Hej fina Sandra! Har för mig att du tipsade om en novellsamling en gång med små jättekorta (kärleks?)noveller. Minns jag rätt så nämnde du att en handlade om en tjej som gjort en stödgrupp för sina expojkvänner för att de saknade henne så mycket, och lite andra små historier. Men hur jag än googlar och letar så hittar jag ingenting, vet du möjligtvis vad jag pratar om? Kram

Hej,
vad gör en när en börjat träffa en kille och börjat gilla honom och när det efter ett tag kommer fram att han inte har gjort slut med sin tjej som han sagt utan att de bara har en paus och att det egentligen inte var tillåtet att träffa andra under den här tiden men att han säger att han gillar en och hoppas att en kan förlåta honom för att han ljugit och att han vill vara med en? Förlåter man honom eller går man vidare för att han är ett svin som inte sagt sanningen trots att en tycker att han var typ världens finaste innan detta kom fram?

Sandra, jag vet att du inte är någon relationsexpert men jag tänker att du haft fler förhållanden än jag och mer livserfarenhet så här kommer en fråga om kärlek:
Jag har varit tillsammans med en kille i två år men har sedan ett tag tillbaka funderat på om vi kommer hålla. Han är inte den som överöser en med komplimanger eller kommer oförberett och pussar en i hela ansiktet, vilket i sig inte är något dåligt men jag tror att jag har ett behov att få bekräftelse på att han är kär i mig eftersom jag börjat märka att jag kan ifrågasätta om han verkligen är kär. Jag är dessutom den som gärna ger många komplimanger och överöser med pussar, vilket gör det lite jobbigt att han inte gör det tillbaka. Vi har pratat om det här och jag vet att han är kär i mig och försöker bli bättre på uppmärksamhets-grejen men ändå kan jag ibland undra om ”jag är mer kär i honom än han i mig”. Tror du att det går att få att funka eller är vi för olika och behöver olika saker? Han har ju tusen andra underbara egenskaper och även om jag funderat på att göra slut så går jag nästan sönder av bara tanken…

Hei! Digger deg og bloggen din. Jeg trenger litt råd. Eksen min og jeg gjorde det slutt i fjor vår etter tre og et halvt år, et veldig fredelig brudd som vi begge kom fram til over en flaske vin. Jeg er fornøyd med avgjørelsen vi tok, og selv om det var trist og det tok litt tid er jeg nå over han og oss. Det tok et halvt år før jeg kysset noen andre, og jeg har etter det møtt flere søte og snille gutter. Men jeg føler ingenting. INGENTING. Og jeg synes det er så leit, fordi jeg har så lyst å bli forelsket. Men uansett hvor snill og søt en gutt er, og hvor fint det er der og da, og uansett hvor interessert han er i meg, så har jeg enda ikke møtt noen jeg vil fortsette å henge med videre. Jeg er en 25-åring som alltid har vært en håpløs romantiker, men er nå en fortvilt romantiker – og selv om det høres veldig dramatisk ut så har jeg i det siste lurt på om jeg er i stand til å bli føle noe og bli forelsket igjen. Dette gjør meg svært trist, og jeg tror jeg rett og slett trenger å høre at det kommer til å skje. For det vil skje, sant?

P-DATOR P-DATOR P-DATOR!!!!

JAG SÄGER BARA P-DATOR!

Jag har en fantastiskt liten p-dator som heter Pearly som har en supernogrann temp som man mäter temperaturen i munnen varje morgon innan man gått upp ur sängen. Pearly signalerar sedan rött eller grönt. När det är grönt är det bara att ligga på och se glad ut, är det rött så får man använda kondom eller leka på andra sätt. Detta är JÄTTESÄKERT om man använder den rätt. 99% säkerhet. Den är lite dyr i inköp, 4000kr i Sverige, 2000kr i USA, men såååå värt. Har superkoll på min cykel nu, slipper hormoner och kan planera om jag vill bli gravid eller ej. Varför detta inte är stort är för att det inte är sjukvården som producerar detta, inget gigantiskt läkemedlesbolag som tjänar massa pengar utan detta är ett tyskt teknikföretag som producerar.

KOLLA IN! http://www.naturafemme.se/preventivmedel/pearly-p-dator-583064

MÅSTE BARA : NÄ, du borde inte skriva att du kör utan skydd, genom att avbryta! Eller jo, klart du ska skriva som det är och som du vill, men du bör vara medveten om att många av dina läsare är unga och när en är ung och menstruerar finns ingen säker tid i månaden, en kan verkligen bli med barn när som helst. Och penisar utlöser droppar sperma som försats som inte ens märks. En droppe är hur många spermier som helst och det behövs EN för att bli med barn!!! Vill bara lägga till det liksom, inte som att jag hatar på dig, och jag vet inte hur detta med säkra veckor och så funkar när en är typ 30 eftersom det är 10 år äldre än jag är själv, men när en är kring 20 och så, så kan en bli med barn alla veckor. Dessutom kan spermier överleva flera dagar inuti slidan osv.
Ville bara säga det och så ifall jag hjälper nån!
Tycker också hormonella preventivmedel är dumma och orättvisa (även om det räddar mig från att dö en gång i månaden), finns ju då dock hormonfria spiraler om en inte vill ha en liten bebis!

