Hej, nu är det dags att låna ut min blogg till Friends igen. Ni ställde en himla massa frågor när de hade frågestund här så jag måste dela upp det i några stycken inlägg. Här kommer del 2, och sedan kommer en del 3 om några dagar och efter det har vi betat av alla frågor. Om ni undrar något mer eller vill komma i kontakt med Friends är det bara att mejla på [email protected].
✉
OM ATT JOBBA PÅ ELLER ENGAGERA SIG FÖR FRIENDS.
→
Jag undrar vad för slags utbildning folk inom Friends har, vad krävs och hur får man jobb hos er?
Svar från Friends: Kul att du skulle vilja jobba hos oss! De flesta som jobbar hos oss har någon form av akademisk utbildning. Många är lärare, sociologer, beteendevetare eller genusvetare. Gemensamt för alla är att vi har ett stort engagemang för att bekämpa mobbning och utanförskap. Just nu har vi inga lediga tjänster, men håll utkik på vår hemsida.
→
Hej! Jag undrar precis som en föregående talare om man på något vis kan komma i kontakt med Friends för att hjälpa till? Eller har någon tips på en annan organisation/förening eller dylikt? Jag är 21 år och grät alldeles för ofta när jag var yngre, för att jag så ofta var ”fel” och inte med. Idag förstår jag att det inte var något fel på mig och att jag är värd sååå mycket men ändå halkar jag tillbaks ibland och kan liksom aldrig glömma bort det som var. Det har tydligt präglat min utveckling som individ vilket gör mig arg i hjärtat, dock kan jag se det positiva i att jag idag lätt känner empati. Men jag skulle någon dag vilja ta till vara på all den där arga energin och omvandla den till något viktigt och fint. Jag skulle vilja hjälpa till och jobba för att ingen ska underskatta sig själv, alla borde tycka om sig själv massor. Jag vill göra något konstruktivt. Idéer? kram
Svar från Friends:Hej! Vad starkt av dig att du vill använda dina egna erfarenheter för att hjälpa andra! Utanförskap sätter djupa sår och precis som du själv säger är det viktigt att påminna sig om att det inte var ditt fel och att du har ett högt värde. Hos oss finns det många sätt att göra skillnad. Till exempel kan du bli volontär hos oss. Den 10 maj har vi volontärutbildning i Stockholm som du är varmt välkommen på. Läs mer här.
OM ATT DEN SOM MOBBAS OFTA BYTER SKOLA FAST DET BORDE VARA TVÄRTOM.
→
Varför är det oftast ”den mobbade” som måste byta skola? Det känns så extremt orättvist. Tack för svar och en fin blogg!
Svar från Friends: Vi håller med om att det är extremt orättvist att den som utsätts känner sig tvingad att byta skola. I själva verket finns det lagligt stöd för att flytta den som mobbar, men det händer väldigt sällan. Ibland tar mobbningsärenden så lång tid och ibland gör inte skolan tillräckligt så att den som är utsatt inte står ut längre och därför byter skola. Det är otroligt sorgligt och vi jobbar för att skolorna ska ha de rätta verktygen att ta tag i mobbningen när den sker så att detta slipper hända.
→
Varför är konsekvensen av mobbning i Sverige att det är den som blir mobbad som är ”i vägen”.
När min familj bodde i Seattle i 2 år under min mellanstadieperiod så förekom det mobbning även på min amerikanska skola, men skillnaden där och skolorna jag har gått på här i Sverige, så är det den mobbade som förflyttas om problemen kvarstår.
Jag tror grunden till mycket är att, mobbningen i teorin inte är ok, men i praktiken visar skola och även föräldrar att det är ok genom att tysta se på när den utsattas föräldrar packar ihop barnets skolböcker, för att sedan aldrig mer sätta sin fot på den skolan som har jagat bort deras barn.
När jag kom hem till klass 6 så hade även 3 nya tillskott kommit till klassen som hade flyttat över till klassen för de var så utsatta på respektive tidigare skolor.
I Seattle tog det knappt 1 månad sedan hade 5 av de killar som mobbade 2 pojkar i klassen slussats ut till olika skolor i distriktet (ingen sattes i samma klass då kommunen ansåg att de missbrukat rätten att fortsätta skolgången tillsammans).
