Nu har jag varit jättedålig på att svara på kommentarer igen. Förlåt och pardon. Här kommer den senaste veckans frågor i alla fall.
Kommer boken gå att köpa den i en bokaffär?
Självklart. Och låna på biblioteket och sånt.
Hei Sandra!
Leser at du har flyttet rundt om i Stockholm masse i løpet av året og at det er vanskelig å få kontrakt på leilighet. Har lest det samme i andre svenske blogger. Hvorfor er det så vanskelig?
Det finns inte tillräckligt med lägenheter helt enkelt. Stockholm lider av bostadsbrist. Därför är det så vanligt att man flyttar omkring.
vet du om boken kommer til norge? vil lese den!
Den släpps i första hand på svenska förstås (sen får man se om den översätts senare, men hoppas!). Jag vet inte hur det fungerar med frakten på sajterna tyvärr, men jag såg att någon i kommentarsfältet köpt den på finska adlibris! kram.
Jag vill också ha den, men bor inte i Sverige. Eller har jag missat att den går att beställa utomlands?
Ingen aning hur det funkar med frakten på adlibris och bokus som sagt, det borde stå på respektive sajter! roligt att du vill läsa 🙂
SANDRA!!! S.O.S
jag & min kompis ska flytta till new york om några veckor, vi är båda 19 och tycker om alkohol. finns det nåt ställe vi kan gå till eller är det helt kört?
De är rätt hårda med legg här tyvärr. Jag vette sjutton alltså.. De leggar ju liksom mig och mina kompisar jämt jämt, till och med på vanliga sunkbarer, och vi är ju runt trettio. Klart det finns ställen, men man får nog testa sig fram.
Hej, är det möjligt att radera sin mejl som är synlig på denna sida från din förra blogg. Inte så lyckat av mig att publicera det för nu får jag en massa spam…. http://metrobloggen.se/niotillfem/tavling2/
Nej tyvärr, har inget inlogg till metrobloggen längre.
Pepp! Blir det bokfest?
Det blir det!
Man har ju hört, och läst, att New York är det ställe i världen där det är mest vägglöss..
Så har du träffat på några när du bodde där eller annars?
Och är det mkt kackerlackor och möss/råttor i husen?
Bed bugs är ett stort problem i New York men jag har inte råkat ut för det, tack och lov. Det verkar vara ett helvete att få bort. Kackerlackor har typ alla, mer eller mindre, det spelar liksom ingen roll hur man bor. Men de dyker främst upp på sommaren när det är som varmast, och om man inte håller rent. Jag hade allt allt allt i kylskåpet, knäckebröd, te, kryddor allt, för att minska att de skulle ta sig in hos mig. Möss har jag haft ganska många kompisar som haft, men jag har sluppit undan. Det är ju en rätt smutsig stad det här, och det kanske låter lite läskigt, men man vänjer sig faktiskt.
Vad hette det asiatisk/mexikanska stället?
Suzume hette det!
finis! hur föredrar du kaffet: svart, latte, cappuchino? har lite svårt att placera dig i kaffedrickarsläktet, men gissar med en liten skvätt mjölk? lördagspuss.
Bryggkaffe med mjölk tack! 🙂
Hur sjutton finansierar man en utbildning på Berghs? Det är ju bautadyrt. Hört att man kan söka stipendier, men det blir ändå väldigt kostsamt. Skulle kännas segt att behöva jobba och spara massa, massa för att ha råd… Buhu.
Stipendier, banklån och csn är några av vägarna. Det är dyrt ja, men jag tycker också att man märkte att de som tog lån verkligen verkligen ville gå på skolan, vilket gjorde att de satsade som sjutton och därigenom faktiskt kom därifrån med flotta drömjobb. Men absolut, det är himla mycket pengar.