Till Pamela och Lisa M och er andra med svår mensvärk. Att ha så ont att man svimmar och kräks av mens är inte normalt. Gissningsvis har ni sjukdomen endometrios, en sjukdom som ca 10% av alla kvinnor har, många utan att veta om det. I varje menscykel så byggs livmoderslemhinnan upp för att ett befruktat ägg kan fästa. Om ingen befruktning sker så stöts denna slemhinna (endometriet) ut och det är det som är mens. Om man har endometrios så hamnar slemhinnan på fel ställen, den kan fästa på äggledarna, tarmen och andra ställen. Det finns fall med kvinnor som har haft endometrios till och med i lungorna.

När det blir på det här sättet kan man inte göra sig av med slemhinnan vid mens, utan den kapslas in, blir till ärrvävnad, kan orsaka cystor och göra att inre organ växer ihop. Endometrios är en kronisk sjukdom som det inte finns något botemedel mot. Det finns mediciner som lindrar, framförallt hormonella. Men när endometriosen har växt till sig kommer den inte att försvinna av sig själv. Man kan ta bort det med operation eller försöka med mediciner.

Och nu till min poäng. Om ni har endometrios så kommer varje vanlig menscykel att bygga på endometrioshärdarna. Smärtorna kommer att bli värre, kanske kommer ni att få svårt att skaffa barn, kanske blir ni tvungna att ta väldigt starka mediciner resten av livet. Genom att använda hormonella läkemedel kan ni förhindra att det växer till sig. Jag var utan medicin mot min endometrios i mer än 10 år, och idag är jag strax över 30, ofrivilligt barnlös, med ett gäng operationer och medicinska behandlingar bakom mig.

Jag säger inte att det behöver bli såhär för er, men sök hjälp och gör en utredning så kan ni få svar om ni har sjukdomen och påbörja behandling snarast.

Hej Sandra! Jag har börjat på kvinnofolkhögskolan i gbg. Alla i klassen är så tysta, rädda för att sticka ut. Känner mig så ensam bland alla tysta klasskamrater som är rädda för att yttra sig och sticka ut. När det är blandade kön dvs. killar i klassen på andra skolor jag gått på så har ja inte haft problem.. men den här skolan går det bara tjejer. Så jobbigt att det är så konstig stämning. Jag försöker vara mig själv men då sticker jag ut och folk svarar mig inte. Så här brukar jag aldrig känna annars. Varför blir det sådan stämning med bara tjejer i en grupp? Hatar att känna mig ensam.

kan inte tipsa nog om hormonspiral!!! har testat allt: p-piller, p-plåster, p-ring men inget har funkat för mig, har fått helt sjuka humörsvängningar men har sån sjuk mensvärk att jag verkligen behöver ha någon form av hormonella preventivmedel. nu har jag haft min spiral i ett par månader och har inte märkt något alls förutom större bröst å lite dålig hud i början!

TILL ANNA KOLLA HIT! Jag vet många som gjort liknande grejer. Nu är det gjort och om det känns jobbigt så tycker jag att du ska tillåta dig själv att känna så, för om det känns fel så känns det fel. MEN du är INTE billig och äcklig och hemsk. OCH jag skulle vilja säga tvärtom när du nu varit med om en jobbig upplevelse som denna – så tror jag att du snarare kommer kunna finna styrkan att säga nej eller låta bli att göra något som du inte alls är sugen på eftersom du vet hur jobbigt det varit efteråt. OCH det tror jag kan vara en tröst. Jag tror du är en smart kvinnis som kommer kunna ta med dig denna grejen och upplevelsen vidare i livet och mest bara utvecklas av det? Før oavsett vad det är en gjort som en ångrar massor, så brukar en lära sig av det. och var inte så hård mot dig själv – var snäll! och att prata med någon kurator eller psykolog är också en skitbra grej – som att gå till gymmet fast før hjärnan!

På tal om hudfärgad bh, kolla vad bra: http://www.buzzfeed.com/juliegerstein/this-lingerie-brand-is-redefining-the-word-nude#3rz5r8e

reagerar lite på att du säger i denna pod att du aldrig haft ätstörningar, fast du skrivit ett långt inlägg om det tidigare?

Till alla som inte gillar P-piller och efterfrågar ett liknande piller till killar, läs det här: http://www.etc.se/reportage/p-piller-en-kvinnosak

SÅÅÅ INTRESSANT TEXT om hur forskare i princip har en lösning på manligt p-piller, men aldrig får stöd nog för att genomföra det. Förändring nu tack!!

hellu! När du åkte till danmark vad hur gjorde du en sån där personlig google maps grej? *förstod inte exakt* men det lät bra

Hej Sandra, ville bara att du skulle veta att jag och 6 andra tjejer träffades i dag på picknick i Tantoparken där det var någon festival efter att ha mailat med varandra (tackvare ditt inlägg). Vi satt i 3 timmar och lyssnade på musiken, skrattade, diskuterade gymnasium, politik, serier mm och åt vindruvor. Ville tacka DIG för mina 6 nya awsome vänner. puss och kram

hej ! jag minns att du skrev om dom olika redskapen du använde för att skriva din bok (andra program än word etc), hittar ej det inlägget, skulle du kunna länka till det?
J