Det är skolplikt i Sverige förvisso, men när det inte finns någon konsekvens och man ej blir hemskickad, får sänkt studiebidrag p g a att man mobbar sina ”klasskompisar, så visar man att inställningen som vissa föräldrar har att ” barn är barn”, är ok.
Det är också skrämmande att en del föräldrar är inte ens medvetna om att deras barn förstör skolgången för andra elever då kontakten med skolan är för dålig och skolan informerar för lite eller inget om vad som pågår.
Ingen är så lojal som ett skrämt mobbningsoffer! Därför måste vuxna gå in och faktiskt vara vuxna!
Svar från Friends: Hej Claudia! Vi håller helt med dig. Det är alltid vuxnas ansvar att stoppa mobbning och kränkningar och det är helt fel att den som utsätts känner sig tvingad att byta skolor. Det finns lagligt stöd för att flytta den som mobbar, men tyvärr är det ofta tvärtom i praktiken. Som du skriver har även föräldrar ett stort ansvar och när vi utbildar skolpersonal och föräldrar betonar vi ansvarsbiten och vikten av samarbete mellan hem och skola.
OM ATT HANTERA RELATIONER, ENSAMHET OCH UTANFÖRSKAP.
→
Jag går i åttan och det känns som att högstadiet aldrig kommer ta slut. Jag är verkligen inte mobbad och utanför, jag har ganska många vänner i klassen och hänger med mitt gäng som består av typ 5 killar och 4 tjejer. Vi brukar ha kul osv, det är bara det att jag liksom känner mig så ensam typ varje dag FAST jag har massa kompisar. Jag är alltid med, men det känns som att ingen skulle välja mig som förstahandsval. Hela vårat ”gäng” kretsar mer eller mindre runt min ena tjejkompis, och hon är liksom allas bästis. Det är alltid hon som är i mitten, alltid hon som alla pratar om/med och hon blir aldrig avbruten när hon pratar. Och det är inte det att hon är elak för hon är världens snällaste men det är så jobbigt att allting bara handlar om henne hela tiden. Om någon skulle fråga mina kompisar vem deras bästa person var så skulle ingen välja mig. Och jag är så trött på att aldrig få prata (och när jag ändå gör det så lyssnar ingen), att ibland så tittar ingen ens på mig och att jag alltid känner mig så jävla ensam fast jag är med typ 9 kompisar hela tiden. Kommer det alltid vara såhär? Varför?
Svar från Friends: Det låter som att du befinner dig i en dubbel situation, du har personer runt omkring dig men du känner dig samtidigt mycket ensam. Utan att veta mer om situationen på din skola är det svårt för oss att ge dig konkreta råd om hur du ska agera i ditt ”gäng”. Det vi kan säga är att skolan ska vara en trygg plats att vara på för alla elever och det är skolans ansvar att se till att det är så. Det är inte meningen att man ska känna sig så ensam som du beskriver din situation. Vårt råd blir därför att prata med någon vuxen du gillar och har förtroende för. Det är viktigt att någon vuxen på skolan får veta hur situationen är i ert gäng. Kanske är det en kurator, en skolsköterska eller en lärare. Berätta om din situation och hur stämningen är i gänget. Kanske är det fler som upplever samma sak som du? Det verkar som att ni skulle vara hjälpta av att de vuxna runt omkring er går in och stöttar upp.
Svar från Sandra: Hej! Jag känner igen det där från åttan också, att man hade kompisar men ändå var så förbaskat ensam och hundra procent säker på att ingen skulle ”välja mig” om det gällde. Vi var fyra tjejer som umgicks väldigt tight under en period och jag var ofta stressad över hur det skulle gå om jag skulle göra något misstag och frysas ut, eller om de hittade på saker utan att ringa mig. Jag tror det här är en ganska naturlig del av tonåren, för man är så satans osäker på sig själv, vem man är, och då går det såklart ut över ens umgänge. Jag har ett tips till dig som jag gjorde som kanske funkar! Vi sov alla över hos mig en kväll och pratade om massor av saker som man gör mitt i natten, och då tog jag upp det här. Att jag kände mig ensam fastän vi var ett gäng, att jag kände att jag skulle bli den som blev sist vald och så vidare. Vet du vad som hände? Det visade sig att alla kände precis likadant! Alla var stressade över samma sak. Du kan inte ana hur mycket bättre dynamik och stämning i gruppen det blev efter att vi pratat med varandra. Så testa det kanske? puss.
