answers to past weeks comments. part 2.

Hann inte svara på alla frågorna igår såhär kommer lite fler lastat såhär på morgonkvisten. Jag svarade på frågorna sent igår kväll när jag var såååå trött (detta inlägg tidsinställt) så om jag låter knäpp någonstans är det därför, eller inte, det kan också bara vara jag.

Sandra. You are so great, and give such great advice to all of us when it comes to love and confusion. So I couldn’t come up with anyone else that I would rather ask this question (you can reply in swedish, I’m from Denmark, I’m just not sure if you would understand if I wrote in danish). So i’m studying at the university, and this guy is having this one semester with my class. I haven’t even talked to him, but he just looks so great, and because I’m so creepy I managed to stalk him on facebook, where I got even more exited, because as it turns out, we share alot of interests besides our studies. I really want to talk to him, but I have no idea how to open up the conversation? In the lectures we only have a ten minute break, and he always disappear somewhere, or takes a nap, and even if I should find him, I wouldn’t now what to say. Do you have a good idea? I can’t just start talking of all our mutual interests, because i’m pretty sure he would be creeped out. I really need help, I get all fluffy and weak in my knees when I look at him.
Kan man inte fråga just precis det, antingen IRL eller på facebook: Var försvinner du iväg mellan tio minuters pauserna egentligen? finns det någon parallell verklighetsportal/hemlig spritgömma/lönndörr till fantastiskt café som jag har missat? tacksam för svar mvh/uttråkad på tiominutersrasterna och går i din klass

Fina Sandra! Du beskriver att du är lite ”dålig” på att vara singel i podden. Jag är inte singel nu men jag är dålig på att vara själv, överlag. Jag önskar att jag var bättre på att roa mig själv, gärna ute bland nytt folk, men det är så himla svårt! Min pojkvän som jag haft i drygt 3 år nu kan ibland bli lite lätt irriterad på mig över att jag ”aldrig vill gå ut själv”. Jag vill oftast ta med honom, eller gå ut med ett gäng vänner. Men det är inte alltid att de har lust eller vill, såklart. Och då tycker jag att det känns jättetrist att gå ut själv. Brukar du gå ut själv någonting? Och hur gör man när man är ute själv och vill ha kul ändå (vill inte ragga utan bara sitta och snacka, skratta och kanske skaffa nya vänner)? Kan ju tillägga att jag har provat några gånger att gå ut själv, men det slutar ofta med att alla killar som kontaktar mig vill ragga/ligga och ingenting annat och tjejerna brukar blänga och/eller sitta slutna i sina gäng utan att bry sig någonting alls om att jag sitter i baren och blickar ut med min drink i handen. Bor i en mindre stad och vet inte om det har med det att göra eller vad sjutton det är! För när du och dina vänner är ute verkar ni ju verkligen vara öppna för att träffa nytt folk och ”invita” och sådär…
Jag blir lite undrande kring denna kommentar. Du menar gå ut på krogen själv? Alltså, jag tror inte du ska se det som ett problem, få människor går ut själva, det händer nog allra mest i filmer. Majoriteten vill helst ha med sig lite kompisar när det ska festas. Du är inte ”dålig” på att gå ut själv, du är liksom helt normal. Men om du känner ett urge att hänga på barer själv och så, då kanske du ska gå till lite lugnare ställen och ta ett glas vin, kanske restauranger? Där känns det mindre sannolikt att killar skulle störa och kanske lite enklare att småprata lätt med någon som sitter bredvid.

Hmm, jag kom på en fråga till dig apropå ditt kommentarsfält! Har du några tips för hur en hanterar när andra människor tydligt visar vad de vill att en ska göra för val? Alltså, när människor försöker ”styra” en i olika riktningar? Jag tänker att det borde vara något som en får ganska stor erfarenhet av att ha en stor blogg. Jag undrar liksom hur en hittar balansen mellan att kunna ta in andras råd och stänga ute andras röster för att följa sin egen riktning? Jag vill kunna göra båda, men det känns som att det nästan alltid blir att jag antingen litar blind på andra eller stänger dem ute totalt. Puss och tack!
Bara du känner dig själv bäst. Ta en paus och sug på karamellen (kommentaren) och fundera hur du känner och står i det hela. Man kan inte pleasa alla och det viktigaste är att din egen röst kommer fram. En ganska enkel regel som jag kör på är att om ”styrningen” gör att jag känner obehag eller blir rent ledsen är det ej värt/vettigt. Uppmuntring och idéer till blogginlägg och tankar är alltid spännande men det är du och ingen annan som skapar din blogg/ditt liv. kram

alltså nä. jag har brutit upp med en av mina närmaste vänner, han är helt förändrad och så elak, plus hyser sånt vidrigt hat emot mig, och jag vet förstår verkligen inte varför. Hur gör man för att inte låta sig själv konsumeras av någons hat, speciellt när det är någon som inte längre spelar någon roll i ens liv? pussen, vad fint med pasta <3 ps använder annat namn pga nervis om någon skulle se hejhej ds
Prata med honom och säg detta! Han är uppenbarligen sårad över uppbrottet och verkar behöva snacka av sig. Kanske en fika mellan er två för att lägga korten på bordet vore något?