Har du någon gång tidigare skickat in ett annat bokmanus och fått nej? Eller finns det andra tillfällen i livet då du har fått ett nej och hur hanterade du det i så fall? För alla oss som kanske lätt blir lite modstulna, hur tappar man inte motivationen liksom?
Jag skickade in ett gäng dikter när jag var typ arton år till ett gäng förlag. Poesi är ju inte direkt den största chansen att få utgivet, och nu såhär i efterhand var det ju inte så jättebra heller eh. Men jag minns det mer som att när refuseringsbreven kom så tänkte jag mer ”jaha, not surprised, men nu har jag vågat i alla fall”. Så mycket skit och skräp som kommer hända en i livet så man måste på något vis orka resa sig och skaffa lite skinn på näsan, livet blir så himla mycket roligare då. Det är så oerhört liten chans att bli utgiven, typ några promille, så man är ju verkligen med en himla stor skara folk om man blir refuserad tänker jag. Motivation går verkligen upp och ner men brinner man för något måste man bara våga satsa på det tror jag.
Hej fina Sandra! Har en liten fråga, hur lyckas du riktigt kombinera rökning med träning? Minns att du brukade springa mycket och långt men huuuuuuuuuur??
Har inget problem med det faktiskt! Kan springa långt även om jag röker lite ibland. Kanske i och för sig skulle kunna springa längre om jag inte gjorde det..
Mathieus flickvän? Gifte sig inte han med en av dina vänner nyss eller har jag blandat ihop honom med nån annan?
Haha det här är så knäppt att så många blandar ihop dom två. Alltså det finns två Mathieu i mitt liv. Mathieu, som bor i New York och som jag jobbat med och är en av mina nära vänner. Och så är min kompis Ea gift med en fransos som heter Mathieu. De har inget med varandra att göra 🙂
Hej Sandra!
Jag har en fråga till dig. Är det slut när en börjar tänka på andra killar? Typ när en ser en snygg kille på stan och en ba ”shit, honom vill jag ju knulla”, fast ens pojkvän håller en hårt i handen.
Jag vet inte vad jag ska göra. Läste din text om att göra slut och kände igen mig så idiotiskt mycket i det där med myggbettet som kliar. Känner att jag tänker för mycket på om vi verkligen gör varandra lyckliga. Och om vi faktiskt gjorde varandra lyckliga skulle en ju inte behöva fundera så mycket över det?! Hjälp mig.
SJÄLVKLART är det inte slut när du tycker andra killar är heta. Det finns så mycket heta män därute, vad ska man göra annars än att titta? Och det är ju helt ologiskt att man ska vara ihop med någon i många år och bara se den personen? Man kommer ju fortfarande tycka andra är vackra. Däremot om det kanske är många olika faktorer – typ du vill ligga med andra, men inte honom, du crushar i folk på jobbet men känner ingen fjärilar när han ligger bredvid osv osv, då kanske man ska börja fundera lite på varför det är så. Det kan verkligen bara vara faser som går över, men om det varit så en lång tid liksom. Annars tycker jag du ska fortsätta spana in snygga killar på stan. puss!