→
Hej, Jag har ett problem. Jag har en tendens att alltid göra så som andra vill när det kommer till mitt beteende. Det är kanske inte alltid medvetet men det är alltid så. Jag beter mig så som min omgivning. Jag pratar så som min omgivning och jag tror det har att göra med att jag alltid blivit kritiserad för i princip allt hemma och inte vet hur jag ska bete mig bland människor utan tror att de kritiserar mig lika mycket det också.
Det har gått så långt att jag nu snart arton år gammal inte har en aning om vad som egentligen är jag. Jag är liksom bara ett hopkok av de människor jag umgås med och träffar ofta. Jag är ingen egen individ och jag vet inte hur jag ska bli det heller. Jag är inte någon. Och det hela är så löjligt men det gör så väldans ont i mig när det hela tiden är tal om att ”vara sig själv”. Jag vet inte vem jag är. Jag tror inte ens att jag någonsin träffat mig själv. Eller jo, kanske någon gång som liten men tidiga barndomsvänner glöms bort. Det är lite så det känns. Det känns fel.
Svar från Friends: Hej Alice! Jag tror att många känner igen sig i det som du beskriver. Det är inte lätt att veta vem man är och vi påverkas ju alla av vår omgivning. I en trygg grupp kanske vi beter oss på ett sätt och i en otrygg på ett annat, till exempel. Det är inget konstigt i att anpassa sig till en grupp, men frågan är om du gör och säger saker som du egentligen inte vill. Tänk efter vilka värderingar du har. Vad tycker du är viktigt? Vad tycker du om att göra? Vad känns inte bra att säga eller göra? Dessa frågor kan vara en liten kompass i att lära känna sig själv. Det är också viktigt att komma ihåg att det är en livslång process att lära känna sig själv och det är inget fel i sig att påverkas av sin omgivning. En hjälp i detta kan också vara att prata med någon som följt dig under lång tid. Någon i din familj kanske?
→
Fram tills gymnasiet umgicks jag i stort sett bara med ett litet tjejgäng. Jag är inte säker på om de var det med mening eller inte, men de var dåliga kompisar: t.ex. mådde jag väldigt dåligt under en period, och när jag försökte säga det till dem viftade de bara bort det. Nu i efterhand inser jag även att de förmodligen bidragit till mitt dåliga självförtroende på olika sätt, för de respekterade liksom inte mig.
Nu går jag i gymnasiet och har skaffat nya, bättre vänner. Men jag har ett problem: Jag kan inte lita på dem. Så fort jag berättar något lite hemligt för någon ångrar jag det och tror att de ska använda det emot mig, eller att de inte längre kommer att tycka om mig på grund av det. Men jag vill ju berätta saker, för jag tycker ju att vissa personer är speciella.
Hur vet jag vem jag kan lita på?
Svar från Friends: Hej! Vi på Friends vet att såna saker som du beskriver, att inte bli lyssnad på och att inte känna sig respekterad, kan sätta djupa spår och påverka en person under lång tid. Det är svårt för oss att vägleda dig i din specifika situation, eftersom att vi inte vet hur saker fungerar på din nuvarande skola i övrigt. Kanske råder det en otrygg stämning och kanske finns det fler som känner sig osäkra? Det vi med säkerhet kan säga är att skolan har ett ansvar att se till att alla elever har det bra i skolan. Eftersom att detta påverkar din situation i skolan är det viktigt att du lyfter detta med någon vuxen, en lärare du gillar, en kurator eller en skolsköterska till exempel. Det är viktigt att en vuxen får veta hur du har det, så att hen kan gå in och stötta dig. Till exempel kan de erbjuda en kontinuerlig kontakt med en kurator för att reda i vad det var som hände dig på din tidigare skola och hur du kan lära dig att lita på dina nya vänner. Du kan också vända dig till din närmaste ungdomsmottagning för att få kontakt med en kurator, om det känns bättre för dig.