Vet inte ens om jag kan förklara det på ett bra sätt. Men grejen är den att jag vill inte ständigt behöva tänka på hur jag är mot min bästa vän, bara för att andra tror att vi ligger med varandra när vi egentligen bara går hem ihop efter en festkväll och äter chips och pratar om livet (och varför får vi inte göra det? Varför är det okej att jag pussar min tjejkompis som sen sover över på min soffa utan att någon ens reagerar men om jag går iväg en timme med honom under festen får vi konstiga blickar?) Jag vill inte anpassa mig efter en sån dum norm. Kan man vara för bra vänner? Eller är det något som alla utom vi har fattat?
Strunt i vad alla andra tycker! De kan gå och dra något gammalt över sig. Huvudsaken är vad ni känner.

Det är så att jag och min sambo har varit tillsammans i över ett år och ibland kan vi verkligen ryka ihop och börja bråka. Jag tycker att han tar upp onödiga saker och gör dom till bråk, medan han tycker att jag gör ”fel” i onödiga saker. Han kan typ klaga på att han tycker att jag håller på med min telefon för mycket och han tycker att det är ohyfsat av mig att göra det tex när vi ser på film tillsammans. Jag blir själv lite stött när han klagar på såna saker, det är ju liksom jag! Men var ska man skilja på saker man gör och saker man är? Han klagar så mycket på saker jag gör som jag själv tycker är helt irrelevanta att bråka om att det verkligen börjar irritera mig. Jag älskar honom och får panik av tanken på att inte vara med honom, men hur mycket bråk och klagomål ska man egentligen stå ut med?
Hmm. Bråk är så himla jobbigt och ändå händer dom. Jag håller med om att de flesta småsaker ÄR verkligen onödiga tjafs och att man bara får acceptera sin partner som den är, men å andra sidan förstår jag saker som mobilpillande och sånt. Mitt ex satt med sin mobil JÄMT och jag lät honom. Jag kunde ibland föreslå ”mobilfria middagar” för att det omöjligt kunde ju ha hänt något på instagram de senaste fem minutrarna? Men han ville inte det. I efterhand önskar jag att jag ställt ett ultimatum och varit hårdare. Typ ”nu lämnar vi mobilerna hemma annars kan den här kvällen vara.”. Din kille blir ju störd för att han vill hänga med dig. Som allt annat tycker jag i alla fall att ni ska ha ett riktigt snack om det här. Vad exakt är det han stör sig på? Kan du tänka dig att backa på några punkter? Man måste försöka möta varandra, ett förhållande handlar ju ändå om två personer.

Vad gör man när gymnasiet blev fel? Så dumt mycket fel. Sen starten i höstas, har mina dagar inte varit fina eller bra alls. Och jag blir arg på mig själv – för jag är inte utfryst, inte mobbad och inte hatad eller så. Jag har bara hamnat utanför. Och det är ingen som hör eller ser när mitt hjärta frågar och skriker ”kommer du någonsin kunna tycka om mig?” eller ”jag finns här.” Som tur, hiskligt tur, så har jag hittat en vän i klassen som är fantastisk och bra. En vän som känner precis som jag. Och det är klart, man kan inte gilla alla i en klass och en hel klass kan inte gilla en. Men denna grupp av trettio pers (tjugo tjejer!!) har bara blivit helt knas. Och det är också klart, att själva skolarbetet i gymnasiet kanske inte är det roligaste men ska man inte få komma till skolan och känna att man har någon där? Jag har verkligen försökt allt nu. Försökt och inte försökt. Men det finns liksom inte plats för någon som mig där och jag vet att det aldrig kommer finnas. Så först tänkte jag att det inte gör något, jag har ju min vän och tillsammans fixar vi detta. Men så kom en dag för någon vecka sen när jag stirrade tomt omkring mig. Hela mig var sönder, allt jag var hade ju blivit fjättrat i små delar som försvunnit med vinden och det fanns inget ”jag” kvar. Jag hade tappat bort mig själv när jag kämpade att få någon annans gillande. Och då visste jag, att det inte var mig det var fel på och det var inte jag som skulle få ändra på något mer. För är det inte så att ibland är det dem omkring en som inte varit bra?
Jag var i samma situation i början av gymnasiet. Åt lunch på min mammas jobb de första månaderna, inte för att jag var mobbad eller något, utan för att ingen såg mig. Sedan började Ea i min klass och vi blev ju bästisar och bundisar direkt och efter några månader blev jag kompisar med ännu fler i klassen. Så det vände ju. Jag tycker du ska ge ettan en chans, men blir det inte bättre framåt våren tycker jag du ska prata med studierektorn om att byta klass. Det är inga konstigheter. Det får man göra. Alternativt byta skola om den chansen finns.

