Hej ville fråga en liten grej som egentligen inte har så mycket med inlägget att göra men ändå lite, det här med din syn på alkohol (du kanske inte vill skriva om det eller så och förlåt i så fall men är nyfiken mest) och sånt, inte bara just att bli skitfull ibland när man är ledsen eller så men i allmänhet verkar det som att du har ett socialt liv där du går ut mycket och pratar med folk och dansar och då är ju alkohol en rätt självklar del i det. Så är det för mig i alla fall, eller jag brukade aldrig aldrig gå ut men jag flyttade till en ny stad och känner att det är SÅ mycket lättare att prata med folk efter tre öl, att det är så jävla roligt att dansa och verkligen inte bry sig ett skit om vad nån tycker efter massa tequila, att man aldrig blir upphånglad av snygga killar klockan två på natten när man är nykter. Men hur full är det ”okej” att bli? Försöker vara försiktig och blir aldrig så illa till att jag spyr överallt eller får minnesluckor eller däckar, men jag går ut nästan varje vecka och rätt ofta vaknar jag och känner att ”shit, vad jag pratade för mycket igår” eller ”oj, gjorde jag verkligen det där” eller att mina vänner säger att jag var jättefull, på skoj men att de ändå menar det. Vet nästan inte var jag vill komma nu men var tycker du går gränsen, liksom borde man sluta när man känner sig lite snurrig eller är det okej när man är ung och dum att shotta och skratta för högt och gå hem för sent och vingla för mycket och trilla omkull på dansgolvet ibland för allt snurrar så jäkla mycket? Alltså för jag tycker att allt det där är så kul men vet liksom inte om det är ”farligt” eller för mycket eller så. Tänkte att du brukar vara så vettig men verkar lyckas ha kul nästan jämt ändå så du kanske har några tankar om det? FÖRLÅT för paniklångt inlägg, fattar om du inte orkar svara. Men du är brilliant i alla fall! xx

Det är ju så mycket tid. Typ såhär;
Man är tillsammans i ett år sen när man har gjort slut så ska det ta ett år att läka.
Det blir så många år bara..

själv tyckte jag att Sandras texter hjälpte jättemycket när mitt ex gjorde slut (nästan prick exakt när sandras ex gjorde slut), jag kände mig mindre ensam och jag kände mig förstådd för vissa saker tyckte jag inte att jag kunde berätta för någon men så fick jag läsa här hur andra också hade vissa tankar osv… och jag tyckte att det blev okej att känna sig ledsen, som att jag kanske inte var tvungen att skynda på det utan att det fan sög så in i helvete men att det nog var tvunget att göra det ett tag innan det blev bättre igen. håller också med L att man inte får avfärda att Sandra skrivit att man ska ta tag i sitt liv sen.

Drömde i natt att Robin var med någon annan, hon hade sovit över hos han och jag gick förbi hans rum och såg att han höll om henne. Det har bara gått några dagar och vi sa att man ska inte vara tillsammans om man inte vet hur man känner för varandra. Men varför blev jag så ledsen då???? Om jag nu inte vet hur jag känner? ÅHHH ORKAR INTE VAARA EN SÅNN HÄR JÄVLA TYPISK TONÅRING OCH JAG KOMMER SÄKERT ATT VARA HEMMA PÅ NYÅR OCH KLÄNNINGEN JAG BESTÄLLDE KOMMER LIGGA I GARDEROBEN.

Elise etc- om ni tittar på grundinlägget som vecko revyn har plockat från: http://rodeo.net/niotillfem/2013/04/att-komma-over-nagon/ så ser ni att jag absolut inte förskönat destruktivitet, och dessutom är väldigt tydlig med hur viktigt det är att orka resa på sig och inte försvinna in i sin misär.