→
Jag är ful. Jag är så hiskligt ful att det ibland känns surrealistiskt. Jag har sneda tänder, glasögon, frissigt hår som står åt alla håll fastän jag försöker sätta upp det. Jag kan inte le och är allmänt knubbig och har världen fulaste hållning, nästan kutrygg och inte kompenserar jag för det med mina hundrasextio centimeter heller. Jag är lite finnig och hårig och har en allmänt ful hudfärg men ska vi vara helt ärliga så bryr jag mig egentligen inte. Eller jag har lärt mig att inte göra det. Jag är smart, smartare än de flest om man ska tro på IQ-test och betyg och jag har hela tiden intalat mig att det räcker. Men det gör egentligen inte det. Jag vill inte höra att alla är vackra som de är för visserligen är det sant för de flesta men i mitt fall gick något alldeles fel när min genuppsättning bestämdes.
Jag har egentligen ingen fråga eller något. Det är bara som att jag är den fulaste människan på planeten och låtsas inte om det. Det är ett accepterat faktum. Jag har aldrig blivit mobbad eller ens retad för mitt utseende. Enstaka kommentarer får jag ibland men det gör nog de flesta. Jag är bara ful ful ful och är rädd att jag i ett samhälle där ytligheter och utseende ska reflektera insidan ska komma utanför. Och någon särskild karisma eller vacker personlighet besitter jag heller inte. Jag är helt enkelt rädd. Rädd för att vara ensam, fastän jag inte egentligen är det. Går det att förstå?
Svar från Friends: Hej Hanna! Det gör oss ledsna att läsa det du skriver om dig själv. Det är också väldigt tråkigt att så mycket I vårt samhälle kretsar kring utseende. Tyvärr är det många som känner precis som du. Därför behöver vi vara många som ifrågasätter utseendefixeringen. Varför finns det normer som säger att vissa utseenden är vackra och andra inte? Du skriver att du är duktig i skolan och har högt IQ – fokusera på det! Du har säkert massa andra bra egenskaper också.
Det är helt naturligt att vara rädd för att bli ensam fast man inte är det för tillfället. En sån rädsla finns nog hos de flesta. Att dela sina rädslor med andra brukar göra att det känns lättare. Så vi vill uppmuntra dig att prata med någon som du har förtroende för.
→
Vad ska en göra om en blev så mobbad i högstadiet att en inte kan gå vidare trots att det gått flera år sen dess? (sex år sen skolslut i nian) Om en inte kan hantera att vara i samma stadsdel som skolan låg eller får panik när det går på en högstadieklass på bussen. Om en får kväljningar varje gång någon från den gamla klassen går förbi och vissa dagar bara går åt till att gråta.
Svar från Friends: Hej! Vi träffar många människor som beskriver ungefär samma sak som du. Mobbning sätter djupa sår och det kan ta många år att bearbeta. Att prata med någon om det som har varit är en viktig del i läkandeprocessen så vi vill råda dig till att prata med någon som du har förtroende för, gärna en professionell kurator eller terapeut som kan hjälpa dig att hantera panikkänslorna. Det är viktigt att du får hjälp så att detta inte hindrar ditt liv i framtiden. Hoppas att du en dag kan gå förbi din skola och känna att mobbningen inte längre påverkar dig.
.
Translation. I’m the ambassadeur for the Swedish organisation ”Friends”, dedicated to the prevention of mobbing and bullying. Today they are answering the Q&A I had on the blog a few weeks ago.
Till hon som tycker att hon är ful: en blir inte lycklig bara för att man är snygg. Jag fick höra hela min uppväxt att jag var vacker och ändå gick jag och kände mig ful. Eftersom alla (vuxna) fokuserade på att jag var vacker blev det så oerhört viktigt för mig att jag kände att det var det enda som var intressant med mig. Att om jag inte var snygg så var jag ingenting. Och om någon annan snygg tjej kom in i rummet blev jag liksom meningslös och utbytbar. Jag mådde skit när jag var tonåring och jag har varit väldigt mycket ensam i mitt liv. Inte förrän nu när jag har accepterat mig själv som jag är och fokuserar på andra saker än mitt utseende kan jag känna mig lycklig och inte ensam längre.
Vad jag vill säga är att alla kan känna sig värdelösa och fula oavsett hur det ser ut utifrån. En tror att andra är lyckliga för att man är fast i sitt eget huvud, men det behöver inte vara så.
