Efter vad som känns som femtusen lägenhetsvisningar och nu tappar jag hoppet jag blir alltid överbudad det är alltid för dyrt så hände den här lägenheten mig.
Med knarrande golv, stora flagnade trädörrar, en balkong som inte vill något annat än att bjuda in till fest och stora fönster i söderläge. Jag gick på visning med Michelle och orkade inte ens bli glad. Jaha, finaste lägenheten hittills. Den kommer alltså aldrig bli min.
La ett bud jag hade råd med, försökte mig till en snabb affär och mäklaren sa nej, de vill vänta och se.
Bläddrade i prospektet och upptäckte att jag kände igen namnet på ägaren. En Emmabodafestival, en svarthårig sjuttonårig pojke med septum-piercing som tyckte att jag absolut borde kolla upp bandet Hefner. Men vänta, det är ju han.
Skickade ett meddelande på facebook: Hej jag vill bo i din lägenhet! Gör ett gammalt hångel en tjänst vetja.
Fick ett svar: Okejdå!
På riktigt, händer detta? Japp. Det hände.
Jag skrev på kontraktet i fredags.
– Så himla skönt att någon som kommer bevara lägenheten och dess charm ska flytta in, sa han.
– Ja varenda detalj ska vara kvar såklart, svarade jag. Ingen ska komma och lägga betong och stilrent vitt kök i den här lilla pärlan. Den ska få knarra och knaka så högt den vill.
Och nu är den min. Och i april flyttar vi in! Min min min!
Vad lär vi oss av denna historia?
Att hångla mer förstås. Vad annars. Det lönar sig alltid.
Translation. I bought an apartment!
