hej sandra! måste bara fråga, använder du menskopp? är det någonting du skulle kunna tänka dig att använda? köpte min för ett år sedan och var frälst. vill nu därför att alla fittbärare jag vet ska veta om denna fantastiska uppfinning så att vi kan utrota uttorkande tamponger och kvävande bindor. kom nu iofs på att du kanske inte ens har mens pga p-piller o sånt, men ändå! tips till alla menstruerande personer, kolla in menskopp!! gör inte ont att ha i, lite knixigt först kanske men så är det ju med det mesta och neutral för fittmiljön. bästa menskoppen!!
Jag använder inte menskopp men borde kanske testa efter den här menspeppen!
(Ang JC) Tycker kläderna är fina men ditt moodboard visar tydligt att jag och andra som inte har den kroppsformen inte stämmer in på målgruppen som bör bära dem/kommer passar i dem. Tråkigt!
Angående moodboardet så gick det nog lite fort allting. Ville så himla gärna visa er. Nu såhär i efterhand tror jag att det var dumt att bjuda in så tidigt i processen. Men bara för att tydliggöra: Det där är inte ett moodboard för hur kampanjbilderna ska se ut. När jag levererade ett moodboard till JC letade jag bilder med en viss sorts klädstil så att de skulle förstå min vision. I det steget var det viktigaste att få med så många bilder som möjligt som bar de snitten som jag var ute efter. Bara att hitta det tog en jädra tid. Det är förbannat tråkigt att de modebilder som redan finns publicerade inte innehåller fler olika kroppstyper och enicitetet, och det är ju anledningen till att det blev så likriktat. Bilderna har alltså INGENTING att göra med kampanjbilder whatsoever. Barabarabara kläderna. I och med att jag själv inte är en designer och kan knappt rita var det svinviktigt att hitta bilder där kläderna hade det jag var ute efter så att vi sedan tillsammans kunde pyssla ihop så det blev rätt. Jag måste vara så exakt som möjligt för att deras designers ska förstå.
Ni anar inte hur mycket jag funderat och tänkt denna vår för att det jag gör ska kännas inkluderande, vettigt och bra oavsett storlek. Det kommer ni få se sen också (hoppas jag!). Så håll i hatten hörrni. Det kommer bli bra! Jag är så himla pepp och stolt över det här.
MEN. Med det sagt tror jag nu såhär i efterhand att det inte var något smart drag att visa just det här moodboardet på bloggen. För det moodboardet var ju något som skapades tidigt i processen och egentligen inte var meningen att visas utåt. I och med att jag faktiskt visade det på bloggen förra veckan (tänkte nog inte tillräckligt långt, var överpeppad att jag äntligen fick berätta något) så BLEV det något mer än bara ett moodboard på kläder. Det blev ju en del av kampanjen indirekt i och med att jag valde att publicera den här. Ibland glömmer jag bort att det här är en stor blogg där många läsare förväntar sig nästan som ett slags magasin där jag hela tiden har tänkt till. Ibland behandlar jag bloggen fortfarande som en anteckningsblock eller dagbok den en gång var (och förstås är ibland men inte på det här sättet). Så ursäkta att jag publicerade de där bilderna som var meningen att vara bakom kampanjen och inte på något sätt utåt. Men bara så ni vet, de handlar verkligen bara om kläderna. Jag väntar med att skriva mer om JC när jag kan visa något som är utifrån det som vi skapat.
Den där kjolen! Har den också men fattar inte hur man tvättar den? Lämnar du in den på kemtvätt varje gång??? Det står ju ej vattentvätt!
Jag kollar nästan aldrig på tvättlappar.. Tvättar den i 30 grader i maskin, funkar utmärkt för mig!
hej Sandra. Jag undrar hur dina föräldrar fick reda på att du röker och hur deras reaktion var? Jag har rökt i 5 år nu och på något jävla sätt lyckats undanhålla det för jag vill inte göra dom ledsna och besvikna men nu är jag ändå vuxen. Hur länge ska man ljuga egentligen? vad tycker du? och vad skulle du säga?