det här kanske är lite fel inlägg att fråga något sånt här på men jag kör ändå. du har ju skrivit en bok och jag har fått uppfattningen att ditt skrivande inte är i det mest ”klassiska” laget; alltså superstrikt med kronologisk ordning, mycket dialog, tempus osv. jag skriver också. har alltid trott väldigt mycket på mitt eget skrivande och tyckt jag är bäst men under hösten började en skrivandekurs (går sista året i gymnasiet) där vi skulle skriva en novell. jag förkortade en novell jag jobbar på, min bebis, mitt mästerverk som jag älskar av hela mitt hjärta. som jag tänkt ska erövra ungdomars hjärtan. men det enda min (obs, medelålderskvinna) lärare hade att säga var negativt. att det inte var skrivet i kronologisk ordning, att det var samma tempo igenom stora delar av texten och så vidare. det här känns så fruktansvärt konstigt då jag älskar den och alla jag låtit läsa den och tvingat vara brutalt ärliga har i princip bara sagt bra saker. visst har de också haft kritik att komma med med inte av samma sort. det jag vill komma fram till är, kan det vara så att man suger för att ens novell inte är ”korrekt” upplagd? eller ska man tänka att man ska skapa ett nytt sorts skrivande och bara lita på sig själv och verkligen inte bry sig om vad en 40årig lärare tycker? de som jag låtit läsa den är ungdomar och de har älskat den. kan det vara en generationsfråga? nu blev det lite flummigt här. har du tvivlat på ditt skrivande mycket? puss
Hej och grattis till att ha skrivit något du är nöjd med och tycker om! Bara en sådan sak är ju fantastiskt. Självklart är det så att allt inte står och faller med en enda person som tycker något. Det säger ju sig självt, trots att det är din lärare. Men eftersom du faktiskt stannat upp och börjat fundera kanske du ska testa några av lärarens idéer? Alltså för dig själv och ingen annan. Ibland kan ju någon komma med in-put man inte alls var beredd på, och sedan när man provar så funkade det ännu bättre. Du kan ju även förklara det här du skrev till mig till henne, så kanske hon kan förklara lite bättre vad hon tänkte på? lycka till! ps. sen vill jag också säga att jag tvivlar på mitt skrivande minst en gång om dagen, ibland tio. Jag skäms och hatar varenda bokstav alltså minst var tjugofjärde timme. Så att tvivla på sig själv är inget ovanligt, utan kommer och går för de flesta som skriver tror jag.
Du skriver mycket om kärlek men jag undrar om du någonsin tar första initiativet till att visa killen att du gillar honom? Vore verkligen väldigt fint om du kunde skriva om detta. Jag tror aldrig killen kommer våga säga något först i mitt fall så alla goda tips skulle betyda mycket!
Hej! Jag har skrivit om det här några gånger men så här tänker jag: killen är lika nervös. Så om man känner att det här blir ju ingenting alls av nåt, då får man nog bara chansa och hoppa. En sak som jag lärt mig hittills i livet är att gud vad enklare man kommer över någon om man vågar visa att man gillar den och gud vad man ångrar sig efteråt när man inte vågade. Internet kan vi tacka livet för, har ju gjort allt så mycket enklare. Adda och säg hej! Prata lite, dela intressen, var trevlig med överspamma inte (det gillar ingen). Fråga vad hen ska hitta på i helgen! Visa att du vill träffas. Jag vet inte om det behöver vara svårare än så. Förstår att det är läskigt men man blir modigare med åren och har man vågat en gång så märker man att det egentligen inte är så himla farligt, snarare tvärtom.
Sånt här kanske man inte få tipsa om. Men angående legg-frågan. Scanna in passet, öppna det i Photoshop. Ändra ett par siffror (klipp ut siffran du vill ändra till från där den finns på passet och klistra över så det ser identiskt ut) så man blir 21 istället för 19 (på alla ställen där personnumret står), skriv ut och ta med passkopian. Sen säger man att man givetvis inte vill gå ut med sitt pass för risken att förlora det och vakten säger vad smart du är!
Sandra hur gör man för att glömma bort killen som var så trasig och lärde känna en och som man tröstade i två månader och sedan helt plötsligt var man kär i honom och det slutade så olyckligt om man är inte ens vänner längre, hur gör man för att glömma honom helt? Hur gr man för att inte tappa den glädje som man kände när man pratade med honom och nu känns livet så jävla piss igen, ingen mening och dystert. Hur gör man för att sluta vara sur på sin omgivningen och längtar efter det där skrattet som var så nära varje dag som man pratade med honom. Han var så jävla trasig, jag hjälpte honom läka och nu är jag den som är trasig. Jag vill bara att allt som har med honom att göra ska vara över.
haha, svaret på det där med rökning och träning. kände en kille som var storrökare och tränade långdistans löpning. så jävla irriterad man var på honom, att han var så grym på det där trots att han förstörde sin kropp… men livet är väl orättvist. jag tänker att alkohol påverkar minst lika mycket, men det pratar man ju sällan om.