Den här kommentaren har ingenting med inlägget att göra.. men jag behöver hjälp.
Hur FAN gör MAN när ens ex (som man fortfarande absolut inte alls kan glömma fastän det gått nio månader) skaffat en ny??? Hon är skit snygg, och alla säger att hon är världens snällaste också. Dom är väl skit lyckliga och här sitter jag.
Behöver bara någon som säger vad jag ska göra, för det här suger. S U G E R.
Japp. Det suger. Finns inte så mycket göra. Hata på, det kan vara skönt och befriande. En dag är man plötsligt inte arg längre fastän man bara för några månader sedan hade kunnat knuffa båda två nerför ett stup. Slår vad om att du är skönare än henne ändå.

 

Translation. Please read by clicking ”in english” below FAQ.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
26kommentarer
  • jag är 18 år och är inne i min första riktiga relation. Vi har varit ett par i snart ett år och jag älskar honom SÅ JÄVLA MYCKET att jag helst vill sitta fast i honom hela tiden. Men jag funderar dagligen på hur det skulle kännas om vi skulle göra slut. Jag läser inlägg av bloggare ock krönikor om hur man går vidare och jag kan ligga hemma och fundera tills jag blir så ledsen att tårarna sprutar. Vi har en jättefantastisk relation och bråkar knappt alls, vad ska jag tänka på när jag känner såhär? drömmer mardrömmar om att han är otrogen (vilket han aldrig någonsin skulle vara) eller att han bara förändras och inte vill ha mig.. Har dessutom svårt att sova/vaknar på nätterna när jag sover själv. Det är inte såhär hela tiden utan det går upp och ner, kan det vara för att jag är så nykär ännu? Det har inte att göra med honom, han är kärleksfull och bryr sig om mig och jag är medveten om det men kan ändå inte bli av med de här jobbiga tankarna.

    I 2014-02-27 17:04:05
    Svara
  • paulina:
    jag hoppas att du läser detta. jag vet hur det känns. jag var också 14 år och ensammast i världen. jag hade liksom bara 2 kompisar, en av dem trivdes jag inte ens med särskilt, och min sommar den sommaren var jag med min familj mestadels, nästan hela tiden, på riktigt. eller så satt jag ensam på mitt rum och spelade sims. men vet du, det blir bättre. man tror inte på det, det känns inte som det är sant, men det ÄR det. det som hjälpte mig var att jag den sommaren jag fyllde 15 åkte ensam på språkresa. där träffade jag massa bra personer som hjälpte mig att växa och tro på mig och innan jag visste ordet av hade jag ännu fler kompisar. sedan började jag gymnasiet ett år senare och nu har jag flera flera kompisar som jag gillar och som gillar mig.
    så det kommer. jag lovar. du är inte ensam för alltid. och så länge kan du hitta nätkompisar kanske? om du ser denna kommentaren och skriver din mail lovar jag att maila dig. jag vill gärna prata med dig.

    a 2014-02-22 13:03:28
    Svara
  • Angående det här med att hålla på med mobilen när man umgås/kollar på film med andra.
    Jag är själv mästare på att konstant pilla med telefonen, kolla sociala medier, spela candycrush eller vad som helst. Men när jag tänker på hur otrevligt jag tycker att det är när andra gör det så brukar jag låta bli.
    Har ett bra exempel, en kompis ville kolla på en film (jag ville helst typ läsa en bok, eller plugga, eller vad det nu var), men så övertalade hon mig. Och vad gör hon under hela filmen? Chattar med någon på facebook. Då blev jag faktiskt ordentligt irriterad (men sa så klart inget) eftersom jag ju då lika gärna hade kunnat göra det JAG egentligen hade velat göra de två timmarna som filmen höll på. Lesson learned.

    Veronica W 2014-02-22 10:30:48
    Svara
  • Vet inte om hon läser det här, men det är i alla fall till tjejen med killkompisen som folk tror att hon ligger med.