Sedan finns de en del som lyckas acceptera sig själva och vara snälla mot sig själva oavsett vilka förutsättningar de fötts med. Och det är det en försöka själv också, hur klyschigt det än låter. En måste vara snäll mot sig själv och förlåta sig för sina brister.
Till den som kände sig ensammast i världen fast att hon hade massa vänner. Det gjorde jag också. Precis det där med att bli sist ”vald”. Jag hanterade det på ett lite annorlunda sätt än Sandra så tänkte dela med mig ifall någon vill höra. Inget jag rekommenderar eller så men det funkade för mig helt enkelt.
Jag läste någonstans att man ska vara så som man vill att andra ska vara. Jag hade låg självkänsla och fattade inte varför någon egentligen ville vara min vän (tyckte dessutom att jag var ful). Hade alltid ångest när jag skulle ringa en kompis och fråga om hen ville göra något för jag trodde att jag skulle få hör ”nej, jag vill inte vara med dig fattar du väl”. Så jag tänkte att om inte ens jag gillar mitt sällskap så varför skulle någon annan göra det? Så jag bestämde mig för att umgås med mig själv tills jag gillade det, dvs ta ett break från mina vänner (gick fortfarande på alla lektioner i skolan). Efter några veckor (tror det var cirka 1 månad) så började jag gilla mig själv och mitt sällskap. Efteråt var det lite tungt eftersom alla slutat höra av sig eftersom jag alltid ändå sa nej, men med mitt nyvunna självförtroende så vågade jag höra av mig och fråga om jag fick vara med.
Som sagt inte något jag tror är för alla men vill bara visa att man kan hantera det på olika sätt =)
Hej,
Jag bara sitter och inser hur fina människor det finns här på Sandras blogg. Är det så att alla omtänksamma, hjälpsamma och vänliga människor i världen dras hit av Sandras charm och carpe-diem-livsstil eller finns det sådana människor lite varstans i vardagen också som man liksom aldrig träffar eller lär känna. Himla synd, alltså. Hade jag haft vänner som er allihop som kommenterar och försöker få folk att känna sig bättre till mods hade jag skattat mig lycklig. Ni är guld värda allihop. Det är så vackert.
Ville bara säga det.
Till dig som känner dig ful: jag blev så ledsen när jag läste din text. Jag minns hur jag själv kände när jag var yngre, att jag inte dög. Så mycket tid och energi som gick åt till att tycka illa om mig själv och fundera på hur jag kunde bli mindre ful. Det är sorgligt att vi lever i en kultur där utseendefixeringen inte tycks ha någon gräns. Sanningen är att de bra människorna inte bryr sig om hur du ser ut. Sök efter de här människorna, och håll hårt i dem när du hittar dem. De som skrattar åt dina skämt, och som får dig att skratta. De som frågar hur du mår och som hjälper dig när du inte orkar.
Det blir bättre. Jag lovar.
Det är väldigt intressant att läsa det här. Jag blev själv inte direkt mobbad i låg och mellanstadiet, men jag hade 0 kompisar och var allmänt betraktad som ett freak. Jag trodde inte att detta skulle påverka mitt liv alls nästan, men igår när jag fick reda på att vi skulle till min gamla skola och orientera med idrotten blev jag alldeles kall och har varit det sedan dess. Som en skrämd liten kanin. Jag vill inte. Men jag ser det som en sak jag får lära mig att hantera. Ett hinder på vägen, ett sätt att komma över något. Även om det är en liten sak.
En till sak! Har skrivit det här innan och tycker likadant nu när jag läser friends svar. Utvecklas! Det funkar inte så som ni skriver, det är naivt som attan. När jag haft det förjävligt har jag aldrig kunnat gå till skolkuratorn eller någon annan lärare, och jag har gått på många skolor, vi fick byta var 3e år. Lärarna var alltid dumma i huvudet eller helt enkelt inga att lita på. Om man sa något spreds det till de andra lärarna. Och skolkuratorn var aldrig där. I gymnasiet hade vi en skolkurator som var där, men så fort någon sa något till henne spred det sig också till de andra lärarna. Non-existing tystnadsplikt…
Så det där är återigen NAIVT tänkande! Kommer ni inte alls ihåg hur det var i grundskolan?