Elise: Jag håller verkligen med dig. Trots att det är fruktansvärt smärtsamt att gå igenom ett uppbrott är det inte bra att vara destruktiv ~ det är inte bra att bli full och det är inte bra att skolka från arbetet eller skolan på grund av det. Hur hårt det än låter så går livet vidare. Det gör det faktiskt och istället för att leva i en destruktiv bubbla får man försöka ta en dag i taget tillsammans med små steg åt gången. Gå till skolan eller arbetet men gråt i din väns famn om du behöver det. Jag tycker inte riktigt om att man ska försköna ett uppbrott och försköna ett destruktivt leverne. Det är farligt och det finns många som verkligen hamnar på den destruktiva banan alldeles för fort.

Anon: Jag kunde inte heller äta eller sova första tiden. Men sen, efter ett par veckor kom ett helt nytt ljus. Det är som sandra besrkiver det. Helt plötsligt måste man förlita sig på sig själv igen, bygga upp sig själv och herregud. Det är så fantastiskt! Ibland kan jag känna att när jag är rädd för att släppa in människor, att det värsta som kan ske är en ny break-up. Men då försöker jag påminna mig själv om hur mycket jag växte och hur mycket jag lärde tycka om mig själv efter förra break-upen. Det är häftigt hur mycket du växer när du måste gå igenom något svårt. det är jättesvårt att se det under själva händelseförloppet. Men det kommer, ska du se!

ang facebook: jag sa till mitt ex att jag inte ville att han skulle använda faceboko första tiden, inget socialt utrymme. Det gjorde han förstås ändå. Jag tog bort noticifations etc. för att tillslukt ta bort honom. Det funkar inte att ha det i ansiktet på en hela tiden. få bort hen ur världen! Sen: om ni har att ni är tillsammans på facebook offentligt rekommenderar jag att ni båda går in och gör relationsstauens hemlig för att sedan ta bort att ni är tillsammans där. Så kan du få introducera det till omvärlden i din egen takt. Jag bad ex. mina vänner att informera bekanta, så jag slapp göra det. Skrev ett mejl till mina kollegor och skämtade om min tråkiga bostadssitauation efter breakupen och skrev typ ”vill helst inte prata om det, om ni inte har något bostadsförslag förstås”. Ta allt i din egen takt!

Anon: http://rodeo.net/niotillfem/2013/04/att-komma-over-nagon/
Text om att komma över någon sandra skrev i våras, den är genomtänkt och hjälper.

Ang. Facebook, ta bort hen. Bara gör det. Sen i framtiden, när det gör mindre ont kanske ni kan bøi vänner där igen. Men tills dess, skulle jag säga bort bort bort.

Ha på dig glitter varje dag, alltså glittersmink, inte för att det kommer göra mindre ont, men för att världens är jävligt fin från glitterögon.

Måste bara få berätta för någon, skit samma för vem, för ett kommentarsfält, whatever.

Det var nästan ett år sen. Han sa att han var kär i mig och jag hade, vid tolvårs ålder, lovat mig själv att aldrig bli kär igen. Nu var jag 16. Jag blev inte kär igen, trodde jag. Tills han ett år senare, förra veckan, berättade att han varit kär i någon annan sen några månader tillbaka. Det gjorde så ont. Det var kärlek vid sista ögonkastet. Alla nätter tillsammans, alla kyssar, all tillit, alla sms, det tog slut på några minuter, trodde vi båda. Men efter en vecka med total tystnad och undvikande blickar så träffades vi igen. I hans säng. Han grät. Han grät över allt som hade hänt och frågade om man kunde vara kär i två personer samtidigt och jag sa att om man var honom, så kunde man nog det, om man är du, så går det nog. Till skillnad från någon som mig, som aldrig skulle bli kär igen och blev det först när det var försent.

Dagen efter träffades vi i din säng igen. Du sa att du älskade mig, för första gången, och vi pratade om din nya kärlek. Du sa ”visst är hon vacker?”. Och jag svarade ja, för det är hon, även fast jag vill att det är mig han ska säga sånt om. Det är försent nu, även om han skulle komma tillbaka finns det ingen tillit, det är försent. Men sånt här händer alla, alla blir sårade, denna gång blev det jag, nästa gång är det någon annan. Men du älskar mig och jag vet inte vad jag känner för dig, men du skriver, medan du är med henne, att du ”inte kan sluta tänka på mig” och det får räcka så länge. Det är det enda som behövs just nu.