    Jag har varit i den sitsen. Har en killkompis som jag är jättebra kompis med och i somras umgicks vi typ hela tiden och gick hem från fester ihop och så. Det gjorde automatiskt att alla trodde att vi hade en sexuell relation och det blev ganska påfrestande för mig eftersom jag ville inte ändra mitt beteende och vår vänskap, men ville samtidigt inte stå ut med att alla trodde att vi gick hem och hade sex. I början blev jag arg och frustrerad, men grejen är den att det bästa du kan göra att att själv förstå att dom inte förstår vad ni har och att inte bry dig om det. Folk kommer alltid ha livlig fantasi och försöka hitta på spännande grejer (om det skulle vara något mellan er hade det ju varit lite ”drama” och sånt gillar ju en del), men låt inte det påverka er vänskap. Du och din kompis vet själva vad ni har och vart ni står, det är det viktigaste. Till slut kommer nog andra släppa det och inse att det inte är något mellan er och sluta dra såna kopplingar (det gjorde i alla fall mina vänner och min killkompis vänner, dock gillar dom fortfarande att skämta om det). Vet inte om det här hjälper dig på något sätt, men mitt budskap är väl egentligen: Skit i varandra tycker, har ni en bra vänskap som den är, då spelar ingenting annat någon roll!

    Rebecca 2014-02-21 22:56:34
    Svara
  • Jag är 14 år. Jag vet inte vad jag ska göra, jag känner mig bara i vägen o jättejobbig o världens ensammaste hela tiden. Jag tror inte nån tycker om mig på riktigt.
    Och snart är det sommar o det skulle bli asbra men nu har allt bara blivit fel, jag har bråkat med en kompis som jag va jättetajt med och nu efter är det jättestelt mellan oss och jag vet inte hur jag ska känna. Förlåtförlåt för panikkommentar!

    Paulina 2014-02-20 23:52:03
    Svara
  • Jag är dödskär i en kille med det finaste rödblonda krullhåret och ett leende som kan rubba naturlagar. Han går i min klass och vi är väl ganska bra kompisar, inte jättenära men har följe till bussen ibland och skämtar i korridorerna mest hela tiden.
    Problemet är att jag har ingen aning om vad han vill. Får så himla mycket tvetydiga signaler från hans håll som jag inte alls vet hur jag ska tolka. Om jag hade vetat hur han kände, vare sig han vill mer eller ej, hade jag kunnat leva med det. Liksom, jag hade kunnat acceptera en kompisrelation och inget mer om jag bara visste att han inte vill. Men eftersom jag inte har någon aning kan jag inte släppa det. Är det värt att berätta för honom? Finns det någon chans i världen att vi kan fortsätta som vänner om det visar sig att han inte känner samma? Om inte, är det värt att offra det vi har i nuläget för att kanske kunna uppnå något mer?
    Jag har panik, och den växer för varje gång han möter min blick.

    Stina 2014-02-20 22:17:20 http://divmondsnpevrls.tumblr.com
    Svara
  • Tack Sofia för ditt kloka och fina svar. Jag mår lite bättre idag och försöker kämpa med att tänka att saker löser sig.
    Jo, jag vet att sömntabletter är en tillfällig lösning men just nu behöver jag verkligen få sova. Sömnbristen bryter ner mig och det är det sista jag behöver just nu. Maten har alltid vart ett litet problem, har ingen riktigt ätstörning eller så, men jag äter ensidigt, har alltis gjort och när jag mår dåligt är det sömnen och maten som inte funkar.
    Jag har hittat en bra psykolog nu efter många år inom psykiatrin. Tyvärr är hon ptp-psykolog och kommer kanske inte stanna mer än till sommarn, det gör mig ledsen för hon har hjälpt mig göra många framsteg och att må mycket bättre. Har bett om att få gå till en psykolog igen sen när/om min nuvarande slutar för min egen erfarenhet är att psykologer är bättre än kuratorer. Har nästan blivit lovad att få gå till en annan psykolog då, men helst hade jag ju gått kvar hos min nuvarande för hon är duktig, empatiska och bra på alla sätt. Sen känns det förstås jobbigt att behöva börja gå till en ny samtalskontakt IGEN…

    mumintrollet 2014-02-20 22:11:46
    Svara
  • Jag och min allra bästa vän har haft ett vän-uppehåll i ett halvår pga diverse saker. Nu har vi tagit upp kontakten igen och jag är så himla ledsen. Allt har förändrats. Han har flyttat hemifrån och har en inneboende som han blivit jätte bra vän med. Jag är jätte svartsjuk!! Han är ju med henne varje dag, för dom bor ju ihop. Och det känns som att dom kommer växa ihop mer och mer och att hon kommer bli hans nya jag. Jag har inte en chans att vinna över henne..
    JAG vill vara hans bästa vän. JAG vill betyda mest för honom. Hur ska jag kunna de när hon kommer finnas där hemma hos honom hela tiden?