Jag berättade för mina föräldrar när jag var 17 år. Alltså ungefär efter att jag rökt i ett år (dock var det mest feströkning då). Jag tyckte det kändes svinjobbigt att hålla det inne och kände att det var det enda rätta. Det tog dock långt mycket längre innan jag faktiskt tog en cigarett framför dem, gör det helst inte nu heller. Det är svårt sådant där, föräldrar kan reagera väldigt olika. Jag tror man får utgå från sig själv – är det värt det? vill jag hellre berätta eller känns det bättre att hålla om utanför det? Det är jättesvårt att säga vad som just är bäst för din familjesituation liksom. Lycka till i varje fall, sorry för halvdant svar. kram
Käraste Sandra! Jag undrar vilken agentur du vände dig till när du skulle söka jobb i USA!? KRAM
Det var ingen agentur utan det var en reklam-agent som vi fick tipsade av en person som jobbade med reklam i USA. Har för mig att hon faktiskt inte jobbar med detta längre.
Hallå Sandra!! Jag googlar alltid citaten som du har som rubrik men jag får aldrig någonsin upp en låt eller något liknande, det enda google får fram är just det du har skrivit. Jättetråkigt, för det finns så många fina citat/låtar som man går miste om:(
Okej, googla citatet med sådana här ” ” mellan, och skriv + lyrics. Borde VERKLIGEN komma upp då! Prick hundra säker! Nu senast var det dock ett citat jag hittade på Pinterest! Vet inte riktigt var det är ifrån.
Sandra! Jag har en fråga: vågar man flytta utomlands även fast man inte är supersäker på att prata engelska? Jag minns att du någon gång har nämnt att du inte känner dig helt hundra på att ”småprata” när du bodde i NY, vilket känns lite som en tröst (höhö). Jag kan ju prata engelska rätt så ok, men blir alltid så nervös när jag väl ska prata med personer som har det som modersmål. Fånigt av mig egentligen. Men jag är så nojig över att säga fel och så. Blir engelskan bättre när man har bott i landet ett tag? Hur blev det för dig? Förlåt att detta blev lite långt – hoppas du orkar svara! Puss! <3
Engelskan blir så himla mycket bättre efter ett tag! Och det går faktiskt ganska fort. Kör hårt. puss.
Lyssnar du fortfarande på Jens Lekman, Sandra?
Såklart! <3
Blir lite nyfiken på hur du gör dina videos. Filmar du med systemkameran?
Yes, filmar med min vanliga systemkamera, den har ett videokameraläge.
Men, jag har två frågor ang videorna, vilket program använder du för att klippa ihop dom? Samt kan du (eller någon annan i kommentarsfältet) rekommendera ett bra och enkelt och gratis filmredigeringsprogram?
Ett program som ingår i Mac som heter iMovie! Final Cut är ett program man kan köpa, men det är lite klurigare. Fast ska vara bättre!
hej sandra! jag har två frågor. du var i new york på ett H1B visum eller hur? jag gör min OPT i NY nu under mitt student visum och söker ett H1B (super stressigt så jag har varit tvungen att skaffa en advokat och hela rullen för att fixa). mitt största problem är tydligen att jag inte har en bachelor’s degree inom det jag ska jobba med, jag har en bachelor men den är orelaterad till mitt jobb, och en associate’s degree som är inom det jag ska jobba med. men nu måste jag bevisa hur jag har ”rätt” att få jobba med det jag gör och hur jag är kvalificerad trots min utbildning osv osv… jag har för mig att du hade liknande problem för att du inte hade en bachelor eller hur var det igen? har du några tips på saker som hjälpte att skicka in när du sökte ditt visum? jag är rätt säker på att USCSI kommer skicka mig en request for evidence i sommar…
min andra fråga. efter det här inlägget ser man ju tydligt hur du vill tillbaka till NY! vad skulle du söka för visum då eller på vilket sätt skulle du ta dig dit? jag tror lätt att du skulle kunna få ett O-visa med allt du åstadkommit. aja världens tråkigaste frågor jag vet, inget om kärlek eller drömmar denna gång, men vore super tacksam för svar ändå. vill verkligen stanna här i NY nu när jag är här, hoppas det inte skiter sig! >.<
kram!