Hej Sandra! Jag älskar din blogg och du verkar vara en så fin person, både på insidan och utsidan. Jag skulle behöva lite råd och så, för jag vet inte riktigt var jag ska vända mig. Jag har precis flyttat 44 mil för att bo närmre min pojkvän sen nio månader tillbaka. Jag älskar honom och han är underbar, så att inte flytta är inte ett alternativ. Det som är är att jag finner den här omställningen väldigt tuff och jag kommer ofta på mig själv med att vara väldigt ledsen. Jag flyttade hemifrån när jag var 15 (är 19 nu), så det är inte det att jag inte är van med att bo ensam. Jag trivdes inte heller på stället jag bodde tidigare, så det är inte att jag saknar min gamla hemstad. Vad ska jag göra? Jag klickar inte direkt med folket i min klass vid universitetet, och alla människor jag känner här är min pojkväns vänner. Att fråga någon av dem om de vill umgås skulle bara kännas stelt. Är det här normalt? Kommer det bli bättre? Hur och var skaffar jag nya vänner? Jag har funderat på att gå på F!:s lokala partilokal, men det är så läskigt… Det blir istället att jag pratar med min mamma och sen gråter för att jag saknar henne och känner mig ensam. Jag vill inte ha det så här, jag skulle vara otroligt tacksam för ett svar! Tack så länge, speciellt för en riktigt bra blogg! <3

Till – (m.fl.)
Du skrev att du inte vet hur Sandra tänker kring barn, och andra skrev att de känner folk som blivit till genom avbrutet. Ja, ok, det är ju tråkigt att behöva göra abort om en tycker att det känns jobbigt, men jag önskar verkligen att folk kunde sluta antyda att abort är dåligt. De som fick barn som blev till när de använde sig av avbrutna samlag fick det för att de VALDE att skaffa barn, snarare än att göra abort. Sluta skuldbelägga kvinnor som gör abort!

Anonym4, jag och min kille har precis som du kört med kondom i typ fem år och har fantastiskt sex. Jag håller med om att folk höjer på ögonbrynen när man berättar det men jag brukar tjata på om hur bra det är. Med mitt ex körde vi en del avbrutet men tycker det är mycket ”omysigare” (men framförallt osäkert) eller vad man ska säga än den lilla process kondomen tar. En annan grej min kille brukar säga är att han kan ha sex längre med kondom, vilket ju är nice 😉

Så prata på om världens bästa preventivmedel!!!

Min mamma blev till genom avbrutet! Och jag känner även en person vars son kom till så. Vill bara säga det, en ska göra som en känner för men det är bra att veta att det finns en verklig risk för graviditet då mannen kan komma lite innan själva ”slutklämmen”. Kvinnors kroppar kan även skicka iväg ägg spontant om den har lust.

Jag vågar sällan prata om det här då jag mötts av en del skepsism från dom vänner jag berättat detta för men jag och min pojkvän sen c.a. 5 år har använt kondom genom hela vårt förhållande. Dels för att det är säkert och dels för att varken han eller jag velat att jag ska stoppa i mig konstiga saker. Dock är vårat sexliv sjukt passionerat och har mer eller mindre alltid varit under dessa 5 år. Den lilla stunden som den ska på behöver inte alls innebära att det hela klingar av om en är van!

Det är ju såklart individuellt men jag hör verkligen aldrig om några par som kör det alternativet.

Är 30 och har kört på avbrutet samlag i typ 10 år. Känner min kropp skitbra sedan jag slutade med hormoner och vet exakt när jag har ägglossning och riskerar att bli gravid (men då är jag extremt regelbunden också). Har fungerat hittills och oavsett så skulle jag hellre göra en abort än trycka i mig själv hormoner. Hela min tonårstid gick typ förlorad pga p-piller och minipiller och fattade inte ens vad dessa gjorde med mig förrän jag slutade vid 20. Tycker det är helt sjukt hur lättvindligt hormoner skrivs ut till unga tjejer.

Ett annat hett tips som typ INGEN verkar prata om är silikonpessar. Inte provat det själv men hört från flera vänner att det ska vara grymt (och safe!). Kan sitta i hela tiden (tar ut och rengör bara) så inget en behöver stoppa in ”när det är dags” liksom 🙂

Måste påminna alla unga tjejer om pessaret som är världens äldsta preventivmedel. Helt utan hormoner precis som kopparspiralen fast man tar ut den själv och sätter in den innan man har sex. Funkar som en kvinnlig kondom kan man säga fast man kan ha i den i ca 2 dygn och det blir inget avbrott för att fixa med den.
Jag och min pojkvän har kört med pessar i 6 månader nu och är helnöjda. Ibland använder vi kondom pga inte så lätt att ha ”spontansex” med pessar men annars är det toppen!
Det jag tycker är den stora fördelen med pessar om man jämför med kopparspiralen är att med spiral så gör kopparn så att man inte blir gravid. (Som jag fattat det). Men med pessaret (som bara är silikon) så samlas sperman upp i pessaret.

TIPS TIPS, alla unga tjejer. Läs på om pessar och ring till närmsta kvinnohälsovård eller ungdomsmottagning!