    Emma 2014-02-20 20:39:00
    Svara
  • Mumintrollet- du har haft det tufft i livet och det sätter såklart sina spår. Men våga tro på din framtid, det kommer bli bättre för dig, det törs jag lova dig. Få den vård du behöver, ta en dag i taget. Om allt känns hopplöst och meningslöst så är det pga att du just nu är deprimerad. Det är ingen sanning att livet är meningslöst men när man är nedstämd påverkas våra tankar och det är lätt att man till slut ser allt nattsvart. När du kommer ur din depression så kommer inte dina tankar se likadana ut alls. Lita på att du kommer må bra igen! Ta en dag i taget. Ta det viktigaste först. Det viktigaste nu är kort och gott att du överlever. Det är oerhört viktigt. Du är en viktig person som har erfarenheter som kan hjälpa andra i framtiden. Du har ett underbart liv framför dig. Tro på det. Och oavsett hur du blev behandlad i din barndom så är du en fin person som förtjänar att må bra. Ta hand om dig för du förtjänar omtanke. Sömnbrist bryter ner, sömntabletter är en tillfällig lösning. Googla sömnsvårigheter o följ de råd som sjukvården ger. Avslappningsövningar kan du göra även dagtid för att lugna ner hela systemet ( Lars-Erik Uneståhl är bra). Gå promenader i dagsljus, se till att du äter ok. Har du dålig aptit, försök se mat som din medicin, att du behöver näring för att fungera. Överväg b-vitamin som tillskott (kolla om det fungerar vid ev medicinering). Till dig och alla andra som kanske läser detta och mår dåligt på något sätt: underskatta aldrig vikten av sömn, motion och tillräcklig näring, dessa faktorer är väldigt viktiga för psykisk hälsa. Väldigt mycket löser sig av sig självt om man tar hand om det mest basala. Sedan, när du börjar orka mer, kan du ta tag i det som tynger dig, en sak i taget. Viktigt: hitta en psykolog som du klickar med och som du kan bearbeta din uppväxt och de svek du upplevt tillsammans med. Se till att du hittar rätt person, sånt känner man, det kan vara jobbigt att gå i terapi men det ska kännas som personen är på din sida och som ni förstår varandra. Annars byter du, men du ger inte upp. Många ger upp här, det är dumt, man har så oerhört mycket att vinna. Det är som med vänner, man umgås inte med vem som helst. Varför skulle man så kunna berätta om smärtsamma minnen för vem som helst bara för att hen är utbildad? Det gör man inte! Så hitta en bra terapeut, jag rekommenderar en psykolog som har gedigen utbildning bakom sig. Jag önskar dig lycka till! Glöm aldrig att du är värdefull.

    Sofia 2014-02-20 13:04:44
    Svara
  • Sandra. Vad gör man när ens bästa vän fått känslor för en? Riktigt starka, ordentliga kärlekskänslor? Och har haft det under hela vår vänskapstid, i etttvåtrefyra år? När det handlar om en person man älskar men kanske inte är kär i. När det handlar om en person vars hjärta man aldrig, aldrig någonsin skulle kunna krossa. När man i ett år försökt känna efter ”men kanske det finns någonting där” men det finns inte. Eller så vågar jag helt enkelt inte. När jag sårat och bett om förlåtelse åt honom så många gånger under detta år. Sandra, om jag krossar hans hjärta skulle jag aldrig kunna leva med mig själv. Jag lovar och svär. Krossas hans hjärta krossas mitt. Jag älskar ju honom. Please help.
    -18 och olycklig

    18 OCH OLYCKLIG 2014-02-20 09:11:15
    Svara
  • Sandra, vad gör man om man är inlagd på psykriatrisk avdelning för sjunde gången och inte vet hur man ska orka längre. Skolan går skit, den som alltid gått bra, man kan inte sova inte ens med starka sömntabletter. Man funderar på att ta sitt liv för att man tycker att man är så värdelös och oduglig och inte klarar sånt som andra ser som självklart. När man inte orkar behöva resa sig fler gånger. När man inte kan glömma allt skit från barndom, alla mammas slag och hårda ord att hon önskade att man var död. När man inte kan glömma hur ens bästis svek en för 10 år sen. När livet är skit. Hur orkar man fortsätta, gång på gång? När man inte tycker att man kan nånting eller är bra på nåt, tänker att alla måste hata en. Hur orkar man fortsätta? Vart hittar man kraften? Nästa gång man försöker blir det säkert bara skit igen. Hur orkar man resa sig då?

    mumintrollet 2014-02-20 00:51:38
    Svara
  • Hej Sandra! Jag har ett sånt himla problem just nu som ger mig sten i bröstet och ångestklumpar i magen.
    I slutet av november kom jag i kontakt med en gammal klasskompis till mig. Det har inte gått en dag sedan dess då vi inte har pratat med varandra, vi har alltså pratat varje dag i snart tre månader i sträck. Under nyårsnatten tog jag modet till mig (alkoholen hjälpte till lite) och berättade att jag gillar honom och han berättade att han gillar mig med. Jag har sovit hos honom några gånger sen dess och då har han legat med armarna runt mig och det har varit så himla bra.
    Det är dock allt som har hänt på den fronten. Jag tror ingen av oss vet hur vi ska göra, vi gick lågstadiet-högstadiet ihop och vi vet väl inte riktigt hur vi ska bete oss nu när vi är vuxna och har fått känslor för varandra. Båda är dessutom nyblivna singlar och kommer ur långa, seriösa förhållanden. Vad gör en i en sån här situation? Vad bör en inte göra?