Fråga ett: yes det stämmer. Jag fixade fram brev från alla mina tidigare arbetsgivare som confirmade att jag hade jobbat där och att jag hade varit hyvens att ha som anställd. Detta tog ju tid men gjorde så att jag fick mitt H1B.
Fråga två: Jag tror nog att jag skulle kunna få ett O1-visum om jag ansökte, och kommer kanske göra det i framtiden, men inte just nu, har ju precis köpt en lägenhet! 🙂
hej underbara sandra! har en liten fråga till nästa answers to past week’s comments! jag är 22 år och har världens bästa tjejkompisgäng (fem stycken). vi gick i samma klass i gymnasiet och håller fortfarande ihop. vi är ett så bra gäng för att vi är så olika; vi går olika utbildningar på olika skolor, har olika vänner, gillar olika kläder, musik, litteratur, klubbar osv. såklart har vi mycket gemensamt också, vi hänger ju varje vecka, gör roliga saker ihop och dessutom! vi bråkar aldrig! jag tror det är för att det inte finns inte något konkurrens mellan oss. vi gör precis som vi vill och bryr oss inte om vad andra tycker om oss, och jag vet om många som är lite avis på oss för att vi är ett så bra gäng. sen är det något som stör mig lite (så är det ju alltid): ofta känner jag att jag är den enda som försöker hitta på roliga saker, typ: arrangera middagskväller, spelkväller, gå på konserter, åka skidor, kolla upp nya affärer, restauranter, böcker, biofilmer och sådant. jag fotar mycket bilder för att dokumentera saker vi gör, och förra vecka, när vi åkte på en-dags-semester, filmade jag mycket genom hela dagen och satte ihop en liten film. jag kände att de tyckte det var lite irriterande att jag var tvungen att filma då och då, och även om de var jättetaggade när jag, innan vi åkte, frågade om det inte vore kul om vi gjorde en film ihop, blev jag alltid tvungen att fråga om ‘inte ni ville filma lite nu’. sen, när de fick se filmen jag gjort, tyckte de så hemskt mycket om den. ‘så himla bra gjord, det här måste vi göra oftare, du är så bra som gör det här’ osv. jag känner lite tas för givet. det handlar liksom alltid om mig, ‘annie när ska du skriva mer, jag gillar ditt skrivande, när ska du lägga upp bilder på facebook, jag älskade den filmen du gjorde om stockholm’. sen när jag ibland tjatar om att ta en gruppbild eller göra något kul för vårt lilla samhälle, är de liksom aldrig specielt taggade. de ba skrattar och säger att jag är rolig, unik eller hipster eller jag veta sjutton. jag vet at jag gillar att dokumentera saker och sådant mer än dom och det måste jag acceptera, men sandra jag undrar om du har något tips för att inte bli så besviken? jag kan inte förändra dom och jag vet ju att de uppskattar mig så otroligt mycket. jag älskar ju mina kompisar och allt vi är, känner mig bara så ensam ibland. det här blev fettlångt, förlåt. kanske någon känner igen sig. puss.
Hmm. Visst är det så att vissa blir obekväma när man langar fram kameran och visst är det så att de nästan alltid är peppade och glada när de får se att deras kväll blivit dokumenterad. Vad jag märkt är att folk vänjer sig. Och till slut tycker de att det är roligt även när man tar upp kameran och inte bara efteråt när de får titta på bilder. Men eftersom det här handlar om ditt gäng och de inte verkar ändra på sig, så måste du ju ta ett snack med dom. Kan man inte bara säga typ ”okej, ingen stor grej, men jag blir lite ledsen när ni tycker det är tröttsamt när jag tar upp min kamera. jag tycker det är så himla roligt att ha bilder och filmer sparade på oss från den här tiden och jag tror att vi kommer va så jäkla glada i framtiden när vi har allt det här fina! Förväntar mig inte att ni ska jubla varenda gång jag fotograferar, men vore skönt om ni inte suckar eller pikar. Jag gör ju det här för oss alla på något vis.”