Du var allt men jag låtsades som att jag inte brydde mig. Det kommer aldrig bli något ”vi”. Jag är för feg och du har inte tid att vänta. Vänta på något som aldrig kommer, för när du älskar mig kommer jag lämna dig, och när du lämnar mig kommer jag älska dig.

Anon: <3 håll ut och förminska inte hur du känner genom att kalla det för klyscha. Ang facebook: gå in och ställ in inga notifications/newsfeed från personen ifråga. Så fort du orkar sen, ta bort som vän. Kram

Uppbrott och fall gör en starkare, och det gör Sandras texter också.

Var du i Kärrtorp?

Det är så sant som du säger, att hemska upplevelser stärker oss och att man bygger upp något bättre. Håller med om att man for lov att vara lite destruktiv. Lägg märke till att Sandra säger ”_De första veckorna_ får du ligga på ett sovrumsgolv och gråta ihjäl dig.” och sedan poängterar att man faktiskt måste resa på sig sedan.
Det är heller inget fel med att söka hjälp, klart det är superbra att göra det. Jag menar bara att Sandra inte på något vis romantiserar eller förminskar en depression.

Alltså åh jag älskar dig och du är bäst, men kan inte låta bli att tänka som Miranda i Sex and the City; finns det inget annat förutom män som en intelligent framgångsrik kvinna kan prata/skriva om? Som sagt, du är fantastisk, men liksom… En gång i veckan i snitt? Det börjar bli lite tjatigt. <3 dig ändå såklat!

Elise: håller verkligen med dig. Jag har själv varit mycket deprimerad i perioder och hade verkligen inte mått bra av denna text då. De borde inte publicera vad som helst. Men så är det ju VR också. Suck. Blir ledsen när jag tänker på vilken målgrupp som kommer läsa. Nu orkar jag inte med den här bloggen längre. Tack och hej.

och jag måste också fråga, hur ska man förhålla sig till facebook när man har gjort slut?

Jag tror att hon menade att man ska inte vifta bort känslor och försöka fortsätta leva sitt liv som vanligt. För att bearbeta sorgen och komma vidare, måste man sörja klart först. Att gå och låtsas som ingenting är destruktivt. Så man får må så dåligt som helst ett tag, och sedan ska man bygga sig om på nytt.

Hej Sandra, just nu känns det som att hela världen håller på att gå under och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen om inte här. Klichén har hänt, han har gjort slut med mig och det känns förjävligt. Jag har slutat sova, slutat äta och värst av allt sluta gråta. För utan gråten finns det bara ångest och jag vet inte om jag kan hantera den.
Skulle du möjligtvis kunna skriva ett uppdaterat inlägg om breakups och hur man tar sig vidare, eller kanske länka gamla såna? Kram på dig.

helt rätt det där med att mörkret gör dig starkare. jag tror dock att det är lite riskfyllt att säger saker som ”du får lov att vara destruktiv”, särskilt i en blogg. jag undrar… inser du hur många destruktiva tonåringar det finns där ute? inser du hur många av dessa som främst hänger på internet? att du, som är en sådan förebild för så många, i princip ”uppmanar” till destruktivitet (fylla, leva på lite eller leva på skräp, osv) pga att ett förhållande tagit slut tycker jag är lite idiotiskt. det vore mer intressant att prata om depressionen som infinner sig efter att ett förhållande tar slut på ett annat sätt. jag menar inte att du har fel. det må vara vanligt att må så jävla dåligt att man inte stiger upp ur sängen, inte äter, osv, pga att någon gjort slut. men i mina öron är det farligt att normalisera en depression på detta viset. sök istället hjälp så fort det går. låt inte dig själva gå med en djup depression i flera månader och tänk ”det här är fullt okej, min kille har ju faktiskt gjort slut!!!!” du är värd bättre än en djup depression för guds skull. det är inte ett s.k normaltillstånd och bör inte romantiseras.