Personligen kan jag hur lätt som helst sätta mig in i min 14-åriga hjärna och koppla till hur det var och vad jag kände. Borde som någon annan skrev, starta upp ett egen organisation och göra slag på saken. Problemet är dock att jag har en utbildning för tillfället att ta hand om ett tag framöver.
Hej. Anledningen till att jag postar detta är för att jag bryr mig om dem som har det svårt. Och detta är något viktigt som jag tycker att du borde ta upp. Även om du inte tycker att det passar i din blogg. Tar du upp det så hjälper du oxå till 🙂
Du kan läsa mer här http://mariachen.blogg.se/2014/may/hjalp-dem-hjalpa-andra.html
Är så pepp på att få se din lägenhet? När får vi se den?
Puss på dig fina Sandra!
En kommentar till hon som börjar med ”Jag är ful.”, oj vad jag känner igen mig i det du skriver! Jag tyckte exakt likadant som dig. Jag minns när jag gick i mellanstadiet och tittade mig själv i spegeln och grät för att jag tyckte jag var så ful. Jag tyckte jag hade ful näsa, frissigt hår, mörk under ögonen, fult ansikte, bajsbruna ögon som inte ens såg snygga ut, ville ju att de skulle vara sådär rådjursögonaktiga om de nu inte skulle vara som alla andras ljusa ögonfärg (växte upp i ett område där alla var svenskar rätt igenom). Råttfärgat hår, ja you name it.
Men jag var smart i alla fall, och höll mig till det. Till mina vänner och till min hjärna.
Sedan kom gymnasiet (ja det var lika hemskt i högstadiet) och jag hade min rebell-lära-känna-mig-själv-period. Jag tyckte det var jobbigt att bara förhålla sig till min hjärna så jag kämpade med att hitta sätt att bli snyggare. Hade mycket smink, fixade håret och massa ytligheter. Tills sist hittade jag vad jag passade i, och tyckte jag faktiskt blev rätt snygg. Fick mycket manlig uppmärksamhet i alla fall, precis som jag ville. När jag blivit säkrare i mig själv och lite terapi så tonade jag ner på sminkningen (till nästan inget alls) och ja, med tiden ser man bättre och bättre ut. Eftersom jag faktiskt ser helt okej ut och får mycket kommentarer för det nu istället för hur ful jag är, som jag fick höra förr. Ja nu för tiden så har jag insett hur jäkla värdelöst det är. Jag skiter fullständigt i det, det ger mig ingenting förutom insikten i hur värdelöst det är i jämförelse med intelligens och hur stark jag faktiskt var då i den situationen, även ifall jag grät framför spegeln och trodde att ingen man någonsin skulle kunna älska mig. I all min osäkerhet och alla kommentarer om hur ful och konstig jag var så byggde jag upp en ilska och en styrka i att håller ryggen rak och kanske t.o.m säga emot ibland (det gav mig kickar i efterhand).
Men vad jag vill komma fram till är att skiiit samma, du kanske kommer göra som jag. Leta hysteriskt efter vad som är snyggt med dig, framhäva. Kämpa. Ta hjälp hos en dyr frisör, skönhetssalong, ja allt för resultat. Hitta dig själv ”ytlighetsmässigt”. Eller så kan du lika gärna skita i det och köra på. Oavsett så kommer det lösa sig, du kommer finna en trygghet i dig själv.
Vad som är viktigast är ”vad som är inuti” (i vårat fall våra hjärnor), vilket du verkligen kommer uppskatta senare i livet när du inser värdet i det! Så fortsätt bara på så löser det sig!
Massa kramar från mig.
Tillägg: Min rumskamrat (studenter) undrade vad jag sitter och skriver om och så berättade jag. Hon, som också ser bra ut och har många män kring sig, berättade att det var exakt likadant för henne. Men precis som för mig, och som det kommer vara för dig, inser man värdet i ens intelligens och hur värdelöst det är med utseende. Dock fick hon också, precis som jag, lära känna vad som passade henne utseendemässigt och på så sätt blir man snyggare i det.
Tillägg 2: Jag trodde ju aldrig någon skulle älska mig eftersom jag tyckte jag var ful. Nu i efterhand hade jag velat säga till mig själv att män som bara går efter ens utseende och inte ens egenskaper och intelligens, är verkligen inget att ha ändå. Män som själv också är smarta och som attraheras av ens intelligens är det man vill ha, tro mig.