Kan man inte säga något sånt kanske? Kanske har någon annan något tips som ni vill dela med er av i kommentarsfältet? kram
.
Translation. Read by clicking in english below FAQ
Till Anonym som skrev den 24 mars, 2014 kl. 21:30;
När jag läste din kommentar så fastnade jag verkligen för den. Olika beteenden och varför de uppstår intresserar mig verkligen, men för att du inte ska känna att jag bara njöt av mitt eget intresse så tänkte jag att jag gärna svarar på det och kanske kan komma med lite saker som du eller ni två skulle kunna fundera över, eller som du kanske kan försöka förmedla till din kompis, om du känner att det passar.
Hur känner du att du förhåller dig till din kompis? Upplever du det som att det var någon av er som på egen hand började vara negativ och att den andra bara hakade på, eller kom det över er båda samtidigt? Jag tror att det är svårt med allt när det kommer till att bara bestämma sig för att göra något ”en vecka”, även om det är ett bra försök och en bra start. Men det är som att jag ibland tänker ”Okej, nu ska jag vara nyttig den här veckan” och så ser jag det snarare som en belöning att jag tillåter mig att äta onyttigt veckan därpå, när det inte alls var vad jag egentligen ville uppnå. Då blir frågan snarare; Var syftet med detta att jag skulle leva sundare eller var det för att tycka att jag förtjänade det onyttiga mer när jag bestämmer att jag får äta det igen? Det måste komma att ses som en vana, en hållbar väg att gå i det långa loppet, om du förstår. Att inte se slutet när man precis har börjat med något bra, som något man tänker att ”Åh, snart är det över, bara lite till, bara några dagar kvar nu, sedan kommer jag äntligen få tillbaka det där (dåliga) igen!” Något som du egentligen anser vara dåligt ska inte få det belöningsvärdet i ditt huvud. Om du tänker efter så gör den där veckan dig egentligen inte mer duktig, eller får dig att må bättre, utan den låser fast dig ännu hårdare vid det du egentligen vill bli av med.
Jag tror inte heller att det räcker att bara sluta kommentera varandra om du/ni vill uppnå en skillnad i ert sätt att vara mot andra och er själva. Försök dessutom att säga positiva saker till varandra. Det kanske ni redan har försökt med, men det framgick inte i din kommentar. Jag tror att det är det viktigaste. För jag vet själv att när jag är negativ och sedan får en positiv kommentar om något så är det som att en helt annan värld har öppnats för mig igen, som att jag direkt börjar tänka ”Oj, vad jag skäms att jag har tänkt alla de här negativa tankarna och hur sur jag har varit, när jag egentligen inte har någon rättvis anledning till det, vad inskränkt och uppe i min egen värld jag har varit.” Så försök öppna ögonen mer, se det fina med dig själv och din kompis och andra som du bryr dig om. Det är ju dock inte svart/vitt, det går inte att vara positiv jämt istället för att vara negativ, det måste gå att vara båda.
Och du, försök att tänka på vad som gjorde dig till den glada personen som du upplever det som att du var förut, och försök hitta tillbaka till det.
För jag kan inte sluta att fundera över om det här med att både du och din kompis är glada egentligen men att ni nu har blivit så negativa? Är ni bra för varandra? Är ni, så att säga, lyckliga tillsammans, eller finns det något slags konkurrens er emellan? Eller är det något annat som ligger och gnager utanför er relation som du inte klarar av att reda ut, som går utöver er glädje? Alltså, menar inte att dina ev andra problem skulle komma att gå utöver din kompis bara sådär, men ens humör har ju mycket att göra hur väl man mår eller om det är något som konstant oroar en lite grann. Har skolan något med det att göra, kanske? Känner du dig så pass bekväm med din kompis att du kan öppna dig för henne? Vågar du säga vad du känner och tycker helt och hållet till henne?