A: Tack för dina fina ord, jag blev sâ rörd när jag läste att du haft cancer men blivit frisk, tusen kramar till dig och all styrka i fortsättningen. Tack sâ himla mycket för bloggtipset!! Ska genast in och titta, det hjälper verkligen att läsa sâna bloggar. Hoppas du mâr bra idag, stora kramar!
Åh, Nina. Sjukdomar som plötsligt vänder upp-och-ned på livet har jag visserligen erfarenhet av, men min cancer gick att bota. Det ställer naturligtvis helt andra krav på en när man förväntas leva vidare med sin sjukdom. En väldigt fin bloggare har precis också fått diagnosen MS, jag tänker att du kanske skulle ha utbyte av att prata med henne? Hon skriver på engelska i bloggen men hon kan svenska också. happysymphony.blogspot.dk är adressen. Många, många kramar till dig.
Moa och Lisa m: Tack sâ himla mycket för era fina och stöttande ord, det betyder jättemycket!!! Massa kramar till er!
Sandra jag är jättenyfiken på vad du har att säga om Belinda Olssons program Fittstim! Såg att du nämnt boken Olsson skrev tillsammans med Skugge mm. i ett tidigare inlägg och tänkte att du säkert även sett den nya serien med samma namn, och som jag kanske även blev rätt chockad över den förlöjligande synen på Feminismen som programmet verkar vilja lägga fokus på?
Nina: Jag är så hemskt ledsen för din skull. Det måste vara fruktansvärt att hamna i en sådan situation och jag förstår att du är frustrerad över att din tillvaro förändrades. Det råd jag har att ge dig är att älska dig själv och acceptera dig för den du är ~ du är ingen sämre människa bara för att du har en sjukdom. Det är helt förståeligt att din livsgnista försvinner och att du inte orkar mer men det är ingen som förväntar sig att du alltid ska ligga på topp och vara glad och lycklig och det finns ingen som förväntar sig att du ska tacka ja till både det ena och det andra ~ men dina vänner vill bara att du ska må lite bättre. De frågar inte dig för att vara elaka och för att du ska känna dig utanför med din sjukdom ~ de frågar dig för de vill att du ska känna dig som vanligt och glömma av din sjukdom för en stund. Jag är uppvuxen med en sjuk mamma som bara blir sämre och trots att jag gör allt jag bara kan för att hon ska må bra så förlorar hon också sin livsgnista ibland. Hon har gått igenom så hemskt mycket och hon tackar alltid nej till saker ~ men jag drar ut henne ändå och när jag väl gör det så ser jag att hon blir både gladare och lyckligare för hon för möjlighet att bara ha det roligt och inte fokusera på sin sjukdom. Min mamma är en kämpe och det vet jag att du också är. Du lever bara en gång och trots att tillvaron är ledsam och dyster för dig så försök att se allt så positivt du kan trots att det är så så svårt. Var stolt över den du är och var stolt över din utbildning! Var stolt över att du faktiskt är mänsklig och att du är en människa som har dåliga dagar och som erkänner det. Se dig i spegeln och säg hur fin du är och ta fram allt underbart med dig för det finns hur mycket som helst.
Men framför allt ~ lev. Säg inte nej till dina kompisar om de vill göra någonting om du inte är väldigt dålig utan säg ja och ha det toppen. Skratta ändå och var glad trots dina motgångar. Och: ’No matter how you feel get up, dress up and never give up’.
Jag tänker på dig och önskar dig all lycka till för jag vet att du kommer klara det.
Världens bamsekram!
