv. Och det är kanske därför som jag börjar jag skapa den där nya parallella verkligheten. I Word-dokument efter Word-dokument drar jag in killar på skolans toaletter, får sugmärken över halsen under biologilektionerna och kommer alltid hem försent om kvällarna. Jag är oövervinnelig och livsfarlig och har till och med bröst som får plats i en behå under T-shirten. På nätterna bakom ett tangentbord vinner jag tillbaka alla oanvända timmar. Att ingen förstår att jag vet precis hur man ska leva? Kan jag inte få chansen en endaste gång?
Och så – två månader senare, en fredagsnatt i maj lägger en sextonårig pojke sina läppar mot mina. Det känns ingenting. Inte ens ett försiktigt sprakande i maggropen. Noll. Istället är jag bara tacksam att det är över.
Efteråt släpper något. På ett halvår har jag samlat på mig tjugo livs levande pojknamn och en av dem har till och med blivit kär i mig. Jag hittar honom en kväll nersjunken i ett kök, otröstligt gråtande mot en vägg för att jag inte vill något mer än att låta honom hångla med mig när lusten faller på.
I hemlighet är jag livrädd för att alla ska inse att jag egentligen bara är ett skämt. Ett på-låtsas. Någon som var okysst bara ett par månader innan sin sextonårsdag, som tillbringat nästan halva tonåren med att längta. Jag avskyr och hatar henne för att hon bär sådana svarta hemligheter. Hon måste skämmas för evigt.
Och det gör hon nästan. Det tar flera år innan jag förstår att klappa spindlar på Kuba är långt mer imponerande än vilken grabb som helst. Och för att ta tillbaka henne får hon liv igen varje gång jag öppnar en ny textfil. Ibland står hon kvar vid badrumsspegeln, ibland gråter hon. Ibland avfärdar hon Stockholms alla tonårspojkar och ibland ger hon sig hän och kastar sig över dem. Äter hjärtan helt omättligt och utan gräns. Det är oväsentligt. Huvudsaken är att hon får finnas till. För oavsett om hon är livrädd och liten, bortkastad eller nyförälskad har hon alltid huvudrollen. Hjältinnan med osynlig mantel som tar kontroll över sin egen historia. Äger den för att hon kan.
Helt. Fan-tastiskt.
Älskade denna! Längtar så himla mycket tills jag kan få köpa din bok!
Jävlar vad fint!
Bästa sandra! <3
Rös i hela kroppen. Är så taggad på din bok!!!!!!!!
wow behövde verkligen denna text särskilt just idag. när man har tid att tänka efter under julen och inse att man har gått 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21 snart 22 år okysst/utan förhållande. vet inte vad som är sjukast – att detta faktiskt kan inträffa i verkligheten (vilket jag var livrädd för redan som 15-åring) eller att det trots allt inte är så himla viktigt ändå?
Detta var jag när jag var 15 år, exakt. Trodde man var helt ensam om det i hela världen, vad skönt att sånt här kan skrivas och publicerar så inte fler känner sig så utlämnad.
Wow, vad jag kände igen mig i de första raderna. Det där är typ jag, nu. Tack för att du satte ord på det och fick mig att känna mig lite mindre ensam! <3
Sista stycket är så bra så att jag går av!!
Hoppas att du inte tar det här på fel sätt, men den senaste tiden har dina texter känts lite enformiga. Som du själv skrev i en krönika om skrivkramp, lite mycket rödvin och pojknackar liksom. Och nu under sommaren har det varit ganska tyst. Jag förstår att det är svårt att skriva på beställning! Allt kan inte vara klockrent. Men här hittar du verkligen tillbaka till ditt skrivande när det är som bäst – och då är det inget som slår det. Bara så självklart. Så satans bra! Det är pojkar och magi och vackra sandra-ord, men främst av allt STYRKA och girlpower. <3
Jag tycker det är lite märkligt med dom som kommenterat att du är bättre på att skriva än att prata (som t.ex. Kajsa här). Det är väl nästan klart du är! De flesta människor är ju snäppet bättre på antingen det ena eller det andra. Men det behöver ju inte betyda att man inte är bra på det som man är lite mindre vass på.
Jag tycker att nej, i podden är du väl inte sådär poetisk och välformulerad till punkt och pricka som i dina mest berörande texter – men det hade jag heller inte förväntat mig. Hur höga ”krav” har folk? Det är ju överhuvudtaget stor skillnad på formaten ”en personlig krönika” och ”personligt snack”.