    Malin 2014-02-19 21:05:47
    Svara
  • Till alla er som svarat! (Så många!) Tack!

    Efter sportlovet ska jag faktiskt börja ett nytt gymnasium nu, ett idrottsgymansium! Har gått två provdagar och min bästavän (från gamla klassen) har precis också skrivit in sig nu. Det känns nästan för bra för att vara sant. Att skola kan vara något så… enkelt? Än så länge är alla jätte trevliga och jag tror faktiskt detta är en av de gångerna det faktiskt blir rätt, bra på riktigt.
    Men tack SÅ för era uppmuntrande kommentarer! Det är tur att jag har ett liv i stallet utanför skolan, eller ja mitt liv är hästar. (och att nu få ha hamnat på en skola som stöttar det, oj!) Det är så otroligt ledsamt och så, så onödigt att det finns många som går runt och är ledsna för något som skolan. Riktigt ledsna. Skola är som sagt inte allt och därför ska det väll inte påverka det som betyder allt för en. Jag är bara väldigt tacksam att kanske få kunna gå till skolan hoppfull och inte gå hem förkrossad. Är väldigt bra på att vara envis och lägga felen/brister hos mig, men ibland får man ta sig ifrån något dåligt och gå vidare. Hoppas på att detta blir bra nu. (Men tack) <3

    Gymnasietjejen! 2014-02-19 18:42:53
    Svara
  • SVAR TILL TYP ALLA SOM SKRIVER OM GYMNASIET!! Jag gick tre år i en klass med 60 personer och var också ”utanför” inte mobbad, inte populär utan bara lite utanför. Men vet ni vad det gör INGENTING. Om man bara klarar sig igenom gymnasiet så får man göra vad man vill sen. Och nu när jag faktiskt får välja vilka jag ska/vill umgås med så väljer jag dom jag vill och inga andra. Och om man inte har så många andra så är mitt tips att börja på en kul folkis någonstans långt bort från där man kommer ifrån så får man GARANTERAT en massa nya fantastiska vänner! mhv en 23 åring som liksom överlevde skiten!

    Linnéa 2014-02-19 18:24:55
    Svara
  • Amanda: Även jag är äldre och jag tycker absolut inte att det är okej. Jag känner mig otroligt undanskuffad när personer smsar hela tiden när jag är med ~ det gäller dejter som vänner. Det är verkligen ofint och nonchalant.

    Lisa m 2014-02-19 17:59:32
    Svara
  • Amanda ang mobiler:
    Håller helt med! Jag har visserligen säkert också gjort det någon enstaka gång sådär. Men när någon man umgås med sitter konstant med telefonen känner jag mig så himla dissad. Då känns det bara som att personen vill vara någon annanstans ju!

    Yrsa 2014-02-19 17:06:48
    Svara
  • Ang. ditt svar om att bland annat kolla på mobilen hela tiden – Är det bara jag som tycker att det är ett helt oacceptabelt beteende, i synnerhet i ett förhållande och vid dater som du beskriver men även med vänner? Fattar inte att du stod ut ärligt talat. Jag skulle känt mig helt oviktig och på andra plats osv.
    Jag är lite äldre – är det här helt ok och normalt för er andra?

    Amanda 2014-02-19 17:02:02
    Svara
  • Hur gör man för att våga ta steget att flytta till ett annat land, (just nu) utan jobb och utan säkerhet.
    Hur gör man för att våga säga upp sig från sin tillsvidare-anställning, säga upp sin fina lägenheten, sälja bilen bara för att följa sina drömmar?
    Är 20 år och längtar härifrån som bara den. Men hur tar man första steget?

    Amanda 2014-02-19 16:04:07
    Svara
  • Till tjejen i gymnasiet. Hade det exakt så. Hatade hatade gymnasiet och ville mest dö hela tiden. Tillslut bestämde jag mig för att byta. Då hade jag gått och samlat på mig ångest och meningslöshetskänslor i två år. Känns det inte rätt så byt helt enkelt, man har inte riktigt tid att vänta, nu har det ju faktiskt gått ett halvår. Det går enkelt att byta, speciellt nu när elevkullarna är små och de flesta skolor suktar efter elever. Ett telefonsamtal och ett tio minuters möte tog det för mig att göra mig fri från min största ångestkälla. Do it gurl! Kjam

    Emmily 2014-02-19 15:53:42
    Svara
  • Till Hanna.