Nina – har inget svar till dig mer än att jag hoppas att det vänder och att du en dag känner lusten att ge dig ut i världen och inte låter din sjukdom stoppa dig. <3 du har endast ett liv och det är ju väldigt synd att inte ta vara på det i största möjliga mån. önskar dig all lycka!
Hur gör man när en har ett krossat hjärta, ingen motivation, men måste klara av skolan? Hur gör man när det känns som att kroppen går sönder och man måste gå på en mattelektion? Hur hinner jag med att vara så jävla ledsen, vara med vänner som kan få mig att må bättre och ändå plugga en oändlig massa timmar? Jag orkar verkligen inte längre, livet är så jävla orimligt.
Hej Sandra, tack för din fina blogg, finare är svârt att hitta. Jag har en lite knasig frâga, men jag känner att jag mâste ställa den ändâ. Du är ju livsglad och aktiv och lever ett härligt liv. Du verkar vara sâ positiv och anta alla utmaningar och bara leva fullt ut. Jag var positiv och livsglad och tänkte inte pâ vad som kunde hända mig förut, jag är ju ung tänkte jag, lev livet liksom! Och jag for utomlands och hade en underbar tid. Sen, en dag, det känns som en dag, sâ blev jag kroniskt sjuk i MS, jag var 25, jag var just klar med min utbildning och sâ rasade allt. Inga mediciner biter pâ mig och jag har ocksâ fâtt Epilepsi av hjärnskadorna. Jag vet knappt hur det är att skratta längre, jag tackar nej till middagar och att träffa kompisar och känner ofta att jag inte orkar mer. Även om du inte är sjuk i MS sâ känns du som den jag vill skriva till. Hur skulle du göra? Har du nâgon idé om hur man reser sig när man är sjuk för alltid och man inte kan skratta längre? Du är sâ full av energi och jag kan inte tänka mig en finare person att skriva till just nu. Stor kram
Hej! Tänkte fråga hur du tar hand om dina dr martens, de med extra platå, de känns lite mer ”lackiga” än de klassiska. Ska jag använda vanlig impregnering? Puss!
Hej Sandra! Det här handlar precis som det flesta frågorna här om kärlekoch jag hoppas att du hinner läsa just min 🙂 Jo, det är så att jag träffade en mycket söt kille för någon månad sen på ett uteställe och vi har bara setts ett par gånger. Men vi är ganska upptagna båda två så det har varje gång blivit att vi ses på kvällen och mest bara hemma hos honom. Det har känts super bra ibland när han varit väldigt gullig och så men sen ibland är han så väldigt tillbakadragen och jag vet inte vart jag har honom. Och nu när vi bestämt att vi skulle höras för att ses på ett någorlunda planerat sätt så svarade han helt plötsligt inte. Han har liksom alltid alltid svarat innan och varit positiv på att ses. Så frågan är; vad gör jag nu? Är det åt helvete hela grejen? Åh, Sandra, det gör precis exakt lika ont som du skriver att det gör.
Till 19-åringarna som vill gå ut i nyc: förra sommaren gick jag och min kompis ut (jag 18, min kompis 17) där flera gånger och är inte så svårt om man hittar promoters att gå med. Klär man upp sig med klackar och allt och går med en promoter ska det inte vara några problem. men man måste ta med sig sitt leg i alla fall så att vakten har något att titta på (så att inte polisen kommer och ser att de inte kollar leg = dåligt för klubben). Det fungerade hur bra som helst för oss i alla fall 🙂
Och till johanna – jag har varit i samma sits. Man blir galen av det där! För mig hjälpte det att våga acceptera känslorna för då minskade min ångest och det dåliga samvetet. Men man kan också göra tvärtom, att inte tillåta sig att fantisera om den andra killen alls, för annars finns han ju på riktigt för dig. Se framför dig en Stopp – skylt varje gång du börjar tänka på honom och plocka upp en annan tråd i huvudet, sommarresor eller vad som helst. Det är som att sluta bita på naglarna tror jag, det känns svårt i början men är lätt när man vant sig. Och pussa på din pojkvän så mycket du kan och så länge du är kär!