Det här är en rätt ytlig kommentar på så sätt att det är lite fixerat till utseende, men det är vad jag själv hade velat höra när jag som tonåring tyckte jag var fulast i världen.
Det är sorgligt att se att så många människor har dåliga erfarenheter av att ha blivit illa behandlade på skola, arbetsplats osv. Kanske man kunde göra ett inlägg om vilka knep folk har tagit till för att komma ur det och så att säga samla de bästa tipsen?
För mig var det föreningar. En helt ny social gemenskap där folk samlades kring ett gemensamt intresse och det inte spelade så stor roll om man var snygg eller populär, gammal eller ung. Kanske någon annan har några andra tips?
Sofia:
Nejnejnej! Såhär: Ge inte upp något du inte kan gå en dag utan att tänka på. (Inte mina ord, tyvärr.) Du vill vara med honom. Han vet inte vad han vill. Är det rätt uppfattat? Vet han vad du vill? Om du ger upp och accepterar situationen kommer han ju inte tolka det som att du vill vara med honom, så om du vill vara med honom och vill att han ska veta, säg det! Säg det säg det säg det. Strunt i sociala kodex och försöka ”visa”, det blir så ofta missförstånd. Lycka till!
Sandra, du verkar så klok i relationer. Igår skrev han att ”vi låter bli det här nu”, när jag frågade om vi borde definiera den här relationen nu. Vi har träffats sedan nyår men har känt varandra i tre år och har gemensamma vänner. Han bor fyrtio mil bort så vi kan inte prata om det över köksbordet, även om det är vad jag allra helst vill just nu. På sistone har han inte mått så bra, så jag tror att det är en försvarsposition. Men vad gör jag för att visa att jag vill vara med honom ändå? Eller ska jag bara acceptera och lägga ned direkt?
Alltså fan detta får mig att börja gråta, precis som förra inlägget. Det är så hemskt att så otroligt många mår så jävla dåligt. Jag minns verkligen hur det var! Kommer alltid finnas något trasigt i mig från jävla högstadiet alltså. Men det finns samtidigt en integritet som vuxit fram sen dess också, att jag nu inte ser någon poäng med att ens försöka umgås med folk som behandlar mig illa. Känner mig starkare trotts det där trasiga. VAR SNÄLLA MOT VARANDRA FOLKS!
Bara för att förtydliga: Jag menar inte att jag tolkade ditt inlägg som att du har en önskan om att folk ska tycka att du är het (min utsvävning om botanikern). Min poäng är väl mest att vad som anses vackert skiftar beroende på vilket sammanhang man befinner sig i (enligt mig). Vi fokuserar nog lite väl ofta på vad som anses vackert om en ska vara typ omslagsmodell, vilket är rätt skevt.
(tack Sandra för att du svarade så mycket bättre än Friends på den frågan om tjejen som kände sig ensam)
Personen som känner sig ful: Alltså, du bad själv om att slippa klyschan ”alla är vackra”, men jag måste ändå göra ett inlägg här. Det är en sak att vara tidnings/bloggmaterial och ha ett yttre som folk i allmänhet attraheras av, men i ”verkligheten” är det ju väldigt få som har alla dessa klassiskt vackra attribut. Du skriver själv att du är smart, och t ex på universitet där jag befinner mig nu så står just smarthet väldigt högt i kurs. Alltså, en kille i min klass är bäst på botanik och höll en redovisning om det och var ganska blygsam men jag tyckte han var så vansinnigt sexig av nån anledning och han sällar sig definitivt inte till männen med breda axlar och stark käklinje och allt annat som anses ”hett”. Min poäng är att vad en person faller för är väldigt komplext och utseende betyder såklart mycket speciellt om en ska vara med på omslaget av Elle men annars får vi nog försöka pränta in i oss att alla faktiskt är vackra. I övrigt kanske det kan vara bra att prata med någon om din känsla. Det är ju fruktansvärt jobbigt att gå runt och må som du gör och kanske svårt att ta sig ur på egen hand! Håller på dig! Blev rörd av ditt inlägg för jag känner igen delar av dina känslor så väl!