Kör hårt med podden också, jag lyssnar och tycker det är roligt. Det är ett helt annat sammanhang och således helt naturligt annorlunda.
Fattar inte varför vissa vill ”sätta fast dig” i skriva-facket. Visst, du är awesome på det, men kan inte alla bara låta dig prova på att göra fler grejer!? Dom som bara gillar dina texter kan väl hålla sig till dom, så får vi andra som kan uppskatta fler sidor av Sandra sprida ut oss och hålla koll både här och där 🙂
Wow, tänker 15-åringar verkligen sådär på riktigt? Kommer inte ihåg att jag någonsin tänkte så. Det låter så… patetiskt. Förlåt, vill ju inte vara negativ men man är ju ändå bara fortfarande ett barn när man är 15. Vem bryr sig om kyssar och varför ska allt bara handla om pojkar hela tiden? Dock förstår jag att detta är din grej Sandra och du är bra på det 🙂 Grattis till alla nya”skrivjobb”!
PERFEKTION, sista två styckena tänkte jag bara JA! Där satt den haha
något av det finaste jag läst
Du är så himla bra! Gaaah
du är ju fan bäst det är helt sjukt
Du skriver så fint! Längtar till jag får läsa din bok <3
Dra mig baklänges så fint <3
Karin: Det kommer hända dig när du minst anar det! Jag fick min första kyss när jag var 17 år och det var himlastormande och fint men det som hände sedan är precis som Sandra skriver: Det tar flera år innan jag förstår att klappa spindlar på Kuba är långt mer imponerande än vilken grabb som helst ~ så ta det lugnt finaste du! Det händer även dig förstår du väl!
Kram!
Alltså. Sista meningen! Som en feministisk kram om hjärtat!
Herregud, vilken vacker text. Jag har läst bloggen i fyra fem år, men det här är första gången jag kommenterar… Det här var verkligen sällsynt bra skrivet!
Bland det bästa du skrivit. Äkta.
alltså 15 år är INGENTING, det är när man är 17 år och bara har upplevt några få pussar med en dessutom ful och idiotisk kille som man oroar sig. 17 år och inte ens ett hångel. NÄR SKA DET HÄNDA OCH VARFÖR HÄNDER DET EXAKT ALLA FÖRUTOM MIG
Så himla fint skrivet.
Sandra, du är bäst! Älskar allt du skriver <3
detta kan vara den bästa texten jag läst av dig.
Det här är så himla underbart skrivet. Du är så full av talang Sandra och jag ser verkligen, verkligen fram emot att få slåss med andra i bokaffärerna om din bok. Det kommer bli mig ett sant nöje.
Kan man vara kär i någon man inte känner? I ett helt år har jag mött hans blick i korridorerna och känt hur mitt hjärta sjunker som en en sten i sjön.
Jag är alltid den som kollar bort för jag är för rädd. Jag vill ha honom så mycket men är alltför feg för att adda honom på Facebook så jag har själv intalat mig att det är smaklöst. Ett helt år och jag slukar efter honom som det vore första gången.
Fick sån förbannad ångest när jag läste din text. Det växte fram en otrevlig klump i bröstet till och med. Vadå 15 år och okysst? Jag var hela 17 år okysst ju! Sen när det hände blev jag inte ens upptryckt mot en vägg, och nu ett år senare har det bara hänt 2 gånger till och fortfarande aldrig med storm 🙁
Men sen kommer slutet, ”det tar flera år innan jag förstår att klappa spindlar på Kuba är långt mer imponerande än vilken grabb som helst” och shit vad klumpen i bröstet bara smälte bort och jag tänker just nu att jädrar Sandra, du är helt superduper <3
Hej Sandra! Jag är så där nykär som bara nykära kan bli. När han fyller upp hela min hjärna och gör att allt annat känns grått och trist. Det är förstås underbart att få känna så här (aldrig gjort det förut) men det börjar bli plågsamt att vara ifrån honom. Så fort han inte är inom några meters avstånd krampar hela kroppen efter honom. Det är som att jag skjuter undan resten av livet och lägger all fokus på honom. Får man göra så? Kommer resten av livet att komma ikapp om ett tag? Vill inte att resten ska gå förlorat. Du som varit kär förut och är det nu också (<3) hur hanterar man dessa känslor?
Du är grym!Älskar hur du får alla ord att kännas så mycket.
Fantastiskt!
Fy farao vad bra!!
duktiga sandra! heja heja!