Om du verkligen känner att det är alltför svårt att ändra på din inställning trots att du inte mår bra av den egentligen, så skulle jag föreslå att du försöker med samtal med din skolkurator. Det behöver inte alls innebära något allvarligt, att du inte är frisk eller så, utan han/hon skulle bara komma med såna frågor som jag har ställt ungefär, men med mer professionalitet i bagaget och bättre tips som passar just dig! Jag har själv pratat med kurator, och det kändes alltid lite svårt att gå dit, men oredan i huvudet kändes alltid mycket mer upplöst och mer lätt när jag gick därifrån och gjorde att jag inte bara fastnade i mitt eget sätt att tänka, min egen värld. Det är verkligen bra att få perspektiv på sin egen inställning till saker och ting, och samtidigt lära sig att uppskatta sig själv lite mer. Och som sagt, tipsen jag har fått från min kurator var hur behjälpliga som helst! Jag har fortfarande med mig dem. Jag har försökt träna bort mitt katastroftänk, och även om jag fortfarande kan hamna lite i det så försöker jag alltid att tänka att det alltid finns något att göra åt det, och att jag inte kan befinna mig på någon annan plats just nu än här, och det är bara härifrån jag kan bestämma mig för vad som är bäst i just denna situation.
Så, jag tror att det är allt jag har att säga just nu och jag hoppas att mina frågor och funderingar öppnar upp för nya funderingar för dig och kanske även för dig och din kompis emellan!
Kram och lycka till i framtiden!
Jag undrar också vart den översta bilden kommer ifrån? Jag vill bo där! <3
Lite funderingar som poppat upp pga för mycket fritid = för mycket tid att tänka. För ca en månad sen träffade jag en kille på en fest. Han var himla charmig och lätt att snacka med och så jäkla snygg att jag nästan tappade andan varje gång jag vände blicken mot honom. Sen dess har vi chattat en del på facebook, träffats några gånger genom gemensamma vänner, och jag har ännu inte lyckats komma över hur slående attraktiv han är. Känner att jag håller på att bli rejält kär i honom, och misstänker att han är i ungefär samma situation.
Om några dagar ska jag och han kolla på film hemma hos mig. Föräldrar hemma och allt, men ändå. Vi kommer att vara mer eller mindre ensamma. Som en dejt fast ändå inte typ.
Går vi för snabbt fram? Jag har aldrig haft ett seriöst förhållande innan så jag är lite osäker på hur man”borde” bete sig, men det känns så naturligt med honom. Som att allt bara flyter på och vi har tusen saker att prata om.
Tycker du är så smart och vettig som tar dig tid att förklara hur du har tänkt och liknande ang moodboardet!
Okej, två grejer: moodboarden var ju SÅ DREAMY!! Längtar tills man får se mer! Sen tycker jag att just såna kläder är übersnygga om man är kurvig (och vågar), så det hade ju varit megacoolt om det blev olika kroppstyper/storlekar sedan i kampanjen – plus för att det är sällan det syns (inkl. olika hudfärg). Peppen på det!
Sen till Lene om menskoppen: den rymmer ca. 15 ml, och man blöder i genomsnitt 50 ml på en hel mens. Vissa dagar blöder man såklart mer, kanske 20-30 ml, andra dagar så lite som 2-3 ml. Så även om du blöder rikligt hela mensen klarar du dig, eftersom man tömmer den några gånger om dagen, eller så ofta som man går på toa. Om du kontinuerligt fyller koppen på den tid det tar mellan två toabesök (15 ml på ett par timmar), tror jag det kan vara bra att dubbelkolla hos läkaren att allt är okej. Det är ju så pass mycket blod att det blir ett par deciliter om dagen och därmed en liter vid varje mens 😉
Oavsett: du kan lugnt satsa på menskopp! Smidigt, miljövänligt och ekonomiskt 🙂
Sandra, snälla berätta om festen du var på med de tre killarna som du varit/är tillsammans med! Blev så himla nyfiken!
Lene: Om du blør over gjennomsnittet mye så må du kanskje tømme litt oftere for at det ikke skal lekke, men på de dagene det er lite (gjerne på slutten av perioden) så kan man i prinsippet gå en hel dag uten å tømme. De holder faktisk mer blod enn en vanlig tampong, uten å tørke ut skjeden på samme måte! Det finnes også ulike størrelser av m-kopper, de er utformet for å passe gjennomsnittsmengden av blødning 🙂
Hej Sandra. Hur ofta/mycket röker du och har du planer på att sluta? Kram.