Till Anna. Jag fattar absolut vad du menar, du kan inte vara den enda som varit med om det här och känt så efteråt. Jag önskar att jag visste vad jag ska skriva för att få dig att må bättre, för att känna sig äcklig är så himla hemskt och jobbigt och energikrävande. Särskilt när man har gjort något som var helt tvärtemot vad magen sa, då blir man ju också arg på sig själv och får ångest och ja, du vet. Men alltså, jag tycker inte du ska känna dig äcklig, för det är du inte! Ibland händer sånt där för man vill ju som du säger inte ”vara tråkig” eller sur eller jobbig eller vad som helst, och eftersom du, som det verkar på det du skrev om dina tonår typ, inte varit särskilt ”vild” innan så är det klart att det här känns massa! Alltså åh, konstig kommentar du får av mig alltså, jag vill egentligen mest få fram att du absolut inte är äcklig eller billig (att det ens är ett uttryck..?) (hatar det), och att shit happens och det kommer kännas bättre med tiden. Fortsätt festa! Prata med din kompis eller för all del med en psykolog, tänk vad skönt, få prata av sig, och liksom bara om sig själv:) hoppas du mår bättre snart:)

Jag blev gravid när jag körde med avbrutna samlag och ”säkra perioder”, och gjorde en abort som 16-åring. Nu är du ju äldre än 16 och jag vet inte alls, och har inte att göra med hur du och din partner tänker kring barn, men snälla, chansa inte om ni inte vet att ni vill ha ungar.

Sandra eller någon annan smart människa: jag behöver lite tips!

Jag har en kille om jag dejtar/ligger med och har gjort det nu i cirka tre månader. Detta är lite snärjigt och bakvänt, men jag ska försök sammanfatta det kort. Vi fattade för kanske tre och en halv månad sen att vi tyckte om varandra. Det var lite problematiskt eftersom vi båda då hade andra relationer. Hursomhelst ledde det till att vi rätt fort gjorde slut med våra dåvarande partners. När vi sen var singlar båda två kom vi på att ”bara dårar rusar in” och att vi nog skulle ”ta det som det kom”, ”vänta och se” och allt det där. Vi ville inte bli varandras rebounds och dessutom jobbar vi ihop, så vi ville inte bli ihop bara sådär, eftersom vår jobbsituation måste funka också. I alla fall, nu har det gått typ tre månader och allt flyter på väldigt bra (tycker jag), och jag tror jag är kär i honom. Kanske skulle jag vilja kunna kalla honom min pojkvän nu, vet inte riktigt egentligen, men jag vill i alla fall gärna veta vad han känner för mig och så… och liksom ja… vad vi håller på med. Men det känns som om jag har glömt hur man pratar om sånt. Hur ska jag ta upp samtalet om ”vad vi är”?

Pamela: Jag förstår precis vad du menar. Jag själv är väldigt plikttrogen som människa och när jag är tvungen att vara hemma på grund av min mens blir jag förbannad över att jag ska behöva ha det som jag har det men samtidigt har alla det olika. Min gynekolog är forskare och har skrivit en bok om mens där han även har gjort en undersökning om att var tredje kvinna är tvungen att vara hemma de första dagarna vid sin menstruation. När jag läste boken och fick reda på det blev jag så glad över det faktum att jag inte är ensam.

Och det är inte ’bara’ mens. Många av oss mår förjävligt vilket vi inte kan hjälpa. Så känn inte att det bara är mens för det kan vara fan så jobbigt ändå!

Pamela: jag har galen mens. visserligen i en pedantisk 28 dagarscykel där störtfloden börjar på onsdag eftermiddag och är slut på måndag förmiddag men herregud så hemskt det är. jag har värk i tuttar, mage, lår och ryggslut, smärta som i jag-kan-inte-röra-mig altså. på alla ställen. samt sinnessjuk humörsvägning, den går käpprätt rakt neråt och allt jag kan göra är att ligga nerbäddad i sängen och gråta- seriöst har jag legat i fosterställning i sängen i 5 dagar i sträck och gråtit ögonen röda och när mamma eller Megs (min bästis) har frågat vad som är fel hulkar jag bara fram ”in-gen-tiiiiiiiing” sen på den sjätte dagen är det som att man switchar en knapp och jag är mig själv igen. om än utmattad.
jag kom till en punkt när jag helt enkelt inte orkade mer, och fick p-piller för det (jag var femton när jag fick pillrena, trionetta) och dom hjälpte, humörsvängningen blev bättre och värken blev lättareoch för ett och ett halvt år sen när jag skulle förnya receptet (för tionde gången, jag är 26 nu en gång hade jag uppehåll i tre månader ”för att se om saker och ting förändrats”- det hade dom inte) så sa barnmorskan som jag aldrig träffat förut ”men VEM har gett dig dom här? är man så tjock som du är så ska man INTE äta dom här.” (jag är inte SÅ tjock. jag ser väl ut typ som bridget jones.)”fast jag har ju ätit dom i tio år” ”ja, ioförsig så ökar ju blodproppsrisken mest dom första tre månaderna. men. nej.” så sa hon inte mer utan skrev ut cerazette. hon sa nått om att det är viktigt att man tar cerazette på pricken samma tid varje dag annars är skyddet inte det samma, då sa jag att jag äter ju inte p-piller för skyddet utan för humörsvängningarna och smärtans skull. ”ja mot det kommer ju inte dom här hjälpa, men det här är vad du får av mej i alla fall.” jävla subba tänkte jag och kokade när jag gick därifrån. men plockade ändå ut pillrena och började käka dom, trots alla skräckhistorier jag hört om cerazette. dom är himmelriket. nu har jag käkat dom i ett och ett halvt år. jag tar dom mellan åtta och tolv på kvällen varje dag, inte så på pricken altså och har haft svaga mellanblödningar utan smärta en gång i fyra dagar. en annan gång glömde jag helt bort att ta en kväll och tog på morgonen men då fick jag störtflod och humöret dök ner i nån underjordisk flod i tre dagar. men bortsett från det så har cerazette ”gett mig livskvalite” som aftonbladet skulle ha uttryckt det.