    Jag tycker du ska förska släppa känslorna och inte fokusera på dem längre överhuvudtaget. Vad är det för vänner som gör så? Jag vet inte alla detaljer men låte det vara. Alla människor vill dig inte väl så hitta personerna som står med dig i vårt och torrt och alla andra kan du låta flyta iväg. Vill du ha dem i ditt liv? Det är frågan. Häng med andra och gör det Du tycker är roligt och vill lägga tid på. Sen kanske du ska låta dem förstå hur illa du känner dig behandlad om du inte har gjort det redan. Låt dem inte tro att dem har makt utan sätt ner foten och visa vad du känner och sen räcker det.

    Fokusera på personerna som du tycker om så kommer du sakta men säkert att komma över dem som inte förtjänar dig. Ge det tid, tid är ofta det som behövs.

    Trasig 2014-02-19 14:30:35 http://alittlebitbroken.devote.se/
    Svara
  • Till hon som inte kommer över sitt ex. Din historia är min och delas av så många andra också. Bästa låten som man kan deppa till (för man behöver få ur sig skiten innan man kan gå vidare) är little jinders men ”ful och tråkig tjej” LYSSNA PÅ DEN tills du känner dig klar och en aning patetisk och inser att du inte vill ha honom som du gick vidare ifrån. Ett steg i taget! <3

    Daniela 2014-02-19 14:15:47
    Svara
  • Jag trivdes inte alls på gymnasiet, jag hamnade på helt fel gymnasie, i helt fel klass och jag och min bästis från innan hade visserligen varandra men det var inte tillräckligt för mig att bara ha en enda kompis. Vi hade såklart en hel del roliga upptåg tillsammans men vår relation blev också väldigt märklig och rätt påfrestande eftersom vi var så utelämnade till varandra. När jag eller hon träffade en pojkvän så blev man ju helt sjukt ensam. Om hon var sjuk och inte var i skolan så skolkade jag oftast. Än idag är jag ingen gruppmänniska och jag tror att dessa år på gymnasiet faktiskt formade mig mycket och det på ett negativt sätt. Innan gymnasiet hade jag ju förhoppningar att hitta nya vänner, gå på fester och ha roligt men dessa år var sjukt jobbiga. Jag önskar verkligen att jag hade bytt gymnasie men på den tiden (det här var många år sen) så gjorde man inte riktigt det? Idag får jag iaf för mig att det är enklare. Men jag skulle aldrig tveka att byta skola! Skulle jag ha möjlighet att resa tillbaka i tiden så skulle jag aldrig tvekat en sekund att byta skola. Jag skulle bry mig noll om vad andra tycker. Dessa år är för viktiga för att slösa bort. Jag skulle fokusera minst på att välja ”smart” och enbart gå på känsla faktiskt. Var finns det likasinnade? Var skulle jag trivas? Vad tycker jag är roligt? Vantrivs man presterar man inte bra ändå, jag gick ut gymnasiet med urusla betyg. Det hade verkligen aldrig hänt om jag trivts på skolan. Nej, våga ställ dig frågan om du verkligen ska vara kvar! Och skit i vad andra tycker, tänk på dig själv.

    Sofia 2014-02-19 13:37:24
    Svara
  • TILL DIG(/ER) SOM INTE TRIVS I GYMNASIET!!! Jag var i exakt samma situation. Innan ettan var jag så glad, tänkte att NU börjar livet, ”de bästa åren i ens liv” men så började jag i en klass där jag inte trivdes alls. Pratade med ett tjejgäng som egentligen inte kändes rätt, som aldrig brydde sig om jag var där eller inte typ. Och jag tänkte hela tiden att snart kanske det blir bättre, snart kanske någon ny börjar som är rolig, som tycker om mig. Men sommaren efter ettan brydde jag mig inte, jag sökte till en annan skola men kom inte in, jag skickade en anmälan ändå och helt plötsligt en dag innan hösten hann börja fick jag en plats. Och min klass nu är den finaste som finns och har träffat de bästa vännerna man kan ha.