Menskoppen har förändrat mitt liv! På riktigt, du måste testa Sandra!! Pepp!! haha
Men altså ”menskopp”??? LOOOL. Den skulle jeg da måtte ha tømt hvert 5 minutt. Den pitte-lille saken der kan man vel ikke bruke?? Har jenter virkelig så lite mens at det kan få plass i en sånn????????? Det kan jeg ikke tro, er det et skemt? 🙂
Emma! Tänk när man träffar på typ en utbytesstudent eller invandrare som bryter här hemma, inte tänker man att hen är dum i huvudet för att svenskan inte är perfekt! 🙂 Ingen förväntar sig att du ska prata engelska lika bra som ditt modersmål, ingen kräver det och det gör ingenting om det blir lite fel. Om någon som inte har svenska som modersmål säger stolet istället för stolen, så fattar man ju ändå vad hen menar så det är ingen som bryr sig om sånt där tror jag! 🙂 Lycka till
Till Emma angående engelskan.. En klok människa sa till mig en gång att en blir bra på det en tränar!
Jag var rent horribel på engelska när jag träffade min man, jag bodde i Paris då och han var Australiensare.. Jag fattade inte hur kass jag var då för att jag var aldrig rädd eller osäker i att prata, bara gaggade på som jag alltid gör och nu när det gått en tid och jag tränat varenda dag, och flyttat till Oz, så har jag liksom blivit toppenbra på engelska och inser först nu hur katastrofdåligt jag var förut.. 😀 Så kör på!! Prata!! Lycka till!!
Men vadå kroppstyp. Alltså alla kroppstyper passar i alla kläder (efter storlek förstås), det är självförtroendet en borde fila på 🙂 Våga bära det du finner rätt – inte det som normen dikterar är rätt för din ”kroppstyp”!
Menskoppen är min bästa materiella pryl! (dator inräknad)
Hej! Vilken underbar bild på fönstret och utsikten! Vilken dröm att bo där, kan det vara Norge tro? Vart har du hittat bilden?
Menskopp!! Guds gåva till människan 🙂
Tack alla ni som har svarat mig peppande ang engelskan – ni säger så bra saker! Ska bättra på mitt dåliga självförtroendet när det kommer till det. Vad är det värsta som kan hända liksom. Och man lär ju sig mer och mer med tiden, som ni alla säger. Nä, jag ska chilla lite i min noja och träna på engelskan. Kram till er
Hej Sandra!
Först vill jag säga att din blogg är fantastisk och längtar efter att få läsa din bok. Har alltid undrat varför folk ställer så liksom psykolog frågor eller vad man ska säga här men nu kan jag själv förstå. Jo, jag har då ingen som förstår mig riktigt i den här frågan och den sista jag tänkte fråga var då dig. Jag hade några kompisar förut som jag har känt sen dagis sen rätt som det var började dom frysa ut mig och snacka skit bakom min rygg, jag bestämde mig då för att jag helst inte ville vara med dom och sökte mig snabbt till nya vänner. Vi går fortfarande i samma skola och dom behandlar mig som luft, låtsas som om vi aldrig känt varandra. Jag har en kompis som också känner dom och vi var i samma ”gäng” hon kände samma sak men hon är fortfarande med dom. Jag vet inte vad jag ska göra. Asså jag vill liksom fråga dom vad som hände, för jag fattar verkligen inte varför det blev såhär. Förlåt att det blev så långt. Tack och puss
Tack för ett ärligt svar ang kläderna. Ibland gör man bara saker utan att tänka, det gör vi alla. Fint att du kunde svara 🙂
Och Sandra, bra svar på det där med JC! Ibland händer saker och ting så snabbt bara, men det ska bli kul att se vad du hittar på.