Lisa m. Okej, jag tycker bara att det känns så dumt och onödigt att jag ska behöva missa två dagar i månaden från skolan och jobb bara för att jag har mensvärk. Det blir väldigt många sjukdagar på ett år. Dessutom är jag en sån där människa som mår bra av att vara gång med saker som skola och jobb. Jag börjar klättra på väggarna och känner mig som världens sämsta människa av att stanna hemma för att jag ”bara” har lite mensvärk. Humörsvängningar har jag haft hela livet, långt innan jag började med p-piller. Vet väl inte riktigt hur ett liv utan humörsvängningar skulle se ut. Men som sagt, det beror inte på p-pillrerna utan pga av min psykiska ohälsa.(Som började när jag var 13 år, p-piller började jag med som 21-åring.)

Linnea: Jag tänker lite som du. Jag gillar inte att trycka i mig en massa hormoner, men jag mår faktiskt ännu sämre om jag inte gör det. Då vet jag aldrig när mensen kommer och det gör mig stressad. För min mens har sitt egna lilla liv och kommer och går lite som den vill. Sen blöder jag så mkt mer utan p-piller. Då måste jag byta tampong ofta + ha en binda till. Det är så tröttsamt. Och mensvärken, fy sjutton. Jag vill inte ha ett liv där mensvärk styr mitt liv var fjärde vecka. Jag känner att jag fungerar bättre med p-piller än utan. Men visst, det är lite som att välja mellan pest eller kolera.

Nu har jag gått och tumlat med det här själv för länge och vågar inte prata med mina kompisar om det så det kanske är någon her som har en klok tanke…
Jag har i sommar försökt vara lite mera ”care free” och rolig eftersom jag kände att jag hade varit för feg och tråkig för länge (är typ 30 och har varit så himla förnuftig alla mina ”ungdomsår” så det var typ dax). Problemet är bara att jag nu har stått i två situationer där jag känner att jag har gått långt över mina egna gränser och jag har nästan blivit lite rädd för att gå ut och festa nu. Grejen är att min kompis som också brukar vara lugn har gjort slut med sin kille tidigare i år och vi har nog sporrat varandra lite. Tidigare när vi två har varit ute har det alltid blivit lugna trevliga ”vi tar ett glas vin och går hem lite efter midnatt” kvällar och vi har nog båda känt att det inte riktigt var någon av oss som liksom kickade igång festen så att säga, eller jag har i alla fall känt att det nog var lite tråkigt att vara ute med mig. I början av sommaren var vi ute och sent på kvällen hade vi sett att en kille verkade vilja prata med min kompis så när han kommer över går jag bort lite för mig själv så dom kan prata, nu händer bara det att jag blir faktisk ledsen av att det känns som att det är ”the story of my life” – mina kompisar är skitsnygga och trevliga och blir raggade på och jag står och är hon som håller koll på alla. Så jag tänkte fan nej – jag vägrar vara den tjejen i kväll! Och eftersom jag hade sett en gullig kille tidigare på kvällen gick jag upp till honom och vi fall i snack på en gång. Vi gick vidare och jag var ganska full, så det slutar med att jag tänker ”hon kommer ändå gå hem med den andra killen, jag vill inte vara den som går hem ensam” så jag går hem med den här killen. Mitt första one night stand någonsin! På vägen på morgonen ångrar jag mig lite men tänker ändå att det var liksom ok och det var trevligt och behöver inte vara mere än det, känner att jag är vuxen nog till att göra sånt. Min kompis har också legat med killen hon träffade och det är inte heller en som hon har tänkt sig att se igen så vi är liksom på ”samma nivå” och det gör att det känns mer ok det jag har gjort… Konstigt men sant…
Nu i slutet av sommaren händer något annat som är mycket värre. Vi är ute igen. Vi träffar två killar som vi tycker är trevliga men som jag på en gång vet att jag inte är intresserade i. Sist på natten vill dom gärna att vi ska gå ner på stranden tillsammans och jag har egentligen inte lust, så när vi går på toa frågar jag min kompis om hon är intresserad i ”hennes” kille – hon säger nej, verkligen inte! Så jag tänker, ok vi kan gå ner på stranden och prata – men eftersom hon inte är intresserad så kommer vi ju hela tiden att vara fyra och då händer ingenting… Men jag vet trots allt att det är det killarna har i tankarna och tanken om att ”det här är inte så jävla smart” slår mig, men jag ignorerar den. Vi sitter länge och pratar alla fyra och bestämmer oss för att bada – vi är fulla och medan vi går ner till vattnet så går min kompis och hennes kille lite längre bort bakom några klippor. Jag vill inte hoppa i vattnet utan henne så jag går efter fastän jag fattar vad dom gör och ”min” kille vill att jag ska stanna hos honom och kramas och har sig. När jag ser min kompis stå och hångla med killen blir jag igen kanske lite trotsig eller sur eller jag vet inte – avundsjuk kanske!? Så jag går tillbaka (tänker att jag ju nog inte ska störa dom) och när killen vill hångla låter jag honom. När han vill ha mig ut i vattnet är jag med på det och det slutar med att vi typ har sex vattnet fastän jag egentligen inte har lust, jag tänker bara att fan vilken ”kill joy” jag är om jag ska dra med mig henne härifrån och jag vägrar sitta och vänta och rulla tummarna medan hon har sex på klipporna. Jag tänker att det gör väl ingenting och det är väl en del av att vara ung och annat idiotiskt. När vi sen går hem berättar hon att hon inte har gjort något med killen – dom har hånglat men that’s it. Och jag fattar inte vad som händer med mig för jag mår helt plötsligt sjukt dåligt. Att hon inte har gjort något gör att jag känner mig såååå jävla billig och äcklig och hemsk. Jag hade ju inte ens lust. Jag gjorde det för att jag kände att ”nu jävlar ska inte jag vara den tråkiga idioten som stör sin kompis som hånglar med en snygg kille” Jag fattar ju att det inte på något sätt är hennes fel men jag känner mig typ förrådd. Jag ville inte ens med ut på stranden, jag visste ju vad som skulle hända och jag hade inte lust. Och det gör att händelsen från tidigare i somras också kommer upp och jag känner mer och mer att jag gjorde det för att typ ”vara lika häftig/omtyckt/populär/åtråvärd” som hon. Jag fattar inte att jag inte vågade säga nej när vi gick ner på stranden och att jag inte vågade störa henne när hon stod och hånglade med killen för jag visste ju att jag inte ville vara ensam med den andra. Det känns som om något har gått sönder i mig efter den här sommaren. Och det kan hända att det låter barnsligt eller idiotiskt eller något annat i den stil, men jag vågar inte lita på mig själv längre – jag litar inte på att jag kan säga nej till killar och ännu värre till kompisar, och hur fan tar man sig ur det!? Överväger faktiskt att söka psykolog för det här… känns som att det måste ju vara något fel på mig som uppför mig såhär… 🙁 Usch, svårt att skriva det här utan att känna att jag typ vill dra av mig skinnet över hur äcklig jag känner mig! 🙁 Någon som har råd? Någon som överhuvudtaget förstår vad jag pratar om eller är det bara jag som är världens största idiot?