    Alltså att byta skola kanske inte alltid är bästa lösningen men jag brukade alltid tänka ”åh nej jag är inte sån som byter skola, som springer bort från problem” men asså vem bryr sig, det är bara att testa! (de flesta skolor brukar ha en ”prova på dag” innan du bestämmer om du vill byta eller ej). Om detta inte är ett alternativ för dig ändå så tycker jag som första kommentaren, umgås med dem som du tycker om utanför skolan och tänk att gymnasiet är bara tre år och det är inte så många där ute som faktiskt trivs i sin klass. De flesta har träffat sina närmaste vänner utanför skolan och det är inte hela världen. Förstår dock hur trasig man kan känna sig ändå så hoppas allt blir bättre snart (förlåt för lång novell)

    Maria 2014-02-19 11:41:58
    Svara
  • Till frågan om det där jobbiga på gymnasiet: Det är nästan lite läskigt hur mycket jag kände igen mig i din fråga/kommentar. Jag var exakt likadan i ettan och jag kände likadant. Ingen var elak eller exkluderande, det var bara att jag inte passade in eller hittade någon jag trivdes med. Till slut hittade jag en kompis i klassen som jag kom överens med, och som kunde vara en trygghet i skolan på alla raster och luncher osv. Nu går jag i trean, samma klass, och jag har snart tagit mig igenom gymnasiet. Jag överlevde. Och jag har en sak att säga, det kan bli bättre. Jag har mest ytliga kompisar i klassen och det är ingen jag umgås med på fritiden, men jag känner mig mer hemma nu. Det var inte lätt och inte särskilt kul många gånger, jag vet att det gör så sjukt ont när det inte blir som man förväntar sig och man känner sig så off och ensam. Men det kan bli bättre. Om du däremot känner att du verkligen inte står ut längre efter ettan, fundera på att byta klass som sandra säger. Men ge det lite mer tid, man vet aldrig vad som händer. Ibland snubblar det ju in lite annat folk i efterhand som du kanske tycker jättemycket om. Och om det inte blir ultimat till slut så kanske man bara får skita i alla förväntningar som man byggt upp och försöka göra det bästa av situationen (kanske finns det folk utanför klassen/skolan du kan lära känna?) Hoppas verkligen verkligen verkligen det löser sig! Och du är inte ensam om detta, glöm inte det.

    Lisa 2014-02-19 11:39:56
    Svara
  • Håller på att bli tokig här så nu slänger jag ut en fråga jag med. Om Sandra eller någon annan söt där ute kanske har något råd. Jag bor i en ny stad långt ifrån mina närmaste. Här är (eller var) det jättebra! Jag klickade direkt med en tjej i klassen och vi blev superbra vänner och gjorde allt ihop. Och sen började jag gilla en kille en aning. Inte världens största deal men jag gillar aldrig killar. Och jag pratade med henne om det. Efter ett lov i skolan så kom jag tillbaka hit och hon berättade att dom två var ett par. Jag blev jätteledsen men tänkte att sånt är livet och försökte hänga med dom ändå. Vilket väl gick sådär, men jag var inte beredd att ge upp vänskapen. Han visade sig vara en fullkomlig idiot och vi började bråka och är inte vänner längre. Vi hälsar inte ens på varandra. Och då rök hon med där ganska kort efter, vilket jag kan känna är lika bra. Hon borde ha stått upp för mig i vårt bråk för han bara attackerade mig från ingenting. Jag var i vilket fall glad att slippa dom båda två. Men vi går alla i samma klass. Och varje gång jag ser dom så fylls HELA jag av hat. Jag har jättesvårt att släppa saker och jag blir på dåligt humör en hel dag efter att bara ha sett att dom fortfarande existerar på jordklotet. Hur gör jag för att komma över det här? Jag har andra att hänga med, ingen lika självklar men jag är inte ensam. Jag har roligt utan dom. Men hur slutar jag hata såhär hysteriskt? Om någon känner igen sig så HJÄLP! Jag orkar inte att andra människor har den här makten över mig. Jag lägger ner så otroligt mycket energi på att bara vara ARG! Jag vill ju bara vara glad hela tiden.

    Hanna 2014-02-19 10:40:05
    Svara
  • Hej, till hen som precis börjat gymnasiet. Jag är i exakt samma sits, verkligen exakt. Jag har fått höra många historier om hur det blir bättre och hur man tillslut börjar gilla sin klass. Jag tror inte så mycket på det, jag har inte den magkänslan helt enkelt.Mitt tips till dig skulle vara att göra livet utanför skolan till det som definierar dig. Låt inte skolan och klassen säga vem du ska vara. Man ska inte glömma bort skolarbetet men det är inte det viktigaste när ens mentala hälsa står på spel. Häng med den där kompisen mycket utanför skolan och ha jävligt kul. Tänk inte på skolan när du inte behöver det. Häng med vänner från nian och sedan tillslut kanske det blir så att du känner dig med i klassen. Hoppas hoppas. Hejja dig, nu klarar vi det här! Mvh en estet fast på samhällsprogrammet.

    Ida Hein Olsson 2014-02-19 10:30:46 http://ett-kolikbarn.tumblr.com
    Svara

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!