Angående engelskan: precis, det bästa sättet att bli bra på något är ju att öva, så prata på så ordnar det sig! Jag tror att många dessutom kommer tycka att det är lite roligt att du är från Sverige och vara förstående om du säger något knasigt. Har man möjlighet att bo utomlands ett tag så tycker jag verkligen att man borde testa – själv sitter jag lite fast just nu och önskar verkligen att jag kunde dra iväg.
Till dig som oroar dig över engelskan:
Jag var utbytesstudent i USA i höstas och oroade mig också lite över hur det skulle gå med engelskan, men det gick mycket bättre än jag trodde och jag hade inte behövt oroa mig, och jag tror inte du heller behöver göra det. Som Sandra skriver så vänjer man sig fort, och det är ju inbyggt i det att man lär sig jättemycket också, vilket är coolt. Jag tyckte att det var väldigt utvecklande och roligt att prata engelska hela tiden och nu saknar jag det. Sen hände det ibland att jag inte kunde formulera mig exakt som jag ville, eller att jag skulle beskriva något komplicerat och märkte att folk inte riktigt förstod vad jag menade, men jag tror att det var bra erfarenheter också egentligen, att det kanske (förhoppningsvis) gjorde mig lite mer ödmjuk. Jag upplevde i alla fall alla som väldigt förstående, och många tycker att det är coolt bara den grejen att man kan ett andraspråk flytande (vilket inte är lika vanligt i USA). Svenskar är förresten bäst i världen på engelska av de länder som inte har det som modersmål. : ) Jag hoppas att du inte låter språk-oron begränsa dig!
Godkväll Sandra!
Jag kom å tänka på en sak: brukar du bli bakis? För egen del grusas många partykvällar pga är livrädd för baksmällan som alltid infinner sig, även när alkoholintaget är mycket måttligt ska tilläggas… Har du några tips för att lindra plågan kanske?
Åh vad fin du är som svarar på alla frågor. Älskar dessa inläggen. Kram!!
Vilken bra förklaring angående JC-kampanjen, nu förstår jag och vad glad jag blev när jag läste att du har tänkt till för att det ska bli så inkluderande och vettigt som möjligt! Peppigt!
Jag har en fråga. Det är så att jag har gått i gymnasiet i snart ett år och jag hänger mest med en tjej från min klass. Ibland så är vi med dom andra, och jag har en annan tjejkompis i en klass, men det var liksom mest vi som klickade så ofta är det bara vi två. Men nu så har jag märkt att vi har blivit mycket mer negativa och ser ner på allt och alla. Vi mobbar inte, men vi har på något sätt lyckats få till det så att vi ser det dåliga med alla. Vi kommenterar till varandra, och vi är medvetna om att detta inte är bra, varken för oss eller andra. Vi har försökt att ha en ”positiv vecka” då vi inte slänger ur oss kommentarer, men det blir som sagt var bara en vecka i taget. Det är svårt att se positivt på saker igen, men jag är övertygad om att det kommer få oss att må så mycket bättre. Vi är glada i övrigt men jag vet inte hur vi har blivit så negativa. Har du något tips på hur man blir positivare, snällare och bara tänker allmänt bättre tankar. Känns så fel detta eftersom att jag alltid har sett mig som en hyfsat glad, snäll och positiv person.
Jag tycker folk hade kunnat vara lite mindre tuffa mot Sandra. Vi vet ju vad hon står för, vem hon är? Jag tänkte inte för en sekund att du skulle vilja designa kläder åt endast pinnsmala brudar. Det som jag irriterar mig på är JC som företag. Jag är i storlek L-XL och kläderna där inne passa så otroligt sällan mig. Det är ju inte Sandras fel nånstans men sjukt tråkigt då jag tror att det kommer va riktigt fina grejer hon lyckas få fram..
Bry dig inte om (den eventuella, har inte läst kommentarerna) kritiken över moodboarden. Jag älskar att få läsa din dagbok och ditt anteckningsblock. Du är bara människa, och en alldeles fantastisk sådan dessutom. Allt behöver inte vara så himla genomtänkt, det finns något alldeles superviktigt i det ogenomtänka också. Tack för jag fick läsa ditt anteckningsblock. Puss.