Alltså. Är så jäkla kär i en kille, kär på riktigt har jag precis insett efter att ha bortförklarat det som en cruch flera månader. Kär som jag aldrig varit förut och det vore ju fantastiskt om han kunde vara lite kär tillbaka men så är helt enkelt inte fallet. Han tycker inte om mig som mer än en vän och det vet jag verkligen. Däremot verkar han tycka om min kompis som i sin tur tycker om någon annan som inte vill ha henne men jag går ändå runt och är rädd hela tiden att de två ska bli något för jag skulle fucking inte klara det. Kan inte hålla mig borta från honom för när vi träffas blir jag så jäkla lycklig och han är världens finaste person och jag anstränger mig så att koppla bort känslorna och uppskatta honom som en kompis men fan kan inte tänka på något annat än att jag bara vill vara nära honom konstant. Försöker att inte tänka på honom, försöker att hångla med någon som verkar härlig, ligger med någon som jag vet tycker om mig för att få ett substitut på närhet men inget fungerar. Det här blev mycket längre än vad jag tänkte men behöver bara ett svar från någon. Hur fan kommer jag över honom eller i de bästa av världar, vad ska jag göra för att få honom. Tänker att ni är världens bästa peppigaste gäng så hoppas på något. Puss

Ursäkta men gud vad dumt, det kan ju komma sperma 1 sekund efter att man börjat ligga även om han inte kommer förrän efter 30 minuter. Typ lika stor chans att bli gravid som att inte avbryta samlaget allt. Dömer inte dig men har förstått att så många kör på det så TIPS till alla därute, avbrutet samlag är inte ett dugg säkert!

Pamela: Hade samma problem som du i flera år. Kräktes av smärtorna och kunde inte leva ett normalt liv under de första två-tre mensdagarna. När jag var yngre kunde jag svimma av att jag hade så ont. Men i 20-årsåldern träffade jag en kille och började äta Neovletta. Förutom att menssmärtorna förbättrades avsevärt så fick jag en bättre balans i mina hormonnivåer. Blev av med riktigt jobbig PMS som gjorde mig till en deppig/arg ragata och nu blöder jag inte längre floder som jag brukade. Jag tror att det här med p-piller är så himla individuellt. Har under längre perioder slutat med pillrena för att se hur kroppen skulle reagera, men smärtorna och PMS:en kommer alltid tillbaka och jag fick ångest varje månad över att veta vad som väntade. Så länge jag inte planerar att skaffa några barn kommer jag att fortsätta äta p-piller för att jag mår bäst då. Man kan ju inte veta hur kroppen reagerar innan man provar något och i mitt fall fungerar jag bäst när jag äter p-piller.

Till alla som inte gillar hormoner men som inte vill köra på avbrutet/kondom:

Hej Sandra! Har du några tips när man har tröttnat på att ens kompisar alltid är så tråkiga och aldrig vill göra något och det alltid är en själv som tar ALLA initiativ till att träffas, hänga osv. När man inte har svårt att få kontakt med andra människor men inte är på planet ”ringa och bestämma fika, barrunda, vadsomhelst” med så många andra än tråkkompisarna??

Pamela: Jag har precis samma problem som du men jag tänker aldrig någonsin äta hormoner för jag vet hur min kropp reagerar. Däremot äter jag stark receptfri medicin och virar en varm halsduk runt magen samt smörjer in magen med tigerbalsam och värmer min vetekudde. Jag kan inte gå till skolan eller arbetet de första dagarna men smärtan lindras. Jag kräks om jag överanstränger mig så jag försöker ta det lugnt men jag försöker också promenera runt lite för att få sammandragningarna att släppa så det inte känns som någon skär sönder min livmoder. Jag blöder alldeles för mycket men jag har lärt mig att acceptera det för jag vill försöka att inte blanda in mina hormoner när jag ändå fick min mens så sent och den var oregelbunden en väldigt lång tid.