Jag undrar också något, Sandra! Måste fråga för du är så klok!
Jag har äntligen tagit modet till mig och ska flytta till Paris i fyra månader. Min drömstad. Men jag har också precis träffat en kille som jag tycker så mycket om här hemma! Vi är i det där sköra ”inget definierat”-stadiet och jag åker om två veckor. Men jag får fjärilar i magen av honom. Hur ska jag göra? Antar att jag måste prata med honom om det, och fyra månader är ju kort tid, men usch vad hjärtekrossad jag blir om han sett allt som en kul grej. Hur tar man upp det? Och kan jag verkligen vara lycklig i Paris utan honom – vet att du skrivit att du grät dig genom Asien när du var där och din nya kille hemma? Kram
PS. Drömmen ändå, att träffa kärleken och flytta till Paris samma månad. Det är jag ju glad för!
Jag tog första steget med min pojkvän 🙂 jag började jobba på en biograf under sommaren innan mitt tredje och sista år på universitet. Efter att ha jobbat där en vecka och hatat det bestämde jag mig för att sluta och åka tillbaka till Sverige en månad, innan uni började igen. Så kom han tillbaka till jobbet från sin semester. Jag blev störtkär på en gång. Och så mitt sista skift på bion, precis innan han skulle gå hem för dagen så tog jag ordentligt mod till mig och frågade om han ville göra något med mig efter jag slutat jobbet. Vi gick på bio (haha!) och vi har nu varit tillsammans i tre och ett halvt år och varit sambos i över ett år 🙂 lätt värt att ta första steget ibland 🙂
Till dig vars lärare kritiserade din text:
Jag jobbade som vikarie i en mellanstadieklass och under en lektion höll eleverna på att skriva uppsats. En tjej frågade om jag kunde läsa det hon skrivit och när jag läst igenom sidan kunde jag inte låta bli att le. Hon skrev så fint och på ett speciellt sätt då hon inte höll sig till alla regler man ofta lär sig i skolan. Hon var alltså 10-11 år och skrev så moget och hade verkligen hittat en egen stil på sitt skrivande. När jag berömde henne, för jag tyckte verkligen det var så fint och utöver det vanliga, sa hon att hennes lärare sagt att hon skrev ”konstigt” (kanske inte just det ordet men något liknande) bara för att hon inte höll sig till alla grammatiska regler. Jag tycker istället lärare, oavsett årskurs, ska uppmuntra eleverna till att finna en stil som passar dom själva när det gäller fritt skrivande – bara eleverna är uppmärksamma på att grammatiska regler existerar då dessa är viktiga och behövs i andra skrivarsammanhang som t.ex jobbansökningar och högskolerapporter. Med det sagt tänkte jag bara påpeka att nej, du suger absolut inte och visst kan du, om du känner för det, ändra lite efter vad andra tycker och tänker, men det är dina ord och din bebis. Lycka till med ditt skrivande! 🙂
l: Försöka att tycka om det liv som du har och omfamna allt fint som du har omkring dig. Njut av att du får leva och att du får må bra. Alla lever olika liv och efter högstadiet går alla olika vägar och man behöver inte umgås med sina gamla kompisar därifrån för det är någonting man väljer helt och hållet själv. Du är tonåring och det är mycket som händer i din kropp och det är mycket som förändras. Försök bara att vara den du är och lev det liv som du har just nu för jag lovar att det kommer bli bättre.