Åh Sandra du skriver så himla himla fint! Dör av längtan efter din bok, ingen kan få ihop ord lika självklart och fint som du!
Så himla bra! Känner så igen mig 🙂 väntar med iver på boken 🙂
Vilken kontrast från er podcast. Det är ju det här du kan. I text får dina ord liv!
Åh! Tack för att du sätter ord på det. För att du också gått och tänkt att du slösar bort ditt liv, eller någon liknande fullkomligt idiotisk tanke. Jag förlorade oskulden i somras, till en grabb jag bara känt några timmar, sjutton år och nio månader gammal. På tok för sent, tyckte jag (och tycker kanske fortfarande). Det var skitkasst och jag förstörde vad som kanske kunnat bli en fin vänskapsrelation, men ändå tycker jag det var värt. Ändå tycker jag det var värt att göra något som gör ont i bröstet att tänka på i flera månader efteråt bara för att bli av med den där jävla etiketten.
Så himla fint. Jag.. nej.. tror inte jag har något ord som är bra nog för att förklara. Jag BARA LÄNGTAR SÅÅ tills din bok kommer ut. Jag vill läsa den nu. Vill sitta uppe hela natten. Sträckläsa den, för att sedan läsa den direkt en gång till.
Jag tror att denna bok kommer bli en bibel för många kvinnor, så väl unga som mer livs erfarna.
FY. Jag dör. Vill inte vänta.
Älskar hur du skriver! <3
KRAM. xx
Fantastiskt. Gud. Ja.
så himla fint! precis vad jag behöver nu.
men hallå, sandra jag behöver råd. Jag har lyckats kära ner mig i en avsevärt äldre kille som bor i England. Jag blev verkligen blixtförälskad den kvällen vi träffades. Jag har bara träffat den här killen tre gånger under ett par månaders tid men det känns så himla bra när vi umgås. Vi kysstes andra kvällen vi träffades och när vi skulle säga hej då till varandra så följde han mig så långt det bara gick. bara för att han inte riktigt kunde släppa mig. Jag har försökt intala mig själv att det inte kommer att funka, vi bor så långt ifrån varandra, känner inte varandra alls, han är mycket äldre. Detta trots att jag kommer flytta till samma plats som honom snart. Jag var fastbesluten att göra honom till min vän men grät ändå av besvikelse efteråt nu när vi sågs för två månader sedan för att han inte försökte kyssa mig (jag hade ju kunnat ta initiativet men jag vågade inte). När vi sa hej då sa han att han hoppades att jag inte trodde att han lekte med mig vilket jag inte riktigt fattar varför han sa för vi hade inte pratat om oss alls. Jag är så himla förvirrad just nu, jag vill ju fatta att han inte är intresserad men samtidigt försöker jag komma på anledningar till varför han inte vill (att han inte vågade, han är blyg etc). Jag orkar inte att känna såhär och tänka på honom dygnet runt. Jag är rädd för att jag fortfarande kommer vara kär i honom när jag har flyttat dit för jag vet att vi kommer att umgås och att det kommer sluta med att jag i kombination med alkohol och honom på plats kommer vräka ur mig vad jag känner vilket antagligen kommer sluta i tårar. Hur i helvete kommer jag över honom? (Eller finns det hopp?)
” Jag hittar honom en kväll nersjunken i ett kök, otröstligt gråtande mot en vägg för att jag inte vill något mer än att låta honom hångla med mig när lusten faller på.”
Vad gör man i den situationen? Han är så jävla fin men jag kan inte och jag känner mig så himla dum som inte ens vill ha någonting på riktigt. Och vi var så bra vänner ju.
Dette traff meg rett i hjerteroten! Så FINT. Kjenner meg absolutt igjen i dette, ja, kanskje litt for mye, haha! Foruten at jeg faktisk var en ukysset 19-åring og ikke 15-åring.
Superbra krönika! Jag gillar verkligen att du framhäver att ja, killar kan vara fantastiska, men det är inte de som definierar vem man är som tjej.
Det här var det bästa jag någonsin läst här inte. Kanske inte rent kvalitativt men det träffade 110 procent rakt in i mitt femtonåriga hjärta. Inte för att jag är femton längre – det har gått fyra år och jag kan inte ens räkna till hur många jag hånglat med nu men inget av det spelar någon roll för hur jag än längtade 2009, hur du eller alla någon gång har längtat så är våra stackars själar räddade. Inte religiöst men det känns bara i hjärtat så himla mycket bara.
Hur fantastisk är inte du egentligen!
jag älskar det.