De här tabletterna hjälper inte mot värken men håller ordning på humöret så om du lider av svåra humörsvängningar be din läkare skriva ut Pyridoxin för dig. De gör verkligen under!

Where is the line between love and simple friends?
where is the line med the majority says. vad anser du?
jag låg i hons soffa, han låg på mig, det fanns inte några cm mellan oss längre, han gav mig blicken som sa ”jag vill ha dig”, och krossade totalt mitt hjärta. varför då?

är sjutton. är olyckligt kär i en kille som har fina breda axlar, precis perfekta bruna ögon, fint hår och finnar. det har gått upp och ner mellan oss i snart två år. jag vill kunna stå i mitt tonårs-rum och skriksjunga since you been gone med kelly clarkson. hur långt tid kommer det ta?

Tänkte bara berätta att en av mina ungar blev till genom ”avbrutet” sex… Så ni vet!

Sandra!! Om du börjar med killfredag igen så borde du verkligen kolla upp jack kilmer!!! Säger ba mmmmhh

Hej Sandra och alla andra därute.
Som Pam (fint namn btw) skriver är jag en av de där tjejerna som måste ha p-piller för att överleva mensen. Jag har sjuk mensvärk och har provat en mängd olika smärtstillande för det, både receptfria och receptbelagda, riktigt starka saker. Men inget funkar. Jag har sån mensvärk att den stör mitt liv. Att gå till skolan eller jobbet vid mens är otänkbart. Jag har kräkts av smärta vid mens. Sen har jag en sån där mens som kommer och går lite som den vill, trots att jag är 26. Nån månad kan jag ha den två, tre ggr och ibland är den sen. Sen blöder jag ganska mycket också. För tre år sen ungefär började jag med Neovletta. Mensen kommer när den ska, jag blöder mycket, mycket mindre. Jag har fortfarande mensvärk men nu klarar jag av att gå till skolan och jobb. Visst är jag inget större fan av att trycka i mig hormoner, men det känns som att jag inte har mycket till val, eller? Är det nån där ute som är i samma sits som jag eller har några råd?

Tycker att frågan om hudfärgad bh var hemskt idiotisk. Att orka slänga sig med begrepp som vithetsnorm i ett sådant läge alltså, jag blir SÅ less, fy för att försöka mjölka rasism ur precis allting till på det sättet och leta anledningar att känna sig kränkt. Löjligt, när en hudfärgad bh är en HUDfärgad jäkla bh, oavsett specifik hudfärg.

Tycker det här är ett så himla bra system att svara på kommentarer på! Himla smidigt.

Hej Sandra.

Jag blev dumpad innan jul 2013. Va brutalt ledsen hela våren, tills jag en dag bestämde att nu var de dags att sluta gråta, och det är ok att träffa någon annan. Jag träffade någon annan. En snäll snygg rolig sådan.
Under sommaren skrev vi, och träffades lite sporadiskt. Vi åkte båda iväg på varsitt håll i Sverige och sågs inte på ca 1 månad. De dog ut lite.
Jag påpekade det för honom och frågade va vi höll på med, och då berättade han att även han blivit dumpad nyss och att den där månaden utan varandra gjorde att även han kände att de dog lite liksom. Han visste inte vad han ville riktigt, och vi sa att vi skulle ses närmare framåt hösten istället när han kommit tillrätta i livet mer.

Men nu till mitt lilla ”dilemma”:
I perioder blir han väldigt ”kort” emot mig på sms. Han är en sån som oftast skickar bilder, emojis och svarar på allt en skriver, även om en skriver ett ord. Så när en sån person blir kort emot en så tycker en ju att det är lite konstigt. Han va väldigt kort emot mig innan jag frågade honom vad vi höll på med, och efter det så blev han sig själv igen och frågade bara en vecka efter när vi skulle ses osv.

När han blir kort emot mig får jag panik. Känner att jag VERKLIGEN vill va med honom. Men det konstiga är när han väl är sig själv igen, skickar bilder, skriver långa sms och skickar emojis, så blir det liksom för mycket det med och jag får panik pga det också. VARFÖR ÄR DET SÅ? Att jag typ skulle kunna strunta i honom när han överbekräftar mig, men när han inte gör det så klättrar jag på väggarna? Gillar jag ens honom???

Jävla skithjärna.

Håller verkligen med om svaret på första frågan.

Hej Sandra. Du får så himla många kommentarer om detta men jag måste måste måste få ditt råd. Jag är så fruktansvärt kär i en kille i min klass. I början var jag bara förälskad men nu älskar jag honom. Vi är nära vänner, o umgås i samma kretsar o så. Grejen är att jag tror inte att han ser mig som nån han skulle kunna bli kär i. Ska jag erkänna hur mycket jag älskar honom och leva med stelheten o ångesten i 1,5 år tills vi tar studenten? Eller härda ut och gå sönder lite varje dag?