Vad ska man göra om man är kär i två killar samtidigt? Om man är tillsammans med den ena och han är verkligen fantastisk, men den andra försvinner ALDRIG från hjärnan? Vill absolut inte göra slut med killen jag har för vårat förhållande är bäst och jag blir fortfarande pirrig av honom efter massa år, det enda jag vill är att den andra ska ploppa ur hjärnan och försvinna för gott! Det värsta är att det inte funkar att sluta prata med honom, för jag har seriöst inte träffat honom eller sagt ett enda internetord alls till honom på sju månader. Det har liksom gått från en svag förälskelse till nån slags besatthet? Och varje gång jag tänker en tanke om honom får jag dåligt samvete, för jag vet hur otroligt förkrossad min kille skulle bli om han visste.
http://stureplan.se/artiklar/folk/panel/2013/12/23/fredagspanelen
här pratar de om er podd 🙂
Dum fråga om att visa leg på krogar / barer i NY.. När du är i NY Sandra, visar du ditt pass? Eller har du t.ex ett internationellt körkort? Eller ett amerikanskt?
Hej! Alltså gud vad skönt att du skrev det där om att adda killen och säga hej, internet är ju bara bäst. Jag satt precis nu för en halvtimme sedan och funderade på om jag skulle våga ta kontakt med en sötis på universitetet där jag pluggar på facebook. Han går i min kompis klass och jag ser honom ibland, men har liksom inte vågat än för han är ju alltid, alltid med en massa kompisar (som jag inte känner). Och det har inte heller blivit tillfälle för min kompis att presentera oss. Jag åker utomlands några dagar nu, men nästa vecka ska jag skriva till honom. Om det inte blir ett bra tillfälle att säga hej i verkliga livet.
Åh, Freaks and Geeks! Typ bästa serien, nånsin!
vill bara tipsa om en superfin tumblr, nämligen: des hommes et des chatons. Män och katter! Kan det bli bättre? http://deshommesetdeschatons.tumblr.com/
känner mig så töntig för att jag frågar såhär egentligen, men du ger alltid så kloka och fina svar.
så, vad gör man när man är 16 och vill ha någon annans liv och någon annans vänner och någon annans allting? när man inte vill träffa sina gamla högstadiekompisar för att livet bara gått utför efter att man börjat gymnasiet, ingenting känns liksom rätt längre? och alla andra verkar tycka helt tvärt om? hur vet man vad man vill och hur överlever man tills man blir större och friare och dricka öl precis när man vill?
Hej Sandra!
Jag har en liten fråga..Lägenheten du hyrde i Paris, kan man hyra den? Såg så fin ut på dina bilder!
MVH Fanny
Hej Sandra!
Jag har en liten fråga bara…Lägenheter du hyrde i Paris, finns den tillgänglig nu också? Tyckte den såg så himla fin ut på dina bilder! 🙂
MVH Fanny
hur kommer en över ett svin som en fortfarande bara vill vara nära fast han har ljugit, vart med andra, missbrukar droger och ändå har han mig runt sitt lillfinger. fan fan fan. och nu har jag legat med en annan, knappt en vecka sen vi bröt helt. och ångesten är total. mår illa för jag vill vara med honom fast ändå inte. mår illa av mig själv som har varit med honom så länge och förlåtit så mycket. mår illa för att jag förstört chansen att kunna få vara med honom igen. han var min bästa vän och allt känns så tomt nu.
åh älskar dessa frågor och svar <3 och vilken perfekt bild alltså. svar-på-tal när det är som bäst.
tänkte bara säga att det i alla fall går att beställa din bok via finska adlibris, ifall flera från denna republik undrar 🙂
For the 19 year olds coming to New York and like alcohol:
Make sure you can get some kind of false identification with your picture on it to say you are 21 years old. The best places to use these things are at dark scruffy bars near the colleges, like Hunter or NYU. They just need to see it to let you through the door. Also some smaller places you can have drinks with dinner and they might not ask to see it.
Its become much stricter since I was a teenager. My favorite places then are mostly closed now…but I think the Continental is still open and isn’t super strict. Of course, I could be wrong, its been almost 10 years. There is also the possibility of someone buying you beers from a deli or something that you can sneak into parks or take home to drink…thats super fun too!Good luck!