Josefin: vad spelar det för roll om personen har brister? jag vill ha alla brister han har. när man bara dör. varje dag.
i uppförsbacken, i badkaret. klockan 4 på morgonen.
för man tänker på honom.
och drömmer om honom.
trots att han inte finns i ens liv.
och man vågar inte veta, för om det stod något, om han sa något om en tjej skulle jag inte orka

Hej Sandra! Mitt liv består liksom bara av skola och att sitta inne på mitt rum. Jag vill resa, dansa, vara kär och allt sånt med jag är liksom 15 år och fast här i vardagen. Hur gör man för att stå ut och inte gå under?

Ella, problemet är att du troligen inte ens riktigt är kär i den där killen – du är kär i en idealiserad bild av honom: ”haloeffekt, psykologisk term för ett vanligt bedömningsfel som uppkommer då man efter att ha bedömt en egenskap hos eller prestation av en person positivt (eller negativt), låter detta påverka hur man bedömer personen i andra avseenden.” Du har upplevt några av hans bra stunder – sett utvalda och fina delar av honom som du sedan kopplar till honom som en helhet. Nu kan ingen kille vara lika fin och bra som han är eftersom att han själv troligen inte ens är så bra som du tror att han är. Tror det ofta är så när man blir blixtkär – skillnaden om man blir ihop är att man långsamt kan börja inse att personen har brister och sedan kanske eller kanske inte acceptera dem under tiden som man liksom lär känna personen ordentligt.

hej sandra! av ren nyfikenhet! hur känner du och Mathieu varandra? och är han en av dina finaste killkompisar? (tänker på de där fina inläggen du har om dina kompisar, men då är kanske inte han med?)
hur tusan uttalar man hans namn förresten? försöker alltid när jag läser det men lyckas nog inte.. haha!
kram på dig, din blogg är bäst 🙂

kära sandra! har två frågor, en lite mindre; var är vampire weekend-tischan ifrån? sjukt snygg

en lite större; detta med olycklig kärlek. är 21 år, har aldrig hånglat har aldrig ens kysst en pojk för har spenderat de senaste tre åren med att vara så fruktansvärt olyckligt kär i en som gick i min skola. vi hade några gemensamma lektioner och några gemensamma kompisar. han verkade vara intresserad av mig, vi pratade lite om ditten & datten och det blev aldrig något mer av det för vi tog studenten och han fick en flickvän. Jag har inte kunnat glömma honom. de har gjort slut men han bor i en annan stad nu och vi ses ibland i gäng säger hej men hånglar aldrig. jag kan inte hångla med någon annan heller för de är inte han. vi är bara lätt bekanta men känslan jag har är att han har slitit ut mitt hjärta, stampat på det, tänt eld på mitt hår, kastat mig framför en tunnelbana, sparkat mig i magen. Allting snurrar. Tänker jämt att om vi bara ses igen kommer vi bli fasligt förälskade. Kära Sandra, hur ska jag göra för att mitt liv ska gå vidare? Behöver jag ta någon stark glömskemedicin? hjälp!

på tal om näst sista frågan, litet tips på alternativ! jag har kört med hormonspiral i drygt två år och det funkar svinbra. prövat olika sorters p-piller och även p-ring, men mådde bara sjukt dåligt av det. kondom är jag inte heller något fan av. finns både hormonspiral (hormonerna blobbar bara runt i själva livmodern så en blir inte påverkad i övriga kroppen på det sättet en blir av p-piller) och kopparspiral, som inte innehåller hormoner alls. gjorde visserligen ont att sätta in, men det gick över, och sen är det fem år av att luta sig tillbaka å ba sexa loss. och är du under 25 i Stockholm är det subventionerat och kostar typ 50 kr!

Jag kör kopparspiral nuförtiden, när jag fattade att jag inte behöver eller borde stoppa i mig hormoner. När jag var yngre fick vi dessutom lära oss att spiral bara går att ha om man fött barn, för annars får man inte in den typ. Det är helt sjukt att jag var typ 23 bast när en kompis sa att det inte är sant, för hon har en, och andra med. Det stör som fan att allt unga tjejer får höra om preventivmedel är att det är de hormonella som gäller/är bäst. Och att killar inte behöver tänka på sånt här i princip. Så stoppar man i sig det under halva tonåren, medan kroppen utvecklas till vuxen. GUD. Nu är jag nöjd och glad med min spiral i alla fall, men bitter över att jag inte skaffat den tidigare. Vissa beläget ju p-piller för att överleva mensen i princip, och då är så, men jag hade aldrig det problemet och hade inte behövt dem i det avseendet.

Angående att sluta med hormonella p-medel (ja, jag skriver så eftersom både p-plåster & p-stav, som frågeställaren skrev om, innehåller hormoner – precis som p-piller)…

Jag har köpt en p-dator som funkar precis som den där appen du tipsar om 🙂 Den är ganska dyr – men sen kan du ha den för evigt & det enda du betalar för efter att ha köpt den är nya batterier som behöver bytas vartannat år! Så.. Det är ett tips till andra som läser här som inte gillar/tål hormoner eller kondom & undrar vad de då ska använda för p-medel. Ni kan läsa mer om den här: http://www.naturafemme.se/preventivmedel/pearly-p-dator-583064

Pusshej!

Hej Sandra! Jag såg en så sjuuuukt fin bild på en kille med hund http://news.distractify.com/people/30-reasons-that-dog-people-are-completely-crazy/?v=1 (scrolla ner till bild 15 och du hittar bilden och kan dö lycklig) och undrar om inte du kan ha en killfredag med fokus på kille + djur. Finns inget bättre i min värld. Ha en fin lördag!